Radio Days handlar om den tid då radion var den naturliga samlingsplatsen. Woody Allens berättarröst leder oss fram genom anekdoter och historier om radiostjärnornas så väl som sina egna upplevelser i det sena 30-talet till filmens final på nyårsafton 1944. Det är inte bara en hyllning till radion utan även till det förgångna. Allen ber med sin berättarröst om ursäkt för att han visar upp Brooklyn nästan enbart regnigt och blåsigt, men motiverar det med att han kommer ihåg området som sådant och att han gärna visar upp det från sin finaste sida. Att minnas det positiva är som en osynlig tag line för Radio Days.
I centrum står den unge Joes familj (en väldigt ung Seth Green) som alltså representerar den unge Woody. Hans mamma spelas av Julie Kavner (Marge Simpson!) och hon är den typiska judiska familjekvinna. Med dominerande personlighet är hon den som bestämmer och trots att hon ständigt uttrycker sitt missnöje med sin make (Michael Tucker) har hon uttalat att hon har slagit sig ned med sin make på permanent basis. Hon kompenserar dock dennes brister med att drömma sig bort med hjälp av radions dagliga såpoperor.
Som vanligt i den generella bilden av judiska familjer är de många till antalet och samtliga är väldigt talförda. Utöver föräldraparet finns det en morbror och mostrar/fastrar. Samtliga har sina egna favoriter på radio som speglar deras vardag. Så även den unge Joe, som är besatt av superhjälten Masked Avenger och gör allt för att få ihop pengar till en för honom nästan onåbar ring med nämnde superhjälten.
Så länge handlingen centreras kring familjen är det enkelt att hänga med i svängarna. Trots att den är baserad på anekdoter finns det ändå ett hjärta och stark stämning inom familjen. Det är när handlingen förflyttas till radiostjärnornas liv som den röda tråden försvinner. I det berättarspåret står Mia Farrows kämpande sångerska-radioskådespelerska i centrum. Hon försöker ta sig in i radiocelebriteten med alla möjliga medel och råkar ut för bland annat kidnappningar så väl som att bli utelåst på takvåningen tillsammans med en kåt radioproducent.
Sekunder innan sändningen avbryts på grund av attacken mot Pearl Harbor. Farrows karaktärs svar: ”Who’s Pearl Harbor?”
Farrows karaktär ska vara baserad på en verklig person, men som med så mycket annat i filmen har jag ingen aning om vad eller vem. Allen har beskrivit filmen som en personlig film i den bemärkelsen att han inte bryr sig om att se till att någon annan än han själv förstår allt han refererar till. Kända radiohändelser som Orson Welles War of the Worlds-sändning (som folk trodde var på riktigt) och meddelandet om attacken på Pearl Harbor är sånt jag kände till sedan innan. Båda dessa har visserligen framstående roller i filmen, men de avhandlas i snabb takt.
Min bristfälliga referensram tillsammans med att berättelsen siktar och skjuter åt alla möjliga håll gör att det är svårt att hänga med. Däremot ska det sägas att den inte är tråkig att se på. Den går nästan att beskriva som en episodfilm. Det finns många scener som för sig själva är enastående. Till exempel Larry David (som egentligen bara hörs och inte syns) kommunistgranne, som lyckas med konststycket att få fadern i familjen att bryta sin fasta.
Radio Days når inte upp till de höga nivåer som Allens allra närmast föregående filmer lyckas med, men jag vill återigen trycka på att den är oerhört trevlig. Inte minst Allens berättarröst, som är ett skolexempel på hur en sådan ska låta. Den är intensiv, engagerad och stämningsfull. Den är så bra att den i sig är den starkaste karaktären i hela filmen.
En av de trevligaste Allen-filmerna tycker jag!
Skön stämning i hela rullen, ack den nostalgin….!
Man blir glad helt enkelt!
Jag ser William H. Macy i mitten eller hur?
Längesen jag så den, men då tyckte jag om stämningen och att den var så lösryckt. En av mina Woody Allen-favoriter, bland topp tio i allafall. Dessutom väldigt mycket inspirerad av Fellini och det är ju inget minus.
Steffo:
Trevlig och nostalgisk är den sannerligen. Glad man blir också,
Daniel:
Det stämmer. Mycket uppmärksamt av dig. Han har dock inga repliker och är enbart med i den scenen.
Välkommen hit som kommentator också!
David:
Att den är med på topp tio är ett bra betyg bara det.
Jag har sett för lite av Fellini för att identifiera inspirationen, men det är ju ingen hemlighet att Woody gillar honom och har honom som inspirationskälla i det mesta han gör och har gjort. Verkar som att Roma är den som är närmast (handlingen verkar identisk). Ska ha den i närminnet och försöka se den någon gång.
En av mina favoriter av Allens filmer, jag tror det beror på det nostalgiska skimret som ligger över berättelsen. Älskar öpnningsscenen med inbrottstjuvarna
Vissa enskilda segment är väldigt roligt, till exempel öppningsscenen. Kan nog för övrigt vara en av de bättre han har gjort.
Eftersom jag kan ha svårt för episodfilmer ser jag det som ett mycket bra betyg att jag gillar Radio Days skarpt. Instämmer med övriga kommenterare om den svårslagna nostalgiska känslan.
Nostalgi är sammanfattningsordet för Radio Days, utan tvekan.