Med September försökte Woody Allen göra ett kammarspel för egentligen första gången som film. Med tanke på hans simpla förhållningssätt till regisserande, sällan mer än två tagningar och minimalt med klipp, gör att det är lite märkligt att han inte försökt sig på genren tidigare. Dessutom har han skrivit flera pjäser och har god hand med skådespelare. Det borde med andra ord vara upplagt för succé.
September förstärkte även ryktet att Allen är totalt orädd för att ersätta skådespelare mitt under inspelningen. Det hände visserligen redan i The Purple Rose of Cairo, Michael Keaton blev ersatt av Jeff Daniels, men i fallet September var han så missnöjd efter att filmen var färdiginspelad att han lät filma den en gång till, med delvis nya skådespelare. Skådespelarna som blev petade var inte heller några okända namn; Sam Shepard (som i sin tur ersatte Christoper Walken under första inspelningen), Maureen O’Sullivan (Farrows riktiga mamma) och Charles Durning blev samtliga ersatta. Detta är ett mycket märkligt tilltag av en man som kontinuerligt kallar sina egna filmer misslyckade, en man som oavsett resultat går vidare i livet efter avslutad filminspelning och istället påbörjar skrivandet av en ny film några dagar senare. September är ett stort undantag, även om han på så sätt och vis försökte göra samma sak när han ville hindra Manhattan från att visas upp.
Filmens handling tar avstamp i slutet av sommaren och behandlar sex olika personer som befinner sig under samma tak i ett hus på landet . Dessa personer har olika kopplingar till varandra, familje- och kärleksrelationer. Under speltiden avslöjas flera hemligheter och alla får anledning att på något sätt vara deprimerad. I centrum står Lane (Mia Farrow), som efter ett misslyckat självmordsförsök använder huset som återhämtningsplats. Hennes bästa vän (Dianne Wiest i sin fjärde raka Allen-film) är på besök, samt två grannar som av någon outgrundlig anledning verkar ses som en del av familjen. Lanes mamma (Elaine Stritch) med respektive (Jack Warden) är också där. Alla har någon de är hemligt kära i, men få får ömsesidigt gensvar på sina charmoffensiver.
Nu kanske det låter som en rolig film, det är ju ändå Woody Allen som har gjort den, men så är sannerligen inte fallet. Förutom några kvicka repliker här och där finns det ingenting överhuvudtaget att skratta åt. Eller ens le åt. Inget fel i det, alls. Men det finns knappt något annat att bry sig om heller. Farrows karaktär är den enda som har en bakgrund som faktiskt intresserar, resten av karaktärerna är antingen stereotyper (the struggling writer) eller ensidigt elaka (mamman). Utöver det är dialogen (som ju är Allens trumfkort i vanliga fall) styltig och oinspirerad. Karaktärerna pratar med varandra som att de aldrig har träffat varann tidigare, vilket är för att publiken hela tiden ska förstå sammanhanget, men som är allt annat än trovärdig.
Förutom förutsägbara och trista romanser finns det faktiskt en stor spänning mellan karaktärerna. Den är mellan Farrow och mamman. När den briserar är filmen som allra bäst och bjuder på nerv, men när scenen är över försvinner denna nerv lika fort igen. I detta ögonblick visas stor potential upp och om Allen på ett skickligare sätt lyckats bygga resten av filmen runt det momentet, hade resultatet kunnat bli mycket bättre.
Interiors är ett exempel på en film som bara var allvarlig, men som faktiskt vann på det. Another Woman (nästa film i ordningen) är ett ännu bättre. Allen har sagt att han inte är bekväm med sitt eget skrivande ibland eftersom han alltid känner att han måste vara rolig för att kunna skriva sina berättelser. De nyss nämnda filmerna är exempel på motsatsen, att han faktiskt kan skriva allvarliga filmer, men September förblir en plump i protokollet.
Var lite nyfiken vad du skulle tycka då jag hört att detta ska vara en av Allens sämre (har inte sett den själv)
Trots Allens möda med ominspelning och allt så känns den viljelös. Ingen bra känsla.