För två år sedan såg och skrev jag om samtliga Wes Andersons filmer. Att se en regissörs samlade verk på kort tid ger inte bara en bra inblick i dennes filmstil, utan även problem att hålla isär vad som tillhör vilken film. Oavsett så fick jag känslan av att han gör gedigna filmer som är så genomtänkta att inte en enda färgklick på väggen någonstans i förbifarten är en slump. Däremot har han haft problem att kombinera yta med djup samt humor med allvar. Någon av dessa motsatser har fått ge vika i så gott som samtliga hans filmer, förutom möjligen The Royal Tenenbaums. Med den senaste filmen, Moonrise Kingdom, har Anderson dock äntligen fått till en bra balans.
Med sedvanlig stilsäkerhet introduceras ett ö-landskap där en stor scoutorganisation håller sommarläger. En av grupperna leds av Edward Norton, en perfektionist med stora ambitioner men utan större pondus. När han samlar sin grupp till frukost upptäcker han att en stol är ledig. Han räknar snabbt ut att den unge Sam Shakusky saknas och beger sig därefter till dennes tält. Shakusky har tillsammans med den unge Suzy, permanent bosatt på ön, rymt. Samtidigt får vi berättat för oss att en storm kommer slå till mot ön om bara några dagar. Polisen Captain Sharp (Bruce Willis) åtar sig uppdraget att leta reda på ungarna, tillsammans med scoutledaren (Norton) och den unga flickans föräldrar (Frances McDormand och Bill Murray).
Ytan är som vanligt i Andersons filmer magnifik. Det är ingen underdrift, men den här gången har han nästan överträffat sig själv. Varje scen är som en målning och oerhört detaljrik. Folks skjortor, byxor och nattklädnader matchar allt som oftast med väggdekorationer och övrig omgivning. Kläderna är dessutom mycket specifika för varje karaktär. Murray har hela tiden byxor med vågade (sällan snygga) mönster, Willis har lite för korta polisbyxor med synliga tubsockor. Allt detta gör att det blir ett fyrverkeri av starka färger som tillsammans med de snygga och inbjudande naturbilderna skapar ett fantastiskt foto. Jag brukar inte fokusera så mycket på den varan (främst eftersom jag har lika skarp syn som en gammal gubbe), men i Moonrise Kingdom är det svårt att inte bli fascinerad och hänförd.
Men så finns det ju ett djup också. Alla karaktärer har sina egna problem och drivkrafter. Mestadels skådespelar barnen och de vuxna för sig själva, vilket ställer höga krav på framförallt barnen. Det unga paret, med Jared Gilman och Kara Hayward som debutanter som skådespelare i filmsammanhang, är utmärkta. Deras drivkraft är den stora kärleken till varandra och utanförskapet i sina vanliga liv. Pojken är föräldralös och flickan är starkt påverkad av sina föräldrars kyliga relation. Karaktärerna får tid att utvecklas och med stor humor i berättandet har alla särdrag som underhåller. McDormand kommunicerar till exempel med sin familj främst genom en megafon.
Moonrise Kingdom vänder sig främst till de som gillar Andersons filmskapande. Det finns många som inte klarar av hans stil och förmodligen är det bäst att de hittar på något annat än att se hans senaste. Det blir nämligen knappast mer Anderson än så här. Detta trots att han faktiskt undviker att använda både The Rolling Stones i soundtracket och avsluta filmen med att bilden fryser till i slowmotion. Ett tecken på utveckling, kanske. Hur som helst, en toppenfilm som både bjuder till skratt och allvar. Sådana är jag svag för. Lägg till att det är den snyggaste filmen jag har sett sedan The Tree of Life och jag kan med säkerhet säga att det är Andersons bästa film till dags dato.
Betyg: 4/5
För att komma till samlingssidan med mina texter om Andersons övriga filmer, tryck här. En mindre positiv text om Moonrise Kingdom finnes hos Movies – Noir.
Jag är verkligen glad att du gillade den mer än jag gjorde. Kanske sänkte jag förväntningarna lite åt dig också ?
Jag tror personligen jag tröttnat på hans stil. Det funkade i t.ex. Tenenbaums och Darjeeling, men nu hade jag velat ha mer allvar och mindre humor. Rent ytligt (fotot, färgerns osv.) finns det inte många fel, mycket snyggt. Det utspelar sig också på 70-talet vilket bidrar till varför han kunnat använda sig av de starka färgerna och detaljerna. Jag skulle dock vilja se ett mörkt drama från hans sida, för det är något jag tror han har potential till och det skulle kunna bli riktigt bra.
Tack fär länkningen förresten !
Ja, du hjälpte nog till med förväntningarna. Mina erfarenheter av de tidigare Wes-filmerna visar ju dessutom att vad andra tycker inte säger så mycket, utan att allt handlar om vad man tycker om Wes.
Om Life Aquatic var mycket humor och Darjeeling mycket allvar så tycker jag Moonrise är en bra avvägning. Den håller balansen väl och jag tycker det fungerar. Tror storyn är lite för tunn för att bara vara allvarlig. Humorn avväpnar på ett bra sätt. Jag ser dock gärna ett mörkt drama, som du skriver. Det hade varit något.
Den utspelar ju sig 1965, men 60-talet erbjuder ju också många starka färger.
Ah, jag menade 60-talet, sorry. Darjeeling tyckte jag trots allt funkade bättre och hade lite mer djup än vad jag tyckte denna hade. Samma sak med Tenenbaums som ju blir ganska mörk/gripande på sina håll (iaf som jag minns det, har inte sett den sen den kom).
Tenenbaums är den mörkaste filmen utan tvekan. Det fungerar också väldigt bra, samtidigt som den är rolig. Darjeeling är också mörk, men har inte lika starka karaktärer. Den har dessutom bara tre karaktärer, jämfört med den stora ensemblen i Tenenbaums, så deras brister märks tydligare.
Du är inne på något viktigt när du skriver att du tröttnat på Wes (i första kommentaren). När jag läste mina gamla inlägg upptäckte jag att jag blev mer och mer frustrerad av hans stil efter varje film. Så det kanske gjorde sitt att jag hade en lucka på två år innan jag såg Moonrise, jämfört med att jag såg de andra under bara en månads tid.
Precis, det är nog därför jag vill ha något lite annorlunda, mörkare. Men vi får se, han har många år på sig att göra film. Hade jag inte alls gillat hans filmer hade jag inte sett dem. Nu känns det som jag vet att han har minst ett riktigt guldkorn inom sig, frågan är bara när det kommer.
Han har ju bytt medförfattare till manuset några gånger, utan att det egentligen påverkat resultatet. Först Owen Wilson, sen Noah Baumbach och nu Roman Coppola. Om han hade slagit sina påsar ihop med någon (ej Coppola eller nära vän) hade det säkert kunnat bli väldigt intressant.
Jag återkommer med recension så småningom. Såg filmen för ett tag sen men inte lyckats skramla ihop nån text. Kan väl säga som så att jag tyckte det här var den mest Andersonska filmen och att det inte var nåt positivt egentligen. Min lucka efter Fantastic Mr. Fox var tydligen inte tillräckligt lång.
Ska bli intressant att läsa din text. Jag brukar skynda att läsa Wes-texter. Alltid intressant att se vad folk tycker. Andersonskheten verkar ju vara vattendelaren nummer ett i bloggosfären.
Fascinerande att en så egentligen oförarglig regissör som Anderson väcker såna känslor som han gör.
Härligt att du uppskattade den! Ska spana in dina övriga Wes Anderson-recensioner.
Ah, vad kul! Hoppas läsningen blir trevlig.