Efter en biroll i Annie Hall var skådespelaryrket inte helt obekant för Paul Simon. Att skriva ett manus var däremot något helt nytt, men detta faktum var inget som skrämde honom. Han skrev manus och skapade ett helt soundtrack till filmen som sedermera blev One Trick Pony. Det är i sig ett stort antagande och som om det inte vore nog spelar han dessutom huvudrollen.
Vid premiären möttes den till stor del av negativ kritik. Stort fokus lades på Simons skådespelarförmåga, där en kritiker kallade honom för modig eftersom ”en vanlig man hade insett sina begränsningar redan efter Annie Hall”. Simon själv var beredd på att han tog en risk, men hade inte räknat med ett så negativt mottagande, i synnerhet gällande hans skådespelarförmåga. Oavsett var det orättvist, för dålig är han verkligen inte.
Anledningen till att han inte är dålig är för att han i princip spelar sig själv. Hans karaktär Jonah är en före detta framgångsrik stjärna inom folkgenren, men som under det sena 70-talet fått allt svårare att locka till sig ny publik. Tillsammans med sitt band tröskar han runt på den amerikanska småbygden i en oglamorös minibuss. På hemmaplan har han ett kraschat förhållande och ett barn, båda som hamnar i skuggan av musiken när Jonah måste prioritera. En överdriven men sann bild av Simons egna förhållanden vid den här tidpunkten.
Musiken är givetvis en stor del av filmen också. En stor del av speltiden står Simon på scenen och sjunger. Istället för att det stannar upp handlingen fyller det en annan funktion eftersom låtarna på ett intressant sätt fungerar som berättarröst till filmen. Han förklarar mer eller mindre vad som händer och hur karaktären känner genom sina låtar på ett lyckat sätt. Att scennärvaron dessutom förmedlas väl är också till filmens fördel.
Förutom familjerelationen ställs Jonah inför det knepiga valet att vara lojal mot sig själv och sitt band eller om han ska lyssna på de tondöva skivbolagsdirektörerna som nappar på allt som heter ”top 40”. I filmens starkaste ögonblick spelar Jonah upp sitt material på egen hand, med enbart en elgitarr (utan förstärkare) och sin röst, på skivbolagsdirektörens kontor. Åhörarna är måttligt intresserade och tar emot både besök och telefonsamtal medan han spelar. Resultatet blir att Jonah får en producent spelad av Lou Reed, som har en ”clear vision of top 40” och en stark kärlek till stråkinstrument.
Annars är One Trick Pony mest bara ett band på turné. Det är inga fester eller droger, inte heller galenskaper eller andra påhitt. I stället är det en skildring av livet som det är, med vanliga problem i form av familjerelationer och kampen för att få mat på bordet varje kväll. Allt detta samtidigt som en stor kreativitet ska hållas i schakt och tillfredsställas. Resultatet blir som livet är mest: ett trevligt lunkande.
Betyg: 3/5
Tillhörande filmen finns även ett trevligt soundtrack. Allra bäst är öppningsspåret, ”Late in the Evening”, som även inleder filmen.
