Ett samarbete mellan Martin Scorsese, Woody Allen och Francis Ford Coppola hade definitivt varit något utöver det vanliga. New York Stories väcker förhoppningar om den eventuella potentialen i att dessa tre genier inom modern film slår sina påsar ihop. Tyvärr har de inte mer gemensamt i slutprodukten än att deras namn står på framsidan. Allen har inte ens sett filmen (han ser aldrig om sina egna filmer) och det skulle förvåna mig om han ens vet vad de andra herrarnas historier handlar om. Slutresultatet är alltså tre kortfilmer efter varandra; en av vardera regissör. Eftersom filmen behandlar delarna var för sig, följer jag samma exempel.
Life Lessons (Martin Scorsese)
Efter att ha sett åtminstone ett par Woody Allen-filmer i månaden under det senaste året, är det lite av en chock att mötas av ”A Whiter Shade of Pale” (Procol Harum) till öppningsscenen. Utöver det används fler klipp än tre valfria Allen-filmer använder sammanlagt bara i öppningsscenen. Den första delen är alltså inte Allens, utan den betydligt mer rockinfluerade Martin Scorseses.
I Woody Allen: A Documentary tar Scorsese upp att även om han och Allen låter sina filmer utspela sig i samma stad, så skiljer sig synen på denna stad betänkligt. Scorsese är inte rädd för att visa de mörka gränderna, de tragiska karaktärerna och den allmänna dekadensen. För Allen existerar inte dessa element. Därför blir det intressant att se Scorseses del i denna film med denna uppmärksammade skillnaden i synsätt i medvetandet.
Handlingen är simpel: Nick Nolte spelar en framgångsrik och högt ansedd konstnär, som är besatt av sin assistent (Rosanna Arquette). Han bryr sig inte om huruvida kärleken är besvarad eller ej, han vill bara vara nära sin älskade. Hon å sin sida är kär i en medioker stand up-komiker (Steve Buscemi). Huvudkaraktärerna har en katt-och-råtta-lek med varandra, som främst ger den lidande konstnärens kreativitet en rejäl skjuts.
Enklaste sättet att beskriva Life Lessons på är genom att jämföra den med After Hours, en Scorsese-film som i princip utspelar sig i samma kvarter. Där är staden och dess mörka gränder huvudnumret. Så även denna gång då det är samma sorts humor och liknande karaktärer som dyker upp. Att Arquette dessutom är med i båda gör likheterna ännu tydligare. Dessutom spelas ”Air” (Bach) i början av After Hours, som ju ”A Whiter Shade of Pale” är baserad på. Därav är det enkelt att dra slutsatsen att även Scorsese ser filmen som en sorts fortsättning, åtminstone använder han samma koncept.
På 40 minuter hinner det inte ske speciellt mycket utveckling varken hos karaktärer eller i berättelsen. Därför fungerar den tunna, men ack så stiliga, berättelsen väl. Scorsese har roligt och det smittar av sig i New York Stories enskilt bästa del.
Betyg: 4/5
Life Without Zoë (Francis Ford Coppola)
Vi har regissören till Gudfadern-filmerna, Apocalypse Now och The Conversation; vi har dennes dotter, som gjort enastående filmer som Lost in Translation och Somewhere. Tillsammans har de skrivit ett manus som är så dåligt att det är tydligt att den gode Francis umgås med alldeles för många ja-sägare. Att ingen stoppade detta schabakel från att filmas är ytterst märkligt. Må vara att Sofia var väldigt ung vid den här tiden, men att pappa Francis inte klarade av att säga ifrån verkar lite mjäkigt.
Zoe är en ung tjej som lever på ett lyxhotell i centrala New York. Hon är oerhört bortskämd, men lider av att hennes föräldrar inte ägnar henne någon uppmärksamhet. Så här långt är det intressant med tanke på att just Sofia har varit med och skriven den. Men sen träder en arabisk prinsessa in i handlingen, samt stulna juveler. Allt detta samtidigt som den unga tjejen försöker få sina föräldrar att börja tycka om varandra igen. Det hela är väldigt svårt att följa och dessutom olidligt tråkigt. Filmen är bara 30 minuter, men känns som det dubbla.
Far och dotter Coppola var alltså ingen bra kombination. Att de inte lärde sig den läxan inför Gudfadern III (som kom året efter) är lite oroväckande. Förutom en lyckad Dracula har fadern inte visat speciellt många tecken de senaste 20 åren på att ens vilja göra bra filmer längre. Tur att dottern har gjort namnet Coppola synonymt med bra filmer även på 2000-talet.
Betyg: 1/5
Oedipus Wrecks (Woody Allen)
Oedipus Wrecks är faktiskt den första filmen sedan Hannah and Her Sisters där Woody Allen har en av rollerna. Det är dessutom den första sedan Love and Death (1975) som enbart har ambitionen att vara rolig. Man kan säga att han i 14 år försökt göra mer eller mindre allvarliga filmer, med olika framgång, och att han med den här kortfilmen gör det som sitter så djupt i hans ryggmärg att han knappt behöver anstränga sig; att vara rolig.
Han spelar en medelålders man som hos en psykiatriker berättar att han fortfarande har problem med sin mamma. Oavsett sammanhang så förödmjukar hon honom. Att hon dessutom har en förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang underlättar inte. När han bjuder med henne på en trolleriföreställning förändras dock saker och ting. Hon blir uppbjuden på scenen för ett traditionellt ”sticka svärd igenom kroppen”-trick. Något går dock fel och trollkarlen råkar trolla bort den gamla kvinnan. Till en början är Allens karaktär ledsen, men sedan upptäcker han det ljuvliga: han är äntligen fri från sin moders ständiga klagande. Han springer runt som på moln och livet med sin blivande fru (Mia Farrow) är bättre än aldrig förr. Tills modern dyker upp igen.
Hennes återkomst är själva poängen med filmen. Hon dyker nämligen inte bara upp på gatan igen, hon dyker upp på himlen. Av någon anledning har hon fastnat, till hela stadens beskådning, på himlen. Där kan hon högljutt och tydligt klaga på sin sons alla förhavanden. Hon passar till och med på att visa bilder på sin son som ung. Uppenbarligen inte något som gör hans vardag så mycket enklare.
Som sagt, att vara rolig är inget svårt för Allen. Han slänger ur sig skämt i princip varje minut och även om jag nog tycker att han var lite roligare förr om åren, så är det åtminstone en trevlig stund (speciellt med tanke på Coppola-debaclet i färskt minne). Även om det inte känns som han anstränger sig från tårna, så är det ändå en seriös Allen-film. Han har med sig Farrow, Sven Nykvist som fotograf och den traditionella förtexten ser ut precis som vanligt. Känslan är ändå att det är en mellanfilm, men det är i så fall hans första.
Betyg: 3/5
Ingen överraskning vem det är som ser ut att inte uppskatta umgänget.
Klart godkänd film om man bortser från Coppolas kalkon. Gillade Allens story bäst.
Håller med, klart godkänt! Synd på Coppolakalkonen. Spielberg var egentligen tänkt att regissera en del, men ersattes av Coppola. Även om jag är skeptisk till att han skulle gjort så mycket bättre ifrån sig, så hade det nog i alla fall blivit aningen bättre.