Idén att göra en film om en högt ansedd man som blir pressad av sin älskarinna kom till när Woody Allen var på semester i Europa. Manuset skrevs i samma veva och var ursprungligen tänkt att inte ha Allen med som skådespelare, precis som i hans föregående filmer. Eftersom dessa, främst September och Another Woman, inte rosade marknaden lades önskemålet om hans återkomst fram. Sagt och gjort, Allen skrev ihop en till berättelse med sig själv i huvudrollen och sammanfogade den till vad som slutligen blev Crimes and Misdemeanors. Upplägget är snarlikt Hannah and Her Sisters, fast den här gången är det bara två sidoberättelser och det finns dessutom ingen stark koppling mellan dem.
Den ena historien handlar om en otrogen läkare. Judah Rosenthal (Martin Landau) är specialiserad på ögon och högt ansedd. Han är även framgångsrik med sitt familjeliv, med en till synes lycklig fru och väluppfostrade barn. Allt detta riskerar dock att försvinna då älskarinnan (Anjelica Huston) insett att han inte är beredd att överge sitt liv till förmån för henne. Hon hotar då med att berätta allt för frun inklusive om några tvivelaktiga affärer som Judah har gjort. Det intressanta här är att hon inte ger sig, vilket leder till att Judah ställs inför ett svårt val: att berätta för sin fru eller använda sig av de kontakter inom den undre världen som hans bror kan erbjuda (läs: döda henne).
I det pressade läget som Judah befinner sig i, älskarinnan dyker till och med utanför hans hus, är det ett oerhört intressant val ur många aspekter. Att berätta för frun innebär stora och uppenbara risker att förlora precis allt. Inte bara familjen utan även sin professionella karriär på grund av den information älskarinnan sitter på. Att döda henne innebär givetvis också stora risker, men eftersom han fått garantier om att det inte kommer leda till honom finns också möjligheten att han klarar sig helt undan. Det enda han lämnas med då är sitt dåliga samvete, vilket är vad hela valet egentligen handlar om.
Att låta någon annan än Allen själv spela den krävande rollen som Judah är ett av hans mest kloka beslut. För Judah levererar inga oneliners, han skämtar inte och framförallt: han är en människa som tänker först, pratar sen. Martin Landau är utmärkt i den rollen. Hans ångest är påtaglig genom hela filmen.
”If it bends, it’s funny, if it breaks it’s not funny.”
Men Allen är ju också med, som sagt. I en berättelse som inte har något med Judah att göra (mer än att karaktärerna delar gemensamma vänner). Han spelar en dokumentärfilmare som antagit sig uppdraget att göra en film om den självupptagne och pompöse producenten Lester (Alan Alda!). Det är i sin tur en av Aldas roligaste roller, främst för att han är så oerhört olik sina övriga karaktärer. Han är lika charmig som vanligt, men på ett betydligt mer krypande och insmickrande sätt. Allens karaktär ondgör sig hela tiden över hur korkad Lester är och gör det tillsammans med producenten för projektet (Mia Farrow, ta-da).
Jag gillar sidoberättelsen. Den är kanske en av de trevligaste segmenten som Allen har gjort och eftersom den löper omlott med det mörka Judah-spåret blir den extra trevlig. Jag gillar också resultatet av kombinationen, det gör att filmen kan ses i trevligt sällskap och gång på gång. Däremot är det också vad som stoppar den från att nå den absolut högsta nivån. Det känns som att berättelserna bedövar varandra; den roliga gör att den allvarliga blir mindre allvarlig och vice versa.
Det går inte säga något annat än att Crimes and Misdemeanors är en av Allens mest intressanta filmer. Sättet han lägger fram berättelsen och presenterar karaktärerna på är oerhört skickligt. Han räds inte att göra en sympatisk skurk (ja, det får man ju ändå säga att han är) av Judah och han fördömer faktiskt inte heller hans handlingar. Han överlämnar det till bedömaren och dennes samvete.
Hm vet att jag sett filmen men jag kan för mitt liv inte komma ihåg den
Omtitt kanske?
Marcus såg trailern för den senaste Allenfilmen han sa att den såg lovande ut…..
Det låter som att en omtitt är något du ska satsa på. Dessutom en sådan som håller för flera tittar, oavsett om man kommer ihåg den eller ej.
Jag har undvikit alla rörliga bilder från senaste filmen, men kritiken verkar ha varit lite blandad. Ska bli intressant att se den.
En av mina topp fem, kanske topp tre Woody Allen. Har ett visst djup som de flesta saknar.
Jag tycker faktiskt Match Point är ännu bättre. Känns inte som en kompromiss på samma sätt, utan den är rakt igenom mörk.
Förmodligen min favorit-Woody. Men, det är dags för omtitt för jag minns inte mycket, haha. Fast det är alltid extra kul så denna ser jag fram emot att se om. Var iaf 4/5 när jag såg den.
Det är mångas favoritfilm och det är lätt att förstå. Den har verkligen allt det som Woody är duktig på.