Det amerikanska förhållningssättet till tv-serier, där ett enda pilotavsnitt avgör om det ska bli en fortsättning eller inte, är inte alltid så tillförlitligt. Nu hade Aaron Sorkin givetvis många fördelar av att vara just Aaron Sorkin och ha supersuccén The West Wing i ryggen (även om han hoppade av efter några säsonger). I Studio 60 är det dock tillbaka till den klassiska Sorkin-stilen. Det innebär bland annat att han inte har någon utlagd plan för handlingen sett över en hel säsong.
Studio 60 on the Sunset Strip är ett underhållningsprogram som livesänds en gång i veckan. Innehållet är olika sketcher och komikerna är en fast stab, med en känd gästvärd varje vecka. Det är alltså ett sorts fiktivt Saturday Night Live. Programmet har visats i många år, men har under tiden tappat gnistan. Därför får den exekutiva producenten nog under en sändning och ställer sig framför kameran och ber tittarna byta kanal. Han får givetvis sparken snart därefter, samma dag som kanalchefen Jordan (Amanda Peet) gör sin första dag på sin nya position. Hennes första åtgärd är att anlita radarparet Danny och Matt, som arbetat med programmet tidigare men då blivit tvingade att lämna på grund av meningsskiljaktigheter. Denna gången får de fria tyglar och frågan är om de ska lyckas med att göra programmet roligt och vasst igen.
Pilotavsnittet är fantastiskt. Det är precis så intensivt och underhållande som man kan önska av Sorkin. Dessutom fungerar humorsketcherna, inte för att de är så roliga, men de skapar autenticitet. Det är en belöning att faktiskt få se vad de inblandade kämpar med. Det är även något Sorkin var duktig med i The West Wing. Han visade president Bartletts tal och gjorde det på ett sådant sätt att alla hyllningar i serien kändes trovärdiga. Men precis som i nyss nämnda serie väljer han sina ögonblick.
Så länge serien handlar om just tv-programmet är den smått briljant. Problemet är att fokuset är rätt snävt och att det bara går att ställas inför ett visst antal problem i tv-skapandet. Dessutom hade serien svårt att behålla sin tittare (då menar jag i verkligheten), vilket påverkade resultatet. Det är som att gnistan försvinner någonstans i mitten av säsongen. Det blir mer familjedrama (inte Sorkins starkaste sida) och ett metainslag i form av att den fiktiva serien också har svårt att attrahera tittare. Det fungerar ett tag, men sen springer karaktärerna runt och kärar ner sig i varandra istället och mitt intresse dalar.
Studio 60 on the Sunset Strip är en intressant serie i den bemärkelsen att jag verkligen gillar den, men samtidigt applåderar jag att det inte blev en fortsättning. Om det inte finns tillräckligt med material att fylla ut en enda säsong med, då är det ingen större idé att fortsätta. Istället hade jag gärna sett den som en miniserie eller långfilm baserat på de första tio avsnitten. Gärna med samma skådespelare, då framförallt Matthew Perry visar att han är en dramaskådis av rang.
Ohh jag gillade den här!
Slukade den på TV när den först gick…och våras blev det boxen ett varv till! Men så är jag ju också ett Sorkin-fan av grad. Jag är däremot av den uppfattningen att en fortsättning hade varit intressant. Känns som om det nog fans mer att spinna vidare på…men att den amerikanska tv-publiken blev lite ängslig…
Har tänkt att införliva den här i ett inlägg om tv-serier jag gillar framåt hösten…
Jag hade med glädje följt en fortsättning, men det kändes lite som att det trampades vatten de sista avsnitten. När kidnappningsstoryn kliver in blir det dessutom rena West Wing-dramaturgin. Inget fel i det, jag gillar det, men det kändes som att Sorkin inte klarade av att titta utanför sina egna ramar och därför skrev ihop något han visste att han skulle göra bra.
Bra blev det också, men inte så nyskapande.
Det kan jag faktiskt hålla med om….kidnappningshistorien var lite väl utdragen….desto mer bländad blev jag däremot av samspelet mellan Perry och Whitford..och Peet. Möjligen kanske man saknar Josh Lyman…är det därför man känner som man gör…?
”Donna!!”
Man kan aldrig få nog av Josh Lyman!
Jag tyckte framför allt om Perry. Han visade upp sidor av sig själv jag inte trodde han hade, även om jag minns att jag tänkte samma sak i de få West Wing-avsnitt han medverkade i.
Peet gillade jag också. ”Synd” att hon blev gravid under inspelningen. Det gjorde hennes karaktär lite tråkigare.