Brutti, sporchi e cattivi (1976)

I dessa lediga sommartider försöker jag se lite annat än vad jag vanligtvis suktar efter. Sommaren har därför inneburit besök hos både Kieslowskis och Bertoluccis filmer. Deras filmer under tidiga morgonar och med en stor kaffekopp som sällskap har visat sig bjuda på flera högkvalitativa filmstunder. En av dessa tillägnades den italienska regissören Ettore Scola och hans internationella genombrott: Brutti, sporchi e cattivi (Fula, skitiga och elaka).

I centrum står Giacinto, som efter att ha blivit enögd fått en stor försäkringsutbetalning. Trots att han bor i ett litet hus i en fattig kåkstad utanför Rom, tillsammans med fyra generationer av söner, döttrar och övriga släktförbindelser vägrar han dela med sig. Det har gjort att familjen vänt sig mot honom. Han i sin tur trakasserar, våldtar och skadar sina nära och kära utan omsvep. Familjen har ingen respekt för varandra och deras metoder är lika groteska som de är våldsamma.

Livet i kåkstaden visas upp utan några försköningar. Männen är svin och kvinnor saknar integritet. Beteendet blir därefter och de unga barnen har ingen annan väg att gå än i sina äldre släktingars spår. Det bästa rådet de unga tjejerna får är att ju mer de visar upp av sin kropp, desto mer får de betalt. De unga männen lär sig lika fort att deras fysiska överlägsenhet är deras främsta vapen och att de i princip kan göra vad de vill mot det motsatta könet. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig sett så många våldtäkter i en och samma film tidigare. Ändå behandlas övergreppen som något naturligt.

Hur kan all denna misär då klassas som komedi? Jo, för att det faktiskt är roligt. Hur konstigt det faktumet än må låta så är alla handlingar så absurda att de är svåra att ta till sig som verkliga. De inblandade är sannerligen fula, skitiga och elaka. Anledningen till att det ändå engagerar är att det är så tydligt att de är offer för omständigheterna. Det är deras förfäder och kåkstaden som har format dem. Deras handlingar blir därefter.

Efter en inledning som är så extrem att filmen faktiskt måste sakta ner och visa att det är riktiga människor av kött och blod som vi tittar på, tar filmen ny fart. När Giacinto tar hem en överviktig prostituerad och börjar ösa de så efterlängtade pengarna över henne, samtidigt som familjen fortfarande går lottlösa, börjar allvaret på riktigt. När Giacinto till och med tar hem den nya kvinnan och låter henne dela säng med honom och hans fru, får familjen nog (även om en av sönerna påpassligt nog är framme och våldtar den nya kvinnan medan Giacinto sover). De bestämmer sig för att ta livet av honom. Följderna av det beslutet gör att filmen blir (om möjligt) ännu mer absurd.

Det är svårt att förmedla vilken sorts film det här egentligen är. Att den är rolig är nog så svårt att förstå, men humorn är så svart att den samtidigt blir allvarlig. Med en fast hand visar Scola en berättelse som är en spiral rakt ner i avgrunden. Det finns ingen lycklig utväg för någon av dessa karaktärerna. Bara elände. Med det i åtanke är det nästan spännande att se på vilka sätt de sätter krokben för varandra.

Betyg: 4/5

About these ads