Tidsperioden är 1800-tal och skotskan Ada säljs av sin far in i ett äktenskap med den nyzeeländske nybyggaren Alistair (Sam Neill). Med sig har hon sin unga dotter som fungerar som hennes tolk, eftersom Ada varit stum sen många år tillbaka. Pianot de har med sig till Nya Zeeland är hennes viktigaste och mest ömma ägodel. I själva verket bryr hon sig inte om så mycket annat än sitt älskade piano.
Grannen Baines (Harvey Keitel) finner sig omedelbart attraherad av Ada och köper pianot av Alistair (till Adas gestikulerande klagomål). Han säger till omgivningen att han vill ha pianolektioner av Ada, men i själva verket använder han pianot för att få komma henne nära. De utarbetar ett system där Alistair får göra olika saker med Ada i utbyte mot ett visst antal tangenter. När tangenterna tar slut är det tänkt att pianot ska återgå i hennes ägo.
Till en början känns Baines osympatisk och manschauvinistisk, även om hans handlingar är förhållandevis oskyldiga. Två tangenter för att lyfta på kjolen och så vidare. Han upptäcker dock att attraktionen är mer än sexuell och börjar känna stark skuld för det han utsätter henne för. I en insikt att kärleken faktiskt är på riktig ger han tillbaka pianot och meddelar sina känslor.
Den ständigt närvarande pianomusiken skapar en stark stämning och även om Alistair inte pratar, är det som att hon använder pianot för att få ut sina känslor. Holly Hunter är en duktig aktris och hennes tystnad ger utrymme för Keitel och Neill att visa sina karaktärers svagheter. De gör det i sin tur med små tecken och utan stora ord, vilket gör att The Piano är en ganska dialogfattig film. Den som pratar mest är nog dottern (en väldigt ung Anna Paquin). Annars är det huvudsakligen pianot som gör ljud ifrån sig.
Handlingen utvecklas från den sensuella stämningen mellan Alistair och Baines till äkta kärlek, men även att den äkta maken börjar ana oråd. I ett försök att utöva auktoritet försöker han hindra att de två möts och motiverar det med att Alistair kanske kan komma att lära sig att gilla honom själv mer. Han är dock en klok man egentligen och inser, måhända omedvetet, vad det är han utsätter henne för. Vi har då alltså två män med varsin vilja som båda känner skuld för vad de utsätter Alistair för.
Detta triangeldrama, med pianospelandet i centrum, är utsökt. Sensualiteten i mötena mellan Alistair och Baines utvecklas till passion. I sann Keitel-manér bjuds det på explicita nakenscener, bland annat då han helt näck står och torkar av pianot. Eftersom samtidens syn på sexualitet är så skuldfylld, vilket uttrycks i Alistairs frustration och skam, blir även de minsta handlingarna sensuella. Berättelsen bjuder på överraskningar, men känns ändå logisk hela vägen. Skuldkänslorna tvingar fram sidor av de manliga huvudkaraktärerna som bara skapar sorg. Det är hanteringen av dessa som skiljer männen åt.
The Piano visade sig vara en sådan film som suger in sin tittare (åtminstone var det så för mig) i en berättelse som egentligen bara utspelar sig i två olika hus med totalt fyra olika karaktärer, men som ändå ständigt utvecklas och engagerar. Att kalla den för en kärleksfilm är lite missvisande, men kärleken spelar en stark roll. Som upplevelse är det en av de starkaste filmerna jag har sett på ett bra tag. Så pass stark att epitetet mästerlig måste användas.
Jag såg om den här för bara några veckor sedan och den var inte riktigt som jag mindes den, den var bättre. Kul att du tjonkade till med mästerverksstämpeln på den, en femma hos dig ser man inte alltför ofta. Det är som den där rosa överstrykningspennan och SF
Ibland smäller det till ordentligt. Jag trodde inte den skulle vara så bra, men efteråt fanns det inte någon annan utväg än mästerverksstämpeln.
Den där rosa pennan, jag har aldrig förstått dess innebörd. Är det kritikernas val? Det brukar ju vara lite svårare filmer (som sällan visas utanför storstäderna).
Kul att den fortfarande håller. Jag har inte sett om den sedan den gick på bio men kanske för att jag har haft Nymans underbara score på CD känns den ändå färsk i skallen. Holly Hunter har aldrig varit bättre och visst var Paquin i alla fall nominerad till en Oscar?
Paquin vann till och med en guldgubbe. Det är svårt att se vad som egentligen bedöms när barn får sådana priser, men hon fyller ju sin funktion som det jobbiga barnet som står i vägen för männen bra.
Jag var betydligt mer imponerad av Hunter. Det bästa jag har sett henne, utan tvekan.
Den där rosa pennan ja….beats me faktiskt. Ingen aning. Har den något syfte egentligen, annat än att visa för folk att titlar överstrukna med rosa pennan i hundra fall av hundra är i avsaknad av påkostade effekter och saknar epitetet blockbuster. Jag är skeptisk.
Det här är SF´s förklaring:
\”Med Smultronstället har vi gjort det lättare för dig att hitta de där filmerna som inte gör så mycket väsen av sig men som kanske stannar kvar desto längre. Smultronstället är vårt sätt att samla filmer som vi själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare. Smultronstället är utmärkt film, helt enkelt.
PS. Den rosa märkpennan visar alltid vägen till Smultronstället.\”
Utmärkt film.
Säger vem?
Bra skrivet! Kolla gärna in vår blogg om film också!
http://filmfett.blogg.se/
Jaha, jaha, intressant. Har inte sett denna, men det kanske det blir ändring på nu. Har alltid trott det är ett tråkigt drama, fast så har jag aldrig riktigt kollat upp vad det är för någon slags film
Fiffi:
Det känns mer som en stämpel för filmer de förmodligen inte kommer tjäna så mycket pengar på, men som marknadsförs som lite ”finare” filmer. Inte mig emot, jag brukar gilla de rosa filmerna.
Movies – Noir:
En film om ett piano, hur kan det framstå som tråkigt?
Tyckte den var lite småtråkig men med tanke på att det var snart 20 år sedan finns det en möjlighet att jag är av annan uppfattning idag.
Känns som en sådan film som antingen upplevs som jättebra eller småtråkig. Marginalerna kan vara små ibland.
Riktigt bra film! Starkt ihågkommen av mig! Jag gillar hur karaktärerna porträtteras och hur dom agerar. Ett lysande manus enligt mig!
Riktigt bra recension också! Bra jobbat!
Såg att ni har den i er header till och med. Kul att fler uppskattar denna lilla pärla.
Stort tack!