Att se Pier Paulo Pasolinis testamente Salò från början till slut är krävande. Inte bara för att det är en grotesk film (ja, en kvinna tvingas äta avföring) utan även för att den är intressant. Av det jag vill ha av en bra film har den inte mycket av, så att avfärda den som motbjudande är enkelt. Det kan jag dock inte göra, för jag finner ändå temat och avsikten intressant.
Den simpla handlingen går ut på att fyra högt uppsatta fascister kidnappar 18 ungdomar, nio tjejer och nio killar, och låser in dem i en herrgård avsides belägen. Med följer också fyra äldre prostituerade vars funktion är att berätta sexuella historier som på olika sätt ska ge fascisterna inspiration till att tortera och plåga ungdomarna.
Jämfört med till exempel The Human Centipede eller Battle Royale (båda om människor utan utväg) är upplägget inte speciellt unikt, kanske inte heller så värst uppseendeväckande. Uppseendeväckande blev den dock. Pasolini blev mördad efter filmens premiär, enligt historien genom att bli överkörd två gånger. Det verkar dock råda oklarheter kring hur det verkligen gick till. Mördad blev han i alla fall.
Filmen blev förbjuden i många länder och så sent som 1994 stod Martin Scorsese i frontlinjen för att ge den upprättelse för sitt artistiska innehåll. Så att den nu till slut finns att köpa på dvd i princip överallt är långt ifrån en självklarhet, även om jag är tveksam till om jag ska vara tacksam eller ej över det faktumet.
Förutom den famösa avföringsätarscenen bjuds det på många märkliga övergrepp, där ”vanligt” sex är strikt förbjudet. Spänningen i att se hur många olika sätt fascisterna kan utnyttja sina offer på är minimal och efter ett tag känner jag mig knappt äcklad, utan mer avtrubbad (vilket jag också tolkar som en del av budskapet). I själva verket är den tråkig, upprepande och oerhört långsam. Men scenerna uppfyller sitt syfte sett till kritiken mot fascism. Temat gränslös makt och bestraffningar för sakens skull genomsyrar hela filmen. Om man klarar av att bortse från den grafiska ytan är det en sund tanke; att gränserna mellan vad som är okej och vad som är övergrepp suddas ut. Om de fyra fascisterna representerar makten är ungdomarna folkets motsvarighet. De har i sin tur slutat att ifrågasätta och accepterar, om än motvilligt, vad de än råkar ut för. Samhällskritiken fungerar och på det viset fungerar Salò. Pasolini får fram sitt budskap och det är vad jag förmodar var hans enda avsikt.
Som film är Salò inte mycket att ha. Måhända att den är tekniskt välgjord, med snyggt foto och realistiska effekter, men jag har ändå svårt att se att det finns så mycket att hämta om man inte ser till den tidshistoriska aspekten och filmens bakgrund. Med dessa faktorer i åtanke blir det inte en så mycket bättre film, men det erbjuder åtminstone någon grund att stå på. Med allt detta vill jag säga att jag ändå tycker det är en relativt lyckad produkt, det är bara att själva filmen inte är speciellt bra.
Betyg: 2/5
Bloggarna Fiffi och Filmitch har också sett och delat med sig av sina tankar om Salò.
Jag har nog inte så mycket att tillägga. Jag fann nog att budskapet var kom bort bland all sex bajsätning. Man tenderar att stirra sig blind på detaljerna o missar därmed helheten. Om jag mot förmodan skulle se om filmen vore det en annan femma men jag tror jag passar.
Bajsätning, oavsett påverkan på budskapets förmåga att nå fram, gör åtminstone inte underverk för underhållningen. Nåja, jag är nöjd med att ha sett. Kommer garanterat aldrig se om den.