Scenes from a Mall är en av de få filmer som Woody Allen bara skådespelar i. Han har inget att göra med varken regi eller manus, utan har bara sin skådespelartalang att erbjuda. Ett ganska märkligt förfarande, för även om jag uppskattar honom även som skådespelare, så är det utan tvekan som så att hans naturliga talang återfinns bakom kameran. Hur som helst, ibland tackar han alltså ja till lite märkliga projekt.
Allen har medverkat som skådespelare i över 30 filmer. Oavsett så har han aldrig gjort något liknande den karaktär han spelar här. Först och främst, han bor i Kalifornien och är någon sorts sportagent à la Jerry Maguire. Han springer runt med en surfbräda och berättar att han inte kan bärga sig tills han får använda den, han refererar i förbifarten till en Bruce Springsteen-konsert han har varit på och han uppskattar The Grateful Dead. Känner någon igen dessa attribut från någon annan av Woody Allens karaktärer, upplys mig gärna. Jag kan lägga till att han dessutom slår en mimartist på käften, efter att först ha bett honom att ”fuck off”. Och ja, just det. Han bär en liten hästsvans i tofs genom hela filmen. Att det är en märklig casting är ingen underdrift. Måhända att filmen vill göra narr av det sena 80-talets yuppies, men kontrasten blir lite väl stor när en sådan utpräglad karaktärsskådis som Allen sätts i en sådan annorlunda kontext.
Handlingen är lite enklare att förstå än castingen dock. Ett äkta par (Bette Midler spelar den andra halvan) spenderar en dag på ett gigantiskt köpcentrum, där den ene erkänner att den varit otrogen. Snart därefter kommer en bekännelse även från den andra parten. Därefter grälar, pratar, gråter och skrattar de sig igenom den extrema situationen, allt medan de åker upp och ner för rulltrappor. De passar även på att gå på bio, fast de fortfarande bråkar med varandra. Det går att beskriva den som en Mallrats för vuxna, eller en Before Sunrise med en kärlek på tomgång istället för motsatsen.
Konceptet fungerar faktiskt förvånansvärt bra. Efter att vårt äkta par först hoppat i säng med varandra, ger de sig genast av till köpcentret (i en Saab 900 cab) och därefter rullar det bara på. Genom att låta den ena bomben avlösa den andra i form av stora avslöjanden, får båda karaktärerna tid till att låta skurkrollen växla dem emellan. Dialogen är genomtänkt och fungerar både som handlingsdrivare och som underhållningsfaktor. Även om de några gånger är på väg att lämna köpcentrumet, känns vändningarna som gör att de stannar kvar hyfsat trovärdiga (bland annat när Allen skriker ut: ”Where’s my fucking Saab?”).
Allra roligast är när Allens karaktär (med advokatutbildning) föreslår att det bästa vore om han tog hand om skilsmässan, efter att bara någon minut tidigare protesterat mot att en sådan över huvud taget skulle äga rum. Det är ett moment som är som taget från Allens egna humor, något som trots hans extrema roll, faktiskt är ett återkommande inslag. Hade det inte varit för den ironiska tonen och de tidstypiska miljöerna, hade jag någonstans kunnat tro att det vore en Allen-film.
Om man tar Scenes from a Mall för vad den är, går det inte att säga något annat än att den är underhållande. Det är ingen Manhattan eller Scener från ett äktenskap (titeln är en avsiktlig vinkning), snarare en i raden av ironiska 90-talskomedier.
Betyg: 3/5
Till sist, om man gillar superhunken Fabio dyker han upp i förbifarten i en hiss.
Haha, Fabio ja. Han blev väl en världskändis efter fågelincidenten
Minns när han berättade om den incidenten när Filip och Fredrik träffade honom i High Chaparall. Verkar vara en hur skön typ som helst.
Vill minnas den som lite småtrist men mimarscenen då Allen går bananas är ljuvlig då mimare är något jag avskyr. Allen får kanalisera mitt förakt för denna påfrestande konstform.
Helt okej, men en sån där typisk räcker-med-att-se-en-enda-gång-film.
filmitch:
Haha, kul att filmen (och Allen) åtminstone lyckades göra något du minns med gott minne. Kan för övrigt hålla med dig kring mimare. Påfrestande är bara förnamnet.
David:
Bra sammanfattat!