Shadows and Fog är till ytan sett en av de mer ”svåra” Allen-filmerna. Den är svartvit (nästan mer svartgrå) och är tungt influerad av 20-talets expressionistiska filmer, vilket inte direkt är vad publik vanligtvis rusar efter. Lägg därtill att den var dyr att göra och blev (en oundviklig) katastrof ekonomiskt (även om den drog in nästan fem gånger vad till exempel Cassandra’s Dream gjorde). Dessutom var det inte bara publiken som svek, även kritikerna var tveksamma och fiaskostämpeln har legat tung över Shadows and Fog, i den mån själva filmen ens blivit ihågkommen. Tyvärr, för i själva verket är det ett stycke finstämd film av en inspirerad Allen.
Som jag skrev i Alice-texten kändes Allen då för första gången på länge oinspirerad, något som är som bortblåst här. Istället för Manhattan är miljön Europa under tidigt 20-tal (även om hela filmen ändå är inspelad i New York), vilket gör att det genast känns som något annorlunda. Vid den här tidpunkten var det åtminstone ett decennium sedan hans filmer rörde sig utanför New York. Dessutom gör det svartvita fotot att han och hans favoritfotograf Carlo Di Palma fick friare spelrum, vilket resulterade i lekfullhet och några riktigt snygga kameralösningar.
Handlingen är simpel och utspelar sig under en och samma natt. En strypmördare härjar i den lilla staden och ett medborgargarde har bestämt sig för att sätta stopp för honom. Kleinman (Allens karaktär) väcks mitt i natten och uppmanas delta i den plan gardet har satt upp, utan att han får reda på vad hans roll i den (Kafkaesque). Samtidigt får vi stifta bekantskap med en kämpande clown (John Malkovich) och hans käresta, svärdslukaren (Mia Farrow). Hon vill ha barn, men han vill inte riskera sitt konstnärskap och säger bland annat: ”with great talent comes great responsibilty”. Som en kontrast till alla de författare och regissörer som Allen gjort karaktärer av, är denna clown stöpt i samma form en rolig bekantskap. Clownen är dock inte helt uppriktigt mot sin svärdslukerska, vilket uppdagas när hon kommer på honom med att ha ihop det med en karaktär spelad av Madonna. Madonna dyker upp i en enda scen, som älskarinnan, och hade jag inte vetat om vem det var hade jag knappt kunnat gissa det.
Under 80-talet använde Allen mestadels samma skådespelare i film efter film, men denna film var starten på ett nytt förfarande. Det är kända namn överallt. Detta visar sig till exempel när Farrow flyr ut i natten och hamnar på ett horhus, där Jodie Foster, Kathy Bates och Lily Tomlin (som samtliga spelar prostituerade) utför sitt arbete. Foster och Bates var vid denna tidpunkt de regerande Oscarsvinnarna från de två föregående åren och Tomlin hade en nominering i bagaget. Allen använder dem knappt, men låter var och en ha sin lilla stund i rampljuset. Andra kända namn som dyker upp i förbifarten är till exempel Donald Pleasence och William H. Macy.
Genom att låta Kleinman rusa runt i natten, Farrow bekanta sig med de prostituerade (vilket leder till att hon faktiskt tar emot John Cusack som kund) och på ett skickligt sätt få dessa två parallellhistorier att gå in i varandra (bland annat genom att låta Malkovich och Farrow mötas igen) skapas en bra kombination av humor och allvar. Dialogen är som vanligt vass, men även situationerna karaktärerna hamnar i är absurda och underhållande. Samtidigt vandrar mördaren runt i natten och utgör hela tiden ett hot. Det är imponerande att se hur en gravallvarlig scen följer upp en rolig, fast samtidigt utan att förta den överliggande känslan av spänning. För en viss spänning infinner sig faktiskt.
Shadows and Fog är en oförtjänt bortglömd film, som kanske vänder sig mer till de invigda Allen-entusiasterna än något annat. Så är det om man bara fokuserar på ytan, men jag vill ändå påstå att den är lika underhållande som vilken annan film som helst. Tyvärr är inte slutet lika bra som resten av filmen, men jag tycker ändå den lyckade kombinationen av allvar och humor väger upp det.
Betyg: 4/5
Jojjenito erbjuder en helt annan åsikt. I samma inlägg skriver han även om Manhattan och Radio Days.
Inte bara en ekonomisk katastrof utan helt enkelt en katastrof skulle jag kalla filmen. Hade riktigt svårt med den här. När jag läser din fina text så får jag rysningar av obehag då du beskriver den irriterande handlingen utan poäng. Oj oj vad dålig den är. Men fotot är nog snyggt som du skriver. Tack för länkning!
Haha, jag förstår att du hyser ett extraordinärt agg mot den här, men jag kan samtidigt inte förstå varför. Den är ju så oförarglig. Men visst kan den kännas lite poänglös, det kan jag hålla med.