Efter uppbrottet med Mia Farrow sökte Woody Allen sysselsättningar. Han återupptog därför en sidohistoria som ursprungligen ratades i manuset till Annie Hall och vidareutvecklade den tillsammans med Marshall Brickman, som även var medförfattare till just Annie Hall. Berättelsen är en deckare och även om den beskrivs av Allen som ”ren förströelse” är den betydligt mer givande än så.
Efter genombrottet med Annie Hall har Allen så gott som konsekvent undgått att göra roliga filmer. Undantag finns, Broadway Danny Rose till exempel, men ingen film under denna period har haft ambitionen att enbart vara rolig. Så långt sträcker sig inte Manhattan Murder Mystery heller, men jämfört med till exempel Another Woman eller Husbands and Wives är det här rena slapstick-komedin.
Kopplingarna till Annie Hall är tydliga, även om det är svårt att förstå hur strukturen var tänkt från början. De två huvudkaraktärerna, det äkta paret Larry och Carol, är precis som äldre versioner av paret i Annie Hall. Åren har gjort dem lite mindre neurotiska och engagerade, i själva verket har bekvämligheten tillskansat sig en allt större del av deras liv.
Att det var ett tag sen Diane Keaton var med i en Allen-film gör att hennes kvaliteter blir en välkommen återkomst. För hur bra Mia Farrow än var i alla de filmer hon gjorde med honom, så är hon inte naturligt rolig på samma sätt som Keaton. Visserligen spelade hon mer allvarliga karaktärer, men Keatons lättsamhet och kemi med Allen är något som lyft samtliga deras gemensamma filmer.
Det är när Larry och Carol på väg hem från en hockeymatch (som sagt, neurotiken har blivit bekväm) som de träffar ett trevligt, äldre grannpar. De fyra kommer väl överens från början och blir genast inbjudna till en kopp kaffe. Kvällen avslutas med leenden och de nya vännparet ser ut att vara välmående och lyckliga. Förvåningen är därför stor när hustrun hittas död dagen efter och maken inte verkar speciellt bestört.
Carol börjar genast ana ugglor i mossen och börjar snoka på den nyblivna änklingen och dennes förfaranden. Vännen Ted (Alan Alda), som är uppenbart intresserad av henne, ser det som en möjlighet att komma henne nära och engagerar sig i fallet. Tillsammans nystar de fram olika konspirationsteorier, allt medan Larry himlar med ögonen och försöker få de två att tänka logiskt. Han märker dock att hans brist på nyfikenhet gör att han glider längre och längre ifrån sin fru. Triangeldramat mellan de tre är ett resultat av utmärkt manusskrivande. I takt med att hemligheter avslöjas om grannen, påverkas relationerna beroende på hur de hanteras av karaktärerna. I synnerhet när detektivarbetet ger utdelning och tvingar även Larry att tänka om.
Den närgångna och råa kameraföringen, med långa klipp och handhållen kamera, är kvar från Husbands and Wives. Resultatet är inte lika närgånget eller personligt, men det skapas en nerv i takt med att spänningen ökar. För övrigt är spänning något jag inte kan minnas att jag sett i så många andra Allen-filmer. F0t0t gör även att New Yorks gator blir som en fjärde huvudkaraktär och förutom Manhattan, är det här nog den film av Allen som får mig att vilja packa väskorna allra mest.
Manhattan Murder Mystery är arketypen av en Allen-film, åtminstone sett till vilken typ av filmer han mest ägnat sig åt de senaste 20 åren. Framför allt är den rolig, men även allvarlig i form av de välgjorda och intressanta relationerna. Allen och Keaton är säkra i sina karaktärer och spelar därför både trovärdigt och avslappnat. Detsamma gäller Alan Alda, som denna gång till skillnad från i Crimes and Misdemeanors får vara lite mer sympatisk. Kort sagt: en utmärkt dramakomedi, som tål att ses flera gånger. Det har nämligen jag gjort, eftersom jag har en förmåga att glömma hur den slutar.
Jag hade lite svårt för MMM så länge Keaton framstod som mer neurotisk än något annat. När det försvinner på grund av händelseutvecklingen vinner filmen. Och jag håller helt med om ditt omdöme vad gäller Farrow vs Keaton.
Jag reagerade faktiskt inte så mycket på Keatons neurotiskhet, men jag har visserligen sett den några gånger nu. Kanske har blivit avtrubbad.
Att Keaton är roligare är ett ganska självklart faktum, men jag tycker nog även att hon är duktigare på att spela även allvarliga roller. Fast det är svårt, det är ju så mycket runt omkring som spelar in.
Vet att jag har sett filmen men jag kommer inte ihåg ett dyft inte ens dina fina text väcker nga minnen. Märkligt!
Då har du ännu en fin omtittsupplevelse framför dig. Dessutom är den här tacksam att se om man inte kommer ihåg handlingen (i likhet med de flesta filmer, givetvis).
Jag älskar verkligen Manhattan Murder Mystery så mycket att jag kan bortse från ev brister. Tycker Allen har fått till en riktigt fin stämning, musikvalet är fantastiskt, likaså samspelet. Hög mysfaktor helt enkelt.
Jag pratade med en vän som såg den för första gången alldeles nyligen. Han uppskattade inte mysigheten lika mycket som jag och kände sig mer irriterad av de hispiga karaktärerna. Lustigt då jag faktiskt inte tänkt så mycket på det. För mig är, som du skriver, mysfaktorn så hög att bristerna kompenseras.