Sci-fimässa och ett exempel på DVD-fanatiker

Efter att ha varit trogna besökare på sci-fimässan, som årligen besökt Göteborg de senaste åren, bestämde sig jag och några kära vänner för att besöka samma mässa, fast i Stockholm.

Den höll hus nu i helgen och vi kombinerade den med en mycket trevlig weekend i huvudstaden.

Vi hade peppat upp rejält inför att träffa Edward Furlong, the almighty John Connor, men möttes tyvärr av följande besked direkt vid ingången:

Med lite perspektiv kan jag väl glatt påstå att Furlong egentligen inte intresserar mig speciellt mycket, men han kommer alltid vara ihågkommen för sin roll som John Connor. Att ha träffat honom vore ändå rätt fräckt.

Men å andra sidan, han var väl på Malmömässan tidigare i år, så chansen att han dyker upp igen är nog rätt stor.

Michael Ironside, från Total Recall, Top Gun och Terminator Salvation fick bli storstjärnan istället. Jag pratade aldrig med honom, men min kompis Arruba tyckte han var stencool.

Mässan var inget märkvärdigt och det var i mångt och mycket samma prylar som den förra jag var på (Gbg i våras).

På tal om Arruba, som är ett alias. Han köpte under helgen filmen Stranded, som enligt honom utgått som dvd-utgåva och är i princip omöjlig att få tag på i nyutgåva. Han hittade den dock, men det fanns ett problem.

Det är ju en hyr-dvd! För en lekman kanske man tycker att det är skitsamma, men Arruba är fast besluten att inte ha några hyr-dvds i sin samling. Han tog därför fram tuschpennan och började trolla.

Resultatet:

Om inte det är ett exempel på en DVD-fanatiker vet jag inte vad som är.

Julen nalkas

På många ställen märker man att julen står för dörren. Ett ställe det speciellt märks på är i filmhyllan hos alla filmställen. På senare tid har många stortitlar släppts, så som Änglar och demoner (min recension), Star Trek, Brüno (min rec) och Transformers 2. Den sistnämnda slaktade jag rätt rejält när det begav sig. För övrigt en enligt mig läsvärd text, så jag rekommenderar ett tryck här för att läsa (om man inte redan har gjort det, såklart).

Jag hade gärna sett 2012 i helgen, men min ekonomi håller tyvärr inte för det. Låter kanske lite konstigt, men så blir det ibland när man är student på heltid. Istället firas kvällen med Brüno och The Reader. Jag såg visserligen Brüno på bio, men den håller allt för ytterligare en tittning. The Reader är jag väl rätt likgiltig inför, men med världens näst bästa Kate och med alla lovord den fått hoppas jag ändå på en trevlig upplevelse.

Vem är världens bästa Kate då? Hon stavar med C och heter Blanchett i efternamn. Dock leder hon enbart på grund av fler bra filmer. Kate med K kan gå om ikväll om The Reader faller väl ut.

En pinsam bekännelse

Vissa kanske tror att jag har sett allt och har kloka åsikter om det mesta, medan andra tycker jag är en okunnig liten snorvalp som inte kan något. Min egen åsikt är mitt emellan. Hur som helst tror jag bestämt det finns en förutfattad bild av att en filmbloggare måste ha sett vissa filmer för att helt enkelt få filmblogga.

Jag har sett mycket. Mainstream, lite mindre mainstream och ren skit. Egentligen tycker jag inte det finns några självklara filmer alla ska ha sett, eftersom folks smaker skiljer sig så. Däremot tycker jag inte det finns någon film som är onödig att se. Även de sämsta är värda att se. Det kanske låter lite konstigt, men ibland ser jag hellre en skitfilm än en riktigt bra. Varför? Skitfilmerna brukar vara lite roligare. Sen finns det sådana skitfilmer som rakt igenom är pest och pina, men har man sett ett gäng sådana lär man sig att uppskatta vad som är riktigt bra.

Jag ger inte speciellt mycket för IMDB:s top 250-lista, men det är en utmärkt måttstock på filmer som oftast är rätt bra. Jag kan inte peka ut någon film på listan jag sett som jag tyckt vart speciellt dålig. Där är också meningen med det här inlägget. Jag tycker jag har sett alldeles för få filmer på IMDBs top 250-lista.

Genom en ny widget jag gjort synlig till höger i menyn kan man se att jag bara sett ynka 100 av de 250. Enkel matte säger att det är 150 filmer jag inte har sett. Det är lite för många för att kunna kalla mig filmkunnare (vilket jag väl egentligen inte gör, men lite uppblåst blir man väl ibland).

Bland de mest pinsamma och självklara missarna är att jag inte sett någon av Indiana Jones-filmerna. Inte heller Sagan om konungens återkomst.

Varför? Jag har sett delar av Indy, men det har aldrig riktigt blivit av att jag satt mig ned och verkligen plöjt igenom dem. Ha i åtanke att jag inte ens var född när de tre första kom. Sagan om konunens återkomst har jag i förlängd och finfin utgåva, men jag blev aldrig riktigt hänförd av de två första så jag har inte riktigt haft orken att ägna trilogin fler timmar. Så fortsätter det. Massa undanflykter!

Genom att offentligt visa hur många jag har sett hoppas jag att motivationen ska få sig ett uppsving och att antalet sedda ska öka i stadig takt. Ambitionen att ha sett alla finns inte, men uppemot 200 borde vara en rimlig siffra.

Även om jag tror de flesta skiter fullständigt i vad jag har och vad jag inte har sett, så är det bara att trycka på symbolen för att få mer information.

Moment 22

Har gett mig på Joseph Hellers Moment 22 nu. Har filmen liggandes hemma, men tänkte att det var lika bra att ge sig på boken först. Folk säger ju att den är rätt bra.

Fortsättning följer!

Efter plugget

Efter plugget finns det inte mycket tid över till annat. Därför kommer bloggen gå ner väldigt mycket i aktivitet den närmsta tiden. Men ge inte upp hoppet. Som en död fisk kommer den sprattla ur sig inlägg titt som tätt.

I filmvärlden är ju alla odödliga. Exempel: Rambo kommer tillbaks ännu en gång, när han egentligen skulle dött i ettan. Om han klarat sig så länge kan nog även AddePladdes j-vla filmblogg kravla upp igen.

Lite reflektioner kring casino

Såg en artikel häromdagen som listade de bästa casino-filmerna. Den satte igång lite funderingar hos mig. Inte artikeln i sig, utan mest själva casino-momentet. Min egen erfarenhet av spel är att det ofta är väldigt roligt att själv deltaga, men väldigt sällan speciellt roligt att se på.

Just att själva spänningsmomentet ligger i slumpen och att även om man behöver enormt mycket skicklighet i till exempel poker, ja rent utav de flesta kortspel, är det inte speciellt roligt att titta på.

Det är alltså min uppfattning. Jag vet att många är av motsatt uppfattning, men det är inte det jag har tänkt på. Trots mitt ointresse för att skåda casinospel i verkligheten finner jag mig nästan alltid fångad i casinosammanhang på film. Många är filmerna och många har fångat mig.

Den främsta är självklart Casino (1995), där Scorsese tog sin Goodfellas-duo Robert de Niro och Joe Pesci och satte dem i ett casino mitt i självaste Las Vegas. Med hjälp av voice-overs och ett väl utvalt soundtrack skapade de filmhistoria.

Fler exempel finns på lyckade casino-element. Casino Royale (2006) tog tillbaks Bond-serien på rätt väg och mycket med hjälp utav de väl utförda poker-scenerna. Andra exempel på mer casino-orienterade filmer är till exempel Ocean’s Eleven, inklusive uppföljarna.

På tal om Casino Royale, den första versionen från 1967 med David Niven som Bond innehåller också rätt mycket kortspel, men den tyckte i alla fall inte jag var värd speciellt mycket uppmärksamhet.

Liveblogg!

Nej, verkligen inte. Men det blir inte fler inlägg än filmer jag ser. Har inte blivit så mycket det sista, samtidigt som jag haft en del annat på gång. Var till exempel på Madonna igår. Hon var bra, till skillnad från de flesta låtar hon sjöng. Like a Prayer var dock lika bra som det tidningarna påstår. Likaså Frozen och Ray of Light. Kanske skriver ett inlägg om det någon dag med tankar och reflektioner.

Hur som helst, det är lite sommartorka i filmvärlden. G.I Joe har premiär snart och jag kan väl egentligen säga att det inte intresserar mig märkvärt. Däremot ska jag nog börja peppa inför Inglorious Basterds, med premiär den 21 augusti.

There’s always a chance, som Sylvester Stallone säger jämt och ständigt i lökrullen Daylight (1996).

Förväntningar inför Public Enemies

Sitter här och försöker peppa upp mig själv inför Public Enemies ikväll. De recensioner jag läst har varit minst sagt reserverade och det generella omdömet verkar vara godkänt, men inte mer än så. Vilket är lite oroväckande. Inte för att jag bryr mig så mycket om vad andra säger, men när de flesta säger samma saker ligger det så klart något i det.

Om vi tittar på de grundläggande faktorerna är det upplagt för succé. Historien är typisk katt-o-råtta-jakt i depressionens USA, vilket oftast alltid innebär snygga miljöer och sköna veteranbilar. Johnny Depp spelar karismatisk skurk och när det gäller karisma är Depp svårslagen. Jag tillhör dem som faktiskt inte tröttnat på hans utflippade roller, även om jag tycker kapten Sparrow är en av de tråkigare. Föredrar hans insatser i Sleepy Hollow (1999), Fear and Loathing in Las Vegas (1998) och Ed Wood (1994) betydligt mer. I Public är han dock lite mer laidback, vilket fungerat utmärkt i filmer som Donnie Brasco (1997) och Ninth Gate (1999). Så i alla fall, Depp vet vad han sysslar med och det jag sett av honom i trailers och liknande verkar positivt.

Hans motpart, polisen som jagar honom är också av hög kvalitet. Christian Bale har visserligen fått mycket skit för sin tolkning av John Connor i T4, som jag visserligen tyckte var helt okej, men har i övrigt aldrig gjort en dålig roll. Enligt mig så klart, men nämn någon dålig? Han har varit fantastisk i alla större roller jag sett honom i.

Så skådespelarna känns som säkra kort och ännu säkrare blir det bakom kameran. Michael Mann är geniet som är dålig på att välja rätt projekt. Efter att ha gjort Heat (1995) visade han verkligen att han kan det här med film, för den är helt fantastiskt. En av mina absoluta favoriter. Efter det har det gått så där. Inte så många projekt och inte heller några speciellt bra. The Insider (1999) och Collateral (2004) är riktigt bra, men Ali (2001) och Miami Vice (2006) föll mig inte riktigt i smaken. Men han kan, det vi.

Så med andra ord, Public har alla förutsättningar att bli bra. Jag hoppas verkligen, även om jag måste erkänna att det finns en viss skepsis.

Årtal kliver in och tar plats

Kom på det här om dagen att det är mycket snyggare om man skriver vilket år filmer är ifrån, så därför kommer jag börja skriva det för jämnan.

Till exempel följande text:

Han var alldeles för stel och uttryckslös, vilket visserligen fungerar i filmer som Once upon a time in the West och The Great Escape, där det finns så många andra duktiga skådisar som i sin tur lyfter Bronson.

kommer hädanefter se så här ut:

Han var alldeles för stel och uttryckslös, vilket visserligen fungerar i filmer som Once upon a time in the West (1968) och The Great Escape (1963), där det finns så många andra duktiga skådisar som i sin tur lyfter Bronson.

Mycket finare, och framför allt mer informativt. I recensioner kommer det stå i rubriken. Eftersom jag börjar med det först nu kommer gamla inlägg leva kvar i det förflutna, tills dess att jag orkar ändra.

Ännu en vinst!

Kommer ni ihåg när jag vann biljetter till Knowing? Well, I’ve done it again. Denna gång var det Crippas eminenta filmblogg som utlyste tävling. Jag kunde svaret, man ser ju Al Pacinos kalufs. Två biljetter till Public Enemies blev det denna gång.

Alltid lika roligt! Stort tack till Crippa.

När jag ändå är igång. Har sett en del filmer under helgen. Blow, The Omega Man och Transformers 2 är några av dem. Skriver mer om mina intryck och åsikter inom snar framtid.

See you!

Broder Daniel Forever

För några år sedan, när jag och min nu allt för tidigt avlidna far åkte bil, lyssnade vi ofta på Broder Daniel-albumet Cruel Town. Vi upptäckte dem tillsammans, jag och han. Trots att de varit populära i flera år innan var det inte förrän de var med på Sen kväll med Luuk jag fick upp ögonen. De sjöng When We Were Winning. Mamma tyckte det lät fruktansvärt, men pappa tyckte om melodin. Jag fastnade direkt för sångaren Henrik Berggren. Han utstrålade ett ”jag ger fan i vad du tycker, för jag vet att det här är bra”. Han gick sin egen väg och det var precis vad jag var ute efter då, nyss instigen i tonårsvärlden. Jag mådde inte speciellt bra under den perioden, av olika anledningar. Mest för att jag var just tonåring och allt var rätt jobbigt.

Jag satt ofta ensam i mitt mörka rum, med persiennerna neddragna och ljuset släckt. Det enda som förde någon aktivitet var datorn som spelade Broder Daniel. Jag låg i sängen och bara lyssnade. Lyssnade på något som var bra mycket mer än bara musik. I efterhand kan jag tycka att det låter väldigt löjligt, då jag egentligen inte hade någon anledning att klaga. Då hade jag det rätt bra egentligen. Men det fanns något befriande i att bara få tycka jävligt synd om sig själv och att faktiskt få må dåligt. Jag är övertygad om att alla mår rätt bra av att få må dåligt lite då och då. Om inte annat lär man sig att uppskatta de bra tiderna lite mer.

Det var i alla fall så jag upptäckte Broder Daniel och sedan dess har de varit med mig genom allt. Genom tråkigheter, vilket det definitivt blev fler av bara några år senare, och självklart genom höjdpunkter. Olika låtar har olika betydelser, helt beroende på vilken episod i mitt liv jag tillägnat dem. Det är det som är styrkan med Broder Daniel. De vill inte trycka i sina lyssnare massa budskap eller ens något budskap. Man får göra vad man vill med texterna, melodierna, allt. Det är fritt fram för vem som helst att tolka hur man vill. Lika lite som det finns fel svar, finns det rätt.

Broder Daniel Forever handlar om förberedelserna inför avskedsspelningen, bandets sista spelning någonsin, på Way Out West-festivalen förra året. Tidigare under våren tog gitarristen Anders Göthberg livet av sig och det blev på något sätt den definitiva slutpunkten för Broder Daniel.

Jag tänker inte recensera filmen, eftersom jag är på tok för one-eyed i detta sammanhanget. Jag nöjer mig med att konstatera att jag som redan invigd njöt i stora drag. Det var underbart att se Henrik och company i vanliga situationer, till exempel när gänget spelar biljard och bara pratar fritt från hjärtat. Konsertscenerna var rent utav magiska och utan att låta allt för töntig var det med tunga steg jag lämnade biosalongen. Översköljd av gamla minnen och berikad med nya.

Nedan är framträdandet, dock i fruktansvärt dålig kvalitet, som fick mig att fastna.

Michael Jackson

Mycket kan sägas om Michael Jacksons liv och just därför nöjer jag mig med att konstatera att mannen inte mådde bra. Dock var han jävel på det här med att sjunga.