Summering av 00-talet (del 2)

Har man sagt A får man säga B, så därför fortsätter jag här med topp 5 på min lista över de bästa filmerna 2000-talets första decennium gett oss.

5. The Dark Knight (2008)

När jag skrev om 2008 års bästa film löd omdömet:

Christopher Nolan visade med Batman Begins att superhjältefilmer är en perfekt grund för stora frågor och mörker. Med TDK tar han allt flera steg längre, med frågor som om vilka moraliska friheter en självutnämnd superhjälte ska kunna ta och vilket värde människor egentligen har. Är en brottslings liv mindre värt än vanliga människors? Är en brottslings liv mer värt än ens eget?

Att Heath Ledger dessutom är bättre än vad man ens kunde föreställa sig var möjligt som Jokern är också en viktig faktor. Äntligen får Batman en riktig antagonist.

The Dark Knight är perfekt. Rakt igenom.

Nuff said!

4. Rambo (2008)

Även gamle Rambo dök upp på 2008-listan, så därför följer här ett urklipp:

Jag förstår om vissa tycker den fjärde Rambofilmen bara är en ursäkt för att få visa mycket våld och samtidigt håva in en jädra massa pengar. Jag kan dock inte hålla med. Alls.

Sylvester Stallone är ett geni och med hjälp av lätta medel berättar han om den gamle Rambo, som flytt till Thailand efter att hans hemland svikit honom gång på gång. Han har ingen tilltro till världen överhuvudtaget och har gett upp allt sorts hopp. Men så kommer ett gäng missionärer fulla av hopp och vilja att förändra för nödställda människor i krigshärjade Burma. Olyckligtvis går det snett och de blir tillfångatagna.

Rambo bestämmer sig för att han inte kan sitta bredvid och titta på, så tillsammans med ett gäng tuffa legosoldater beger han sig in i Burmas täta skog för att befria missionärerna. Det blir en (utan dess like) blodig kamp där tuff verkligen skiljs från tuff och där Rambo ännu en gång tvingas göra upp med sig själv.

Det är en adrenalin- såväl som känslotripp vid varje tittning. I min bok har den allt.

Som sagt, jag förstår att andra ser bristerna. Jag ser dem också, men jag är väldigt förlåtande när det gäller Sly.

3. No Country for Old Men (2007)

Ett nästan förbjudet långsamt tempo skapar en pulserande stämning av att vad som helst kan hända. Javier Bardem gör sitt livs roll och även Tommy Lee Jones är makalöst tragisk (på ett bra sätt) i sin.

Fantastisk dialog av fantastiska skådespelare regisserade av två fantastiska bröder. Helt enkelt fantastisk!

2. Inglourious Basterds (2009)

Helt sjuk, rå, brutal, rolig, skön… Jag kan hålla på i evigheter. Inglourious har allt jag kräver av en bra film.

Med ett långsamt tempo kryddat med fascinerande karaktärer så som den enastående Shoshanna, den sliskiga Landa, nazijägaren Brad Pitt och den rätt patetiska Fredrick Zoller bjuder Tarantino på storartad underhållning.

Innehåller dessutom brutalvåld som tvingar även den hårdaste att vända bort åtminstone ett öga. Jag är slut på ord. Se den, njut och se den en gång till. Det är nämligen en film som blir bättre och bättre för varje gång man ser den.

1. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Film blir inte bättre än så här. Väldigt få lyckas sätta igång tankeverket på riktigt, men Jesse James trycker på varenda knapp. Med hjälp av det vackraste fotot jag någonsin sett tillsammans med underbar musik av Nick Cave är det omöjligt att inte ryckas med. Casey Affleck är så fruktansvärt bra som Robert Ford att han ställer självaste Brad Pitt i skuggan. Pitt å andra sidan är förvånansvärt lågmäld och förlitar sig istället på de små uttrycken, som han verkligen lyckas med.

Allt som händer, sägs och antyds har betydelse. Även om inte filmen ger något svar på någon fråga och även om den egentligen inte ställer någon fråga, finns det ändå en känsla av det är något stort man ser på. Känslor och tankar flödar både i filmen och i huvudet på tittaren. jag vet inte hur ensam jag är om att ha fastnat så hårt för den här, men i mina ögon kan det här vara den bästa film som någonsin gjorts.

-

Listan i sin helhet:

1. The Assassination of Jesse James
2. Inglourious Basterds
3. No Country for Old Men
4. Rambo
5. The Dark Knight
6. Public Enemies
7. Avatar
8. Kill Bill vol 2
9. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
10. Burn After Reading

Som avslutning bjuder jag på ett gäng bubblare som var väldigt nära att ta sig in på den slutgiltiga listan:
I’m Not There , Requiem for a Dream, Snatch och There Will Be Blood.

Det var min lista. Jag är helt övertygad om att den är rätt unik, även om de flesta säkert hittar en och annan som kandiderar till er egen lista. Eller kanske inte? Dela gärna med er i kommentarsfältet.

Tills vidare önskar jag gott nytt år!

Summering av 00-talet

Så här i mellandagstider är det värt att stanna upp och tänka efter lite, eftersom ett nytt decennium faktiskt står och knackar på dörren. Med terrorattacker, finanskriser och naturkatastrofer i färskt minne är nog många överens om att det varit ett ganska trist årtionde. Men vad gör man när det ser mörkt ut? Man drar igång en film, försvinner in i en annan värld och glömmer bort sina problem för en stund.

Det klagas ofta på att ny film inte håller samma klass som äldre diton, men ändå är jag rätt övertygad om att de flesta hittat åtminstone en favorit från det gångna årtiondet. Jag tänkte på riktig bloggmaner lista mina favoriter, från tio till ett.

10. Burn After Reading (2008)

Jag har skrivit om den innan och då löd domen:

I Burn After Reading är allt helt galet. Ingen vet något om någon eller något och Brad Pitt är bara korkad. Och rolig. Varenda scen med Brad innebär en stor skrattorkan. George Clooneys uppfinningsrikedom tillhör också en av många höjdpunkter.

Det var inte så längesen, så jag står fast vid orden ovan. Ett komiskt mästerverk!

9. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men oftast funkar det rätt bra. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.  I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen. Med hjälp av ett fantastiskt manus signerat Charlie Kaufman blir det en joyride i minnenas värld med det enastående paret Carrey och Kate Winslet. Kanske är det som varit ändå värt att minnas?

8. Kill Bill vol 2 (2004)

Om vol 1 är ett ”roaring rampage of revenge” så är vol 2 en enda lång och pratsam resa till slutmålet. Det låter tråkigt, men åh nej! Tarantino vräker på med allt vad han förmår i filmreferenser, cool dialog och massvis med underbar musik. Han sätter Uma Thurman i den coolaste kvinnokaraktären någonsin och istället för att låta specialeffekter och stuntkvinnor tala (som i vol 1), så får skådespelerskan Uma chans att ge sitt. Och som hon gör det! Allt är perfekt och framförallt gillar jag att Tarantino vågar vara så lugn. Han vet vilken fantastisk berättelse han sitter på och försöker med allt han kan ge berättelsen det utrymme den behöver. Varken för mycket eller för lite. Ett mästerverk!

7. Avatar (2009)

Filmen som kommer föra 3D-teknologin in i var mans vardagsrum. Det kommer ta ett tag, men jag är övertygad om att man kommer kunna dela upp filmhistorien i tiden före och efter Avatar. Det kanske låter lite pompöst, men jag tror ändå den kommer ha en sån påverkan. Storymässigt är det en Pocahontas för vuxna, men med Camerons regi och noggrannhet blir det ändå storslagen action och underhållning.  Längre recension finns här.

6. Public Enemies (2009)

Älskar sådana här filmer. Det är på något vis mer än bara film. Handlingen har egentligen inget med bankrånare och poliser att göra, utan mer hur människan fungerar och hur vi ser på varann. Ett mästerverk! En avslappnad Heat på 30-talet kan man beskriva den som. Mann borde göra mer sånt här. Johnny Depps bästa insats hitintills. Längre recension finns här.

För att inte bli för tjatig sätter vi en cliffhanger här. Den slutgiltiga topp 5 kommer i dagarna.

God fortsättning och gott nytt år till alla som tycker mitt skrivande är läsvärt. You are golden!

Du ska väl se Total Recall ikväll?

Om du inte har sett Total Recall innan, så är det god tid att göra det ikväll. 22.40 bär det av på TV4. Lycka till!

Om du behöver lite mer övertygelse så rekommenderar jag min egen recension, som finns här.

Avatar (2009)

Då har jag också sett Avatar, James Camerons omtalade och superhypade 3D-äventyr. Det var faktiskt min första 3D-film, om man då räknar ”riktig” 3D vill säga. Det var lite ovant att trä på sig brillorna och jag måste erkänna att en viss skepsis och nervositet fanns närvarande innan filmen drog igång. Efter lite anpassning, för det tar allt ett litet tag innan man kommer in i det, var jag dock helfast.

Däremot finns det några småproblem. Vissa scener har ett helt otroligt djup, medan andra kan se rätt platta ut. Jag vet inte om det beror på min ovana, men jag hade lite problem i början att fokusera på rätt ”punkt”. Jag upplevde att bilden är konstrurerad som så att bäst djup ges om man koncentrerar sig på det som det är fokus på. Det var nog bara ovanan som talade, för mot slutet av filmen var det faktiskt inget jag tänkte på.

Avatar är en effektfilm. Den lever på effekter och är en självuttalad pionjär med sin banbrytande 3D och specialeffekter från en annan värld. Med all rätt, för effekterna är verkligen helt magiska och ges ännu en dimension med 3Dn. Jag är helt övertygad om att 3D tillhör framtiden och ser gladeligen fram emot den fortsatta utvecklingen.

Hur är det med handlingen i en sån här effekttung film då? Den finns och är i detta fallet ganska omfattande. I kort går den ut på att den rullstolsburna Jake Sully (Sam Worthington) skickas till planeten Pandora, befolkad av inhemska Na’vis. Människorna vill åt ett unikt ämne som finns på planeten, men först måste något göras åt na’visarna. Därför skickas Jack Sully som en avatar, en na’vi styrd av Sully själv, till Pandora för att infiltrera den inhemska befolkningen.

Jag tycker det är skönt att se en ganska okänd kille som Worthington i huvudrollen. Det hade gått utmärkt med en mer känd kille, men det känns på något vis fräscht med någon man inte redan sett alla möjliga ansiktsuttryck på. Trots att han syns mest i Na’vi-form tycker jag ändå han känns riktigt trovärdig. En annan överraskning var Sigourney Weaver, som spelar en hårdförd forskare med stort na’vi-intresse. Jag trodde hon var slut som actionhjältinna, men trots sin ålder på 60 bast (!) har hon både utstrålning och toughness som få. Precis som i gamla Ellen Ripley-dagar.

Actionscenerna är på sann Cameron-manér helt fantastiskt välgjorda. Grundkonceptet är väl egentligen som tagit ur vilken annan actionrökare som helst. Vilket innebär: Räkna aldrig bort någon som ser död ut och det gäller att ta lång tid på sig innan man spränger något i luften. Motståndaren som ligger halvdöd måste ju hinna resa på sig och göra ännu mer motstånd. Men det gör mig faktiskt inte speciellt mycket, eftersom det ändå är så välgjort och spännande (trots den stundtals förutsägbara känslan).

Budskapet att människan är en hemsk och egoistisk art är blytungt. Under långa stunder och även nu känner jag lite avsmak för människan, vilket är ett gott betyg till Cameron. Även här använder han sig av rätt lätta kort, men det fungerar. Han vet vilka knappar han ska trycka på för att få igång sina tittare. Det är den osedvanligt tuffa bad guyen, som verkar käka ståltråd till frukost och som inte har något gott i kroppen. Hans kumpan är en feg liten nisse som representerar stora ekonomiska intressen. De möter de söta och enormt sympatiska na’visarna, som är det självklara valet när man väljer sida.

Det finns oundvikligen en viss känsla av att lite mer arbete på manuset hade kunnat addera ännu en dimension, men det slutgiltiga utförandet är dock inte kattskit, utan riktigt bra. Men när det gäller Cameron ska man ha höga krav. Jag är långt ifrån missnöjd, tvärtom, men det förtjänar ändå att nämnas.

Jag är vrålförtjust i Avatar och trots höga förhoppningar är jag på intet sätt besviken. Cameron visar att man kan lita på honom och hans svit med att bara göra mästerverk fortsätter. Avatar är inte perfekt, men den är ändå såpass fantastisk att den ofrånkomligen kommer bli en modern klassiker.

Betyg: Fem solklara pladd

Whatever Works (2009)

Woody Allen och Larry David är två män som var för sig haft stora komiska framgångar. Woody med en radda filmer om det mesta, Larry David med Seinfeld och framförallt Simma lugnt, Larry. Det är mycket om ingenting i båda herrarnas fall och oftast är det väldigt roligt. När de två slår sina påsar ihop blir det komik på högsta nivå.

Whatever Works har egentligen allt som kännetecknar en klassisk Woody Allen-film. En äldre neurotisk, depressiv och enormt tjatig gubbe i huvudrollen samt en handling som utspelar sig i New York och som kretsar kring kärlek i ovanliga former. I vanliga fall brukar Woody själv spela gubben, men den här gången har han alltså gett uppdraget till Larry David.

Det är mycket tjat om det mesta och som alltid med Woodys dialoger är de utom denna värld. Helt magnifika! Hela filmen igenom får man egentligen bara se olika människor prata med varandra. Ibland pratar dessutom Larry David med oss tittare, breaking the fourth wall som det heter. Även det är väldigt typiskt Woody.

Om det inte redan har märkts så gillar jag humorn och med den fantastiska dialogen blir det aldrig tråkigt. Stundtals är tempot skyhögt, trots allt prat och jag säga att det inte finns en tråkig stund någon gång under filmens knappa 90 minuter.

Jag läste någonstans att Woody ursprungligen skrev manuset på 70-talet och det märks. Det här är den gamla (unga) Woody. Inte för att det är något dåligt med det senaste decenniets, men Whatever Works är mer Annie Hall än vad den är Vicky Cristina Barcelona. Den har allt man kan begära. Stor rekommendation!

Betyg: Fyra superstarka pladd

Drag Me to Hell (2009)

När Sam Raimi återvänder till skräckgenren är det av naturliga skäl rätt högt ställda förväntningar på honom. Hans Evil Dead-filmer tillhör filmhistorien eftersom de är helt flippade, så då höjde även jag mina förväntningar ett snäpp, eftersom jag inte direkt är något större fan av dagens easytrick-skräckisar, som bara förlitar sig på ”hoppa till”-effekter. Det är en grov generalisering, men oftast är det ju så.

Drag Me to Hell handlar om en ung kvinnlig långivare som tvingas neka en äldre kvinnas lånförfrågan. Kvinnan blir vansinnig och vår söta oskyldiga protagonist får en förbannelse kastad över sig.

Det är en enkel handling, som egentligen har all potential att fungera som skräckis. Tyvärr tar Raimi död på den potentialen helt och hållet i och med en alldeles för lång katt-och-råtta-lek på en parkering. Klyschorna haglar och det kanske är tänkt att vara roligt, men det utmynnar mest bara i rader av suckande och gäspningar.

Det kanske var på grund av parkeringsscenens negativa inverkan på mig, men efter den var allt bara väldigt meningslöst. Filmen rullar på och den stackars tjejen råkar ut för den ena hemska saken efter den andra.

Det är välgjorda effekter, men de är inte skrämmande. De är inte ens roliga. Den enda gången det blev roligt på riktigt var när en bitglad get kliver in i handlingen. Utöver det faller allt bara samman och slutet är ett tråkigt antiklimax.

Jag har sett betydligt sämre skräckisar och Drag Me to Hell är inte värdelös, men inte heller i närheten av så bra som jag tycker Raimi borde kunna prestera. En skräckis ska lämna avtryck, men Drag me kommer oinspirerad och går utan att lämna några speciella avtryck överhuvudtaget.

Betyg: Två svaga pladd

Screamers: The Hunting (2009)

Uppföljare på halvlyckade filmer brukar mer sällan än ofta vara rätt värdelösa. Det gäller speciellt när det hunnit passera en del år mellan originalet och uppföljaren. Screamers var en halvlyckad sf-rulle och uppföljaren lät vänta 14 år på sig. Är den värdelös då?

Screamers: The Hunting dundrar på med samma koncept som i film nummer ett. Mördarmaskiner skapad av människan utvecklas, börjar tänka själv och gör revolt mot människan. I ettan spelas protagonisten Henricksson av stencoola Peter Weller, som dock inte har något med tvåan att göra. Det jag lite lagom långsökt vill komma till är att Lance Henriksen lägger filmen på sina axlar. Gamle Lance som från början var tänkt att spela självaste Terminator, men så dök en storväxt österrikare upp och resten är vida känt.

Även om han bär stjärnrollen i Screamers 2 tar han god tid på sig. Först efter dryga timmen spelad dyker han upp på riktigt och lyfter hela spektaklet. Fram till dess är det mest en väldigt trevlig lågbudgetsci-fi med rätt korkade karaktärer och devisen mycket action, lite hjärna. När Lance kliver in tillförs lite substans, bland annat genom att en del trådar till första filmen dras.

Är Screamers 2 värdelös då? Nej, verkligen inte. Med välgjord lågbudgetaction, fina miljöer och mycket humor blir det en väldigt trevlig upplevelse, som trots sina brister ändå är riktigt underhållande. Om jag står mellan valet att se om ettan eller tvåan, så blir det nog tvåan.

Betyg: Tre stabila pladd

Screamers (1995)

På en avlägsen gruvplanet har forskare skapat Screamers; en mördarmaskin utan dess like. Olyckligtvis har utvecklingen gått människorna ur händerna och till slut tappar de kontrollen och tvingas fly från maskinerna, som dessutom fortsätter utvecklas i rasande takt.

Baserad på en berättelse av Philip K Dick, vars berättelser även stått till grund för filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report, är Screamers en i raden av intressanta berättelser. Temat är vad som händer om mänsklighetens tekniska utveckling går för långt och det hela är väldigt likt Terminatorserien. Om James Cameron tagit inspiration från K Dick låter jag vara osagt, men likheterna finns.

I Screamers är det ingen Harrison Ford, Arnold Schwarzenegger eller Tom Cruise som axlar huvudrollen, utan den betydligt mer okända Peter Weller. Visserligen har han en del starpoints för RoboCop, men det är ändå skillnad på stjärna och stjärna. Weller lyckas dock med tuffingrollen riktigt bra. Som bäst känns han som en lättviktsversion av Ed Harris, vilket får ses som ett gott betyg (även om jag personligen har rätt svårt för Harris skitnödiga skådespel).

Screamers är ingen högbudgetproduktion, så det blir en del taskiga effekter. Det kompenseras med väldigt fina miljöer, som verkligen känns utomjordiskt, om man säger så. Man får tänka på att filmen är från mitten av 90-talet. Inte så längesen i och för sig, men det har hänt mycket med datorgenererade effekter sen dess.

Grundstoryn är riktigt bra, men den tas inte riktigt tillvara på. Tempot är också ett tecken på att projektet hade mått bra av lite mer ambitiös regissör. Ändå fram till slutet är det ändå helt okej, men slutet är under all kritik. Den ena twisten avlöser den andra och tillslut vet man varken ut eller in. Söndertwistat vart det, men jag har fått för mig att det är rätt vanligt med 90-talsberättelser.

Trots mina små klagomål är ändå Screamers en underhållande sci-fi med väldigt mycket 90-talskänsla, på både gott och ont. Rekommenderas för sci-finördar.

Betyg: Tre svajiga pladd

Hostel och filmvåld

Är Hostel bra? Nja. Är Hostel 2 bra då? Nja.

”Båda två förlitar sig på samma koncept, alltså rätt grotesk humor blandat med sadistisk våldsporr. Rätt underhållande stundtals, men inte speciellt bra.” är mitt korta och precisa svar.

Däremot har jag upptäckt en liten moralkärring i de flesta när de pratas Hostel. Det klagas på våldet, hur hemskt det är och hur sjuka människor som uppskattar sånt måste vara. Helt fel! Den här genren ska vara så våldsam att man aldrig sett maken till liknande innan. Den finns till bara för att överträffa sig själv gång på gång.

Om man skulle börja dra ner på våldet skulle filmerna bara vara meningslösa. Jag ser hellre en våldsam och meningslös film än en som bara är meningslös. Därmed inte sagt att en film som innehåller våld per automatik är sevärd, utan det är mer ett pest eller kolera-scenario.

Våga uppskatta filmvåld!

Människor som inte kan skilja på filmvåld och vanligt våld är ett annat (och mycket sorgligt) kapitel.

Bronson – Zzzzzz!

”Charlton Heston was a cunt”

Citatet ovan bränns av när slagskämpen och problembarnet Michael Peterson letar efter ett lite coolare alias. Förslaget Heston gick alltså inte hem, utan det blev Charlie Bronson istället. Det är det roligaste i en annars helt meningslös film.

Historien är sann och huvudpersonen finns i verkligheten. Han är 57 bast, sitter fängslad någonstans i England och anses fortfarande vara en kategori A-risk. Det låter minst sagt som ett intressant upplägg för en film, men intressant är långt ifrån vad Nicolas Winding Refn försök är.

Trots att Bronson gestaltas av en hårdnackad Tom Hardy, som in the line of duty till och med visar snorren vid upprepade tillfällen (vad det tjänar till är jag oförstående till, men det fångar säkert någon annan), blir det aldrig varesig gripande eller intressant.

Problemet är nämligen att Bronson är ett hopplöst fall. Vad man än gjort för honom så har han alltid klantat till det. Filmen for fram utan mening och Bronson är lika korkad i början av filmen som han är när eftertexterna börjar rulla. Den är mest bara ett långt montage av olika sätt att filma slagsmål på.

Bronson är en visuellt välgjord pannkaka och ett typexempel på film som inte ger mig någonting. Många har jämfört den med A Clockwork Orange, men i det fallet ville Kubrick i alla fall ha sagt något.

Betyg: En stabil pladd

Elefantmannen

I jakt på fler top 250-filmer såg jag Elefantmannen häromveckan; David Lynchs berättelse om den kraftigt deformerade John Merrick, som visades upp som freak på olika cirkusar i det viktorianska England.

Elefantmannen är ingen solskenshistoria. Den är riktigt mörk och inte blir det bättre av den svartvita bilden, vilket verkligen gör sitt för att kännas tidsenlig. De tragiska upplevelserna följer varandra och även om det ibland ser ljust ut varar det inte länge.

Lynch hinner även ta upp en del intressanta frågor, förutom Merricks misär. Han visar människor som tydligt utnyttjar Merricks utseende i egoistiskt vinnandesyfte, till exempel den man som visar upp honom på cirkusar. En kontrast till det är doktor Treves, som tar Merrick därifrån och försöker hjälpa honom. Det verkar som att alla vinner på det, men Treves tvingas efter hand inse att även han gjort vinning på Merricks person. Frågan är om det är moraliskt rättfärdigat eftersom Merrick mår bättre av det, eller om hans handlingar egentligen är lika moraliskt förkastliga som cirkusmannen.

Frågan ovan får inget riktigt svar, men Lynch knyter ändå ihop påsen rätt bra. Slutet är både tragiskt, vackert och egentligen det enda rätta. Tyvärr lyckades han inte riktigt trycka på de rätta knapparna, utan det kändes mest som en puttenuttberättelse med väldigt lågt tempo stundtals, men där den sista halvtimmen är av hög kvalitet.

Överlag inte riktigt min typ av film, men absolut en bra berättelse som är väl värd att se.

Betyg: Tre stabila pladd

Project Viper – ett otippat guldkorn

Ännu en skitfilm att lägga i högen döpte jag ett inlägg till för ett tag sen. Då handlade det om filmer som verkar så dåliga att det måste vara bra, fast som oftast bara är dåliga och inte alls så roliga man hoppats på. Men som alltid finns det undantag.

Project Viper handlar om en konstgjord livsform, kallad Viper, avsedd för att utplåna allt liv på Mars, men som självklart bryter sig fri och löper amok på jorden. Ett gäng forskare och en superkorkad specialagent tar sig an uppdraget att försöka stoppa Vipern.

Det är billigt, dåligt och enormt korkat. Forskargruppen består av människor som rent av verkar inkapabla till att lösa enklare mattetal och specialagenten är bland det töntigaste jag sett på länge. Inte nog med att han hela tiden överträffar sig själv i grisig manlighet, han insisterar dessutom på att alltid stoppa fingret i allt. Bokstavligt talat. ”Oj, se där! Det är massa klegg här. Det kan vara vad som helst. Lite frätande alienblod eller vadsomhelst”. Idiotens instinktiva reaktion blir att stoppa fingret i sörjan. Gäng på gång tar han fram fingret för att poängtera för tittarna att här är något lurt.

Utöver jättetönten dyker dessutom en osedvanligt skitnödig sheriff upp, som inte tillför handlingen något annat än att bara vara i vägen. Jag ska inte avslöja slutet, men vad tänkte gubben? Bara rakt fram och istället för att mötas av monstret möts han av instinkten att han borde planerat framrusningen lite.

Så Project Viper är alltså urusel, korkad och rent utsagt bedrövlig. Vad är det som gör den till ett guldkorn då? Jo, det är roligt! Allt är så twistat och korkat att man inte kan göra annat än att skratta åt eländet. Ännu roligare blir det om man har ett gäng kompisar utrustade med samma humor som en själv. Då slår Projekt Viper det mesta.

Betyg: Två korkade pladd

Filmen är alltså en solklar etta, men underhållningsfaktorn höjer hela spektaklet till en stabil tvåa. Jag rekommenderar trailern, för den beskriver på ett ungefär hur usel filmen faktiskt är.