Topp 20: Mitt filmår 2012

I dessa tider är det vanligt att försöka summera det gångna året, ofta genom att lista de bästa filmerna från året. Eftersom jag är dålig på att se det senaste tenderar mitt urval att vara alltför snävt för att göra en rättvis lista. Jag har till exempel bara sett 14 filmer som har 2012 som premiärår. Inte mycket att skryta om där. I övrigt har jag också sett rätt få filmer, men lyckligtvis har jag prioriterat kvalitet framför kvantitet på ett ganska lyckat sätt. Dessutom har jag gjort återbesök hos många filmer, i synnerhet Woody Allens, under året.

Till förra årets lista hade jag 13 femmor att blanda mellan. I år är förhållandet inte riktigt likadant, endast två femmor har det blivit under året, men förutom fullpoängarna har jag ändå haft ett väl godkänt filmår. Nedan följer mina favoriter från årets filmupplevelser, från 20:e till första plats.

20. Trois couleurs: Bleu (1993)

Den inledande delen i Kieslowskis trikolortrilogi är också den bästa. Berättelsen om en kvinna som förlorar sin familj i en bilolycka och tvingas kasta sig in i ett helt nytt liv är både tankeväckande och gripande. Frihet är filmens tema och även om Kieslowski skickar ut en bombmatta med referenser och metaforer som jag inte förstår, i den mån jag ens uppfattar dem, så är det en enkel och rak berättelse. Kompletteras dessutom av de två följande delarna, även om den med förtjänst klarar av att stå på egna ben.

19. Sex, Lies, and Videotape (1989)

En av de klarast lysande indiestjärnskotten på indiehimlen, som trots att det gått över 20 år fortfarande håller. Den lever alltså inte bara på att den var nyskapande, ty sådana kvaliteter falnar snabbt i upphetsning. Det är en sådan film som bevisar och påminner om att filmer kan göras med bara dialog. Det behövs inte mer än så, knappt ens pengar.

18. The Hudsucker Proxy (1994)

Innan jag såg den här var det en av två osedda Bröderna Coen-filmer för mig (den andre var och är fortfarande Intolerable Cruelty). Med andra ord har jag en bra uppfattning om deras filmer, och framför allt vad det är som gör dem så bra. The Hudsucker Proxy har många och mycket av dessa egenskaper. Den är ständigt rolig, både genom subtila inslag och mer extrema. Den är samtidigt väldigt lättsam, men utan att någon gång bli ointressant. Det är alltså en film som klarar sig igenom motsättningar, precis som Coens övriga filmer. Det är inte nödvändigtvis en av deras bästa, men sannerligen en av deras roligaste.

17. The American (2010)

Ett mördardrama i europeisk miljö, med underbara miljöer av en stilsäker regissör (Anton Corbijn). Mer än så är egentligen inte The American, men den är samtidigt ett bevis på att det ibland inte behöver vara så svårt att göra en lyckad film. Fokusera på en kärna och bygg allt runt omkring den; i det här fallet står fotot i centrum och miljöernas trygghet är vad huvudkaraktären, amerikanen, eftersträvar. Ett stycke finkänsligt drama av hög kvalitet.

16. C’eravamo tanto amati (1974)

Det italienska temat fortsätter med en helitaliensk film, Vi som älskade varann så mycket; om tre vänner som möts för första gången under andra världskriget. Filmen följer därefter deras skilda och gemensamma liv under de nästkommande 25 åren. Inte nog med att det är en gripande berättelse, det refereras även friskt till andra filmer (bland annat genom att Fellini dyker upp som sig själv).

15. Say Anything… (1989)

Tro det eller ej, men Say Anything… är faktiskt Cameron Crowes debutfilm som regissör. Den har dock många av de element som kännetecknat Crowes senare filmer, till exempel ett ypperligt soundtrack och en enkel handling om en kille som kämpar mot alla odds för att nå sina drömmar, i det här fallet att bli ihop med en tjej. I senare filmer har det handlat om att både bli rockkritiker och sportagenter, men här är temat lite enklare.

14. After Hours (1985)

Martin Scorseses komedi om en kväll som urartar är en av de mer avslappnade filmerna i hans digra filmografi, men även ett verk av en oerhört skicklig regissör. Även om temat inte är så allvarligt, är den aldrig så pass lättsam att den blir flamsig. I stället är den ständigt underhållande. Bortsett från Scorseses bunt med mästerverk, är det här en av hans bästa. Utan tvekan är det hans roligaste i alla fall.

13. Brutti, sporchi e cattivi (1976)

En av årets mest annorlunda upplevelser. Med en kopp kaffe framför mig och morgongrus i ögonen satte jag mig för att se det här italienska dramat, som visade sig vara som få andra filmer. Det är en komedi, men samtidigt en av de mörkaste filmer jag har sett. Berättelsen har bara en väg: raka vägen ner i avgrunden. Ingen av karaktärerna lever i en hoppfull tillvaro. Men som sagt, det är en komedi och på något sätt är den rolig. En märklig film som är svår att glömma, men samtidigt mäktig av just den anledningen.

12. The Descendants (2011)

Här hade jag förväntat mig ett trevligt, men tillrättalagt drama med en lagom charmig George Clooney i huvudrollen. Det var väl ungefär vad jag fick också, men jag blev ändå mer engagerad och berörd av familjens och Clooneys karaktärs öde än vad jag först trodde att jag skulle bli. Definitivt värd alla de hyllningar den har fått.

11. Win Win (2011)

Thomas McCarthy börjar bli en stark favorit som regissör. Både The Station Agent och The Visitor var två starka filmupplevelser, vilket följdes upp av detta höjdardrama i indiekostym. Med en humanistisk men lättsam infallsvinkel ger han sig på dysfunktionella människor som på olika sätt hamnat i sammanhang de inte planerat. Med en lysande Paul Giamatti i huvudrollen är det här ett av årets mest lyckade dramakomedier.

10. Der amerikanische Freund (1977)

Ett europeiskt drama i thrillerkostym, med Dennis Hopper som Tom Ripley och Bruno Ganz som dödssjuk mördare. Av olika anledningar blir de vänner och formar en speciell slags gemenskap. Wim Wenders satsar allt på att skapa stark stämning snarare än spänning, vilket leder till en mäktig stund framför tv:n. Det är lätt att bli besviken på att den inte tar de svängar som man först förväntar sig, men jag uppskattar Wenders ambition. Dessutom lyckas han synnerligen väl.

9. American Splendor (2003)

En kompromisslös berättelse i form av hälften dokumentär, hälften biografi. Samtidigt som den är rolig är den gripande, men framför allt handlar den om en ytterst fascinerande människa. När Harvey Pekar guidar oss genom hans liv framgår det hur pass stor del av hans liv som faktiskt är totalt tillägnat hans serier, vilket även denna film blir ett bevis på. En av årets mest oväntade höjdpunkter.

8. The Way (2010)

Med det sista avsnittet av The West Wing, efter ett halvårs maratontittande, färskt i minnet är kanske den här Martin Sheen-upplevelsen färgad av min stora affektion till denna man. Däremot är det fortfarande en stabil och känslosam film om en far som bestämt sig för att slutföra den pilgrimsfärd hans son misslyckades med.

7. Take This Waltz (2011)

Ett av årets starkaste kärleksupplevelser (enbart överträffad av förstaplatsen på listan). Även om själva triangeldramat är högst ordinärt så behandlar regissör Sarah Polley ämnet med stort allvar och med symbolik, vilket skapar starka känslor ändå. Också ett av årets bästa musikupplevelser på film, både med Leonard Cohens och The Buggles hjälp.

6. 1900 (1976)

Det här var årets längsta filmupplevelse. Fem timmar klockade filmen in på, något jag och mitt sällskap faktiskt inte var medvetna om på förhand. Vi visste bara att den var lång, men inte så lång. Tur då att det verkligen är en film att försvinna in i. Genom att följa ett gäng karaktärer genom livet i fascismens Italien skapas ett engagemang och känsla utöver det vanliga. En episk film i uttryckets rätta bemärkelse.

5. Shame (2011)

Med Shame träder vi in på filmer som nästan, nästan nådde hela vägen till mästerverksstämpeln. Årets mest intressanta film, som genom att följa sexmissbrukaren spelad av Michael Fassbender sätter fokus på en annorlunda form av ensamhet och utsatthet. Dessutom är den långsam, tänkvärd och oerhört snygg. En film jag dessutom har sett om under året, med lika stor behållning.

4. Moonrise Kingdom (2012)

Årets mest lyckade dramakomedi, men också en av de snyggaste filmerna jag har sett på mycket länge. Som sig bör när Wes Anderson är i farten är just den visuella delen oerhört genomtänkt, vilket lätt gör att berättelsens eventuella brister slätas över. Så illa är det inte den här gången, då jag finner berättelsen vara både intressant och rolig. I dagsläget vill jag nog utnämnda den här till Andersons bästa.

3. Take Shelter (2011)

Årets bästa psykologiska dramathriller var faktiskt så fängslande att jag såg den två kvällar i rad. Michael Shannons smått galna utseende och påtagliga närvaro passar perfekt i rollen som en man som långsamt verkar vara på väg in i en psykisk sjukdom. Eller? Vad händer egentligen? En riktig höjdare och en film jag garanterat kommer återvända till fler gånger i framtiden. Ruskigt nära full pott också.

2. Lawless (2012)

Här kommer listans första fullpoängare. Visade sig vara en riktig höjdare, som visserligen kan ha varit färgad av en väldigt trevlig visning, men den har många av de element som jag uppskattar hos en riktigt bra film. Bland annat långsamt, men stämningsfullt berättande, blandat med ypperlig musik samt tillfällen att reflektera och känna. Får väl se om den är lika bra den dag jag ser om den, men utan tvekan är det en film jag håller väldigt kär.

1. The Piano (1993)

Den här har jag pratat mig varm om tidigare, bland annat genom att utnämna den till en av de bästa kärleksfilmerna jag har sett. En ordinär berättelse, men i känslosam och stämningsfull kostym. Scenerna på stranden med pianot, eller när en naken Harvey Keitel sopar av detsamma är oförglömliga. Dessutom är pianomusiken samt de känslosamma moment som den stumma kvinnan tvingas genomlida lika trevliga att uppleva som de är att tänka på i efterhand. En film som få.

Topp 10: Kärleksfilmer

En samling svenska filmbloggare har tillsammans skapat nätverket Filmspanarna. Utöver att några av medlemmarnas träffas då och då anordnas även övergripande teman, där varje blogg fritt får tolka ett på förhand bestämt tema. Tidigare har temat varit knark och guilty pleasures. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att bidra till någon av dem, i stället får denna gång bli min första.

Temat är ”filmupplevelser utöver det vanliga” och jag förmodar att mina bloggkamrater utgår från praktiska upplevelser som föranlett en viss filmvisning eller inträffat under densamma. Jag funderade på det ett tag, men kom inte på något slagkraftigt att skriva om. I stället har jag valt att fokusera på det centrala, själva filmerna, men i form av en lista på de som skapat extra starka upplevelser för mig. För det finns faktiskt en genre som generellt sett har lättare att påverka mig än någon annan: kärleksfilmerna.

Nedan har jag satt samman en lista med tio toppenfilmer som på olika sätt har karaktärer som hyser olika typer av kärlek till varandra.

10. The Indian Runner (1991)

Listan inleds med en film om ett par som inte nödvändigtvis är det första som rent instinktivt ploppar upp när kärleksfilm diskuteras. Fast familjekärlek är inget som den här listan blundar för. Bröderna Joe och Frank har dessutom ingen vanlig relation. Den ena är polis, den andra en till synes hopplös själ som gång på gång hamnar i lagens klor. Hur mycket klarar en bror av att blunda för? Vad är egentligen rätt att göra? Berättelsen är ursprungligen en Bruce Springsteen-låt som med hjälp av Sean Penns manus och regi blir en fin och tänkvärd stund.

9. Badlands (1973)

Berättelsen om ett ungt par som flyr från den strikta omvärlden har bara kärlek som drivkraft. Terrence Malicks debut är på många sätt typisk för hans filmskapande, men samtidigt inte. Den här är (förhållandevis) rättfram och lyckas med hjälp av det skapa en speciell stämning av vi mot dom. Dessutom gör Martin Sheen sin kanske fräckaste roll.

8. Before Sunrise (1995)

Denna kärleksfilmen är som en lång dröm; två främmande människor möts på ett tåg och börjar av en tillfällighet prata med varandra. Samtalet fortsätter ut på stan (Wien) och löper så väl ut att paret spenderar hela natten tillsammans. Med hjälp av oerhörd charm och lysande dialog är det nästan pinsamt hur väl konceptet fungerar på mig. Detta trots att varken Ethan Hawke eller Julie Delpy är några vidare skådespelare. Ändock: lysande!

7. The Graduate (1967)

Denna klassiker om förbjuden kärlek är fundamental inom genren. Den unge Benjamin Braddock, den hopplöse losern, hamnar i en situation där han fått både en mor och dotter på fall. Den ena klassiska scenen avlöser den andra och med hjälp av Simon & Garfunkels musik skapas en sanslöst stark stämning av ovisshet och lust.

6. Husbands and Wives (1992)

Den dystraste filmen på listan och den som minst av alla osar kärlek. Men så är det ju också som så att alla relationer inte varar för evigt. Ofta tar de slut och då kan det ibland gå till som Husbands and Wives visar det. Genom två par, som båda krisar, visas äktenskapets mörka och svåra stunder. Woody Allens mest personliga och samtidigt bästa film.

5. The Curious Case of Benjamin Button (2008)

Inte heller en film man nödvändigt tanker på som en kärleksfilm, men det tycker jag ändå att det är. Relationen mellan Benjamin Button och hans älskade må vara en viktig del av filmen, men det som framför allt slår mig är hur oerhört stark den period då båda karaktärerna är i samma ålder påverkar mig. Livet har aldrig känts kortare och få filmer är så livsbejakande.

4. The Piano (1993)

Två män, en kvinna och ett piano. Fler beståndsdelar än så behövs inte för att skapa en enastående film. Scenen där en naken Harvey Keitel torkar av det så elementära pianot är omöjliga att glömma av. En film att uppleva och som påverkade mig starkt, trots att jag såg den för första gången rätt nyligen.

3. The Bridges of Madison County (1995)

Egentligen är handlingen som vilket eftermiddagsdrama som helst, men ändå är det som att Clint Eastwood gav sig fan på att göra något alldeles extra med den här. Det lyckades han också med, mest tack vare ett oerhört lugn. I stället för stora händelser är det små kommentarer, rörelser och vinkningar som står för händelserna. Resultatet blir en mäktig känslostorm, där klimaxet i form av de sista tjugo minuterna är briljanta.

2. (500) Days of Summer (2009)

Den här moderna klassikern har jag redan öst min kärlek över, men det kan jag inte göra för få gånger. På samma sätt som att jag inte kan få nog av att titta på den. Utan konkurrens den film jag har sett (och framför allt lyssnat) på sedan den kom. Paret Tom och Summer olika faser av sitt korta förhållande är både gripande och underhållande – perfekta grunden för en av tidernas bästa kärleksfilmer.

1. True Romance (1993)

Egentligen vill jag kalla (500) Days of Summer för tidernas bästa kärleksfilm, men den blir faktiskt slagen på fingrarna av en annan film. Alabama och Clarence utstrålar verkligen sann kärlek och med hjälp av att filmen inte är regisserad av Tarantino, utan av den betydligt mer nedtonade Tony Scott (RIP) är det också kärleken som får stå i fokus. Det innebär dock inte att Tarantinos finess och briljans inte tas tillvara på. Den mäktiga monologen av Christopher Walken och den finessrika dialogen är bevis på det. Resultatet är en film som fungerar gång på gång och som jag sannerligen älskar.

***

Paret ovan är alltså mina kärleksfavoriter. Dela gärna med dig av dina egna i kommentarsfältet.

Nedan följer länkar till de övriga bloggarnas filmupplevelser utöver det vanliga:

• Fiffis filmtajm
• Rörliga bilder och trycka ord
• Jojjenito
• Fripps filmrevyer
• Har du inte sett den?
• Except Fear
• Flmr
• Rebecca på Djungeltrumman
• Filmparadiset

Topp 10: Rättegångsfilmer

Mustiga och intensiva rättegångsdramer – finns det någon filmmotsvarighet som slår en sådan upplevelse? Sen kväll, tidig natt, mitt på dagen – oavsett tidsrum är ett bra rättegångsdrama ett sådant som fångar sin tittare. Med stora gester, höga röster och stark retorik går slutpläderingarna genom rutan, åhörarnas spontana ”åååh” när något skrämmande avslöjas fylls på av ett ständigt framåtlutande på den här sidan tv-skärmen.

Nedan har jag listat mina tio favoriter i genren. Jag har haft listan i åtanke ett längre tag och har därför försökt se så många intressanta filmer som möjligt för att säkerställa att jag inte missat någon storfilm. Det har jag säkert gjort ändå, men nu är listan gjord. Mina avgränsningar är knappa; rättssalen är inte en nödvändig spelplats. Det har räckt med att filmen på något sätt tar itu med rättsfall i någon process för att den ska få medverka.

***

10. 12 Angry Men (1997)

En remake som nästan är identisk med sin förlaga. När förlagan i sin tur är enastående blir kopian givetvis rätt bra den med. Det som är allra mest imponerande är att den ändå är så spännande, trots att jag kunde både upplägget och slutet från originalfilmen när jag såg den. Ett stort plus till den fenomenala Jack Lemmon som axlar Henry Fondas roll från originalet. Det största minustecknet är att 12 arga män inte känns så 1997; någon kvinna kunde gott letat sig in i detta dussin.

9. Kramer vs. Kramer (1979)

En film om en skilsmässa och vårdnadstvist bjuder inte på samma spänning som ett mordfall, men utan tvekan lika mycket (om inte mer) känslor. Egentligen inte så mycket ett rättegångs- som det är ett relationsdrama, men rättegångsscenerna mellan de oense föräldrarna är likväl filmens starkaste. En i raden av starka Dustin Hoffman-filmer från 70-talet.

8. Primal Fear (1996)

En rätt ordinär historia, men utmärkt utförd. Edward Norton i sin allra första roll står för en oförglömlig insats som anklagad, medan Gere spelar en stilig advokat. Ett standardverk, men ett väldigt bra sådant. Bästa scenen är när Gere släpper på slipsknuten och jagar bovar i mörka gränder, i en uppvisning av att den här advokaten inte räds skitgörat. .

7. My Cousin Vinny (1992)

Vem sade att rättegångsfilmer är tråkiga? Joe Pesci drar ut på vischan och försvarar två mordanklagade killar, som till en början undrar vad det är för märklig snubbe de har anlitat som försvarare i sina livs viktigaste ögonblick. Pesci är ingen vanlig advokat, han är knappt advokat överhuvudtaget, men med vilja kommer man långt. Tur också att flickvännen, spelad av Marisa Tomei, kommer till användning med sina expertkunskaper under rättegången.

6. Presumed Innocent (1990)

Alan J. Pakula regisserade denna aningen bortglömda Harrison Ford-thriller. Ford spelar en åklagare som blir anklagad för mordet på en ung kvinna, som han dessutom var kollega och haft ihop det med. Infallsvinkeln att en åklagare blir anklagad, med all den kunskapen om hela processen som han sitter på, är oerhört intressant. Sen finns det genom hela filmen en stark ovisshet huruvida han är skyldig eller ej.

5. Judgment at Nuremberg (1961)

Oerhört stark film som faktiskt gör en så ofattbar och omfattande händelse som Förintelsen till en realistisk och moralisk fråga. De anklagade är en rad tyska domare som bara följde den lag naziregimen stiftat. Trots detta är frågan om domarna ändå borde haft vetskap om vad deras agerande ledde till och huruvida de kan hållas ansvariga för det. Den starkaste scenen är autentiska bilder inifrån ett koncentrationsläger. En tung film i ordets sanna bemärkelse.

4. JFK (1991)

Lite tveksamt om det är en sann rättegångsfilm eftersom en förhållandevis liten del av filmen utspelar sig i rättssalen. Jag väljer dock att vara lite flexibel i avgränsningarna och tar med detta utmärkta konspirationsdrama. Den behandlar den enda rättegången som faktiskt hölls gällande mordet på JFK, en rättegång som i verkligheten var avklarad på mindre än en timme. Filmen låter sig dock inte hindras av sådana småsaker och tar sig stora friheter med både sanning och verklighet, men med en glödande Oliver Stone bakom kameran tas inga fångar.

3. Anatomy of a Murder (1959)

James Stewart tar sig an ett rättsfall som behandlar mord och våldtäkt, men det är egentligen ovidkommande. Det viktigaste är att det är en enda lång föreställning av Stewart. Han är fullkomligt lysande i en roll som är som skapad för honom. Han bjuder på skratt, allvar och en sällsynt närvaro som få andra är kapabla att förmedla. En allvarlig berättelse som inte missar sina komiska poänger.

2. 12 Angry Men (1957)

Vi började med nyversionen och det är klart att originalet har en välförtjänt plats på listan. Detta trots att den faktiskt knappt innehåller några rättegångsscener, i stället ligger fokus enbart på en jurys, bestående av 12 edsvurna män, överläggning och röstning i ett till synes solklart fall. Alla är övertygade om att den anklagade är skyldig, alla vill ifrån det låsta rummet – alla utom Henry Fondas karaktär. Näst efter Hitchcocks Rear Window, det bästa kammarspelet jag har sett. Den kvava och svettiga sommarvärmen går rakt igenom den svartvita rutan.

1. A Few Good Men (1992)

Tom Cruise som advokat med samma inställning som hans Maverick i Top Gun; jag är duktig på mitt jobb, jag behöver inte anstränga mig så mycket. Det blir dock ändring på det när allvaret kliver in. Demi Moore axlar Val Kilmers Iceman och triggar igång Cruizern, som använder lärdomar från alla sina skådespelarlektioner som svar. Med manus av den briljante Aaron Sorkin är varje scen fylld av slagkraftig dialog. Allra mest känd är finalen, som väl fler har sett än själva filmen, men bäst är filmen alldeles innan, när Cruizern känner på Jack Nicholsons karaktär och gör ett livsavgörande vägval.

***

Filmer som snubblade på mållinjen inkluderar bland andra …And Justice for All, The Firm och The Devil’s Advocate. Om man vill medverka på en riktig rättegång är det dock Paradise Lost som gäller. Jämfört med den är alla, förutom möjligen Judgment at Nuremberg, nämnda filmer i detta inlägget bara trams. Å andra sidan går det att medverka i en högst aktuell och lika hemsk rättegång i var och varannan mediakälla i dessa dagar.

***
Nu har jag redovisat mina favoriter. Vilka har jag missat? Upplys mig!

Det bästa från mitt filmår 2011

Som vanligt har jag sett alldeles för få filmer från det gångna året för att kunna göra en rättvis topplista över de bästa. Tidigare år har jag därför gjort en lista med bästa filmer från året innan föregående året, alltså skulle det gälla år 2010 i detta fallet. Det var tanken även denna gången, men när jag satt där och funderade så kände jag mig klar med Inception, Shutter Island och liknande. Fantastiska filmer från ett väldigt bra år, men det kändes lite bakåtsträvande. Därför tänkte jag ett steg längre, jag listar höjdpunkterna från mitt filmår 2011. De bästa filmerna jag har sett för första gången under föregående år, oavsett utgivningsår. Here it goes:

10. The Pianist (2002)

En stark film som det är, den bästa andra världskrigsskildringen till och med, men framförallt Roman Polanskis uppgörelse med sitt förflutna. Det hade lika gärna kunnat vara han själv som spelar huvudrollen, så starkt märks det att han känner och identifierar sig med den här berättelsen. Nu har Adrien Brody fått den äran och gör det med en rejäl bravur. En stark film om ett starkt ämne som lyckas beröra mig mer än den i övrigt fina Schindler’s List, bara för att ta ett exempel.

9. Somewhere (2010)

En annan film som inte direkt blivit enhälligt älskad av alla. Sofia Coppola tittar i backspegeln och gör en film om en frånvarande skådespelarpappa som kämpar med livet som stjärna, som inte alls är så glamoröst som man först kan tro. Coppola målar upp bilder och använder ett fantastiskt soundtrack för att skapa en så stark stämning att när jag ser fodralet så hör jag direkt basgången från Phoenix Love like a Sunset part 1 som är med i filmen. En film helt i min smak.

8. The Bridges of Madison County (1995)

En film om de små ögonblicken, de få dagarna då två människor möts en sommar, som påverkar ett helt liv. Förväntningarna var höga när jag såg den här i somras och på inget sätt blev jag besviken. Kemin mellan Clint Eastwood och Meryl Streep är ohygglig stark, i synnerhet Eastwood gör sin bästa skådespelarinsats i hela sin karriär. Slutet är ett av de mest hjärtskärande jag har sett. Man-tears är ofrånkomliga.

7. The Tree of Life (2011)

En film som egentligen ingen annan. Pretentionsnivån är total och förståndsnivån för innehållet begränsad. Men den mentala tankefärd den här filmen skickade iväg mig på, med stora existensiella frågor blandat med ett synnerligen gripande vardagsdrama, det är en upplevelse jag nästan rankar som helt unik i mitt filmliv. Som upplevelse påminner det mig mycket om 2001: A Space Odyssey fast lite mer ur ett vardagligt perspektiv. En stor film som jag kommer att återvända till.

6. JFK (1991)

Oliver Stones främsta gåva till filmvärlden. Kevin Costner är helt outstanding i denna, tidernas främsta detektivfilm. Lika mycket en historielektion som det är en spännande thriller. Ett typexempel på hur drama- och konspirationsfilmer ska göras. Rättegångsscenen med den kända, verkliga hemvideoupptagningen på Kennedys mord ger hela filmen en stark, genuin känsla. .

5. All the President’s Men (1976)

Om det är någon film som slår JFK på fingrarna i exemplariskt utförande så är det denna. Även om de inte riktigt kan räknas som samma sorts film så är All the President’s Men den bästa journalistfilmen som har gjorts. Ingen annan film lyckas framhäva skrivmaskinen och den vanliga blyertspennans ohyggliga makt som vapen på samma sätt. Scenerna inne på redaktionen, där skrivmaskinsljuden lika gärna hade kunnat vara från automatvapen, är magnifika.

4. Dances with Wolves (1990)

En nästan ofattbart stark film där Kevin Costner blir ett med naturen. Den förlängda versionen som jag såg var så bra att jag blev överrumplad när eftertexterna kom över mig. Jag ville ju ha ännu mer. Costner målar upp en värld som är så lätt att fångas av och totalt insvepas i. Jag har sagt att jag förlåter allt Costner har gjort och kommer göra i sin övriga karriär, för har man gjort en så här bra film kan man med all rätta göra vad som helst sen. Det spelar ingen roll. Det kan inte bli bättre än så här i vilket fall.

3. Night on Earth (1991)

Att Jim Jarmusch, min lilla indiefavorit, skulle lyckas göra en film som berörde mig så starkt trodde inte ens jag. Men denna fina lilla historia om taxifärder i olika huvudstäder i världen, med slutpunkt hos en nästan osannolikt deprimerad och sorgsen taxichaufför i en Volvo i Helsingfors, lyckades. Tom Waits musik och just den sista Helsingsforsdelen är så stark att jag faktiskt inte har vågat se om den. Också ett garanterat fall av man-tears.

2. Ordinary People (1980)

Den här skrev jag om nyligen, men få filmer har berört mig på ett så nära plan. Familjen som filmen kretsar kring känns så äkta och problemen de bearbetar som så naturliga att det nästan känns som en två timmar lång hemvideo blandat med återuppspelningar av dagboksanteckningar. En stor överraskning och en film jag faktiskt tvekar kring om jag ens vill återuppleva.

1. Senna (2010)

En film jag har försökt skriva ett längre inlägg om flera gånger, men inte lyckats. Det var nämligen längesen jag blev så berörd och engagerad av en film som jag blev av Senna. Som stor formel 1-entusiast och med stor koll på Sennas karriär var det här en makalöst stark upplevelse. Musiken och upplägget gör att det här känns betydligt mer som en spelfilm än en dokumentär. Att den då innehåller moment och vändningar som en vanlig spelfilm aldrig hade kommit undan med utan att kallas för orealistisk, det är nästan för bra för att vara sant. Trots det är det ju så att allt är sant. Relationen mellan Prost och Senna är måhända någorlunda vinklad, men allt som visas och spelas upp är upptagningar från verkligheten. Enastående filmkonst!

***

Det var min topp 10 från filmåret 2011. Vilka filmer har du sett under året som du kommer ta med dig lång tid framöver? Dela med dig i kommentarsfältet!

Pladd’s Life in Movies – part 4

Då har vi nått den avslutande delen. Först ut är Brad Pitt, följt av Brad Pitt och sedan ännu en Brad Pitt. Samtliga är fullpoängare. Han vet vad som krävs för att komma in på mina listor, speciellt med tanke på att han redan återfinns i ytterligare två filmer på listan (True Romance och Fight Club).

2006 – Babel
Många multiplotfilmer lider av att alla berättelser inte är lika intressanta eller att de inte knyts ihop tillräckligt trovärdigt. Av dessa problem har Babel ingetdera. Den lyckas beröra med berättelser från tre världsdelar, som trots den geografiska skillnaden ändå visar att världen är bra liten. En stor film som är mer än upplevelse än en berättelse.

2007 – The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
Magnolia, Fight Club och Jesse James utgör den trio filmer jag anser vara tidernas bästa. För mig blir inte film bättre än så här. Flera gånger har jag hyllat den tidigare, men aldrig känner jag att mina ord lyckas göra filmen rättvisa. Den har allt. Massvis av känslor, ett oerhört vackert foto och en lika vacker musik. Jag hade kunnat se Jesse James stryka sina nio fingrar genom vetefälten till tonerna av Nick Caves musik i tre timmar och ändå tyckt att det varit en av tidernas bästa filmer.

2008 – Burn After Reading
En skrattchock när jag såg den på bio. Förutom möjligtvis när jag såg 2012 så har jag aldrig skrattat så mycket på en biograf. Det är som The Big Lebowski snurrat så länge att den blivit helt vinglig och tappat allt vad balanssinne är. Så skruvad är Burn After Reading. Så rolig är den. Det finns en anledning till att den korkade Chad fått en permanent plats längst upp till vänster på denna sida. Jag älskar den!

2009 – (500) Days of Summer
Den bästa filmen det här året var utan tvekan Inglourious Basterds, men den som jag sett flest gånger och som gjort störst avtryck är (500) Days of Summer. Detta lyckopiller till film, trots stora inslag av vemod, lyckas förmedla en kärlekshistoria som vilken annan till ren och skär filmmagi. Att soundtracket är helt magiskt är så klart bara positivt.

2010 – The Ghost Writer
I jämn kamp med Shutter Island vill jag ändå framhäva The Ghost Writer som min personliga favorit. Shutter var en makalös upplevelse på ett sätt som The Ghost inte var, men så här ett år efteråt är det mest den senare jag tänker på. Polanski målar upp en makalöst kuslig stämning med förhållandevis enkla medel. Bilderna av den regniga stranden, med tillhörande regnsmatter, stannar kvar.

2011 – The Kennedys
Hittills har filmåret 2011 varit allt annat än inflytelserikt. Det faktum att jag bara varit på bio ynka tre gånger i år är ett tydligt  bevis på det. Därför väljer jag miniserien The Kennedys istället. Den charmade mig ordentligt och fick mig att ge mig in på ett rejält politikfilmstema, så att den gjort avtryck är ingen underdrift.

Länk till följande år:
1990-1995
1996-1999
2000-2005

Pladd’s Life in Movies – part 3

Listan fortsätter. Den här gången med de första åren på ett nytt millennium. Del 1 och 2 finnes här och här. Jag har visserligen redan gjort en summering av just 00-talet (länk här) men den här gången fokuserar jag på ett mer personligt plan.

2000 – Requiem for a Dream
Ännu en film jag ogärna ser om. Bara att lyssna på Clint Mansells soundtracket ger mig kalla kårar. Tyvärr förekommer den musiken lite överallt numera, men för mig är det bara förknippat med ren och skär ångest. Inget annat ord beskriver känslan av att se filmen så väl som just ångest, så därför vill jag här och nu utnämna Requiem for a Dream till ångestrulle nummer ett.

2001 – The Fast and the Furious
En stor personlig favorit! När jag såg den första gången var jag inte ens tonåring och totalt biltokig. Därför blev streetracingens glamorösa värld en joyride varje gång jag besökte den, vilket blev fasligt många gånger (åtminstone på film). Även utan nostalgidimensionen tycker jag det är en högklassig actionfilm. Rörliga bilder och tryckta ord har nyligen haft en genomgång av hela filmserien som jag varmt rekommenderar. Länk här.

2002 – The Pianist
Såg ju den här för första gången för bara några veckor sedan, så det är fel att säga att min uppväxt har präglats av just den här. Däremot är det en fenomenal film som jag gärna hade sett på historielektionerna när det begav sig. Vilka filmer fick jag då se? På gymnasiet minns jag Undergången. På högstadiet vet jag att Pearl Harbor visades. Hoppas innerligt att det inte var i historielektionssammanhang.

2003 – Smala Sussie
Svensk film eller komedi i ren allmänhet blir inte bättre än så här. Sveriges Lock, Stock and Two Smoking Barrels, fast på värmländska. En film jag har sett otaliga gånger men som jag fortfarande inte har tröttnat på. Dessutom en väldigt bra källa för roliga vardagsreferenser och sånt kan man ju inte få nog av i första taget.

2004 – Kill Bill vol 2
Tarantino gör comeback på listan. Volym 1 tyckte jag mest var en skön nonsensaction, om än lite väl utdragen. Volym 2 däremot, den sparkade undan benen på mig totalt. Tarantino släpper den våldsglorifiering han ägnade sig åt i den första filmen och låter istället en dialog utom denna värld ta plats.

2005 – Broken Flowers
En egensinnig film av min favorit Jim Jarmusch. Bill Murray gör en Lost in Translation-liknande roll i en jakt på en okänd son. En typisk film som man fastnar i och gärna återvänder till. Stort plus till ett fantastiskt soundtrack.

För att läsa en avhyvling av högsta klass (även om jag inte håller med om innehållet) rekommenderar jag återigen Rörliga bilder och tryckta ords recension. Länk här.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 4

Pladd’s Life in Movies – part 2

Lite försenat, men midsommarhelgen tog ut sin rättmätiga ledighet. Första delen finns här.

1996 – Fargo
En av de kyligaste filmerna jag har sett. Inte bara för att det råkar vara väldigt kallt i staden Fargo, även karaktärerna och livet däromkring utstrålar bara kyla. Ingen värme alls och därför är min naturliga reaktion att mest huttra när jag tänker på Fargo. Och skratta förstås. Den är ju vansinnigt rolig!

1997 – Titanic
Tidernas katastroffilm? Tidernas kärleksfilm? Jag skulle säga båda. En film jag såg som jag fortfarande kommer ihåg när jag såg den för första gången, väldigt ung, ensam och på VHS (bara en sån sak). Jag hade många år som praxis att se den minst en gång om året, vilket jag har slutat med nu. Däremot är det fortfarande ett storslaget nöje varje gång jag ser den.

1998 – The Big Lebowski
Kultfilmernas kultfilm och en av tidernas roligaste filmer. Finns hur många favoritscener som helst. Den skuggande bubblan, varje gång John Goodman öppnar munnen, ”shut the fuck up, Donnie”.. Vad finns det mer att säga? ”Fuck it, Dude. Let’s go bowling”. En modern komediklassiker utan motstycke.

1999 – Fight Club & Magnolia
Här återfinns två av mina absoluta favoritfilmer och att välja mellan dem är en omöjlig uppgift. Fight Club har jag skrivit skolrapport om, läst boken och ägnat hur mycket tid som helst åt att bara tänka på. En perfekt film, in i minsta detalj. Detsamma gäller Magnolia, som jag dock inte läst några böcker eller skrivit några rapporter om. Oavsett är det en av de filmer som har berört mig mest. Båda är sådana jag inte gärna ser om eftersom jag fortfarande vill få den där kicken varje gång jag ser dem.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 3

Pladd’s Life in Movies – part 1

Eftersom de flesta av mina bloggkamrater har gjort utmaningen A Life in Movies vill så klart inte jag vara sämre. Uppgiften är enkel – välj en film per levnadsår. Jag är ju förhållandevis ung så därför blir inte listan så värst lång, men lite spänning ska det ju finnas och därför har jag delat upp listan i flera inlägg. Jag har försökt tänka mer på personlig koppling till filmerna mer än bara att välja den bästa från varje år. Oftast ger ju det ena det andra, men det är värt att notera.

1990 – Days of Thunder
Kanske tidernas bästa racingfilm. Tänk Top Gun, fast på racingbana och ännu bättre. En personlig favorit som har hängt med under många år.

1991 – The Doors
En film jag såg förhållandevis nyligen men som ändå snärjde mig runt sitt lillfinger. Jag har hunnit med att se om den 4-5 gånger efteråt och jag fastnar lika hårt för den tragiska berättelsen varje gång. Stiliserad och överdriven? Javisst, men det fungerar. Val Kilmer gör sin bästa roll också.

1992 – Reservoir Dogs
En film som på många sätt definierat vad jag anser krävs av en bra film. Enkel, men ändå briljant. Tidernas bästa debutfilm? Japp.

1993 – True Romance
Även det här en film som har definierat min filmsmak. Den lyckas visa att kärlek övervinner allt på ett storslaget, underhållande och magnifikt vackert sätt. Tarantinos dialoger är sylvassa och Tony Scott hanterar dem varsamt och förhindrar att det bara blir”blabla”. En underbart vacker och blodig film om kärlek. Dessutom kan det vara en av de filmer jag har sett flest gånger.

1994 – Pulp Fiction
Ännu en Tarantinofilm och vad ska man saga om den här pärlan egentligen? Det finns vissa filmer som man aldrig vill ska ta slut. Det här är en av dem. Fantastisk rakt igenom! Varenda scen, varenda replik är totalt underbar. Däremot måste jag erkänna att den inte haft lika stor påverkan på mig som flera andra Tarantinofilmer har haft, även om jag fortfarande tycker den är mästerlig.

1995 – Heat
Om jag skulle vara tvungen att se en och samma film om och om igen under en obegränsad period så hade det valet fallit på Heat. Utan tvekan. Varenda scen är ren filmmagi. Pacino får briljera och aldrig förr har det varit så svårt att välja vem man ska hålla på, the good guy eller the bad guy. Dessutom är Val Kilmer med. Huvaligen, vilken film!

Sammanfattningsvis kan man säga att mina fem första filmlevnadsår präglas av Quentin Tarantino och väldigt mansdominerade filmer. Å andra sidan är ju Tarantino en erkänd kvinnoporträtterare och gör ju så även i True Romance med Alabama, så jag tycker mig ändå finna en viss balans där. Slående är att de nästkommande fem åren kommer representeras av färgstarka och profilerade regissörer, vilket ju även går att tillskriva de här fem åren.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 2

De tio sämsta filmerna år 2010

Jag tänkte först följa Ploxs uppmaning att göra en topplista med de bästa filmerna från 2010, men eftersom jag fortfarande har lite för många höjdare kvar att se får det vänta ett tag till. Därför vänder jag på det och presenterar de tio sämsta filmerna från år 2010. Det är viktigt att ha i åtanke att jag oftast försöker välja bort dålig film, även om man måste se lite skit ibland. Därför finns det såklart mängder med filmer som är ännu sämre, men listan nedan får bli en liten anslagstavla med diverse filmbesvikelser.

1. The Traveler

Även om Val Kilmers karriär gått i vågor var jag av åsikten att hur dålig filmen än må vara så skulle scenerna med honom göra mödan värd. Jag hade fel. Knappt igenkännlig och lika knappt närvarande gör han absolut ingenting i en dramaturgisk soppa som inte leder någonvart. En stor besvikelse, som dock gjorde att jag kände mig manad att se fler Kilmer-filmer av betydligt högre kvalitet. Så något gott kanske det förde med sig.

2. Alice in Wonderland

Jag gillar de övriga filmerna av firma Burton-Depp-Bonham Carter (till och med Sweeney Todd) och trodde för några ögonblick att även den här fantasiberättelsen skulle kunna bli en sådär härligt skön verklighetsflykt. Så blev det inte. Allt som hände innan och efter att Alice ramlade ner i hålet var helt okej. Däremellan var det segt som sirap. Var är humorn och berättarviljan, Burton?

3. Vampires Suck

Paradoxalt nog är ett av de roligaste skämten i Vampires Suck en parodi på scenen där Alice ramlar ner i hålet. Det finns många såna småsaker som är på sin höjd rätt roliga, men annars är det ytterligare ett bevis på att parodigenren har kommit av sig. Däremot tycker jag inte den bara är kattpiss. Lite humor finns det allt. Om man letar noga och är på ett väldigt gott humör, vill säga.

4. Scott Pilgrim vs the World

Efter Edgar Wrights sköna Shaun of the Dead och alldeles fenomenala Hot Fuzz var förväntningarna höga när Michael Cera axlade rollen som Scott Pilgrim. Trots alla (ofattbart många) populärkulturreferenser blir det nästan omedelbart outhärdligt tjatigt. Det här var droppen som fick Cera att för en lång framtid bli passerad av Jesse Eisenberg (som minst sagt hade ett bättre 2010) på talangstegen.

5. Sex and the City 2

Kanske inte heller en film som jag på förhand borde ha så höga förväntningar på, men jag tyckte faktiskt den första var rätt rolig. Den här gången fanns det ingen konflikt som drev handlingen framåt och knappt någon humor. Bara massa kläder.

6. Cornelis

Norrmannen må vara lik Cornelis, men speciellt bra skådespelare är han inte. Därför blev filmen mest bara ett enda långt ”jaha”.

7. The Expendables

Som jag hade väntat på den här filmen. Stallone är min husgud och senaste installationen i Rambo är en av mina absoluta favoritfilmer. Därför var det en stor besvikelse när alla dessa gamla stjärnor mest framstod som dinosaurier. Riktigt tråkiga sådana dessutom. Det kändes definitivt som att de passerat sitt förbrukningsdatum.

8. The A-Team

Ännu en dumaction som var tänkt att underhålla, men som mest utmynnade i en gäspning. Börjar förvisso roligt, men den är alldeles för lång.

9. Kommissarie Späck

Många roliga inslag och referenser, men som långfilm betraktat är det ännu ett bevis på den tesen jag var inne på längre upp: Parodigenren är ute och cyklar. Zucker och Abrahams, kom tillbaks! Allt är förlåtet!

10. Date Night

Till sista platsen stod valet mellan Date Night och The Experiment. Som synes vann (eller rättare sagt förlorade) den förstnämnda. Trots att jag faktiskt tycker det är rätt roligt, så finns det alldeles för mycket att störa sig på. Även om man tar det för vad det är. Stort plus till Marky Marks ständiga förmåga om att påminna om hur oseriöst han verkar ta sitt yrke.

Vän av ordning kanske hellre hade sett listan i upplagd i omvänd ordning och med facit i hand har ni rätt. Å andra sidan gör det ingen större skillnad eftersom samtliga filmer ovan mestadels är skit. Däremot är jag mycket väl medveten om att jag förmodligen haft ett relativt bra filmår och missat många kalkonskitar (ursäkta språket) och därför lägger jag bollen på straffpunkten till er läsare. Vilken är 2010 års absolut största skitfilm?

Bästa film år 2009 går till..

Nu när 2010 börjar gå mot sitt slut så är det ju med göteborgslogik inget annat än naturligt att vi ser tillbaks på 2009 års mest lyckade filmer. Så här kommer den:

1. Inglourious Basterds
2. Public Enemies
3. (500) Days of Summer
4. Avatar
5. 2012

Denna kvintett har jag redan skrivit om flera ganger både I recensionsform och i listan over 00-talets bästa filmer, så jag hänvisar till länkarna för mer info. Däremot kan jag säga att både 2012 och Avatar är betyg som kan få sig en revidering vid framtida omtittar. 2012:s medverkan kommer orsaka en del frågetecken (kanske till och med personangrepp), men jag tyckte den var så förbannat rolig när jag såg den att högsta betyget verkade som en bra idé då. Jag står fortfarande för det, men reserverar mig för framtida ändring.

2009 bjöd ju på bra mycket mer än bara filmerna ovan, så här kommer en liten lista på de filmer som fått fyror av mig:

A Serious Man
Adventureland
Brustna omfamningar
Brüno
Bröllopsfotografen
Crazy Heart
Harry Potter and the Half-Blood Prince
In the Loop
Mammoth
Metropia
Moon
New York, I Love You
Terminator Salvation
Watchmen
Whatever Works
Zombieland
Änglar och demoner

Sämst? Tramsformers 2. Utan tvekan. Inte ens Bronson eller Stan Helsing klarar av den konkurrensen.

Ovan har ni en buffé av Pladdläsning, samt tips på filmer som på något sätt har snärjt mig kring sin dvd-skiva. Har du kanske sett alla redan och vill övertyga mig om hur fel jag har, då är det bara att kommentera. Tipsa gärna om andra filmer jag har missat.

Listan är rörlig och kommer att fyllas på allt eftersom nya titlar blir sedda.