The Sunshine Boys (1996)

Woody Allen avböjde att regissera The Sunshine Boys i början av 70-talet, men 20 år senare hamnade han ändå under dess titel. I en Hallmark-producerad tv-filmatisering som enbart skådespelare, märkligt nog. Anledningen att jag inte skrivit om den tidigare är för att jag helt enkelt inte lyckats få tag på den, men nu är den alltså sedd.

***

För en man som medverkat i över 50 filmer (de flesta skrivna och regisserade av honom själv) är det anmärkningsvärt att Woody Allen knappt har haft att göra med remakes. I en bransch som ständigt, i synnerhet de senaste 20 åren, anklagats för sin brist på originalitet har han ständigt varit en kreatör. Fast skyldig är han ändå. I denna remake av The Sunshine Boys har han visserligen inte större del i än att han spelar en av rollerna. I efterhand har han motiverat det med att det var bra betalt för två veckors arbete, som dessutom inte krävde att han behövde lämna New York. Om det är regelrätt remake eller bara en nytolkning av en pjäs går att diskutera, men om den på något vis ska utgöra något unikt i Allens karriär behöver vi kalla den för remake. Annars finns det nämligen inte så mycket att hämta.

Handlingen är så gott som identisk med förlagan. Två gamla gubbar har en gång haft en framgångsrik show där de mest bara klagat och gapat på varandra, något som publiken uppfattat som roligt. Gubbarna fortsätter dock att vara varandra i luven även utanför scenen och har därför på ålderns höst ingen vidare kontakt med varandra. Eller någon annan för den delen. Peter Falk spelar den ”vitsige” Clark, Allen spelar bollplanket Lewis. Några uppdateringar har gjorts i form av att referenser till samtida komedifenomen har slängts in, till exempel nämns både Robin Williams och Seinfeld i dialogen. Uppdateringarna har för övrigt gjorts av självaste Neil Simon, den ursprungliga upphovsmannen till både filmatiseringarna och pjäsen. Själva drivkraften är återigen att någon, i det här fallet en högt uppsatt chef på Warner Brothers, vill filma en comebackfilm med de två åldrade komiska genierna. Till en början ser det ut att aldrig kunna fungera, sedan bestämmer gubbarna sig för att förenas och överkomma alla motsättningar.

Innan någonting annat sägs måste det mest uppenbara påpekas. Peter Falk är totalt värdelös. Inte nog med att han pratar konstigt, som att han har något i munnen hela tiden, han bevisar med tydlighet att vem som helst inte kan vara rolig. Inte för att hans repliker är så roliga, men hans sätt att leverera dem på är under all kritik. Det verkar dock inte bekomma honom. Falk verkar nämligen tycka att han är världens roligaste man. Karaktären ska vara jobbig, hans ständiga skämtande ska vara enerverande, men han ska samtidigt vara rolig. Det ska vara en gubbe som man förstår att folk skrattar åt. Jag kan inte för mitt liv få känslan av att någon någonsin har betalat för att lyssna på denne självupptagne och elaka man. Jämförelsen med Matthau i originalet påvisar med ännu större tydlighet skillnaden i komisk talang, vilket gör att den ena karaktären fungerar betydligt bättre än den andra. Trots att de i korthet säger samma saker.

Kanske är jag part i målet här, men Allen är aningen bättre. Som så ofta när han spelar i andras filmer är han nedtonad och seriös på ett annat sätt. Inget flamsande och nervöst stammande här inte, utan han gör en rak och avslappnad karaktär. Han verkar finna ett större lugn när han befinner sig under en annan regissörs vingar. Tyvärr utnyttjas inte hans komiska talang så värst, utan han får bara vara bollplank till Falk. Det är dock inget bara, han tvingas till exempel utstå både mordförsök och den oändliga diskussionen kring huruvida Falk ska säga ”enter” eller ”come in”. Det som är komiska element i originalet är här bara tragedi. Dessa gubbar bör inte vara i samma rum, faktum är att de aldrig bör ha haft något med varandra att göra. Det finns ingen underliggande kärlek eller respekt, utan bara hat och missämja mellan dessa två.

När Falks karaktär så småningom, efter ett olidligt segt och misslyckat försök att spela in första scenen till deras comeback, råkar ut för en hjärtattack får han inte bara ett märkligt besök av en sjuksköterska spelad av Whoppi Goldberg, utan plötsligt allas empati. Den brorsdotter (Sarah Jessica Parker, av alla) han hela filmen varit elak mot, trots att det är hon som gett honom världens chans att både tjäna pengar och få fart på karriären igen, och Allens karaktär pratar plötsligt om honom som om det vore världens snällaste, ömmaste man.

Allen själv ser i vanlig ordning aldrig om sina egna filmer, och ännu mindre intresse har han för filmer han själv varit med i. I det här fallet har han nog gjort rätt, för även om den var plågsam för mig att se på, så kan det verkligen inte varit en barnlek att spela in den heller. Inte konstigt att han året efter skapade en scen tillsammans med Djävulen i Deconstructing Harry. Att renas från det här åbäket kräver nämligen extrema åtgärder.

Smokey and the Bandit Part 3 (1983)

Den tredje delen i denna fartfyllda filmserie inleds med ett sepiafärgat montage med ögonblick från de två första filmerna. Redan i denna sammanfattning blir jag påmind om den stora kvalitetsskillnaden mellan första (som visserligen satte en rätt medioker ribba) och andra filmen. Att denna formkurva på något vis ska kunna ändras i och med den här filmen var jag med rätta tvivlande på inför filmen, men att ytterligare påminnas om detta genom att vältra i det förgångna är inte direkt det mest moralhöjande som kunde göras.

Montaget fyller funktionen att vår käre sheriff, Buford T. Justice, är på väg att gå i pension. Han ser därför tillbaka på sin lyckade karriär, men det gnager ändå i honom att han aldrig lyckades fånga ”The Bandit”. Därför blir inte pensionen långvarig, utan snart sitter han och den korkade sonen i polisbilen igen. Lockbetet är att Big Eno och Little Eno (som var uppdragsgivare i de tidigare filmerna också) utmanar sheriffen att frakta en uppstoppad haj från Texas till Florida. Uppmaningen är diffus, men insatsen är sheriffbrickan. Oklart vad Enos ska med den till, men vadet blir i alla fall antaget. Det är också oklart vad sheriffen har att vinna på det, eftersom det inte direkt involverar polisutövande.

Ursprungligen var det tänkt att filmen skulle heta Smokey IS the Bandit och att Jackie Gleason skulle spela både sheriff och bandit. Resultatet av detta gick inte hem hos testpublik, så i stället fick ”Snowman” (Jerry Reed) från de tidigare filmerna spela bandit. Att se Gleason spela båda hade visserligen skapat en närmast surrealistisk film, men säkerligen även en väldigt tråkig sådan. För Gleason har bara ett läge som skådespelare; ett gapande och gormande sådant. Därför räcker det gott och väl med att låta honom spela enbart en roll. I stället skrevs manuset om och nya scener med ”Snowman” som bandit filmades i stället. Detta märks väldigt tydligt i slutresultatet eftersom det i princip är fem minuters introduktion till honom, där han först bara ylar och pratar med sin hund om hur fräckt det är att vara banditen. Sen kör han runt i sin nya Pontiac Trans Am (samma modell som KITT i Knight Rider) i något som mest verkar vara en reklamfilm för Pontiac.

Vanligt förekommande i amerikanska södern, uppenbarligen.

Hur som helst, med hjälp av Enos hamnar vår nye bandit i luven med sheriffen ganska omgående. Och med detsamma glöms den ursprungliga utmaningen av. I stället blir det bara massa biljakter och dumheter med våra antagonister. De märkligaste segmenten avlöser varandra, till exempel dyker några Ku Klux Klan-anhängare upp och börjar jaga en bil med två svarta bönder. Det är svårt att se humorn i detta och ännu mer vad det har i filmen att göra, eftersom det bara råkar ske i närheten av sheriffens bil. Han har egentligen inget med det att göra.

Ännu mer obegripligt blir det efter hand då det verkar som att manusförfattarna inte orkat bry sig om att skriva något som kan beskrivas som handling, i stället är det bara biljakt efter biljakt. Inte ens dessa är så inspirerade. Det är mest bara bilar som kör genom antingen fruktlådor i slowmotion eller bilar som får sätta livet till i märkliga krockar. Efter ungefär en timmes speltid har jag ingen koll på vad som händer eller varför. Det är bara ett enda oorganiserad kaos. Lägg därtill ett ständigt närvarande soundtrack fyllt av redneckcountry och obehag är känslan som fyller mig.

En synnerligen obehaglig sheriff.

I en film tänkt som komedi har jag svårt för att släppa den märkliga sheriffen. Nödlösningen i form av ”Snowman”-banditen ger inte honom så mycket utrymme, men just sheriffen som karaktär var ju satt i sten från början. Han har varit måttligt rolig i de tidigare filmerna, men här signalerar han mer märkliga undertoner än humor. Till exempel pratar han ständigt om sin fru som den värsta varelsen som någonsin existerat. Inte nog med att hon är plattbröstad, hon är tydligen med i Ku Klux Klan också. Hans kvinnosyn ger även uttryck när han kallar en kvinnlig parkeringsvakt för något som översattes till ”jämställdhetskärring”. Utöver det har han inga problem att häva ur sig rasistiska angrepp, lika gärna som han häver ur sig homofobiska tillmälen. Allt detta hade varit förståeligt om det hade använts för att skapa humor, men av denna vara hittar jag ingen. I stället är det bara en del av dialogen. Det skapar oavsett en olustig och obehaglig stämning, ganska långt ifrån den humor jag förmodar var andemeningen.

Så efter en timme och tjugo minuter fyllda av märkligheter, gäspningar och obehag kan man ju hoppas på att eländet inte kan bli sämre. Det är att hoppas på för mycket. I slutet dyker nämligen Burt Reynolds upp i en av de märkligaste cameoroller jag någonsin har sett. I ett förvillat tillstånd för nämligen sheriffen för sig att han pratar med den riktige ”The Bandit”, som alltså återkommer i form av Reynolds igen. Det finns ingen som helst logik, mening eller humor i detta inslag. I stället är det bara märkligt.

Det hade naturligtvis varit bäst att inte låta den här filmen se dagens ljus över huvud taget. Ännu bättre vore det att inte ha filmat den alls, vilket regissören och Sally Field (”The Frog” i de tidigare filmerna) förstod och således fortsatte sina karriärer med andra projekt i stället för den här soppan. Lika bra omdöme fanns inte hos varken Gleason, Reed eller Reynolds (att inhoppet var kort spelar ingen roll). Fast jag vet ändå inte om jag kan beskylla dem, det var ju jag som självmant såg filmen. Därför finns det ingen annan att skylla på än mig själv. Förlåt.

Betyg: 1/5

The Curse of the Jade Scorpion (2001)

Efter att ha sett den bleka Small Time Crooks utnämnde jag den till Woody Allens sämsta film så långt. Jag höll dock tillbaks en aning eftersom jag hade onda aningar om att värre saker låg i görningen. Tyvärr besannades dessa. Small Time Crooks må ha varit den sämsta så långt, men The Curse of the Jade Scorpion är utan tvekan den sämsta film Woody Allen någonsin har gjort.

Gimmicken den här gången är att en försäkringsutredare blir hypnotiserad och på ett givet kommando ger sig ut för att stjäla smycken och juveler. När han vaknar upp omedveten om sina handlingar får han i uppdrag att utreda de avancerade och förbluffande juvelstölderna. Det finns så många problem i den här filmen, men handlingen är primärt inte en av dessa. I stället är det precis en sådan enkel premiss som en Allen i sina glansdagar hade vridit och vänt på tills det blivit absurdroligt eller bara galet. Tänk till exempel Manhattan Murder Mysterys frenesi. Tänk sen att den saknas totalt.

Det största problemet tillskrivs Allen själv. Han spelar nämligen huvudrollen som den charmiga, sexiga och oemotståndliga utredaren CW Briggs. Enligt kollegorna är CW så oerhört skicklig på sitt arbete och så oemotståndligt att det inte finns ett fall i världen som han inte kan lösa. Eller ännu värre: det finns inte en kvinna som kan motstå honom. Dessa egenskaper går att tillskriva en karaktär, men inte när Woody Allen spelar honom. I stället blir det oerhört platt när karaktären som alla pratar om och behandlar som försäkringsutredarnas James Bond är personifierad av den lilla, ytterst osexiga, tunnhåriga och ynkliga Woody Allen.

”Jag har glömt av hur man gör roliga filmer!”

Det är inte första gången Allen spelar något annorlunda, det har han till och med gjort med den äran tidigare, men här är det tydligt att han inte ens själv vill vara med. Det märks genom att han spelar karaktären utan hänsyn till hur han egentligen vill ha den. I stället kör han med sitt klassiska flaxa-med-armarna och kraftiga mundiarré kombinerat med lika kraftigt stammande. Att han gör rollen på det viset är dessutom märkligt eftersom han snarare verkar vara motsatt i verkligheten, se till exempel hur han beter sig i Wild Man Blues.

Kan det vara för att skapa motsättningar och humor som Allen rollsatte sig själv? Ja, det är säkert många som drar den slutsatsen. Men så är det inte. Han ville främst ha Tom Hanks som CW, men försökte sig även på att få Jack Nicholson. Båda två är givetvis skådespelare som hade passat betydligt bättre, men att någon av dem skulle acceptera en sådan rejäl nedgång i lön som det hade inneburit att vara med är svårt att föreställa sig. I synnerhet inte efter att ha läst manuset till den här.

Allens debacle i huvudrollen är tyvärr inte det enda negativa. Gång på gång har jag i min genomgång lyft fram hur duktig Allen är på att vara rolig. Förutom snedsteget i Small Time Crooks har han knappt gjort någon film tänkt att vara rolig som inte lyckats uppfylla sitt syfte. I stället är det de mer dramatiska filmerna han har fått kämpa med. Oavsett har det alltid funnits något att hämta, även om slutresultatet inte blivit speciellt lyckat (September var till exempel tråkig, men fortfarande intressant). Det har på något sätt alltid känts som att det inte är någon utmaning för honom att vara rolig, vilket har smittat av sig och gett filmerna en lättsam och trevlig ton. I The Curse.. är den känslan som bortblåst. Här finns det ingenting som inte känns forcerat. Allra mindre något som känns roligt.

Parallellt med hypnoshistorien löper en relation mellan C.W. och dennes kvinnliga kollega Betty Ann Fitzgerald (Helen Hunt), som verkar vara den enda kvinna som inte faller för CW. Han å sin sida klarar inte av henne och de munhuggs och tjafsar alltid med varandra.  Fast med den mystiske hypnotisörens kraft visar det sig givetvis att de två egentligen är dödsförälskade i varandra. Så ena stunden tjafsas det, i andra (under hypnos) hånglas det. Relationen dem emellan är alltså så polariserad att det inte finns någon direkt spänning. Dessutom är Allens tanke att det ska vara någon sorts vinkning till film noir, i synnerhet Double Indemnity, vilket gör att paret hela tiden slänger repliker i munnen på varandra. Problemet är bara att det inte fungerar. Replikerna är inte roliga och Hunt är uppenbarligen obekväm i sina tajta klänningar och kanske även skrämd av Allens ivriga flaxande. Hon spelar nämligen utan all sorts inlevelse, vilket inte direkt är vad debaclet på två ben bredvid henne behöver.

Problemen hittills är alltså Allens skådespel, att den känns forcerad och att Helen Hunt är obekväm. Men som jag skrev längst upp finns det många problem. Till exempel hur märkligt handlingen utvecklar sig. Den bara rullar på utan att innehålla varken spänning eller humor. Lägg därtill ett slött och oinspirerat regisserande och resultatet är en film som bara är värdig bottenbetyget.

The Curse of the Jade Scorpion är Woody Allens absoluta bottenpunkt som filmskapare. Lyckligtvis har jag sett det mesta av vad som komma skall, så jag vet att det blir ljust snart igen. Det är nog också det enda som är positivt med den här: att det åtminstone inte kan bli sämre.

Betyg: 1/5

För att exemplifiera hur dålig den är bjuder jag på ett klipp som visar den ”fräcka, roliga” munhuggningen mellan Allen och Hunt. Notera dessutom den frånvarande känslan av 40-tal (hur kunde denna mannen göra så påtagliga tidsflykter som Radio Days och Shadows and Fog?!).

New York Stories (1989)

Ett samarbete mellan Martin Scorsese, Woody Allen och Francis Ford Coppola hade definitivt varit något utöver det vanliga. New York Stories väcker förhoppningar om den eventuella potentialen i att dessa tre genier inom modern film slår sina påsar ihop. Tyvärr har de inte mer gemensamt i slutprodukten än att deras namn står på framsidan. Allen har inte ens sett filmen (han ser aldrig om sina egna filmer) och det skulle förvåna mig om han ens vet vad de andra herrarnas historier handlar om. Slutresultatet är alltså tre kortfilmer efter varandra; en av vardera regissör. Eftersom filmen behandlar delarna var för sig, följer jag samma exempel.

Life Lessons (Martin Scorsese)

Efter att ha sett åtminstone ett par Woody Allen-filmer i månaden under det senaste året, är det lite av en chock att mötas av ”A Whiter Shade of Pale” (Procol Harum) till öppningsscenen. Utöver det används fler klipp än tre valfria Allen-filmer använder sammanlagt bara i öppningsscenen. Den första delen är alltså inte Allens, utan den betydligt mer rockinfluerade Martin Scorseses.

I Woody Allen: A Documentary tar Scorsese upp att även om han och Allen låter sina filmer utspela sig i samma stad, så skiljer sig synen på denna stad betänkligt. Scorsese är inte rädd för att visa de mörka gränderna, de tragiska karaktärerna och den allmänna dekadensen. För Allen existerar inte dessa element. Därför blir det intressant att se Scorseses del i denna film med denna uppmärksammade skillnaden i synsätt i medvetandet.

Handlingen är simpel: Nick Nolte spelar en framgångsrik och högt ansedd konstnär, som är besatt av sin assistent (Rosanna Arquette). Han bryr sig inte om huruvida kärleken är besvarad eller ej, han vill bara vara nära sin älskade. Hon å sin sida är kär i en medioker stand up-komiker (Steve Buscemi). Huvudkaraktärerna har en katt-och-råtta-lek med varandra, som främst ger den lidande konstnärens kreativitet en rejäl skjuts.

Enklaste sättet att beskriva Life Lessons på är genom att jämföra den med After Hours, en Scorsese-film som i princip utspelar sig i samma kvarter. Där är staden och dess mörka gränder huvudnumret. Så även denna gång då det är samma sorts humor och liknande karaktärer som dyker upp. Att Arquette dessutom är med i båda gör likheterna ännu tydligare. Dessutom spelas ”Air” (Bach) i början av After Hours, som ju ”A Whiter Shade of Pale” är baserad på. Därav är det enkelt att dra slutsatsen att även Scorsese ser filmen som en sorts fortsättning, åtminstone använder han samma koncept.

På 40 minuter hinner det inte ske speciellt mycket utveckling varken hos karaktärer eller i berättelsen. Därför fungerar den tunna, men ack så stiliga, berättelsen väl. Scorsese har roligt och det smittar av sig i New York Stories enskilt bästa del.

Betyg: 4/5

Life Without Zoë (Francis Ford Coppola)

Vi har regissören till Gudfadern-filmerna, Apocalypse Now och The Conversation; vi har dennes dotter, som gjort enastående filmer som Lost in Translation och Somewhere. Tillsammans har de skrivit ett manus som är så dåligt att det är tydligt att den gode Francis umgås med alldeles för många ja-sägare. Att ingen stoppade detta schabakel från att filmas är ytterst märkligt. Må vara att Sofia var väldigt ung vid den här tiden, men att pappa Francis inte klarade av att säga ifrån verkar lite mjäkigt.

Zoe är en ung tjej som lever på ett lyxhotell i centrala New York. Hon är oerhört bortskämd, men lider av att hennes föräldrar inte ägnar henne någon uppmärksamhet. Så här långt är det intressant med tanke på att just Sofia har varit med och skriven den. Men sen träder en arabisk prinsessa in i handlingen, samt stulna juveler. Allt detta samtidigt som den unga tjejen försöker få sina föräldrar att börja tycka om varandra igen. Det hela är väldigt svårt att följa och dessutom olidligt tråkigt. Filmen är bara 30 minuter, men känns som det dubbla.

Far och dotter Coppola var alltså ingen bra kombination. Att de inte lärde sig den läxan inför Gudfadern III (som kom året efter) är lite oroväckande. Förutom en lyckad Dracula har fadern inte visat speciellt många tecken de senaste 20 åren på att ens vilja göra bra filmer längre. Tur att dottern har gjort namnet Coppola synonymt med bra filmer även på 2000-talet.

Betyg: 1/5

Oedipus Wrecks (Woody Allen)

Oedipus Wrecks är faktiskt den första filmen sedan Hannah and Her Sisters där Woody Allen har en av rollerna. Det är dessutom den första sedan Love and Death (1975) som enbart har ambitionen att vara rolig. Man kan säga att han i 14 år försökt göra mer eller mindre allvarliga filmer, med olika framgång, och att han med den här kortfilmen gör det som sitter så djupt i hans ryggmärg att han knappt behöver anstränga sig; att vara rolig.

Han spelar en medelålders man som hos en psykiatriker berättar att han fortfarande har problem med sin mamma. Oavsett sammanhang så förödmjukar hon honom. Att hon dessutom har en förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang underlättar inte. När han bjuder med henne på en trolleriföreställning förändras dock saker och ting. Hon blir uppbjuden på scenen för ett traditionellt ”sticka svärd igenom kroppen”-trick. Något går dock fel och trollkarlen råkar trolla bort den gamla kvinnan. Till en början är Allens karaktär ledsen, men sedan upptäcker han det ljuvliga: han är äntligen fri från sin moders ständiga klagande. Han springer runt som på moln och livet med sin blivande fru (Mia Farrow) är bättre än aldrig förr. Tills modern dyker upp igen.

Hennes återkomst är själva poängen med filmen. Hon dyker nämligen inte bara upp på gatan igen, hon dyker upp på himlen. Av någon anledning har hon fastnat, till hela stadens beskådning, på himlen. Där kan hon högljutt och tydligt klaga på sin sons alla förhavanden. Hon passar till och med på att visa bilder på sin son som ung. Uppenbarligen inte något som gör hans vardag så mycket enklare.

Som sagt, att vara rolig är inget svårt för Allen. Han slänger ur sig skämt i princip varje minut och även om jag nog tycker att han var lite roligare förr om åren, så är det åtminstone en trevlig stund (speciellt med tanke på Coppola-debaclet i färskt minne). Även om det inte känns som han anstränger sig från tårna, så är det ändå en seriös Allen-film. Han har med sig Farrow, Sven Nykvist som fotograf och den traditionella förtexten ser ut precis som vanligt. Känslan är ändå att det är en mellanfilm, men det är i så fall hans första.

Betyg: 3/5

Ingen överraskning vem det är som ser ut att inte uppskatta umgänget.

The Traveler (2010)

Jag högaktar Val Kilmer och anser han vara en av mina absoluta favoritskådespelare. Förutom att ha varit med i världens roligaste film Top Secret (för övrigt hans debut), så har han medverkat och gjort stort avtryck i både Heat och The Doors. Samtliga är filmer som hamnar på min top 20-lista över personliga favoriter. Heck, till och med i True Romance är han coolare än någon annan. Jag tycker även hans Batman är riktigt fräck, men den markerade också slutet på hans höga stjärnstatus. Sedan dess har det blivit fler lågbudgetproduktioner och färre inhopp i stora projekt. Inget fel i det och jag har till denna dag levt med illusionen att han kan lyfta även den mest värdelösa film till något som i alla fall är sevärt när han är i bild, men oj, så fel jag hade.

I The Traveler spelar han en konstigt sminkad vålnad som dyker upp på en polisstation sent en natt. Långhårig, skrovlig hy och stora mörka kläder berättar att han är en konstig filur. Dessutom visslar han titt som tätt och det är tänkt att vara skräckinjagande, vilket fungerar på de korkade poliserna, men knappast på tittarna. En historia med diverse mord berättas så småningom, men den är så oinspirerat genomförd att man kan tro att det faktiskt inte fanns något manus vid inspelningen. Alla spelar över, utom Kilmer som bara mumlar och tittar in i väggen. Visserligen är han bäst i sällskapet, men inte ens det hjälper när han inte visar något hjärta över huvud taget.

Tillbakablickar blandas med tortyrscener (varav en är riktigt brutal), men det blir aldrig spännande. Inte ens när den obligatoriska twisten kommer lyfter man på ögonbrynen. Det är bara tråkigt, långsamt och totalt meningslöst. Jag hoppas du fick bra betalt i alla fall, Kilmer. I min bok fick din kvalitetsstämpel sig en rejäl törn.

Betyg: 1/5

Transformers: Revenge of the Fallen (2009)

Michael Bay gör hårda, storslagna, påkostade och ganska korkade actionfilmer. Sådana behöver inte nödvändigtvis vara dåliga, tvärtom finns potential till åtminstone hyfsad underhållning. Tyvärr är den andra filmen i Tranformers-serien inte en sådan film. Med det menar jag att den inte är underhållande, men ack så korkad.

Michael Bays säregna stil med 360 graders kameraåkningar runt bekymrade människor i uniform, intensiva klippning och ständiga oförmåga att veta hur mycket som är nog fungerar inte för mig. Att samtliga hans filmer dessutom är minst en timme för långa för sitt eget bästa är ytterligare en faktor.

I  Transformers hände dock något. Han fick äntligen en story som faktiskt fungerade och som rättfärdigade hans visuella framhävningar. För även om den har alla Bays kännetecken, utrustades den även med fungerande och genuin humor. inte för att jag tyckte det blev så bra den gången heller, så ingav det åtminstone visst hopp för framtiden.

Denna gång handlar det om att Decepticons (som krigar mot Autobots) får tag i kvarlevor från den kub som förstördes i första filmen. Superroboten The Fallen tar på sig ledarskapet och därav titeln Revenge of the Fallen (som den svenska översättningen helt missar). Mitt i dramat hamnar självklart Shia LeBeouf, Megan Fox, Tyrese med flera.

Tonen sätts direkt och under de hiskeliga 150 minuterna är det i princip ständig kamp mellan olika robotar. När det inte bråkas robotar emellan läggs det mesta fokus på att visa hur sexig Megan Fox är. Det funkar väl en stund, men eftersom Bay aldrig ger tittarna chans att andas ut lägger sig en mättnad väldigt fort över hela spektaklet. Viljan att berätta en historia finns inte, utan allt handlar om att göra allt lite mer storslaget än i den första filmen. Specialeffekterna är storslagna, så det är förståeligt. Dock gör Bays klippning att jag inte bryr mig eftersom jag knappt får se något av det som händer. Händelserna blir förlorade i den intensiva klippningen.

De flesta karaktärer lämnar mest frågetecken efter sig och vissa har dessutom en irriterande förmåga att bara komma och gå. Tyrese gör egentligen inte ett skit i hela filmen, men ändå måste han vara med titt som tätt för att få säga några väl valda ord om vad som händer.

Tranformers 2 föll mig alltså inte i smaken. Det enda positiva var egentligen effekterna, men tiden då en film endast kunde leva på storslagna effekter är förbi. Det krävs en story att bygga allt på eller en sjuhelsikes massa charm. Ingetdera finns här. Därför är denna installation ett riktigt bottennapp, som inte ger något över huvud taget tillbaka till tittaren. 150 minuter värda att lägga på något annat.

Betyg: 1/5

Evil Aliens (2005)

På en ö i Wales påstår en flicka att hon blivit våldtagen av en utomjording. Personerna bakom ett tv-program som handlar om just utomjordingar och andra mystiska fenomen bestämmer sig för att besöka flickan, även om de förväntar sig att höra ännu en bluffhistoria.

Efter en av de mest brutala inledningsscener jag sett ebbar hela filmen ut i en ganska tråkig och ointressant splatterhistoria, utan speciellt mycket logik. Roligt vissa stunder, ”bradålig” andra och riktigt enormt dåligt mestadels. Roligt att se alla referenser till andra filmer dock. Rekommenderad för grabbkväll, för på egen hand hade åtminstone inte jag orkat se klart den.

Betyg: 1/5