Apocalypse Now (1979)

Hur ska man kunna skriva något vettigt om en film som saknar vett och logik? Nog för att den följer en rak väg in i djungelns mörkaste, Mörkrets hjärta, men vägen dit är inte utstakad. I dokumentären om filmen lyfts problemen under inspelningen fram, vilket vi därför kan lämna till den texten. I stället vill jag fokusera på filmen Apocalypse Now för vad den egentligen är.

Inledningen med en redlös Willard (spelad av en lika redlös Martin Sheen) på ett hotellrum, ackompanjerat av The Doors ”The End”, är den perfekta stämningssättaren. Eftersom syftet med Vietnamkriget verkar vara lika oklart som vem fienden egentligen är, verkar det närmast ofrånkomligt att kriget blir ett ett maniskt tillstånd. Det finns olika sätt att hantera detta på, exempelvis genom att gå upp i sin uppgift (som löjtnanten spelad av Robert Duvall senare i filmen visar) eller att förlora sig i sig själv (som Willard).

Det intressanta är hur Willard tycker sig se igenom detta, att han genom sin egen nedgång observerar det fruktansvärda och märkliga som sker med både honom och människorna runt omkring honom. När han då får uppdraget att bege sig in i djungelns mörkaste hjärta för att ta livet av en överste som totalt tappat greppet, den famösa Kurtz, får han ytterligare inblick i de mäktiga krafter som kriget släpper loss.

Med hjälp av en dossier som innehåller information om Kurtz förvånas Willard av hur klok och sansad Kurtz ändå har verkat. Willard gör som vem som helst i samma situation, han fascineras och lockas av Kurtz. För att på något sätt rättfärdiga sitt uppdrag, att faktiskt mörda honom, tvingas han försöka förstå vad som gått fel. De insiktsfulla tankar han genom berättarröst delar med sig av speglar inte bara Kurtz nedgång utan även krigets påverkan på människor.

Resan genom djungeln medför många möten och händelser, men framför allt är det den inre resa Willard är på som är drivkraften. Hans tankar kombinerat med vad han läser om Kurtz och vad han råkar ut för på resan, gör att han sakta men säkert börjar förlora förståndet även han. Inte i den bemärkelsen att han blir galen, men att kampen om att förstå vansinnet blir mer och mer tröstlös.

När han då slutligen når Kurtz blir det ett långt och utdraget möte – som Coppola inte var nöjd med innan han filmade den, inte var nöjd med medan han filmade den och än i dag inte är nöjd med – som leder till det ounvikliga klimaxet. Marlon Brando som Kurtz förmedlar den galenskap som Willard hela filmen har försökt föreställa sig, men situationen säger mer om Kurtz än vad Brando lyckas förmedla.

Faktum är att slutsekvensens brister inte gör så mycket, det är så att säga resan som är själva målet i det här fallet. Joseph Conrad, författaren till ursprungsromanen, skrev en gång att författaren bara skriver halva boken, andra halvan får läsaren ta hand om. På samma sätt fungerar Apocalypse Now – det är upp till tittaren att bestämma hur bra den är. För mig är upplevelsen så stor att det inte kan bli tal om annat än det högsta betyget.

Den här texten och betyget gäller originalversionen av Apocalypse Now, inte den förlängda version kallad Redux som släpptes i början av 2000-talet. Den är egentligen bara sevärd om man vill ha mer av världen som originalet målar upp, men annars tillför den i princip ingenting. Se originalet i stället.

Match Point (2005)

Match Point har jag skrivit om tidigare och jag vidhåller fortfarande mina åsikter. Därför blir detta inlägg mest en återanvändning av min tidigare text. Jag avslutar i stället inlägget med reflektioner och vidare tankar. Dessutom har jag valt att inkorporera inlägget i Filmspanartemat ”omstart”. Det kanske ter sig lite märkligt, men Match Point var verkligen en omstart för Woody Allen. Efter 30 år av filmande i New York var det hans första som utspelar sig helt och hållet utanför USA:s gränser sedan Love and Death 1975. Dess betydelse visar sig också genom att sju av hans följande åtta filmer är filmade och utspelar sig i Europa.

Texten är ursprungligen publicerad 10 maj 2010.

***

När Woody Allen för första gången, bortsett från några tidigare avstickare, gör film utanför New York är det klart man blir nyfiken. Att han tar London under armarna och en nästan helbrittisk skådespelarbesättning kanske var nödvändigt för en Woody som gått på tomgång på tok för länge. Inte för att han gjort dåliga filmer, men det var ett tag sen han verkligen fick till något som vanligt folk kunnat ta till sig och verkligen uppskatta.

Match Point handlar om den charmiga tennistränaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers) som av en slump blir involverad i en av sina elevers rika familj. Han blir ihop med elevens syster (Emily Mortimer) och börjar snart jobba på den framgångsrika svärfaderns företag. Snabbt blir han en del av överklassen och även om han är medveten om sin förvandling har han inget emot den. Allt riskerar dock att ställas på sin ända när passionen för en annan kvinna (Scarlett Johansson) väcks.

Det är en ganska typisk Allen-handling, som till viss del påminner om Crimes and Misdemeanors, med mycket prat och ämnet kärlek kontra passion. Däremot tycker jag mig finna en stor skillnad i berättandet. För visst är det mycket prat, men inte på den vanliga gnabbiga nivån, utan betydligt enklare och mer handlingsfokuserad. Han ägnar ovanligt mycket energi på att visa den förvandling Wilton går igenom, vilket skapar en stor engagemang- och igenkänningsfaktor.

Med sina knappt två timmar är det den längsta Woody-filmen hittills och den utnyttjar varenda minut. Solskensberättelsen om askkungen Wilton som träder in i finrummets salar vänder snabbt och ångesten över den situation han försatt sig i kommer oundvikligt krypande.

Jag ska inte avslöja vad som händer, men som alltid med Woody vet man aldrig riktigt hur det kommer sluta. Det är en oerhörd styrka och även om det inte blir toppen alla gånger, så är det obeskrivligt bra när han väl lyckas. Här är upplösningen av absolut högsta klass och James Nesbitts lilla inhopp i slutet är oförglömligt. Det knyter ihop filmens tema, som för övrigt är det första som presenteras.

Jag är störtförtjust i Scarlett Johansson, inte bara för hennes vackra efternamns skull, och hon är definitivt en av mina favoriter. Rollen som halvlyckad skådespelerska med en makt över män hon inte är rädd för att utnyttja, passar henne perfekt. Även Rhys Meyers är utmärkt i sin förvandling från otvivelaktigt sympatisk till något betydligt mer tvivelaktigt. Han borde få bära fler filmer på sina axlar.

Jag har sett den här fem-sex gånger under de senaste fem åren och varje gång har jag blivit förvånad över hur välgjord den är. Woody bevisar att gammal är äldst och att han aldrig räds för att prova något nytt. Miljöombytet i det här fallet gav full utdelning och en film som är bland det vassaste han har gjort.

Betyg: 5/5

***

Jag lyfter flera gånger fram hur pass olik den här är Allens tidigare filmer, men det är inte riktigt hela sanningen. Den innehar många element som Allen tidigare använt sig av, till exempel karaktärer från överklassen och ett moraliskt dilemma. Det sistnämnda har han ju dessutom redan avhandlat i Crimes and Misdemeanors. Det som däremot skiljer Match Point mest från sina syskon är hur pass målmedveten den är. I just Crimes and Misdemeanors finns det till exempel en extra berättelse som inte ens delar samma frågeställning. I det fallet skapades dynamik genom flera välbyggda karaktärer, men även stor underhållning i form av en högfärdig Alan Alda. Det saknas i Match Point, men det är snarare till dess fördel.

I Match Point står det simpla thrillermomentet egentligen bara i fokus. Det moraliska dilemmat bearbetas också, men utan en lika genomtänkt och allvarlig filosofisk grund som i Crimes and Misdemeanors. Detta skapar en mindre tänkvärd film, men desto mer spännande. På det viset är det en av de mest annorlunda filmerna Allen har gjort, vilket också understryks av att det är en av hans egna favoriter. Han brukar oftast hålla sina svagaste filmer som sina egna favoriter, men i det här fallet är vi överens, Woody och jag.

***

För att läsa om fler omstarter vidarebefordrar jag er härmed till mina filmbloggarkollegor. Läs:

• Except Fear
• Fiffis filmtajm
• Flmr
• Fripps filmrevyer
• Jojjenito
• Mode + film
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Velvet Café
• Filmitch

Husbands and Wives (1992)

Med Husbands and Wives gav Woody Allen begreppet personlig film en ny innebörd. Hela sin karriär har han understrukit att hans filmer bara är påhittade berättelser utan anknytning till sitt privatliv. I Stardust Memories, som handlar om en filmskapare som hålls tillbaka av publik och kritiker, hävdade han att alla likheter med hans egna karriär var en ren slump. Eftersom innehållet i den berättades ur ett humoristiskt perspektiv är det ändå inte samma sak som i Husbands and Wives.

Öppningsscenen sätter tonen direkt. Woody Allen och Mia Farrow spelar ett gift par som ska äta middag med det äkta paret Sally och Jack (Judy Davies och Sydney Pollack). Mötet börjar dock inte som väntat då gästerna plötsligt berättar att de ska skilja sig, men att det inte får förstöra resten av kvällen. Paret insisterar på att de är vänner, men Mia Farrows karaktär blir upprörd av nyheten och kan inte förstå hur hennes bästa vänner kan vara så lugna. När hennes make, Allens karaktär, frågar henne vad hon blir så upprörd över är det svårt att inte tänka på verkligheten utanför filmens ramar.

Historien som kännetecknar Husbands and Wives har egentligen inte så mycket med filmen att göra. Innan den hann släppas på bio kom det fram att Allen hade ett förhållande med Farrows adoptivdotter. Även om Allen och Farrow inte var gifta så hade de barn tillsammans och skandalen var ett faktum. Därefter blev det vårdnadstvist och ett offentligt bråk, som Farrow än i dag inte tvekar att ge sig in i. Mitt i allt detta var alltså Husbands and Wives på väg att visas över hela världen, en film där Allens karaktär lämnar Farrows för en 30 år yngre student. Vad än Allen säger om saken så är det nästan omöjligt att inte se innehållet som personligt.

Efter öppningssekvensen, med tillkännagivandet av skilsmässan, visas hur paret var för sig försöker träffa nya bekantskaper. I detta segment står Judy Davies för en av de starkaste scenerna i både sin och Allens karriär. Hennes karaktär Sally ska på en operaföreställning med en manlig bekantskap, men hemma hos honom ber hon om att få låna telefonen. Hon ringer sin make och ger utlopp för sin frustration och ilska, allt medan hennes date sitter i rummet bredvid och låtsas att det regnar. Varje ord hon säger hör han och när hon slutligen är klar försöker han lätta upp stämningen med ett skämt. Som jag skrev ovan, det här är ingen film där det ges tillfälle till skämt. Stämningen är iskall och den skilsmässa som i början av filmen såg ut att vara en lycklig, visar sig med detta vara ett sant elände. Hon försöker sig senare på ett förhållande med en stilig kollega spelad av  Liam Neeson. Han framstår som filmens enda sympatiska karaktär och är den enda som inte på något sätt är elak mot någon annan. Den gången går det bättre för Sally och det verkar för en gångs skull finnas lite hopp för hennes liv.

Samma resa gör hennes make, som blir ihop med en betydligt yngre kvinna och njuter av att känna sig levande igen. Ståndpunkten i den här filmen är att inga förhållande är som gjorda för att hålla för evigt. Ganska snabbt faller passionen och skillnaderna mellan Jack och den yngre tjejen tar över glädjen. Detta kulminerar med en obehaglig scen då Jack skämmer ut sig själv totalt inför sina vänner. När flickan börjar prata astrologi på en fest blir det droppen för honom, vilket leder honom till att berusad släpa henne, med våld, från festen. Scenen är oerhört brutal och lika intensiv, helt olikt allt annat Allen någonsin har gjort. Det är samtidigt en av de mest gripande scenerna jag kan minnas att jag har sett.

Som en kontrast till Sally och Jacks eländiga skilsmässa är Allen och Farrows filmpars dito lite annorlunda. Gabe (Allens karaktär), som är professor, blir tillsammans med en 19-årig student (Juliette Lewis). Till skillnad från i Manhattan, där Allens karaktär också blev tillsammans med en tonåring, är den här tjejen inte lika naiv och godtrogen. Lewis karaktär är i stället intelligent och fullt medveten om vad hon gillar; intellektuella män på samma nivå som hon själv anser sig vara. Samtidigt letar Farrow efter kärleken på sitt håll. Själva skilsmässan presenteras på ett moget sätt och utan gap. I stället är det en konversation som inledningsvis handlar om något annat, men som avslutas med att Farrow säger ”it’s over, and we both know it”. Stämningen i scenen är inte ilsken, utan snarare lite orolig. Känslan är att båda karaktärerna inte riktigt vet vad de ska göra härnäst, vilket också går att överföra på verkligheten.

”It’s over, and we both know it”

Efter att Farrow under tio år varit med i samtliga Allens filmer är scenen jag beskriver ovan som en avslutning på en epok. Innan hon klev in i hans liv hade han precis försökt utveckla sitt filmskapande till mer drama än komedi. Tillsammans med henne skapade han mängder av olika filmer och ännu fler olika karaktärer. Den uppfinningsrikedom han visade under denna period är unik, vilket märks av de filmer han gjort under de senaste 20 åren. I stället för att söka utmaningar har han letat efter sådant som känns naturligt och otvingat för honom. Den känslan finns inte i någon av hans filmer från 80-talet.

Husbands and Wives är en film med ett obehagligt och rått innehåll. Även om slutet faktiskt är förhållandevis positivt, är det svårt att förknippa filmen med sådana adjektiv. Den personliga känslan gör sitt och i synnerhet Judy Davis och Sydney Pollack gör sina bästa skådespelarprestationer till dags dato. På samma sätt som artisters skilsmässoalbum ofta är deras bästa, går samma påstående att tillämpa på Allen; hans skilsmässofilm är hans bästa.

Betyg: 5/5

The Piano (1993)

Tidsperioden är 1800-tal och skotskan Ada säljs av sin far in i ett äktenskap med den nyzeeländske nybyggaren Alistair (Sam Neill). Med sig har hon sin unga dotter som fungerar som hennes tolk, eftersom Ada varit stum sen många år tillbaka. Pianot de har med sig till Nya Zeeland är hennes viktigaste och mest ömma ägodel. I själva verket bryr hon sig inte om så mycket annat än sitt älskade piano.

Grannen Baines (Harvey Keitel) finner sig omedelbart attraherad av Ada och köper pianot av Alistair (till Adas gestikulerande klagomål). Han säger till omgivningen att han vill ha pianolektioner av Ada, men i själva verket använder han pianot för att få komma henne nära. De utarbetar ett system där Alistair får göra olika saker med Ada i utbyte mot ett visst antal tangenter. När tangenterna tar slut är det tänkt att pianot ska återgå i hennes ägo.

Till en början känns Baines osympatisk och manschauvinistisk, även om hans handlingar är förhållandevis oskyldiga. Två tangenter för att lyfta på kjolen och så vidare. Han upptäcker dock att attraktionen är mer än sexuell och börjar känna stark skuld för det han utsätter henne för. I en insikt att kärleken faktiskt är på riktig ger han tillbaka pianot och meddelar sina känslor.

Den ständigt närvarande pianomusiken skapar en stark stämning och även om Alistair inte pratar, är det som att hon använder pianot för att få ut sina känslor. Holly Hunter är en duktig aktris och hennes tystnad ger utrymme för Keitel och Neill att visa sina karaktärers svagheter. De gör det i sin tur med små tecken och utan stora ord, vilket gör att The Piano är en ganska dialogfattig film. Den som pratar mest är nog dottern (en väldigt ung Anna Paquin). Annars är det huvudsakligen pianot som gör ljud ifrån sig.

Handlingen utvecklas från den sensuella stämningen mellan Alistair och Baines till äkta kärlek, men även att den äkta maken börjar ana oråd. I ett försök att utöva auktoritet försöker han hindra att de två möts och motiverar det med att Alistair kanske kan komma att lära sig att gilla honom själv mer. Han är dock en klok man egentligen och inser, måhända omedvetet, vad det är han utsätter henne för. Vi har då alltså två män med varsin vilja som båda känner skuld för vad de utsätter Alistair för.

Detta triangeldrama, med pianospelandet i centrum, är utsökt. Sensualiteten i mötena mellan Alistair och Baines utvecklas till passion. I sann Keitel-manér bjuds det på explicita nakenscener, bland annat då han helt näck står och torkar av pianot. Eftersom samtidens syn på sexualitet är så skuldfylld, vilket uttrycks i Alistairs frustration och skam, blir även de minsta handlingarna sensuella. Berättelsen bjuder på överraskningar, men känns ändå logisk hela vägen. Skuldkänslorna tvingar fram sidor av de manliga huvudkaraktärerna som bara skapar sorg. Det är hanteringen av dessa som skiljer männen åt.

The Piano visade sig vara en sådan film som suger in sin tittare (åtminstone var det så för mig) i en berättelse som egentligen bara utspelar sig i två olika hus med totalt fyra olika karaktärer, men som ändå ständigt utvecklas och engagerar. Att kalla den för en kärleksfilm är lite missvisande, men kärleken spelar en stark roll. Som upplevelse är det en av de starkaste filmerna jag har sett på ett bra tag. Så pass stark att epitetet mästerlig måste användas.

Betyg: 5/5

Another Woman (1988)

Another Woman ser på ytan ut att vara av samma virke som den misslyckade September. Båda är allvarsamma dramer, inte speciellt framgångsrika och tämligen bortglömda. Ändå är de varandras motsatser. Om September var ett misslyckat försök att vara allvarlig, så är Another Woman Woody Allens hittills bästa försök. Genom att för första gången fokusera på en enda karaktär och bygga upp en bild av hennes liv skapar han en historia som kan vara det starkaste han har gjort.

Tidigare har personer i fokus antingen varit ett par eller en ensemble med många olika karaktärer. I den här finns samtliga karaktärer enbart till för att spegla Marion (Gena Rowland) och hennes liv. En framstående filosof, strax över 50 år gammal, ser ut att ha ett lyckat liv. Hon lever tillsammans med en läkare (Ian Holm) och har ett rikt societetsliv. För att kunna skriva sin nya bok i lugn och ro hyr hon ett kontor i en annan del av stan, belägen bredvid en psykologmottagning. På grund av bristfällig ventilation råkar hon höra vad som sägs i lokalen bredvid. Till en början nonchalerar hon det, men likt James Stewart i Rear Window blir hon mer och mer intresserad av vad hon får höra.

Faktum är att kvinnan som talar ut om sina problem hos psykologen berör Marion så mycket att hon börjar utvärdera sitt eget liv. Kvinnan är betydligt yngre än Marion och dessutom gravid, men Marion känner ändå ett samband med hennes problem. Med en distinkt berättarröst får vi följa med Marion i nutid, dåtid och genom relationer som på olika sätt påverkat hennes liv. I centrum står frågan: Har jag gjort rätt val i livet?

Med hjälp av drömmar och saker som besök hos den äldre fadern får vi reda på att hennes enda bror alltid känt sig missgynnad av fadern, på grund av ständiga jämförelser med den till synes perfekta systern. Marion får för första gången insikt i hur svårt hennes bror måste ha haft det, något han aldrig tidigare reflekterat över. I själva verket är det inte många människor runt omkring henne som hon någonsin brytt sig så mycket om. Samtidigt har hon inte varit egocentrisk heller.

En av hennes största upptäckter är att hon genom hela livet aldrig tillåtit sig själv att känna något. Trots att makar har avlidit, nära vänner försvunnit ur bilden och en barnlöshet hon helt plötsligt börjat omvärdera är det inget som hon tillåtit sig själv att påverkas av. Enda gången passionen kommer upp till ytan är när hon en gång blev förförd av sin blivande makes vän (Gene Hackman). Vännen lyckades mana fram passion, men på grund av Marions rädsla för sina egna känslor förpassade hon möjligheten att låta känslan blomstra.

Med hjälp av alla dessa karaktärer, drömmar och tankar (väl berättade av en ständigt närvarande berättarröst) målar Allen upp ett helt liv. Trots att det är en allvarlig och tung berättelse försöker han inte göra den rolig, men inte heller överdrivet tungsint (som i fallet September). Han regisserar med en lätthet och känslan av att han faktiskt inte bryr sig så mycket om hur resultatet blir, hjälper faktiskt. Han följer sin instinkt och resultatet blir denna gång mästerligt.

Likheterna med Bergmans Smultronstället är tydliga, även om Allen själv hävdar att det mest är en slump; att låta en huvudkaraktär besöka sitt gamla liv och samtidigt få en ny uppfattning om vad som egentligen hände, är alltså inte ett nytt grepp. Att han dessutom använder Bergmans favoritfotograf Sven Nykvist gör inte likheterna mindre slumpartade. Nykvist hjälper dock till att skapa ett mjukt foto och använder liknande kameravinklar som han gjorde med Bergman. Efter att ha sett tjugotalet Allen-filmer under det senaste året gör faktiskt sånt skillnad. Det känns som något nytt. Dessutom används närbilder, något jag inte kan minnas att jag har sett i någon av de övriga 80-talsfilmerna.

Slutligen, Another Woman är ett mästerverk. Den må se obetydlig ut på ytan, den må verka som ett standardverk, men så är inte fallet. Allen har aldrig tidigare eller senare gjort något så här personligt i bemärkelsen att det berör på riktigt. Borta är tramset, stereotyper och känslan av repetition. Another Woman är nämligen en unik och alldeles enastående liten film.

Beyg: 5/5

För att nå samtliga mina Woody-texter, klicka här.

Alien (1979)

Eftersom Prometheus har premiär just i dag, rotade jag fram min gamla recension av Alien. Jag är osäker på hur filmerna relaterar till varandra, men som jag har förstått det så utspelar de sig i samma ”universum”. Nåja. Texten publicerades ursprungligen den 21 april, 2009.

Rymdskeppet Nostromo, med en besättning på endast sju personer, upptäcker tecken på intelligent liv när de passerar en okänd planet. Enligt reglementet är de tvingade att kolla upp vad det är för något, så de landar på planeten och tar en rymdpromenad. På planeten hittar de ett ödelagt rymdskepp och framförallt – de möter fröken Alien för första gången. En av besättningsmännen blir attackerad och trots vissa tvivel släpps han ombord på skeppet igen. Det kommer visa sig vara ett stort misstag.

Det är ingen glad film. Den inger inget som helst hopp, utan är bara nattsvart och ondskefull. Varje scen är relevant och bygger på känslan av krypande och påtaglig spänning. Det här är faktiskt en av ytterst få filmer (om inte den enda) som får mig att känna ett äkta obehag. Stämningen, miljöerna och det långsamma tempot är nästan på bristningsgränsen till vad jag klarar av. Bara ljudbilden är tillräcklig för att skapa obehag. Lyssna speciellt efter ljudet av ett bultande hjärta. Då är det dags att vända huvudet till, för då vankas hemskheter.

Ridley Scott låter filmen traska på i sitt eget tempo och tar sig tid till att belysa det viktiga. Monstret är i sin tur inte det viktiga, utan det är hur människorna reagerar. Och de reagerar. De är rent utav skräckslagna och det går nästan att ta på den rädsla de utstrålar. Med andra ord ungefär samma känsla som för oss som följer äventyret utifrån.

Vad ska man prioritera? Upptäckten av nytt liv eller människan? I ett avgörande läge som kan innebära stora framsteg för hela vetenskapen, är människan då sekundär? Det är vad Alien i grunden handlar om och även anledningen till att de hamnar i den situation de hamnar sig i. Många filmer har tagit efter konceptet, speciellt mystiskt djur mot människor i en avlägsen miljö. Vissa mer framgångsrika än andra. men Alien förblir nummer ett och inte ens tidens tand har påverkat dess kvalitet.

Betyg: 5/5

Slutligen, det är en sorts milstolpe för mig att kunna återpublicera ett så gammalt inlägg. 2009? Jisses, den här j-vla filmbloggen börjar bli en gammal j-vla filmblogg.

Broadway Danny Rose (1984)

I mitt tycke var Woody Allen som bäst i slutet av 70- och början av 80-talet. Det är jag inte ensam om, hans mest omtyckta filmer härstammar från denna period, men det är inte bara filmkvaliteten jag gillar så mycket, det är även hans självförtroende och orädda inställning till nya berättarformer jag lockas av. Annie Hall var banbrytande och rolig, Manhattan var (och är fortfarande) gripande, men få filmer kombinerar humor och allvar så bra som Broadway Danny Rose. Om jag måste välja någon film som kännetecknar den typiska Woody Allen-filmen så är det Broadway Danny Rose. Den är svartvit och artistisk, men samtidigt lättillgänglig och rolig. Dessutom spelar Allen med så utmejslade karaktärsdrag att jag tycker synd om de själar som ser filmen, men inte gillar hans skådespelarstil.

Danny Rose är en ambitiös, men ganska värdelös, talangagent med så respektabla aktörer som en blind xylofonist och en enbent dansare i sin klientel. Utan större framgång försöker han sälja in sina klienter, men det är först när en nostalgivind når New York som hans klient Lou Canova, en avdankad sångare, blir ett hett villebråd bland stadens klubbar. Han får en spelning på anrika Waldrof Astoria, framför den store Milton Berle som funderar på att ge honom möjlighet till ännu större scener. Lou vill dock inte uppträda utan sin älskarinna Tina på plats och som den lojala agent Danny Rose är beger han sig till New Jersey för att hämta henne. Det visar sig inte vara så enkelt och dessutom tvingas Dannys försöka få henne att förlåta Lou för att ”ha varit otrogen med sin fru”.

Berättelsen utspelar sig i form av att ett gäng halvkända komiker sitter på en restaurang och berättar legenden om Broadway Danny Rose, en man samtliga är halvt bekanta med. Titt som tätt bryter de in i berättelsen och antingen fyller på med andra anekdoter eller ifrågasätter någon oklarhet. På det viset blir Danny Rose en intressant karaktär eftersom man aldrig får komma honom nära. Han består bara av (förmodligen) förstärkta berättelser från ett gäng förfriskade underhållare. Trots det finns det ett stort allvar närvarande hela tiden, eftersom det är raka motsatsen till en solskenshistoria de berättar. Men som i fallet med Allens egna berättelser räds han inte att flika in komiska poänger, något som infinner sig även i den här filmen. Sekvenser som är ren slapstick förekommer, något som inte förekommit sen hans tidiga komedier. Det fungerar dock utmärkt i den lösa kontur som Broadway.. figurerar i.

Utöver berättelsens grundformat går den att beskriva som en vanlig kväll som utvecklar sig på de mest oväntade sätten. Tänk Dazed and Confused eller Clerks för att sätta det i ett sammanhang. Broadway.. är visserligen inte lika vardaglig i sin framtoning som dessa två, men principen är densamma. Rose ska bara till New Jersey och hämta Tina, men resan fram och fram för allt tillbaks består av bland annat jakt, maffiahot och skottlossning i en lokal fylld av helium. Sättet detta grepp hanteras på är ett utmärkt exempel på att Allen i det här skedet av sin karriär är stensäker i sitt eget regisserande och att han egentligen inte räds något.

Om Allen spelar Danny med alla de typiska kännetecken som den generiske Allen-karaktären blivit förknippad med – flaxande armar, hypersnabbt tal, överdrivna gester.. – så är Mia Farrows Tina något helt annat. Det här är första gången hon i Allens regi fått spela ut ordentligt. Tina är en italienskättad blondin som genom hela filmen bär ett par solglasögon, vilket gör att hennes utrymme att utveckla karaktären sker genom annat än ögonkontakt. Rollen är ett utmärkt exempel på Allens förmåga och tillit till Farrow att utveckla helt egna karaktär, som flera gånger resulterat i något vi förmodligen aldrig hade fått se henne spela utan Allen.

Inför att jag skulle skriva det här inlägget såg jag filmen, i vanlig ordning, för att friska upp minnet och leta efter intressanta infallsvinklar. Faktum är att jag blev så förtjust i den att det var väldigt svårt att sammanfatta mina tankar. Inte nog med att jag inte kunde bestämma mig om den var en fullpoängare eller ej, jag visste inte heller i vilken ände jag skulle börja med mitt skrivande. Därför har jag under de senaste två veckorna sett om den tre gånger för att försöka komma till en slutsats. Att den varit lika trevlig under alla dessa tre gånger är förmodligen en slutsats i sig.

Den lättsamma ytan gör att det är lätt att avfärda filmen som tunn, men det faktum att den är så oerhört underhållande och samtidigt gripande i all sin enkelhet gör att åtminstone jag får svårt att värja mig. Lika omfattande som Annie Halls eller Manhattan är den inte, men den är utan tvekan den kanske mest underhållande filmen hittills i Allens karriär. Om jag skulle välja någon av hans filmer som kvällens underhållning är oddsen på att jag hade valt den här framför de nyss nämnda mästerverken (och stora favoriterna för mig) låga. Därför är det svårt att motivera något lägre betyg än det högsta, eftersom jag inte heller kan hitta något i själva filmen att klaga på. Det är helt enkelt en underbar film.

Betyg: 5/5

Manhattan (1979)

Manhattan inleds med ett montage av svartvita, vackra ögonblick från just Manhattan. Woody Allens berättarröst försöker formulera öppningskapitlet på den bok han genom hela filmen försöker skriva, en bok som ska handla om hans karaktärs förhållande till staden han lever i. Flera gånger i filmen återvänder han till sitt bokskrivande och med dessa inslag förklaras och utvecklas filmen. Han säger bland annat att han vill skriva en bok om några karaktärer boende på Manhattan, som skapar sina egna problem i form av relationer och andra egentligen onödiga ting, allt för att fly den verklighet de fruktar. Detta utspelar sig en bra bit in i filmen och kan ses som en simpel metareferens, men för mig fungerade det mer som en uppenbarelse. Manhattan är en verklighetsflykt för såväl de inblandade karaktärerna som för dess tittare. Men verklighetsflykter behöver inte nödvändigtvis vara skratt och lycka bara för det.

Efter montaget (för övrigt väldigt likt den hyllning till Paris som förekommer i Midnight in Paris) börjar filmen på riktigt i form av att Isaac Davies (Allens karaktär) är på en bar tillsammans med det äkta paret Yale och Emily samt sin egen flickvän Tracy (Mariel Hemingway). Uppenbarligen hör inte Tracy riktigt hemma i den intellektuella atmosfären i den väl invigda vänskapskretsen, men det är inte det enda som skiljer Tracy från sällskapet. Hon är 17, Isaac är 42 år. De är ett par. Ändå verkar det som att ingen annan än Tracy själv reagerar på det. Synen på förhållande är uppenbarligen något annorlunda på Manhattan, vilket tydliggörs när Yale anförtror Isaac med att han är otrogen med en annan kvinna, Mary (Diane Keaton). Detta trots att han egentligen är emot otrohet, vilket han styrker med att han enbart vänstrat två, kanske tre gånger tidigare.

På en plats med så många människor och med så många relationer är det inte så konstigt att karaktärerna inte kommer till insikt i det själva, men faktum är att alla är olidligt ensamma och synnerligen egocentriska. Isaac får till exempel problem när hans före detta fru (Meryl Streep i en liten men viktig roll) skriver en bok om deras äktenskap. I den berättar hon att Isaac kunde bli oerhört nedtyngd av tanken på att han kommer dö en dag, men att själva problemet mest låg i att världen skulle få klara sig utan honom. På den nivån är det, han är ett enormt ego och en vilsen själ, raka motsatsen till den oskyldiga och relativt obekymrade Tracy

Mary, kvinnan som Yale vänstrade med, är även hon en kvinnlig kopia av Isaac. Hon är rotlös och egentligen rätt identitetslös, men gömmer sig bakom en intellektuell fasad med referenser till europeisk film och konst. Det är tydligt att hon lever i stunden, något hon också intygar när hon insiterar på att hon vill få ihop sitt liv, men inte klarar av att planera för mer än en vecka i taget. Trots att hon skadas av det i långa loppet så inleder hon affärer med gifta män, antagligen för att hon gillar den intensiva känslan av uppskattning. Det tar slut även med Yale, varpå hon och Isaac inleder ett förhållande.

Det har varit många namn fram och tillbaka i den här texten, men jag vill betona att i denna relativt smala umgängeskrets som vi för följa en kortare period så hinner Isaac göra slut med Tracy, bli kär i Mary som i sin tur gjort slut med Yale, som ändå funderat på att lämna sin i övrigt älskade fru. Mary och Isaac varar inte heller så länge, varpå Isaac inser att det är Tracy han vill ha. Under detta kaos av relationer står Tracy som den enda mogna rösten när hon säger ”om du verkligen vill vara med mig hade du väntat, jag blir bara borta i sex månader, lita på mig” (hon ska till London och plugga) till Isaac efter att han sprungit genom halva Manhattan för att stoppa henne. Sanningen, som Isaac förmodligen också inser, är att han inte vill ha henne mer än någon annan. Han vill bara ha sällskap tills han hittar någon annan. Så där står den 17-åriga Tracy framför den kärlekskranke 42-åringen Isaac och inser att han är för omogen för henne.

En fenomenal final i sig men som verkligen lyfts av den bästa skådespelarinsatsen av Allen till dagens datum. Dessutom är det förmodligen den enda gången han har spelat en osympatisk och så okänslig person, som Isaac Davies faktiskt är. Han ser bara till sitt eget bästa och ser inga tvivel i att utnyttja den unga Tracys lättcharmade uppmärksamhet. Faktum är att Allen var oerhört missnöjd med filmen och försökte få den stoppad. Han påstår själv att det var för att han inte var nöjd med hur den blev, men jag tror även han var lite skeptisk till sin egen framtoning. Oavsett så är det en unik demonstration av Allens stora skådespelartalang, som jag inte har sett till lika stor grad i någon av hans övriga filmer.

Jag har faktiskt väntat med att se Manhattan ett bra tag, nästan undvikit det. Jag vet egentligen inte varför, men jag har sett den några gånger innan och kan den förhållandevis väl. Därför var det med stor glädje som jag insåg att bara några minuter in i filmen så är jag totalt avslappnad. Filmens ”mjuka” foto, som inte är något annat än helt fantastisk, och Gershwins musik (som jag inte ska lura någon att jag lyssnar på i andra sammanhang) är ren och skär terapi. På samma sätt som Annie Hall fungerar som en 90 minuters virvelvind, på samma sätt är Manhattan en lika lång avslappningskur.

Betyg: 5/5

Ordinary People (1980)

Ordinary People handlar om en vanlig familj som splittras och oroas av att sonen Buck nyligen omkommit i en seglingsolycka. Familjemedlammarna har olika sätt att hantera denna förlust på. Brodern Conrad klandrar sig själv för olyckan och försöker så småningom ta livet av sig (utan framgång). Pappa Calvin (Donald Sutherland) oroar sig för Conrad och känner även han en skuld, dels på grund av att han inte stoppade Conrads självmordsförsök, men även för att familjens sammanhållning är nästan obefintlig. För mamma Beth, som är kyligare än is mot Conrad, ligger fokus på att fortsätta som vanligt. Hon kämpar för att hålla fasaden uppe så att det ska verka som att hon lever ett perfekt liv. Inga problem lämnar dörrkarmen då risken för att grannarna kan misstänka att något är fel är alldeles för påtaglig. Med andra ord, det finns sprickor hos familjen Jarrett.

Conrad är både intelligent och klipsk, men samtidigt vansinnigt tafatt och tillsynes likgiltig inför det mesta. Genom möten med en psykolog (som mamman givetvis sätter sig emot) luckras sakta hans medvetande upp och saker han hållit inom sig kommer upp till ytan. Istället för att lägga allt fokus på att tygla sina känslor släpper han lite på banden då och då vilket leder till riktiga raseriutbrott. Det i sin tur gör att pappan känner sig ännu mer skyldig. Mammans förslag på lösningen är att åka på semester utan Conrad. Alla tre myllrar av känslor, men ingen pratar med varann om det. Slutligen blir det som orsakar mest smärta och sorg inte förlusten av framlidne sonen utan rädslan för att prata med varandra. Denna gå-som-katten-kring-het-gröt-metodik gör att ett slutgiltigt utbrott kryper närmre för var dag som går.

Psykologen (utmärkt spelad av Judd Hirsch) får även besök av pappa Calvin, vilket hjälper denne att rota lite i sitt undermedvetna. Berger spelar en avgörande roll för hela familjen och det är också scenerna på hans mottagning som är de starkaste. Han manar fram både far och sons känslor, inte sällan genom provokationer. Denna islossning, hos framförallt Conrad, kändes lika befriande för mig som tittare som jag tänker mig att det måste gjort för karaktärerna i filmen.

För mig är Ordinary People lika mycket en film om tonårsångest och den medföljande känslan av utanförskap och missförstånd, som det är en om livet som förälder och att leva i äktenskap. Ovanpå allt detta ligger ett tungt sorgearbete som lägger sordi och tung stämning på varje scen. Timothy Hutton som sonen Calvin är helt fantastisk på att uttrycka denna sorg då han nästan aldrig ser glad ut. Han har alltid ett bekymrat ansiktsdrag, vilket även präglar fadern. Donald Sutherland gör i sin tur den bästa rollen jag har sett honom i. Dessutom en av få roller som ”normal” människa han, mig veterligen, har gjort.

Ordinary People fungerade som en knytnäve i magen på mig. Det är oerhört sällan jag har stött på en film som på ett genuint och ärligt sätt lyckats beröra mig på ett så starkt och effektivt sätt. En film om både det lilla och det stora, men framförallt om det vanliga livet. Det är lätt att ta självklarheter för givet, men en dag vänds allt upp och ner. Hur man hanterar det finns det lika många svar på som det finns olika sätt. Det visar inte minst familjen Jarrett. En suverän och synnerligen imponerande regidebut av Robert Redford.

Betyg: 5/5

Annie Hall (1977)

Annie Hall inleds med vita Windsor Light-bokstäver mot svart bakgrund. På det sätt som så gott som alla Woody Allens filmer sedan dess har inletts. Till skillnad från tidigare är det ingen musik som sätter tonen utan han låter tystnaden tala. På något sätt känns det som att det är på allvar nu. De tidigare filmerna var roliga men det var också allt. Allen dyker sedan upp i bild och pratar in i kameran, direkt till oss tittare. Han berättar om två skämt som har format honom, men för mig fungerar det här som en handutsträckning till oss tittare. Genom sin karaktär Alvy Singer visar han att det här är en film där tittaren har lika stor plats som karaktärerna själva och att det han visar bara är en liten del av livet som stort.

För första gången i sin karriär skrev Allen en film om ”riktiga” människor. Även om Play it Again, Sam må ha varit ett undantag jämfört med till exempel Love and Death, så tycker jag ändå den fokuserar mer på underhållning än vad Annie Hall gör. Här är nämligen skratten och skämten en produkt av handlingen istället för motsatsen. I fokus är Alvy Singer och hans relation till Annie Hall – före, under och efter förhållandet. Genom att blanda dessa beståndsdelar med tillbakablickar till Singers barndom skapas ett helt liv som är både överdrivet och neurotiskt, men jag är ändå övertygad om att alla har flertal igenkänningsmoment i hans handlingar och tankesätt.

När vi introduceras till paret Alvy och Annie för första gången har nyförälskelsen redan lagt sig. De ska mötas utanför en biograf för att se en Bergmanfilm, men då Annie är sen blir Alvy sur och vägrar att se filmen eftersom han redan har missat de två första minuterna. Båda är irriterade, både på varandra och i ren allmänhet. Genom att på detta sätt visa hur förhållandet egentligen var innan vi får se deras allra första möte, etableras en mer nyanserad bild än de själva innehar i stundens hetta. Vi förstår att de förmodligen kommer separera så småningom, trots att vi precis sett dem tillsammans för första gången. Allt detta är oerhört effektiv karaktärsutveckling med hjälp av något så enkelt som ickelinjär berättarteknik.

Mängder av okonventionella metoder för att göra berättelsen mer levande och engagerande används. I tillbakablickarna till Alvys barndom dyker han upp som sitt gamla jag och börjar debattera med sin lärare om sitt tidiga sexuella uppvaknande, varpå han frågar alla barnen vad de växte upp till. Ett annat exempel är när han låter Annie och Alvy prata nervöst med varandra om egentligen ingenting, samtidigt som undertexterna berättar vad de både egentligen tänker och vill ha sagt. Det absolut mest intressanta och fascinerande greppet är när paret står i en kö och Alvy irriterar sig på att killen bakom försöker imponera på sitt kvinnliga sällskap genom att prata om sådant han uppenbarligen inte har någon koll på (”Fellinis senaste, nja, jag gillade den inte”). Alvy blir så irriterad när killen pratar om författaren Marshall McLuhans verk att han så småningom bryter den fjärde väggen och pratar med kameran om vilket svin killen är, varpå han hämtar in självaste McLuhan i bilden, som säger åt killen att han inte har en aning om vad han pratar om. Tänk om man kunde göra så i verkligheten.

En av de mest kända scenerna är när Alvy och Annie köpt humrar och lyckas med konststycket att låta dem rymma i köket, vilket skapar enorm förvirring och skratt. Dialogen och deras spontana skratt ska vara improviserat och att de verkligen hade roligt på inspelningen är ett tydligt tecken här. Samtidigt är det ett ögonblick när deras relation stod vid sin absoluta zenit. Lika träffsäker som den scenen är, lika träffsäker är scenen när Alvy tillsammans med en ny flickvän försöker återuppleva ögonblicket. Även den gången rymmer humrarna, men Alvys partner förstår ingenting och skrattar inte det minsta åt de förrymda kräftorna. Hon ser bara oförstående ut. På samma sätt illustreras svårigheterna att gå vidare i nya relationer när Alvy drar ett skämt som fungerat väldigt väl med Annie, men som med den nya tjejen bara mynnar ut i ett frågetecken och: ”Jag förstår inte. Skämtar du?”.

I sammanhanget tycker jag att slutet kommer lite väl plötsligt, men det är samtidigt helt briljant. Annie och Alvy har träffats på en fika. Det är efter att de har gjort slut och båda pratar om deras mestadels misslyckade försök med andra. De skiljs åt efter ett tag, men kameran ligger kvar och filmar en gatan utanför fönsret. Trots att Annie och Alvy försvunnit ur bilden, ur handlingen, så fortsätter livet i New York och resten av världen. Människor som kommer gående kan bära på en nästan lika fascinerande berättelse som vi precis har fått bevittna, kanske till och med ännu mer. Kameran har bara för ögonblicket valt att fokusera på Annie Hall och Alvy Singer.

Den här texten har mest bestått av återgivningar av olika scener. För mig är Annie Hall nämligen en samling ögonblick under en kort period i två personers liv. Jag hade kunnat rada upp ännu fler scener, för trots att filmen bara är 90 minuter lång är varje scen åtminstone lika fantastisk som den föregående. Annie Hall börjar och slutar inte, den bara pågår. En av tidernas bästa relationsfilmer, om inte den bästa.

Betyg: 5/5