Jack Reacher (2012)

Jack Reacher är så nära en superhjälte man komma. Förutom det faktum att han rör sig totalt under myndighetsradar och är således omöjlig att spåra, han besitter även fysiska och mentala egenskaper som närmast går att jämföra med en hybrid av Jason Bourne och Batman. På samma sätt som Bourne verkar Reacher ha en konsekvensanalysmodul programmerad i hjärnan, vilken i alla lägen gör att han är medveten om sin antagonist nästa drag. Addera dessutom hans kampsportsfärdigheter och Jack Reacher är svår att övermanna.

När en före detta soldat får fnatt och med sitt gevär prickskjuter och dödar fem oskyldiga, är soldatens enda meddelande innan han faller i koma att åklagaren ska få tag på Jack Reacher. Vad som därefter rullar igång är en konspirationsthriller där Reacher tillsammans med den anklagades advokat får vittring på att det kanske finns en utbredd konspiration bakom skjutningen.

Lika elegant och skicklig i berättandet som till exempel Bourne-filmerna är inte Jack Reacher. Detta trots att fokus inte är lika actionorienterat som i Bourne. I stället märks det alltför tydligt att det är en filmatisering av en bok vi talar om (en bokserie till och med). Handlingen följs säkerligen (har ej läst förlagorna), men allt vad karaktärsporträtt, känslor och spänning heter är frånvarande. Sådant som författare kan ägna hur många sidor som helst åt, men som av förklarliga skäl är svårare att i en tvåtimmarsfilm lyckas med. Därför består nästan all dialog av förklarande repliker. Berättandets brister gör inte att filmen i sig inte fungerar, handlingen är fortfarande intressant och lagom spännande. Att det är så tunt gör bara att engagemangsnivån blir därefter.

Cruise fungerar som Reacher, men det beror också på hur man definierar just ”fungerar”. Karaktären är målad med stora penseldrag och har _inga_ brister, förutom att han kanske blir lite godtrogen till följd av sitt goda hjärta ibland. Han hotar folk till höger och vänster, men alltid med ett så stort självförtroende att han sällan behöver skrida till verket. Med en mindre skicklig skådespelare hade det förmodligen inte fungerat,  men Cruise är sällan dålig, inte heller här.

Hans motskådespelare gör också att det skapas något så ovanligt som kemi mellan karaktärerna. Både mellan Reacher och advokaten spelad av Rosamund Pike (en gång Bondbrud), men framför allt med Robert Duvall. Denne gamling, som spelar Reachers vapendragare i sista tredjedelen, återförenas med sin Days of Thunder-motspelare och tillsammans utgör de ett charmigt par. Att Werner Herzog dessutom spelar skurk gör föreställningen otippat stjärntät.

Med ett bättre manus alternativt modigare regissör hade Jack Reacher kunnat bli rätt spektakulär. I stället är den habil på de flesta sätt, men inte speciellt uppseendeväckande. Var därför inte förvånad om du om några år knappt minns att du sett den. Själv börjar jag redan bli osäker.

Apocalypse Now (1979)

Hur ska man kunna skriva något vettigt om en film som saknar vett och logik? Nog för att den följer en rak väg in i djungelns mörkaste, Mörkrets hjärta, men vägen dit är inte utstakad. I dokumentären om filmen lyfts problemen under inspelningen fram, vilket vi därför kan lämna till den texten. I stället vill jag fokusera på filmen Apocalypse Now för vad den egentligen är.

Inledningen med en redlös Willard (spelad av en lika redlös Martin Sheen) på ett hotellrum, ackompanjerat av The Doors ”The End”, är den perfekta stämningssättaren. Eftersom syftet med Vietnamkriget verkar vara lika oklart som vem fienden egentligen är, verkar det närmast ofrånkomligt att kriget blir ett ett maniskt tillstånd. Det finns olika sätt att hantera detta på, exempelvis genom att gå upp i sin uppgift (som löjtnanten spelad av Robert Duvall senare i filmen visar) eller att förlora sig i sig själv (som Willard).

Det intressanta är hur Willard tycker sig se igenom detta, att han genom sin egen nedgång observerar det fruktansvärda och märkliga som sker med både honom och människorna runt omkring honom. När han då får uppdraget att bege sig in i djungelns mörkaste hjärta för att ta livet av en överste som totalt tappat greppet, den famösa Kurtz, får han ytterligare inblick i de mäktiga krafter som kriget släpper loss.

Med hjälp av en dossier som innehåller information om Kurtz förvånas Willard av hur klok och sansad Kurtz ändå har verkat. Willard gör som vem som helst i samma situation, han fascineras och lockas av Kurtz. För att på något sätt rättfärdiga sitt uppdrag, att faktiskt mörda honom, tvingas han försöka förstå vad som gått fel. De insiktsfulla tankar han genom berättarröst delar med sig av speglar inte bara Kurtz nedgång utan även krigets påverkan på människor.

Resan genom djungeln medför många möten och händelser, men framför allt är det den inre resa Willard är på som är drivkraften. Hans tankar kombinerat med vad han läser om Kurtz och vad han råkar ut för på resan, gör att han sakta men säkert börjar förlora förståndet även han. Inte i den bemärkelsen att han blir galen, men att kampen om att förstå vansinnet blir mer och mer tröstlös.

När han då slutligen når Kurtz blir det ett långt och utdraget möte – som Coppola inte var nöjd med innan han filmade den, inte var nöjd med medan han filmade den och än i dag inte är nöjd med – som leder till det ounvikliga klimaxet. Marlon Brando som Kurtz förmedlar den galenskap som Willard hela filmen har försökt föreställa sig, men situationen säger mer om Kurtz än vad Brando lyckas förmedla.

Faktum är att slutsekvensens brister inte gör så mycket, det är så att säga resan som är själva målet i det här fallet. Joseph Conrad, författaren till ursprungsromanen, skrev en gång att författaren bara skriver halva boken, andra halvan får läsaren ta hand om. På samma sätt fungerar Apocalypse Now – det är upp till tittaren att bestämma hur bra den är. För mig är upplevelsen så stor att det inte kan bli tal om annat än det högsta betyget.

Den här texten och betyget gäller originalversionen av Apocalypse Now, inte den förlängda version kallad Redux som släpptes i början av 2000-talet. Den är egentligen bara sevärd om man vill ha mer av världen som originalet målar upp, men annars tillför den i princip ingenting. Se originalet i stället.

Vanishing Point (1971)

Månadens filmspanartema är ”på väg”. Dessa två ord är som upplagt för att göra en lista över road movies, vilket min spontana avsikt faktiskt var. Däremot fann jag svårigheter med avgränsningar och dessutom alldeles för många osedda, potentiella höjdarfilmer. Därför valde jag i stället att fokusera på en av de osedda. I slutet av inlägget länkar jag till resterande filmspanare, där jag kommer vara den första som klickar mig över för att se vilka filmer de har lyft fram.

***

För ett tag sen såg jag Smokey and the Bandit-trilogin, som får vara urtyper för hur en biljaktsfilm traditionellt är uppbyggd. Det inleds med någon slags utmaning och blandas därefter med segment där karaktärer får chans att vara roliga samt med rena biljakter. I slutet ska en storslagen och långdragen biljakt äga rum. Detta kännetecknar främst filmer åt komedihållet, men byt ut humor mot allvar och upplägget är liknande. Ändå är en av föregångsfilmerna inom genren rätt olik allt detta. Det är i själva verket en karaktärsdriven biljaktsfilm där karaktären knappt säger ett ord.

Kowalski heter vår chaufför för dagen, som efter att ha förlorat sin fru i en tragisk surfingolycka samt blivit av med sitt jobb som polis endast lever för adrenalinkickar. Han tjänar sitt levebröd genom att köra bilar från en plats till en annan, ofta på de mest fartfulla och riskfyllda sätten. Fast han är ingen laglös herre per definition; i ställer är han väldigt mån om att ingen ska råka illa ut i hans spår. Även om han i nödfall, i de mest intensiva jakterna med poliser tvingar dessa av vägen, så ser han alltid till att ingen har farit illa innan han gasar vidare. Han följer sin egen inre röst och med hjälp av Benzedrin-piller håller han sig hela tiden på alerten. Vid samtliga tillfällen då någon slags lugn och ro infaller hinner hans förflutna ikapp honom, vilket förklarar varför han ständigt är på jakt efter nya adrenalinkickar.

Upplägget låter som ett sådant som må inleda på ett fartfyllt sätt, men som sedan tappar bort både intresse och fart ju fler minuter som tickar förbi. Det var också rädslan jag hade med mig efter en lysande öppning som faktiskt visar slutet, där Kowalski satt sig i en minst sagt övermäktig situation. Den vita Dodge Challengern är som en snöboll i den stora öknen och de mest fantastiska landskapsporträtten avlöser varandra. Mitt i allt, polishelikoptrar och polisbilar, återfinns den iskalle Kowalski. Han verkar knappt berörd av situationen utan hanterar den mer som ett tv-spel. Dock utan hänsynslöshet eller liknande, i stället verkar han nästan ödmjuk. ”Oj då, men hur ska jag lösa detta?” ser han ut att fundera på, fast utan större bekymmersmoln ovanför huvudet. Sedan varvar filmen ner genom att hoppa två dagar tillbaka i tiden. Därefter förklaras långsamt Kowalskis historia, samtidigt som vi får se hur han brottas med sina demoner och poliser som han stöter på i sin turné genom amerikanska södern.

Kowalski framstår nästan som en mytiskt figur, särskilt eftersom hans löpande galentåg uppmärksammas av en blind radio-dj. Genom honom sprids Kowalskis resa ut till amerikanska folket och en sorts antihjältestatus uppnås. Folk samlas vid radiostationen och hejar på Kowalski, trots att det han gör uppenbarligen är lagvidrigt. Fast för befolkningen verkar han mer stå för den amerikanska drömmen i form av total frihet. Inget når eller kontrollerar honom. Det är bara Kowalski, hans bil och vägen. I den amerikanska drömmen, i synnerhet i södern, verkar dessa tre element vara definitionen av frihet.

Speciellt Amerika-viftande är den däremot inte, åtminstone uppfattar jag den inte så. Bland annat utgör de figurer Kowalski stöter på under sin resa, bland annat MC-hippies och San Francisco-fjollor, snarare karikatyrer på typiska figurer inom amerikansk populärkultur. Vad tanken är vet jag inte, men en tolkning är att även Kowalski kan vara en karikatyr av den fria mannen. Andemeningen i sådana fall måste vara att ingen är fri, åtminstone inte speciellt länge. Kontrollens långa arm når en alltid.

Det enklaste sättet att beskriva Vanishing Point på är att Kowalski kör bil. Det är egentligen det enda som händer, men det finns ändå så mycket mer i den subtila berättelsen. Biljakterna må ta upp stor del av speltiden, men de är sällan speciellt långa och inte heller så utdragna. I stället är det Kowalskis bistra, men ändå hoppfulla uppsyn som fångar. Detta tillsammans med hippiemusiken på soundtracket och det enastående fotot gör Vanishing Point till en stor upplevelse. På det viset går det med fog påstå att den riktar sig mer till filmintresserade än till målgrupper vars främsta intresse är bilar.

Betyg: 4/5

***

Nedan följer länkar till de övriga filmspanarna:

• Except Fear
• Fiffis filmtajm
• Filmitch
• Filmparadiset
• Flmr Filmblogg
• Fripps filmrevyer
• Har du inte sett den?
• Jojjenito
• Mode + film
• Moving Landscapes
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Velvet Café

Smokey and the Bandit Part 3 (1983)

Den tredje delen i denna fartfyllda filmserie inleds med ett sepiafärgat montage med ögonblick från de två första filmerna. Redan i denna sammanfattning blir jag påmind om den stora kvalitetsskillnaden mellan första (som visserligen satte en rätt medioker ribba) och andra filmen. Att denna formkurva på något vis ska kunna ändras i och med den här filmen var jag med rätta tvivlande på inför filmen, men att ytterligare påminnas om detta genom att vältra i det förgångna är inte direkt det mest moralhöjande som kunde göras.

Montaget fyller funktionen att vår käre sheriff, Buford T. Justice, är på väg att gå i pension. Han ser därför tillbaka på sin lyckade karriär, men det gnager ändå i honom att han aldrig lyckades fånga ”The Bandit”. Därför blir inte pensionen långvarig, utan snart sitter han och den korkade sonen i polisbilen igen. Lockbetet är att Big Eno och Little Eno (som var uppdragsgivare i de tidigare filmerna också) utmanar sheriffen att frakta en uppstoppad haj från Texas till Florida. Uppmaningen är diffus, men insatsen är sheriffbrickan. Oklart vad Enos ska med den till, men vadet blir i alla fall antaget. Det är också oklart vad sheriffen har att vinna på det, eftersom det inte direkt involverar polisutövande.

Ursprungligen var det tänkt att filmen skulle heta Smokey IS the Bandit och att Jackie Gleason skulle spela både sheriff och bandit. Resultatet av detta gick inte hem hos testpublik, så i stället fick ”Snowman” (Jerry Reed) från de tidigare filmerna spela bandit. Att se Gleason spela båda hade visserligen skapat en närmast surrealistisk film, men säkerligen även en väldigt tråkig sådan. För Gleason har bara ett läge som skådespelare; ett gapande och gormande sådant. Därför räcker det gott och väl med att låta honom spela enbart en roll. I stället skrevs manuset om och nya scener med ”Snowman” som bandit filmades i stället. Detta märks väldigt tydligt i slutresultatet eftersom det i princip är fem minuters introduktion till honom, där han först bara ylar och pratar med sin hund om hur fräckt det är att vara banditen. Sen kör han runt i sin nya Pontiac Trans Am (samma modell som KITT i Knight Rider) i något som mest verkar vara en reklamfilm för Pontiac.

Vanligt förekommande i amerikanska södern, uppenbarligen.

Hur som helst, med hjälp av Enos hamnar vår nye bandit i luven med sheriffen ganska omgående. Och med detsamma glöms den ursprungliga utmaningen av. I stället blir det bara massa biljakter och dumheter med våra antagonister. De märkligaste segmenten avlöser varandra, till exempel dyker några Ku Klux Klan-anhängare upp och börjar jaga en bil med två svarta bönder. Det är svårt att se humorn i detta och ännu mer vad det har i filmen att göra, eftersom det bara råkar ske i närheten av sheriffens bil. Han har egentligen inget med det att göra.

Ännu mer obegripligt blir det efter hand då det verkar som att manusförfattarna inte orkat bry sig om att skriva något som kan beskrivas som handling, i stället är det bara biljakt efter biljakt. Inte ens dessa är så inspirerade. Det är mest bara bilar som kör genom antingen fruktlådor i slowmotion eller bilar som får sätta livet till i märkliga krockar. Efter ungefär en timmes speltid har jag ingen koll på vad som händer eller varför. Det är bara ett enda oorganiserad kaos. Lägg därtill ett ständigt närvarande soundtrack fyllt av redneckcountry och obehag är känslan som fyller mig.

En synnerligen obehaglig sheriff.

I en film tänkt som komedi har jag svårt för att släppa den märkliga sheriffen. Nödlösningen i form av ”Snowman”-banditen ger inte honom så mycket utrymme, men just sheriffen som karaktär var ju satt i sten från början. Han har varit måttligt rolig i de tidigare filmerna, men här signalerar han mer märkliga undertoner än humor. Till exempel pratar han ständigt om sin fru som den värsta varelsen som någonsin existerat. Inte nog med att hon är plattbröstad, hon är tydligen med i Ku Klux Klan också. Hans kvinnosyn ger även uttryck när han kallar en kvinnlig parkeringsvakt för något som översattes till ”jämställdhetskärring”. Utöver det har han inga problem att häva ur sig rasistiska angrepp, lika gärna som han häver ur sig homofobiska tillmälen. Allt detta hade varit förståeligt om det hade använts för att skapa humor, men av denna vara hittar jag ingen. I stället är det bara en del av dialogen. Det skapar oavsett en olustig och obehaglig stämning, ganska långt ifrån den humor jag förmodar var andemeningen.

Så efter en timme och tjugo minuter fyllda av märkligheter, gäspningar och obehag kan man ju hoppas på att eländet inte kan bli sämre. Det är att hoppas på för mycket. I slutet dyker nämligen Burt Reynolds upp i en av de märkligaste cameoroller jag någonsin har sett. I ett förvillat tillstånd för nämligen sheriffen för sig att han pratar med den riktige ”The Bandit”, som alltså återkommer i form av Reynolds igen. Det finns ingen som helst logik, mening eller humor i detta inslag. I stället är det bara märkligt.

Det hade naturligtvis varit bäst att inte låta den här filmen se dagens ljus över huvud taget. Ännu bättre vore det att inte ha filmat den alls, vilket regissören och Sally Field (”The Frog” i de tidigare filmerna) förstod och således fortsatte sina karriärer med andra projekt i stället för den här soppan. Lika bra omdöme fanns inte hos varken Gleason, Reed eller Reynolds (att inhoppet var kort spelar ingen roll). Fast jag vet ändå inte om jag kan beskylla dem, det var ju jag som självmant såg filmen. Därför finns det ingen annan att skylla på än mig själv. Förlåt.

Betyg: 1/5

Smokey and the Bandit (1977)

Nu gäller det att hänga med. Den legendariske ”The Bandit” (Burt Reynolds) får i uppdrag att köra till Texarkana och hämta 400 lådor med öl, för att sen återvända till Georgia med lasten. Sträckan är 290 mil, tidsbegränsningen är 28 timmar. Som den legend han är tackar han givetvis ja, men med ett par krav: att han får en lastbil och en snabb bil (för att kunna köra framför lastbilen i syfte att utföra avledande manövrar). Sagt och gjort, en mäktig lastbil och en svart Pontiac Trans Am blir hans. Bakom ratten på lastbilen sätter han sin kompis ”Snowman” (Jerry Reed), medan han själv ankrar ratten i Trans Am:en.

Allt därefter är egentligen en enda lång biljakt till eftertexterna börjar rulla. Precis som i den enda film jag tidigare sett av regissören Hal Needham, nämligen den bisarra The Cannonball Run. I den här finns det ingen Roger Moore som spelar en kille som tror att han är Roger Moore, men likväl en Jackie Gleason som den ondskefulle sheriffen Buford T. Justice (”Smokey” är tydligen ett slang för sheriff). Den korpulente Texas-sheriffen blir besatt av att fånga ”The Bandit”, trots att han inte ens är medveten om att han smugglar alkohol. I stället råkar Banditen ha med sig hans blivande svärdotter (Sally Field), som i full bröllopsutstyrsel lämnat pågående vigsel och plockats upp av Banditen. Ja, och det är väl ungefär vad man får sägas vara handlingen. Alkoholsmugglingen och själva lastbilen är sekundärt, i stället är det den Banditens alla finurliga påfund med sin älskade Trans Am som står i centrum.

”Wroom, wroom”

Needham besitter ingen större talang som regissör, men som tidigare stuntman är hans kreativitet inom märkliga biljakter imponerande. Man kan ju tycka att det finns ett begränsat antal sätt att göra sig av med korkade poliser på, men Needham bevisar motsatsen gång på gång. Dessutom har han sin kompis Burt Reynolds i huvudrollen, som egentligen bara drar oneliners och flörtar med Sally Field (som dessutom var hans flickvän på privat basis också). ”The Frog” är för övrigt smeknamnet som hon får av Banditen, detta eftersom han ”vill hoppa på henne” (fritt översätt). Deras brist på skådespelande gör faktiskt inte heller så mycket. Det är uppenbart att de har trevligt i varandras sällskap och eftersom de knappt lämnar bilen under filmen får de heller inte möjlighet att göra så värst mycket fel.

Blir det inte tröttsamt med den enformiga handlingen då? Jo, det kan man väl säga. Att se Sheriff Justice grymta och gapa av ilska för fjärde gången är knappast roligare än när det sker första gången, men det kompenseras lite av den mesiga sonen han ständigt har vid sin sida. Det är han som blivit lämnad vid altaret, men det verkar inte göra honom så brydd. I stället är han mer orolig för vad fadern ska hitta på, men samtidigt mån om hans välmående.

I slutändan är jag trots allt förhållandevis nöjd. Om att få precis vad man förväntat sig är en positiv sak i sig så lyckas Smokey and the Bandit med det. Om man gillar gapiga komedier, en fulsnygg Burt Reynolds eller bara filmer som inte kräver någon som helst simultanförmåga i tankeavdelningen så finns det en hel del att hämta här. Jag kan egentligen inte säga att är så förtjust i någon av nyss nämnda parametrar, men det finns ändå ett visst värde i en film som uppfyller sitt syfte. Därför är jag ändå nöjd, men samtidigt orolig över hur Banditen ska briljera i uppföljaren. Jag har hört rykten om att en elefant är inblandad, bara en sån sak.

Betyg: 3/5

För protokollets skull vill jag tillägga att det är en svag trea.

The Expendables 2 (2012)

Den främsta känslan efter att ha sett denna uppföljare är att det är svårt att betrakta den som en riktig film.  En film upprättar vanligtvis ett eget universum. Karaktärerna lever och verkar i en värld vars villkor är uppdiktade av skaparna. Att referera till samtida populärkulturella ting kan i dessa världar medföra vissa problem. Till exempel är det svårt för en film med Al Pacino i huvudrollen att referera till Scarface eller Gudfadern, utan att det åtminstone för en kort stund tar tittaren ur filmens järngrepp. I stället för att fundera på det som sägs blir det en paradox. För en kort stund slutar karaktären som Pacino (i detta hypotetiska exempel) spelar existera, för att i stället ersättas av Pacino som refererar till Pacino. Vill det sig illa är det svårt att på allvar fördjupa sig i alternativvärlden som filmen verkar i. Detta är vad som sker i The Expendables 2.

Arnold Schwarzeneggers första replik i denna film är “I’m back”. En uppenbar vinkning till Terminator, något han gjort i mängder av sina tidigare filmer. Det är också en bra replik eftersom han sysslat med annat några år, men nu återvänt till filmduken. Ett roligt grepp och en kraftfull entré; så långt, så bra. Men sen fortsätter han med andra varianter av citatet, flera gånger om, tills Bruce Willis karaktär säger åt honom att sluta. Schwarzeneggers replik är då: ”Yippie-ki-yay”. Jag kan föreställa mig hur alla gamla gubbar berättar för sina yngre medtittare på vilket sätt detta är roligt, men annars tillför inte momentet mycket. Snarare gör det att det är svårt att acceptera den värld som filmen bygger upp, eftersom den världen uppenbarligen är samma värld som vi befinner oss i. Då blir det ännu svårare att sluta tänka på de logiska omöjligheterna och overkliga situationerna som de gamla gubbarna utför och ställs inför.

Att ställa krav på en film som The Expendables 2 att vara verklig, logisk och allvarlig är givetvis inte rimligt, men det är inte heller vad jag gör. En bra actionsekvens får gärna ta sig friheter med verkligheten, likaså gör det inte så mycket om karaktärerna är formade efter förutbestämda mallar. Det jag däremot inte kan acceptera är att filmen inte tar sin tittare på allvar. Hur korkad den än må vara, så vill jag åtminstone att karaktärerna ska kännas verkliga. Det kvittar om det gäller superhjältar eller en hund som kan prata. Metareferenserna är så klumpiga att de tar över filmen. Det gör att jag faktiskt inte kan se på den som en film, snarare en samling sketcher efter varandra. Ibland kan det till och med vara så illa att det känns som en parodi på en actionfilm, tänk ”kill count”-scenen i Hot Shots 2.

Schwarzeneggers referensbesatthet får statuera exempel för hela filmen. Att låta ett gäng kända människor göra det de är kända för är inte per automatik detsamma som en lyckad film. Ju fler kockar, och så vidare. Lite mer än så är de värda, eftersom nästan (med betoning på nästan) alla har fina stunder som skådespelare bakom sig. Av det syns icke mycket i detta verk, då de snarare agerar inhoppare för sina stuntmän.

Betyg: 2/5

Den största Stallone-kännaren i bloggosfären, Fiffi, har också sett och tyckt till om The Expendables 2. Här finnes den texten.

Bilfest: The Driver (1978) & Drive (2011)

Så gott som alla filmbloggar har skrivit om Drive och om du följer någon mer än min, vilket jag starkt rekommenderar att du gör, så har du säkerligen redan läst en eller två texter om den redan. För att ge det här inlägget ett ökat existensberättigande inleder jag därför med några rader om Walter Hills 70-talsrökare The Driver; en film med stora likheter till den nyare actionrökaren.

The Driver (1978)

The Driver är urtypen av en biljaktsfilm. Det finns två huvudkaraktärer, en polis och en förare, och handlingen går ut på att den ene jagar den andre. Det är dessutom ett typiskt exempel på en film där biljakterna förmodligen skrevs först, därefter skapades dialog för att på något sätt få dem att hänga samman. Manusets kvalitet blir därefter och kan sammanfattas i: biljakt, prat, biljakt, prat, biljakt, lite längre prat och slutligen en lång biljakt.

Att inspiration har tagits till den nyare filmen är tydligt. Även om handlingarna är olika, är karaktären The Driver (Ryan O’Neal) väldigt likt Ryan Goslings dito i den nyare filmen. Båda är tystlåtna, undviker vapen och gör avancerade jobb åt rätt korkade brottslingar. Dessutom får tittaren aldrig någon närmre inblick i karaktärens liv, inte ens deras riktiga namn avslöjas. Skillnaden är att här får The Driver en rejäl nöt att knäcka i form av en oförtröttlig polis i hälarna. Något sådant element förekommer inte i Drive, men så är också den äldre filmen rätt förutsägbar och konventionell i sitt upplägg, något Drive inte direkt kan beskyllas för.

Bruce Dern spelar snuten, som i sedvanlig ordning är upp till öronen korrupt. Han fixar uppgörelser med allt och alla i sin närmast maniska jakt på The Driver. Förebilden är solklar, Dirty Harry spolades nog igenom både en och två gånger i Derns husvagn under inspelningen. Dock saknar han Clint Eastwoods karisma, men han får pluspoäng för försöket åtminstone.

Biljakterna är ett kapitel för sig. Inte nog med att de är långa, de är dessutom oerhört ambitiösa. Med långa tagningar och relativt få inklippsbilder är det verkligen biljakter. Det går så hett till att det inte är något ovanligt att parkerade bilar eller betongmurar får sig smällar då och då. Inte så konstigt med tanke på de åbäken som körs i form av amerikanska bilar med väghållning som tvättsvampar. Roligt att se på är det dock, samtidigt som känslan är autentisk.

I slutändan är The Driver inte mycket mer än en enda lång biljakt. Tempot blir därefter, men enkelheten förlåter en hel del. Som biljaktsfilm är den magnifik, som vanlig actionfilm aningen sämre. Oavsett en sevärd och fartfylld film.

Betyg: 3/5

Drive (2011)

Att se Drive med nollställda förväntningar är förmodligen omöjligt. Alla de källor jag använder för att ta in information och tyckande om filmer, vilket egentligen bara är en handfull bloggar och åsikter från vänner, har så gott som unisont hyllat den. Några röster här och där har varit lite mer kritiska än andra, men gemensamt för samtliga är att det är en bra film. Jag kommer inte vara ett undantag, men någon hyllning blir det inte. Dock ska jag inte sitta här och vara butter, för jag gillade den. Däremot fann jag mig själv lite tudelad och inte direkt överkörd (för att prata bilterminologi).

Inledningen är filmens starkaste sida och kännetecknar vad jag hade velat ha mer av. Om jag får lov att fortsätta med terminologin från bilvärlden, så är inledningen som att växla ned till fyran och trycka gaspedalen i mattan. Ganska snart studsar varvtalsmätaren fram och tillbaka på det röda området på mätartavlan, allt eftersom motorn tuggar på varvstoppet. Det är helt enkelt full fart. Detta trots att The Driver egentligen bara smyger fram med sin oglamorösa familjebil. Han gör några snabba accelerationer, men annars krypkör han mest för att undvika att bli upptäckt av polisen. Trots detta får jag känslan jag precis beskrev, att motorn hos mig som tittare jobbar på bristningsgränsen till vad den klarar. Det hela är oerhört skickligt utfört och ett skolboksexempel på hur en actionfilm ska inledas.

Efter den fantastiska inledningen är det som att filmen växlar upp till femte växeln, eller till den växel som råkar vara den högsta. Däremot inte i den bemärkelsen som man först kan tro. Tänk dig att växla upp till högsta växeln i 50 kilometer i timmen. Oftast går det utan problem, motorn blir förvisso tungjobbad, men den gör så att bilen glider fram på ett ekonomiskt och stillsamt sätt. Att trycka plattan i mattan i ett sådant läge innebär oftast ingen större skillnad, såvida inte bilen är utrustad med kraftig överladdning. Drive är inte utrustad med turbo. Den bara rullar på.

Jag brukar inte skriva texter på det är viset, med så stort fokus på liknelser, men jag tycker att det är nödvändigt i det här fallet. För efter att The Driver har presenterats och visat sina kunskaper samt sin timida personlighet, händer det inte så mycket mer som faller mig i smaken.

Nästa steg i berättelsen är att The Driver blir vän med granntjejen och hennes barn, utan att någon egentlig kärlek står i fokus. Sådana relationer tycker jag är mycket mer intressanta än motsatsen, så den gillar jag. När sedan tjejens make kommer hem en dag, nymuckad från kåken, skapas inte det triangeldrama man först tror. Istället visar det sig att mannen har problem och att The Driver sätter sig själv i en ohygglig fara för att hjälpa honom. Också det är ett intressant grepp och tämligen oväntat. Problemet är bara att karaktärerna är så, i brist på bättre ord, ihåliga.

Ryan Gosling har fått mycket beröm för sin insats och det kan jag förstå, men för mig utstrålar han mest ingenting. ”Ja, men det är ju tanken” tänker säkert en och annan och det kan jag också förstå, till och med acceptera, men det går att spela tystlåten och återhållsam på ett sätt som faktiskt engagerar. Jag såg Shame nyligen och även om det är en helt annan roll, så är Michael Fassbender ett utmärkt exempel på att faktiskt spela ihålig, men ändå förmedla ett djup och engagemang. Det lyckas inte Gosling med, åtminstone inte till den grad som Fassbender gör. Jag förstår att det är tänkt att hans personlighet ska vara obekant och att det i sin tur ska göra honom både mystisk och oberäknelig. Det lyckas inte fullt ut, främst eftersom jag inte tycker Gosling skådespelar. Han kör bil med en hand på ratten på ett trovärdigt sätt, skruvar i garaget med stor skicklighet och är tystlåten som vem som helst. På det sättet lyckas han, men när han stoppar in en tandpetare i mungipan och ska vara full av aggressioner, då fungerar det inte längre.

Med andra ord kan man kalla Goslings porträtt för mycket yta, det går även att applicera på hela filmen. Yta är nämligen vad den tredje akten i filmen behandlar. Efter att The Driver hamnat i ordentligt i skiten visas på ett skoningslöst sätt hur det gäller att äta eller ätas inom den underjordiska scenen. Karaktärerna är fortsatt ihåliga och handlingen befriad på vanliga klyschor på ett sätt som förmedlar budskapet väl. Det förstår jag, det är bara det att jag inte tyckte det var så engagerande att följa.

Dessutom sker något så riskfyllt som ett skifte av fokus efter halva filmen. I och med den tredje akten blir filmen oerhört våldsam. Det hela samtidigt som jag upplever att den bara tuggar på, utan att egentligen ha med mig på färden. Jag är kvar i den första halvan och vill ha fler biljakter och större inblick i de relationer som etablerats, inte massa skjutande och blodspill. Om den hade hållit fast vid den ton som etableras de första 30 minuterna, då hade det visserligen blivit en helt annan film, men en ännu mer intressant sådan.

Betyg: 3/5

Som jag skrev längre upp: jag gillar den. Det finns ingen anledning att vara butter. Däremot hade jag mina invändningar, vilket gjorde att jag inte fick samma totalupplevelse som många andra. Jag är dock inte besviken, inte på något sätt, och förstår de som hyllat den. Som synes i länklistan nedan är omdömena, med några undantag, överväldigande positiva. Detta faktum styrker bara filmens kvalitet och anseende.

Läs mer:

• A Freak Like Me (2/5)
• Except Fear (9/10)
• Fiffis filmtajm (5/5)
• Filmitch (6/10)
• Flmr (4/5)
• Fripps filmrevyer (4/5)
• Jojjenito (4+/5)
• Movies – Noir (4,5/5)
• Plox (5/5)
• Royale with Cheese (8/10)
• Svart Noir (3/5
• The Velvet Café (4,5/5)
• Voldo’s filmblogg (7/10)

Lock Stock and Two Smoking Barrels (1998)

Ett brittiskt kompisgäng har tillsammans skrapat ihop 100 000 pund, som de tänker satsa på illegalt kortspel. Då Eddie är en sjuhelsikes kortspelare, som född för att spela poker, är de säkra på att vinna. Kortkvällen slutar dock med katastrof och när Eddie lämnar spellokalen är han skyldig en halv miljon till en kille med det respektingivande smeknamnet Harry the Hatchet.

Kortspelandet triggar igång ett händelseförlopp som innehåller allt från antika vapen till den stenhårda före detta fotbollsspelaren Vinnie Jones debut på vita duken. Bland annat. Det händer mycket samtidigt i Lock Stock och det är lätt att bli förvirrad. Ritchie, som förutom att regissera även skrivit manuset, lyckas dock hålla ihop påsen. Trots det massiva händelseförloppet tappar han aldrig bort tittaren, utan man är hela tiden med. Det man inte förstår får man så småningom svar på.

Det enda Ritchie saknar är förmågan att ta tillvara på vissa scener. Det är lätt att han vill lite för mycket, vilket gör att filmen egentligen aldrig stannar upp. Det är bra på det viset att handlingen förs framåt i kvick takt, medan det är dåligt på det viset att det kan vara lite svårt att leva sig in i filmen.

Om man lyckas komma in i det går man en mycket trevlig upplevelse till mötes. Manuset är fyllt av fyndig dialog, med gott om svordomar, drog och våld. Det sistnämnda sparas inte på och det är imponerande att se hur väl Ritchie hanterar actionscener, med tanke på att det är hans första film och med den ändå relativt begränsade budgeten han förfogade över.

Guy Ritchie gör en storstilad debut, där han tar Tarantinos koncept med gansterhandling kombinerat med vågad dialog till sig och gör en brittisk actionfylld komedithriller som i sig känns synnerligen unik. Att konceptet så här, över tio år senare, känns urvattnat är en helt annan sak och inget den här pärlan skall tyngas ner av. 

Betyg: 4/5

Slutligen vill jag önska alla mina läsare ett gott nytt år!

Godzilla (1998)

Vänner till den här bloggen vet att jag gillar katastroffilmer. Oftast föredrar jag dem utomjordings- eller djurfria, men det finns naturligtvis undantag. Roland Emmerich ser vi därför som en stor filmskapare, vilket säkerligen inte alltför många delar vår uppfattning kring. Att jag då inte har sett Godzilla förrän nu, det är nästan försvarslöst.

Jag har inte heller sett någon annan Godzilla-film, så min förkunskap var minst sagt minimal. Upplägget är dock tämligen simpelt, till och med så simpelt och icke-orginellt att jag nästan frågar mig själv om det är Jurassic Park: Lost World jag ser på, men så dyker Ferris Bueller upp i bild och påminner mig om att det här är andra bullar.

New York är skådeplatsen för den muterade ödlan Godzilla, som väljer att bosätta sig i kloakerna med sina 200 (!) självbefruktande ägg. Lite då och då tar han en promenad längs med avenyerna, tätt följd av hela USA:s militär. Deras insatser slutar oftast med att byggnader förstörs, bland annat går Chrysler Building krossdöden till mötes.

Det intressanta är invånarna och i synnerhet borgmästarens förhållning till hela katastrofen. They couldn’t care less, minst sagt. Det enda de bryr sig om är att få återvända hem så fort som möjligt. Allt annat är bara sådant som är någon annans problem. Någon gång i filmen nämns det att en New Yorker har sett det mesta och som någon slags bevis på deras storhet filmas World Trade Center-tornen ett antal gånger. Detta inslag, som jag tolkade som rätt framstående, blir givetvis lite otäckt så här post-9/11.

Annars är det mest som det brukar vara. Katastrofelementen avtar så småningom och övergår till en ren jagad-film med främsta motiv att slippa undan och samtidigt elminera godzillosarna (oh yes, they’re plenty). Man kan kalla det för Jurassic Park: In New York City, om man saknar vidare referensramar inom Godzilla-världen, så som undertecknad. Hur som helst är det en hygglig, stundtals riktigt bra, katastrofaction. Dessutom är den mörk, ohyggligt mörk. Antalet minuter i dagsljus kan inte vara många.

Betyg: 3/5

Hancock (2008)

För ett tag sen fick jag ett enormt sug efter att se en riktigt, riktigt bra tv-serie. En sådan som totalt fångar en och gör att man utan att ens blinka vill dra igång nästa avsnitt hela tiden. Det resulterade i att jag helt plötsligt var mitt uppe i Twin Peaks, True Blood (avklarad nu dock), Six Feet Under och The West Wing. Samtidigt. Så kan det gå. Jag ser samtliga serier med olika sällskap, förutom The West Wing som jag matar igenom på egen hand. Hur som helst, det har gett tydliga avtryck i mitt filmtittande som i princip har blivit obefintligt. Åtminstone jämfört med hur det vanligtvis brukar vara. När jag då här om kvällen såg över vad som fanns tillgängligt i att-se-hyllan letade jag efter något lättsmält, relativt kort och förhållandevis underhållande spektakel. Valet föll på Hancock. Faktiskt utan någon större konkurrens.

Även om jag vanligtvis brukar dra mig från att se den här typen av standardaction, speciellt ensam, så ska inte den enkla underhållningen föraktas. Dessutom gillar jag ju superhjältefilmer, i synnerhet Superman-serien. Därför gillar jag även Hancock eftersom den påminner en del om när självaste Superman blir plakat och ohjälpsam i Superman III. Hancock (Will Smith) bär på samma personlighetsdrag, men har ändå ett stort hjärta. Trots att han räddar liv innebär hans aktioner ofta stora ekonomiska konsekvenser eftersom i princip allt som går att slänga i luften eller förstöras också slängs i luften och/eller förstörs. Att han dessutom är berusad och otrevlig gör att allmänheten så sakteliga börjat tröttna på sin superhjälte. Efter att själv ha blivit räddad tar sig PR-agenten Ray (Jason Bateman) sig an det allmänna intrycket av Hancock. Han övertygar honom om att överlämna sig själv till myndigheterna och indirekt infinna sig i fängelset är den bästa vägen att få ordning på både välmåendet och relationen till allmänheten.

Första halvan är förvisso fylld av komiska poänger, men det finns ändå en cynisk förhållning. Det är inget ovanligt att superhjältar på film brottas med sin ensamhet och unika förmågor, men den stora depression som just Hancock känner får så pass mycket utrymme att växa och utvecklas på att jag faktiskt utvecklar en viss sympati för vår superhjälte. I andra halvan flyttas fokus ännu mer till en mer mörk handlingsutveckling då Hancock träffar en jämlik och tvingas göra upp med både sitt förflutna och sin framtid. Jag ska inte avslöja mer än så, men en stor vändning sker ungefär halvvägs in i filmen och även om jag uppskattar den oväntade utvecklingen, är det en så stor förändring att tempot känns lite ryckigt. Kanske beror det på min förvåning, men det känns nästan som att den andra halvan är mer utformad som en uppföljare i sig än som avslutning på hela inledningen.

Hancock är givetvis både överdriven och ologisk, men jag blev ändå positivt överraskad av ambitionen att göra något annorlunda. Det lyckas inte fullt ut, men jag får nog säga att den är mer lik I Am Legend än I, Robot. Om man ser till betygstegen befinner den sig mitt emellan, vilket enligt min mening beskriver Hancock rätt bra. Allvarlig och tramsig på samma gång.

Betyg: 3/5