Dark Shadows (2012)

Tim Burtons senaste film visar till en början inga tendenser på att bjuda på något nytt. Precis som de flesta filmer han har gjort de senaste 20 åren (eller snarare någonsin) utspelar sig handlingen någonstans mellan verklighet och fantasi, något som vissa gånger fungerar bättre än andra. Den här gången är skådeplatsen till en början en fiskarby i 1700-talets USA. Med hjälp av specialeffekter som gör att vissa klipp ser ut som tagna ur senaste Tintin (alltså animerade skådespelare) medan andra ser ut som ”vanliga”, skapas en känsla av att det här kan sluta hur som helst.

Depp spelar Barnabas Collins, ursprungen ur en engelsk immigranfamilj, som slagit sig ner längst den amerikanska kusten och gjort stora framgångar med sin fiskeverksamhet. Collins liv förändras dock när han hamnar i onåd med häxan Angelique Bouchard (Eva Green, som gärna får dyka upp i fler filmer). Hon är olyckligt förälskad i honom och använder sina krafter för att göra sig av med hans älskade och göra honom till vampyr. Än så länge är det alltså en rättfram vampyrfilm, men så enkelt är det inte. Angelique gräver ned den nyskapade vampyren i en kista, samtidigt som hon tar över hela fiskemarknaden. 200 år senare, 1970-någonting, hittas kistan och vampyren inleder vägen tillbaka.

Från denna punkt blandar Burton och ger, med det ena oväntade momentet efter det andra. Till titelsekvensen ber han till exempel sin husgud Danny Elfman att sätta sig ned och låta stråkorkestern vila. I stället spelar han samtida popmusik, med början med The Moody Blues fantastiska ”Nights in White Satin”. Vidare drar han av både Carpenters och Barry White (till en sexscen) samt låter Alice Cooper dyka upp som Alice Cooper. Genom Chloë Grace Moretz karaktär får även den kontemporära ungdomseran sin röst hörd, med tillhörande attityd (”peace always wins”) och musik. Dessa inslag är tillsammans med det övernaturliga ett exempel på hur skicklig Burton är på att skapa dessa semirealistiska övernaturliga världar.

Det är när handlingen tappar fokus som även tempot och humöret hos mig som tittare förändras negativt. Kärleksrelationer kommer och går, vissa karaktärer vill bli vampyrer ena stunden, vampyrer vill bli människor, företag ska drivas. Alltid är det något, men sällan är det samma sak. Det skapar en förvirring och efter halva filmen kan jag inte påstå att jag hade speciellt bra koll på vad Dark Shadows faktiskt handlar om.

Det är lätt att klaga på att Burton borde använda någon annan än Depp i huvudrollen, egentligen bara för att vi redan har fått se de två tillsammans så många gånger. Det är svårt att bli speciellt uppspelt över ännu en film. Det förtar inte faktumet att Depp är duktig på denna sortens roller. Däremot är det synd att hans utseende är så förändrat av effekter att det är svårt att se några egentliga uttrycksförändringar i hans ansikte. Det gör både karaktären och dennes ageranden svåra att ta in.

Dark Shadows är stundtals underhållande, men alldeles för ofta bara märklig. De roliga stunderna finns och de är i sin tur varför jag ändå inte är så speciellt besviken. Däremot går det inte komma undan att den spontana reaktionen efter filmens slut mest bara är i form av ett frågetecken, något som denna gång inte är positivt. Dessutom är slutet både utdraget, oförståeligt och tråkigt. Det om något är ett bevis på att filmen som helhet inte är speciellt bra. Bättre lycka nästa gång, Burton.

Betyg: 2/5

Men som sagt, soundtracket var åtminstone upplyftande.

Field of Dreams (1989)

Här lägger man sig ned i tv-soffan efter att ha ägnat merparten av dagen till att plugga matematisk statistik. Målet: Att se en enkel och inte så tankekrävande sportfilm. Kursen uppmanar och framkallar logiskt tänkande så en baseballrulle med Kevin Costner kändes som ett bra sätt att komma tillbaks i normalläge igen. Döm om min förvåning när den inte var som den enkla sportfilm jag hade förväntat mig.

Field of Dreams är mer ett fantastydrama med klara Close Encounters of the Third Kind-vibbar än ett simpelt sportäventyr. Det börjar med att Costner hör en röst som uppmanar honom att förvandla en stor del av sitt majsfält till en basebollplan. Trots att de ekonomiska kalkylerna skriker nej bestämmer han sig för att ändå följa sitt kall. Det är tydligt att han präglas av sin fars ickeuppfyllande av sina drömmar och rädslan att själv bli gammal och olycklig. Likt huvudkaraktären i Spielbergs film är han manisk i sitt arbete med att färdigställa basebollplanen. Egentligen utan ett direkt syfte, men en vacker kväll träder helt plötsligt legendaren Shoeless Joe (Ray Liotta) ut på planen.

Ingen annan förutom Costner och hans familj ser Shoeless Joe, men de har inte heller några större problem att acceptera den märkliga paradoxen. Den mystiska rösten ger Costner nya uppdrag och trots att personlig konkurs står för dörren beger han sig ut på en road trip för att färdigställa sin dröm, som han inte riktigt har koll på vad den egentligen är än. Han hämtar en författare som ger självaste Darth Vader chansen att ge sitt namn ett ansikte. Karaktären spelas alltså av James Earl Jones och tyvärr gör han nog bäst i att fortsätta vara rösten till den mörka masken, för någon vidare skådespelare är han inte. Hans roll är också rätt meningslös, men det för Costner till ännu en klassisk basebollspelare spelad av en förvånansvärt pigg Burt Lancaster. För att hitta honom krävs det en tidsresa och för att sedan få honom till basebollplanen krävs ett skådespelarbyte till en betydligt yngre variant.

Lancaster står dock för det viktigaste inslaget i hela filmen. Hans karaktär, Moonlight Graham, fick bara spela fem minuter på högsta nivån i hela sin karriär. Han missade chansen att bli en superstjärna och blev istället en ”vanlig” vårdscentralsläkare (på ett ungefär). För Costners karaktär är det inget annat än en tragedi, men Graham svarar med att hävda att enbart få vara läkare i fem minuter vore en riktig tragedi. På det viset illustreras att drömmar inte alltid behöver vara det som till slut förgyller livet.

Det hela är alltså väldigt märkligt, minst sagt. Den logiken min hjärna kämpat hela dagen för att få in i sitt normaltillstånd tvingades ganska tidigt ge upp, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt. I själva verket känns de logiska vurporna, som bara tas för givet, en aning uppfriskande. Den enorma utstrålning Costner ger ifrån sig stjäl egentligen all uppmärksamhet, speciellt då han sitter med drömmande blick och tittar på när drömlaget (1919:s Chicago Black Sox) spelar på hans egen basebollplan.

Field of Dreams var inte det sportäventyr jag förväntade mig. Istället bjöds jag på ett Spielbergskt fantastydrama med en lysande Kevin Costner som självklar drivkraft. Eftersom mängder av basebollreferenser förekommer går säkert mycket av den tänkta magin mig förbi, men stämningen är ändå god. Min upplevelse kan sammanfattas som lika märklig som själva filmen, fast på ett trevligt sätt.

Betyg: 3/5

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II (2011)

Att avsluta en filmserie på totalt åtta filmer är sannerligen ingen lätt uppgift. Detsamma gällde så klart även för J.K. Rowling när hon gjorde samma sak med bokserien, men i det avseendet lyckades hon faktiskt inte fullt ut. Jag tyckte boken kändes pliktskyldig och den lyckades inte alls engagera mig lika mycket som de tidigare hade gjort. Därför är det väldigt glädjande att filmen faktiskt lyckas betydligt bättre.

Förklaringen finns förmodligen i uppdelningen till två filmer. Inte bara var det ett genialiskt beslut av ekonomiska skäl, det gjorde dessutom den absolut sista filmen till en riktig urladdning. Man kan säga att den första delen offrades så att förutsättningarna inför den absolut sista skulle vara så bra som möjligt. Här finns det ett jättetydligt upplägg för vad som ska göras och vem som ska göra det. Några små kluriga uppdrag på vägen, men i grund och botten handlar allt om kriget mellan de goda och onda, mellan Harry Potter och lord Voldemort.

Att upplägget är så förhållandevis enkelt gör att betydligt mer fokus kan läggas på att faktiskt klura ut vad som egentligen ligger bakom hela den här konflikten. Harry tvingas inför svåra dilemman, med inte bara fatala beslutsfaktorer att ta hänsyn till, han blir även matad med känslomässig information som han knappt hinner bearbeta. Kriget pågår ju för fullt i och runt omkring Hogwarts. I scener som är rent visuellt godis kliver Potter-serien upp bredvid både Star Wars och Lord of the Rings (om vi ska leta referenser) i såväl berättelse- som filmkvalitet.

Jag har vissa invändningar mot att det blir lite väl utstuderat stundtals, till exempel när Neville Longbottom får utrymme till att bli heroisk. Dessutom tycker jag inte om när Voldemort får så mycket tid i bild. Varje minut med honom avväpnar och gör honom både mindre spännande och framförallt mindre farlig. Det kanske är meningen, men jag hade hellre sett en fortsättning av den bild man hade av honom i de tidigare filmerna där han knappt förekom i fysisk form (av många anledningar naturligtvis).

Den fina epilogen sätter punkt för en trollkarlssaga som underhållit i hela åtta filmer och sju böcker under en period av tio år. Det faktumet gör att jag känner lite mer för just den här filmen, även om serien i sig inte varit så märkvärdigt inflytelserik på just mig under åren. Däremot har den alltid funnits där. Det är rätt mäktigt. Därför vill jag inte säga att den sista filmen är den bästa (även om den är det), utan jag vill istället se på den som en helgjuten avslutning på en väldigt underhållande  och massiv historia.

Betyg: 4/5

Här finns mina åsikter om de övriga filmerna i serien.

Harry Potter – stor genomgång

Tänk att det redan var tio år sedan den första delen i Harry Potter-serien hade premiär som film. Jag var elva år när det begav sig och såg den på bio, väldigt peppad eftersom jag gillade boken. Filmen levde verkligen upp till mina förväntningar och det obehagliga slutet gjorde att jag var mer än nöjd efteråt. Mycket har hänt sen dess, men under dessa tio år har jag sett om den ett par-tre gånger och varje gång har jag fått bekräftat att jag var rätt ute redan från början, även om min entusiasm lagt sig med åren.

Nu är det istället en nostalgikänsla som dykt upp. När de ska ta sig in i till perrong 9¾ känns det nästan som en klassisk scen för mig eftersom jag både har upplevt den i bokform och sett den på film långt innan jag egentligen började bry mig om film på riktigt. Därför är det lite lustigt att återvända nu, tio år senare. Speciellt eftersom serien fortfarande lever.

På samma sätt som det har hänt mycket med mig under dessa tio år, på samma sätt har ju alla karaktärer vuxit upp –precis som jag. Det faktumet gör att karaktärerna känns lite mänskligare, lite lättare att ta till sig och det som gör Harry Potter-serien så intressant. Historierna må vara banala i sin enkelhet, men både filmerna och böckerna är ambitiösa och seriösa med sin avsikt att underhålla. Trots att den totala speltiden för hela serien är enormt tilltagen blir det ändå aldrig tråkigt, trots att filmerna i mångt och mycket delar upplägg.

Nedan har jag valt att inte fokusera så mycket på att beskriva handlingen. Dessutom tar jag för givet att viss förkunskap finns, speciellt om de grundläggande relationerna mellan karaktärerna.

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (2001)

Den första delen etablerar historien och den magiska världen för oss. I det avseendet är den oerhört viktig och jag tycker den klarar det relativt bra. Det är lätt att ifrågasätta logiken i magins värld, men om man bara accepterar de spelregler som filmerna presenterar tycker jag ändå det blir en viss spänning.

Det är en bra, om än lite trevande start på en berättelse med enormt innehåll. Urvalet är klokt och istället för att krångla till det i onödan fokuseras det mest på just den här filmens problem, en viss sten som inte får komma i orätta händer. Just därför är det handlingsmässigt en av de svagare i serien, men samtidigt är upplägget väldigt enkelt att följa och istället för att lämna massa frågor får vi en hyfsad inblick i magins mystiska värld. Dessutom räddas mycket av det obehagliga (för att vara en ungdomsfilm) slutet.

Betyg: 3/5

Harry Potter and the Chamber of Secrets (2002)

Samma regissör (Chris Columbus) och mer eller mindre samma upplägg som i ettan, men utan introduktionsmomentet. Även här fokuseras det mest på just den här filmens problem, som i detta fallet är en hemligheternas kammare som innehåller något som dödar icke-renblodiga trollkarlar. Detta tolererar så klart inte Harry som självmant tar på sig uppgiften att rädda trollkarlsvärlden ännu en gång.

Framförallt funderar jag på varför just Harry måste utsätta sig för sådana risker. Hogwarts kryllar av talangfulla trollkarlar, till exempel den supervise rektor Dumbledore, men ändå verkar alla stå handfallna. Hur som helst bjuder själva upplägget på en del spänning, men när allt väl är fixat och klart tar filmen aldrig slut. Alldeles för utdraget i en film som inte bara är den svagaste, det är även den barnsligaste.

Nu verkar jag så klart väldigt kritisk, men den har ändå sina poänger. Den bjuder på tillräckligt med underhållning för att förtjäna sin existens, men jämfört med resterande filmer håller den inte riktigt lika hög nivå.

Betyg: 3-/5

Harry Potter and the Prizoner of Azkaban (2004)

Någon med ansvar förstod att serien var på väg åt fel håll och gav istället regiansvaret till Alfonso Cuarón (numera mest känd för Children of Men) och vilken skillnad det blev. Borta är all barnslighet och in träder ett allvar och ett mörker som inte alls går att finna på samma sätt i de två första filmerna, samtidigt som humorn hela tiden är närvarande.

Ändå är det inte så mycket som skiljer i upplägg från tidigare. Skolåret inleds även denna gång hemma hos den elaka fosterfamiljen, för att sedan förflytta sig till Hogwarts. Väl där presenterar sig ett problem som Harry, Ron och Hermione tvingas lösa på ett hutlöst spännande sätt. Eftersom det sitter en regissör med en ordentlig vision för hur han vill ha sin trollkarlssvärld blir det aldrig några onödiga utsvängningar, vilket i sin tur gör att historien blir enkel att följa. Så enkel den kan bli, eftersom den involverar tidsresor och alla logikproblem det medför. Trots det komplexa inslaget förlorar jag mig ändå aldrig, vilket är ett utmärkt bevis på att det är en lyckad film.

Betyg: 4/5

Harry Potter and the Goblet of Fire (2005)

Cuarón fick bara äran att göra en film. I den fjärde delen är det nämligen den meriterade Mike Newell, regissör till bland annat Four Weddings and a Funeral och Donnie Brasco, som står bakom kameran. Kanske inte på förhand idealisk för Harry Potters värld, men han förvaltar arvet väl. Mörkret finns kvar, i synnerhet eftersom självaste lord Voldemort gör entré för första gången i serien (i alla fall i egen hög person).

Speciellt för den här filmen är att humor och mörker får ungefär lika stor plats. Både beståndsdelarna har funnits i mer eller mindre doser även tidigare, men aldrig i en sådan jämn balans som här. Lyckligtvis fungerar det, vilket resulterar i en engagerande och spännande utveckling.

Det här är dessutom den första filmen som lyckas kombinera ett självständigt problem, denna gång i form av en livsfarlig trekampsturnering, med trådar till kommande filmer. För första gången i serien känner jag att jag omedelbart vill se nästa film, mycket tack vare det spännande slutet, men även för att känslan av att något stort är på gång är väldigt påtaglig.

Betyg: 4/5

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)

I och med Voldemorts återkomst till magivärlden når så klart mörkernivån en ny toppnotering. Dessutom börjar Harry tvivla på sin egen godhet, vilket för första gången ger karaktären ett ordentligt djup. Innan har han bara varit den föräldralöse slagskämpen med ett gott hjärta. Nu är han inte bara ensam, han är farligt nära att förlora tron på sig själv. Att allmänheten dessutom vägrar inse att den onde Voldemort är tillbaks på riktigt tvingas underlättar inte Harrys identitetskris.

Trots mörkret är det ändå betryggande att återvända till Hogwarts ännu en gång. Trots att det är femte besöket känns det ändå lika spännande att få se vad den nya läraren i försvar mot svartkonst ska ställa till med. Det är just den positionen som har varit en problem i samtliga tidigare filmer och så även denna gång.

Till skillnad från tidigare filmer finns det dock inget ordentligt problem presenterat, vilket gör att den stora spänningen som infann sig i slutet av förra filmen kommer av sig här. I slutändan känns det mest som en mellanfilm vars främsta uppgift är att förklara och introducera element som kommer behövas i den fortsatta vägen mot slutet.

Betyg: 3/5

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)

Nu börjar det tajta till sig ordentligt. Maktkampen mellan det goda (med Dumbledore och Potter i främsta led) och onda (Voldemort med ett ständigt växande entourage) är total. Som om det inte vore nog med det mörkret är nästan allt solljus som uppslukat. Det kanske bara var jag, men antalet färger som går i ljus kulör var väldigt sällsynta.

Att slutet är nära undgår ingen och därför blir jag lite irriterad när handlingen får stoppas för till synes meningslösa kärleksintriger. Visst hör det tonåren till, men det får alldeles för stort fokus. Tur då att filmen är så lång, för när det blir åka av blir det i högsta hastighet.

Denna gång är det Potters ärkefiende Draco Malfoy som tvingas välja mellan att gå den goda eller onda vägen, inte helt olikt Potters dilemma i föregående film.  Enda skillnaden är att Malfoy slåss mot sin goda sida. Överlag är det svårt att veta vem som är att lita på, vilket inte bara Potter får erfara.

Betyg: 4/5

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010)

Den här har jag redan skrivit om (länk här), men eftersom den slutade så abrupt känns mina tankar efter första visningen inte så värst värdefulla. Därför ska jag se om den senare ikväll, varpå jag sätter mig i biosalongen kl 00.01 imorgon bitti och ser den absolut sista delen. Det ska bli väldigt roligt, speciellt eftersom den senaste veckans genomgång har gjort att samtliga filmer är väldigt färska i minnet.

Återkommer förhoppningsvis imorgon med tankar och betyg. Fram tills dess vill jag gärna veta hur ditt förhållande till Harry Potter ser ut. Vilken är den bästa/sämsta filmen? Håller de måttet jämfört med böckerna? Håller du på Voldemort? Dela med dig!

Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Shaun of the Dead och Hot Fuzz är båda två komedier av riktigt hög klass i min bok. Den råa och orädda tonen båda filmerna har är smått unik i dagens smak- och finesslösa komedivärld, så därför var förväntningarna extra höga på Edgar Wrights senaste verk: Scott Pilgrim vs the World. Med Michael Cera i en roll likadan som vanligt och med massvis av referenser till övrig populärkultur kan det ju inte bli annat än roligt och småmysigt, trodde jag. Man kan säga att jag var lite fel ute, men jag tänker inte skylla Scott Pilgrims tillkortakommanden på höga förväntningar. Den är helt enkelt inte tillräckligt rolig.

Redan från första ljudspåret börjar referenser till diverse spel och från och med den stunden är det högsta hastighet som gäller. Med en klippteknik som är definitionen av fräck (eller cool om man så vill) är det tänkt att i kombination med alla referenser och häftiga effekter i övrigt man ska känna att det är en stilbildande och kultklassad serietidningsfilm man tittar på. Men som alltid när det blir för mycket av det goda kommer höjdpunkten för tidigt och resten av resan blir en långsam nedgång. Den gulliga kärlekshistorien fungerar ett tag, men när det vankas utdragna och jättetråkiga actionscener ville jag bara stänga av. På samma sätt som Kick-Ass är adrenalinpumpande och absurt rolig, är Scott Pilgrim bara tråkig och tjatig.

Jag uppskattar en del av humorn och självklart ger jag massor av kudos till den rätt meningslösa Seinfeldreferensen, men efter ett tag känner jag mig så avtrubbad av den flashiga looken och bristen på innehåll att jag stänger av.Jag stänger inte av filmen, men min hjärna orkar inte hänga med längre. Tempot är skyhögt, men det händer ändå ingenting. Det står still. Det är som att åka på motorvägen och titta på bilarna i motsatt riktning. Trots att de färdas i över 100 kilometer i timmen så ser det ut som att de står helt stilla. Precis så är Scott Pilgrim vs the World för mig. Se Kick-Ass istället. Eller Hot Fuzz. Där pratar vi humor.

Betyg: 2/5

Harry Potter and the Deathly Hallows – part 1 (2010)

Jag har ett gott förhållande till samtliga Harry Potter-filmerna, speciellt de senaste då tonen blivit en rejäl dos mörkare. Ju nyare film ju mindre trams, även om humorn alltid funnits där ändå. Däremot har jag känt att de senaste två filmerna har känts som transportsträckor inför ett enastående och förlösande slut. Om det beror på att båda installationer har samma regissör vet jag inte, men känslan av att det kommer komma något bakom nästa hörn har funnits där hela tiden. Inte för att filmerna varit tråkiga på grund av det, men jag har ändå känt mig lite snopen. Så är det även denna gång, även om intensiteten har skruvats upp en aning.

Trots sin tilltagna längd blir det aldrig tråkigt, vilket är rätt imponerande med tanke på att det enda som egentligen händer är att huvudtrion Harry, Ron och Heremione mest sitter och håller utkik i någon öde skog. Deras samspel är dock såpass bra att det aldrig blir konstlat när komiska poänger trycks in mitt i all spänning. Framför allt slår det mig hur talangfulla Rupert Grint och Emma Watson är. Speciellt den sistnämnda tycker jag gör ett utmärkt jobb. Hoppas båda två går framgångsrika karriärer till mötes. Radcliffe är naturligtvis också bra, men jag kommer alltid ha svårt att se honom i en annan roll. Dessutom känns hans skådespelartalang rätt begränsad, men man ska aldrig säga aldrig.

Den första delen i den avslutande kolossen om Harry Potter bjuder på precis samma vara som de tidigare filmerna, även om den här förmodligen är den mörkaste hittills. Den gör mig inte förtrollad, men eftersom den faktiskt är en bra bit över två timmar och ändå lyckas hålla upp mitt intresse hela vägen, då förtjänar den beröm. Ser fram emot den absolut sista delen.

Betyg: 3/5

The Lovely Bones (2009)

Jag är kluven till Peter Jackson. Trots flera försök har jag inte fastnat för Ringen-trilogin (vilket verkar vara lite förbjudet i filmnördskretsar) och King Kong var ju väldigt fin, men kändes ungefär fyra timmar för lång. Mycket yta och inte lika mycket innehåll är min uppfattning om denna fascinerande man än så länge. Klarar The Lovely Bones av att vända upp och ner på den åsikten?

Svaret är nej. Jag hade kunnat skriva flera stycken om allt bra och allt dåligt, men jag nöjer mig med att konstatera att även om den första timmen är rätt intressant och bäddar för en gripande final, så ebbar all sorts spänning ut i ingenting. Det blir bara flummigt, rörigt och ointressant.

Under filmen sitter jag och tänker mer på hår än de olika karaktärernas livsöden. Stanley Tucci må vara duktig på att spela äcklig, men all uppmärksamhet ska riktas mot den hemska frisyren. Ingen god människa springer runt med en sådan lugg. Dessutom har någon kommit på idéen att trycka dit en mustasch, vilket verkligen raderar ut alla tecken på att det kanske kan finnas en snäll farbror därunder. Ren ondska!

Sen undrar jag, är det någon som kan ta Mark Wahlberg på allvar i sin frisyr? Jag tänker bara på Dirk Diggler.

Det ska dock sägas att Saoirse Ronan är riktigt bra i huvudrollen. Hon klarar av att förmedla känslor och är den som gör överlägset störst avtryck hos mig som tittare. Hon var ju förträfflig även i Atonement, så jag hoppas att hon går en lysande karriär till mötes.

Filmen är baserad på en populär bok mer känd som Flickan från ovan i Sverige (det är ju filmen också, men jag har en hangup på originaltitlar) och det känns rent spontant som handlingen gör bättre ifrån sig i litterär form. Eller om någon regissör som klarar av hjärtslitande draman skulle ta tag i den.

Betyg: 2/5