Apocalypse Now (1979)

Hur ska man kunna skriva något vettigt om en film som saknar vett och logik? Nog för att den följer en rak väg in i djungelns mörkaste, Mörkrets hjärta, men vägen dit är inte utstakad. I dokumentären om filmen lyfts problemen under inspelningen fram, vilket vi därför kan lämna till den texten. I stället vill jag fokusera på filmen Apocalypse Now för vad den egentligen är.

Inledningen med en redlös Willard (spelad av en lika redlös Martin Sheen) på ett hotellrum, ackompanjerat av The Doors ”The End”, är den perfekta stämningssättaren. Eftersom syftet med Vietnamkriget verkar vara lika oklart som vem fienden egentligen är, verkar det närmast ofrånkomligt att kriget blir ett ett maniskt tillstånd. Det finns olika sätt att hantera detta på, exempelvis genom att gå upp i sin uppgift (som löjtnanten spelad av Robert Duvall senare i filmen visar) eller att förlora sig i sig själv (som Willard).

Det intressanta är hur Willard tycker sig se igenom detta, att han genom sin egen nedgång observerar det fruktansvärda och märkliga som sker med både honom och människorna runt omkring honom. När han då får uppdraget att bege sig in i djungelns mörkaste hjärta för att ta livet av en överste som totalt tappat greppet, den famösa Kurtz, får han ytterligare inblick i de mäktiga krafter som kriget släpper loss.

Med hjälp av en dossier som innehåller information om Kurtz förvånas Willard av hur klok och sansad Kurtz ändå har verkat. Willard gör som vem som helst i samma situation, han fascineras och lockas av Kurtz. För att på något sätt rättfärdiga sitt uppdrag, att faktiskt mörda honom, tvingas han försöka förstå vad som gått fel. De insiktsfulla tankar han genom berättarröst delar med sig av speglar inte bara Kurtz nedgång utan även krigets påverkan på människor.

Resan genom djungeln medför många möten och händelser, men framför allt är det den inre resa Willard är på som är drivkraften. Hans tankar kombinerat med vad han läser om Kurtz och vad han råkar ut för på resan, gör att han sakta men säkert börjar förlora förståndet även han. Inte i den bemärkelsen att han blir galen, men att kampen om att förstå vansinnet blir mer och mer tröstlös.

När han då slutligen når Kurtz blir det ett långt och utdraget möte – som Coppola inte var nöjd med innan han filmade den, inte var nöjd med medan han filmade den och än i dag inte är nöjd med – som leder till det ounvikliga klimaxet. Marlon Brando som Kurtz förmedlar den galenskap som Willard hela filmen har försökt föreställa sig, men situationen säger mer om Kurtz än vad Brando lyckas förmedla.

Faktum är att slutsekvensens brister inte gör så mycket, det är så att säga resan som är själva målet i det här fallet. Joseph Conrad, författaren till ursprungsromanen, skrev en gång att författaren bara skriver halva boken, andra halvan får läsaren ta hand om. På samma sätt fungerar Apocalypse Now – det är upp till tittaren att bestämma hur bra den är. För mig är upplevelsen så stor att det inte kan bli tal om annat än det högsta betyget.

Den här texten och betyget gäller originalversionen av Apocalypse Now, inte den förlängda version kallad Redux som släpptes i början av 2000-talet. Den är egentligen bara sevärd om man vill ha mer av världen som originalet målar upp, men annars tillför den i princip ingenting. Se originalet i stället.

Zero Dark Thirty (2012)

Zero Dark Thirty inleds med en svart bakgrund och ljudupptagningar från 9-11. Rösterna som hörs är från personer som befann sig i något av World Trade Center-tornen eller på Flight 93. Ljudupptagningarna är verkliga och fungerar som den mest effektiva påminnelse man kan tänka sig om vad som egentligen skedde den där dagen. Med detta som grund hamnar jag genast i en konflikt med mig själv; vad finns det för grund att göra underhållning av sådana händelser?

Vad är syftet med att göra en film om jakten på Usama bin Laden? Är det så enkelt som att bara underhålla? Eller är det att upplysa? Svårigheten att definiera syftet är vad som gör att Zero Dark Thirty fungerar så förtjänstfullt. Den parasiterar inte på katastrofen  9-11. Den förespråkar inte krig, den fördömer inte terror; den är i synnerhet inte flaggviftande för USA:s räkning. I stället är den precis som omslaget påvisar: ”The story of history’s greatest manhunt for the world’s most dangerous man”. Historiens största “manhunt” och världens “most dangerous” låter inte så objektivt, men att vara subjektiv är inte att per automatik ta ställning heller.

Zero Dark Thirty utgår från CIA-ledaren Maya och Maya enkom. Hon är en symbol för ett målmedvetet arbete, i det här fallet att eliminera fienden bin Laden. Vägen dit går att diskutera ur många synvinklar, i synnerhet etiska, men för Maya och hennes kollegor gäller bara att ”protect the homeland”. Med en ständig bild av en fiende som mobiliserar sig framstår det som extra tydligt att Maya och hennes kollegor inte inväntar debattartiklar. Extrema situationer kräver extrema åtgärder, som det heter.

Elefanten i rummet är skildringen av den tortyr som begås. Är den tortyrförespråkande? Vem vet, svarar jag. Den är inte fördömande i alla fall. I huvudsak vill jag dock hävda att tortyren inte sätts i något större sammanhang, i stället är det bara ännu ett verktyg för Maya och hennes kollegor. Även om hon till en början ger uttryck för obehag så kommer Målet med stort M och tar över hennes instinkter. Fienden ska elimineras, det finns inget annat. Tortyr är ett verktyg för att uppnå målet. ”Då är det väl klart att den är förespråkande”, är det lätt att säga då. Fortfarande inte så enkelt, svarar jag. Tortyren ger inte per automatik resultat och dessutom påvisas att det finns en viss tveksamhet kring det, bland annat genom att det pratas om förändrade politiska vindar. Ännu tydligare blir dubierna när det konstateras att USA efter många år på jakt efter fienden inte kommit ett steg närmre att eliminera hotet. Poängen är att tortyren kanske hjälpte, kanske inte. Zero Dark Thirty är ingen handbok i etiska frågor och så som jag upplever det förhåller den sig förhållandevis likgiltig. Det är i stället upp till tittaren att avgöra, vilket bevisligen skapat många olika åsikter.

Den främsta känslan är snarare vilket ohyggligt frisläpp av krafter som sattes igång av attackerna den elfte september 2001. Oavsett vilken del bin Laden spelat i detta så är både USA:s och Al-Qaida:s handlingar (om vi förenklat delar in världen i dessa två läger) otäcka. Oberoende av om det är Navy SEAL:s attacker på pakistansk mark eller bombdåd i London saken gäller, frågan är alltid densamma: vad ska det vara bra för? Känslan av lättnad när bin Laden slutligen elimineras är flyktig och Maya vet lika väl som resten av världen att ingenting egentligen har förändrats. Mekanismerna som har satts i rullning stoppas inte så enkelt. Därför är känslan Zero Dark Thirty förmedlar inte direkt en sagoberättelse om hur Stora Onda Usama plockades ner från sitt berg, utan en påminnelse om hur svår och komplicerad världen är.

Många är det som har skrivit om Zero Dark Thirty, men i det här fallet vill jag i stället rekommendera att använda öronen. Lyssna på när den analyseras och dissekeras av Har du inte sett den?.

The Messenger (2009)

Efter den intressanta Rampart imponerandes jag framför allt av Woody Harrelson. På något sätt har han gått från att spela pajasar á la White Men Can’t Jump och Kingpin till mer hårdhudade, cyniska karaktärer. Eftersom just Rampart fungerade förhållandevis väl, var steget till The Messenger inte så långt. Samma Harrelson och framför allt samma regissör i form av Oren Moverman (i sin debut dessutom).

En aspekt som sällan tas upp i krigsfilmer är att när någon skjuts ihjäl ute på fältet, sätts omedelbart mekanismer igång på hemmaplan. I slutet av händelsekedjan finns personer med uppgift att meddela anhöriga om vad som har hänt. Dessa få ri korthet bara ett namn, en adress och dödsorsak. Uppdraget må vara enkelt egentligen, men blir givetvis påfrestande och kräver oerhörd mental styrka.

Harrelson spelar en erfaren budbärare, som får en nyligen hemskickad soldat under sina vingar. Tillsammans besöker de anhöriga och meddelar de fruktansvärda beskeden. I just dessa scener är The Messenger briljant. Det är omöjligt att inte beröras av de starka momenten, i synnerhet eftersom de känns väldigt äkta. Det ger dessutom en inblick i en del av krigföring som sällan uppmärksammas.

Desto mindre intressant är soldaternas egna liv. Harrelsons soldat hävdar att han har varit i stridens hetta, men i själva verket verkar han mer vara en latent alkoholmissbrukare som dessutom är helt ensam i livet. Hans kompanjon har i sin tur fysiska problem efter en eldstrid, men bär även på tunga moraliska moln över sina axlar. De bådas problem utgår mest från att de är ensamma, vilket egentligen inte beror så mycket på deras medverkan i kriget. Därför blir deras privata förehavanden mer transportsträckor. Ett av dessa moment är att den yngre soldaten inleder en raggningsoffensiv på en av änkorna de lämnat besked till.

Sambanden mellan den oerhört starka och viktiga uppgift de har som budbärare och deras trasiga privatliv är inte tillräckligt starka, vilket skapar en ojämn intressenivå från tittarhåll. När det förstnämnda står i centrum är filmen som allra bäst, medan allt det övriga är ganska ordinärt. Allra mest ointressant blir det när soldaterna börjar gråta ut i varandras famnar om hur den ene känner sig misslyckad över att inte ha varit delaktig i den aktiva krigföringen, medan den andre gråter lika mycket över sin faktiska medverkan och påverkan på krigsfältet.

Allt som allt har The Messenger starka moment som om de blivit placerat i ett starkare sammanhang kunnat bli något smått oförglömligt. Nu blir det mest bara ännu en i raden av filmer som tar upp krigets allvarliga sidor, men som samtidigt saknar ett tydligt ställningstagande. Om fenomenet krig nämns det inte mycket, men klart är att en soldat är en soldat. Uppenbarligen är dessa individer oförbätterliga.

Betyg: 3/5

Gettysburg (1993)

I USA finns det stora rörelser som främst sysselsätter sig med att återuppspela det amerikanska inbördeskriget. Deltagarna är utrustade med lösskägg och tidskorrekta uniformer; de följer samma taktik som användes under det riktiga kriget och de springer dessutom runt på samma platser, främst i Gettysburg där det avgörande slaget utspelades. Långflimen Gettysburg känns till en början som att någon bara ställt ut lite kameror här och där under en sådan återuppspelning, för alla lösskägg och uppenbart oäkta vapen gör inte mycket för att bygga på autencitetskänslan.

Ursprungligen tänkt som en miniserie för TV  var kanske inte heller ambitionerna så höga, men mediamogulen Ted Turner, självutnämnd inbördeskrigsmurvel, tog tag i projektet och bestämde sig för att visa filmen på bio istället. Dessutom satte han sig själv i en mindre roll mitt i stridens hetta. Det var inte bara han som såg chansen i att medverka i denna återuppspelning, återuppspelare från hela landet vallfärdade för att få medverka och bidra med sina expertkunskaper – helt ideellt dessutom.

På IMDb:s trivia-sektion står det att det officiellt är den längsta amerikanska film som har gjorts. Efter lite research visade det sig att det gällde en omklippt version, sådana ger jag inte så mycket för, men oavsett version är den över fyra timmar lång. Den utspelar sig under tre dagar och visar framförallt två stora slag, med tiden däremellan tillägnad karaktärsbyggande och ideologianalyserande.

Det speciella med just inbördeskriget är att det egentligen inte var två fiender som krigade mot varandra. Det trycks hårt på att båda lägrena har svårt att se motståndaren som fienden; ofta har de till och med en nära relation till människorna på andra sidan kullen. Mellan slagen får båda lägren chansen att tala ut. Det sker inte med varandra, om de hade tänkt så långt kanske inte ens kriget varit nödvändigt, men inom lägren går debatten varm. Det visar sig att båda tror hårt på sin sak, men samtidigt är tveksamma kring om de verkligen agerar rätt. Om det är för att filmen inte riktigt vågar alienera sig med halva USA eller om det är ett försök att försonas är oklart, men det är lite lustigt att se på.

Inte bara ideell kraft fanns att tillgå, även utmärkta skådespelare. Martin Sheen har plockat på sig lösskägget och antagit en skum dialekt i rollen som General Lee, som presenteras som den mest älskade generalen i amerikansk historia. Sheen levererar som alltid inlevelse, men jag vet inte hur det är med hans hästvana. Om det är för att han är rätt kort eller om antalet timmar på hästryggen är få till antalet vet jag inte, men General Lee ser i hans tolkning ut att längta efter uppfinnandet av personbilen.

Filmens största stjärna sett till prestation är dock Jeff Daniels, som den godhjärtade överste Chamberlain. Han får inte bara störst utrymme, utan även störst chans att utveckla sin karaktär och faktiskt göra något eget av den. Dessutom är han utrustad med en väldigt elegent lösmustasch.

Andra stora namn dyker också upp, Tom Berenger (som jag alltid blandar ihop med AFV-presentatören Tom Bergeron) till exempel, men den som stal min uppmärksamhet mest av allt var gamle Bond-skådisen George Lazenby. Han dyker upp strax innan tidräknaren slagit över till tre timmar, som en general som ska hjälpa till i det sista och avgörande slaget. Oförklarligt nog verkar han mest intresserad av att signera sin egenskrivna bok i en väldigt märklig sekvens. Efter det lilla inhoppet såg jag inte till honom mer. Det ska dessutom sägas att Lazenby var en av få som inte vill ha lösskägg utan istället satsade på att odla eget, som synes på bilden allra längst ned i inlägget.

Jag inledde med att klaga på autenticiteten, och den är inte så värst slående, men det är ändå något i skolfilmskänslan och den ihärdiga symfonimusiken av Randy Edelman som gör att den känns storslagen. Trots längden blir den aldrig tråkig och eftersom många bollar ur båda lägren hålls i luften samtidigt, blir slagen intressanta att följa just eftersom man fått en diger bakgrund till vad som står på spel. Lägg därtill att när benen väl har somnat på mig som åskådare är det lika bra att sitta kvar där man sitter, det är ju först när man börjar röra på sig som smärtan kommer, därför spelar det ingen större roll om filmen är tre eller fyra timmar.

Gettysburg är precis som den verkar, men med ett stort engagemang lyckas den ändå göra händelserna levande. Att det ser lite lustigt att när soldaterna ger sig på varandra utan vapen och mest ser ut att kramas medan de rullar runt på de öppna fälten, är bara charmigt. Dessutom gillar jag när kanonerna ger ifrån sig så mycket krutrök att man knappt ser något av det myllret av människor som springer runt på fälten.

Betyg: 4/5

Vi avslutar med några bilder på filmstjärnor i lösskägg (och lösmustasch):

Martin "det-går-inte-att-ansa-ett-lösskägg" Sheen

Tom "får-lätt-mjölk-i-skägget" Berenger

Jeff "Mustaschen" Daniels

George "inte-så-imponerande-skäggväxt-här-inte" Lazenby

Valkyrie (2008)

För mig är det nästan en högtidsstund att få se en ny Tom Cruise-film. Under min uppväxt hade jag flera av hans filmer som favoriter och det har aldrig varit något jag reflekterat över som något märkvärdigt, åtminstone fram till 00-talet och all debatt kring hans privatliv. Vinden har vänt och Cruise är inte längre ett självklart framgångskort, vilket gör att min filmsjäl smärtar. Därför har jag dragit mig för att se Valkyrie. Inte för att jag inte velat se den, utan för att den faktiskt verkat bra och en sådan upplevelse vill jag gärna hålla på. Nu när jag väl har sett den så kan jag skriva under på att den är bra, men kanske inte värd tre års väntetid.

Claus van Stauffenberg var en av många som förstod nazismens sanna ansikte och försökte göra något åt saken. Genom att samla ihop ett gäng likasinnade utfördes ett mordförsök på Hitler som med hjälp av Operation Valkyrie skulle förflytta makten och i sin förlängning innebära slutet för Hitlers vansinne. Av uppenbara skäl kom aldrig planen så långt, men filmen tar sina rättmätiga friheter med verkligheten och gör spänning av det ändå. Jag är inte så värst insatt i verklighetens förlopp och jag bryr mig således inte vad som är sant eller falskt i filmversionen, men vetskapen om den slutgiltiga utgången gör ändå att den ordentliga spänningen aldrig infinner sig.

Cruise med ögonlapp och naziuniform, tillsammans med sin sedvanliga amerikanska dialekt (alla pratar engelska) är lätt att förlöjliga, men sådant ägnar jag mig inte åt. Istället tycker jag han gör en hyfsat sympatisk och trovärdig tolkning av något som lätt hade kunnat spåra ur i hjälteglorifiering. Han porträtterar en man som inte alls ser sig själv som en hjälte, men som ändå tror så starkt på den möjlighet han ser att förbättra världen att han till och med är beredd att offta sin familj för saken. Om det är någon som kan se en kvinna i ögonen och förmedla de känslor han känner så är det Cruise. Det visade han i Eyes Wide Shut och så även här, även om den sidoberättelsen inte tas tillvara på och mest sker i förbifarten.

När det gäller språket så är det givetvis inte ultimat att alla talar engelska, men jag förstår ändå valet och dessutom så störde det inte min upplevelse så värst mycket. Däremot jublar jag åt att både Bill Nighy och Eddie Izzard fått bärande roller som nazister (dock tillhörandes den goda sidan). Vågad casting, som dock fungerar.

Valkyrie ska inte tas som en något annat än ren underhållning, trots att ”based on a true story” proklameras i inledningen. Det är en thriller som vilken som helst, med skillnaden att den utspelar sig i nazityskland. Jag hade en trevlig stund, vilket i sig är imponerande med tanke på det allvarliga temat filmen ändå behandlar.

Betyg: 3/5

Hotel Rwanda (2004)

Texten innehåller spoilers.

Efter att ha lyssnat på P3 Dokumentärs utmärkta reportage om folkmordet i Rwanda tyckte jag att det var hög tid att plocka fram filmen Hotel Rwanda igen. Det var några år sedan senast och mina minnen bestod mest av Nick Noltes grymtande och Don Cheadles dialekt, samt några mindre trevliga scener. Hur som helst är det tydligt att jag inte förstod vidden av vad filmen berättade eller ens vad som faktiskt hände i verkligheten. Filmens budskap är betydligt klarare för mig nu, men verkligheten kommer jag nog aldrig förstå mig på.

Filmen förenklar situationen, men i korthet vände sig hutu-rebeller (som representerade 84 procent av befolkningen) mot den klassmässigt högre folkgruppen tutsi. Under 100 dagar fick uppskattningsvis en miljon människor sätta livet till. Det värsta folkmordet sedan Förintelsen, ändå gick det omvärldens ögon förbi. Mer om det senare, men i centrum av allt detta stod hutuiern Paul Rusesabagina. Bokstavligt talat. Det är ingen påhittad karaktär. Han var chef för ett belgiskt hotell, där han lät tutsier gömma sig. Han räddade inte bara livet på sin egen familj, utan även en hel drös oskyldiga människor som inte hade haft en chans annars. Även om det krävs en del förkunskaper för att verkligen förstå situationen behöver man inte tänka länge för att förstå att Rusesabagina inte brydde sig ett skvatt om folkgrupper. Han var som vilken familjefar som helst, förutom att han var i en oerhört pressad situation.

Don Cheadle spelar Rusesabagina med bravur och briljans. Han representerar det oskyldiga folket och får sköta kommunikationen med omvärlden, som mest består av en enstaka FN-överste spelad av Nick Nolte. För medan folk dog på löpande band brydde sig inte omvärlden. Nu verkar jag kanske cynisk, men Rwandamassakern är ett stort svart moln längst upp på FN:s skyskrapa. Nolte ger uttryck för den frustration han känner genom att slänga hatten lite ilsket i marken och ta sig några järn, men mer än så får inte FN förklara sig. Att de på plats gjorde vad de kunde framgår, men med order att inte få ingripa är det svårt att göra skillnad. De oskyddade och utsatta tutsierna såg FN som en garanti för att allt skulle ordna sig, men när FN i sin hämtade alla vita européer och amerikaner blev det plågsamt tydligt att de var totalt utlämnade.

Hotel Rwandas största problem är att den inte lyckas vissa ens hälften av de grymheter som pågick. Handlingen utspelar sig mestadels inne på hotellet där det visserligen mördas och skjuts från alla håll och kanter alldeles utanför grindarna, men vardagen fortsätter ändå för de flesta. Det är först när Rusesbagina med sällskap ger sig ut på en nattlig färd för att införskaffa mat och bilen kör fast som insikten kommer. Han undrar vad det är som är i vägen, varpå han kliver ur bilen och upptäcker att han kört rakt in i en massgrav. Inte ens han trodde att det var så eländigt, men det gör att jag som tittare inte heller vill ta in verkligheten. Eftersom slutet av någon märklig anledning är lyckligt, med en leende familj på väg till Belgien, känner jag mig som tittare inte alls speciellt påverkad. Det löste ju sig. Att eftertexterna berättar att en miljon människor dog hjälper föga när den sista bilden jag får se är en lycklig familj.

Den främsta ambitionen Hotel Rwanda har är att få omvärlden att få upp ögonen för vad som egentligen hände sommaren -94, medan hela Sverige dansade och log. Den lyckas till viss del, men försöket att lägga samvetsskulden på västvärlden gör att det som egentligen hände kommer lite i skymundan. Å andra sidan är jag tveksam till om det ens går att göra en film som lyckas visa ens hälften av den verkliga tragiken.

Betyg: 4/5

The Pianist (2002)

Att göra film om förintelsen eller andra världskriget i stort är å ena sidan tacksamt i den bemärkelsen att det är en händelse utan motstycke i vår historia, å andra sidan har det gjorts en bunt riktigt bra filmer och tv-serier i ämnet redan. Det har även gjorts en hel drös mindre bra, men att slå sig in bland de bästa är utan tvekan inte så lätt. Två av de främsta filmerna måste vara Schindler’s List och La Vita e Bella. Den första är briljant, men dras med stora historielektionsvibbar och den andra är visserligen fylld av värme, men saknar verklighetskänslan. The Pianist lyckas fånga det bästa av båda.

Vi får följa den från början levnadsglada pianisten Wladyslaw Szpilmans väg från den växande oron om att någonting riskerar hända till rena helvetet. Han blir av med sin familj och spenderar huvuddelen av filmen ensam och på flykt från det tyranni som tog livet av så många andra. Hans enda tröst var musiken och i förlängningen det som höll honom i vid liv, plus en jäkla massa tur. Nu kanske en del tycker att jag ger bort slutet, men det faktum att filmen bygger på den verkliga Szpilmanns memoarer borde frigöra mig från sådana anklagelser.

Först och främst är det slående hur väl Roman Polanski lyckas visa allt elände som judarna fick utstå. I själva verket levde han själv i ett polskt ghetto som ung, en inmurad stadsdel där alla judar tvingades bosätta sig. Han blev av med sin mamma och därför är det inte svårt att förstå varför han lyckas förmedla känslan inuti ghettona så mästerligt. För det är inte bara helvete. Till en början är det lite jobbigt, men många är ändå hoppfulla. Det är den gradvisa ökningen av våld och motsatta minskningen av levnadsstandarden som till slut gör att metoderna blir mer och mer hänsynslösa, mindre och mindre mänskliga. Allt som allt fanns det ingen taktik för att överleva. Den som överlevde gjorde det av tur, inget mer. Polanski visar inget hjälteporträtt. Han visar bara en skara rädda människor som följer sin rovdjursinstinkt för att överleva. Vissa klarar det, andra inte.

Inte nog med att det inte finns några hjältar, Polanski visar även att godhet finns hos ondskan. Alla nazister är inte svin. De bara gör sitt jobb. På samma sätt visar han att många judar svek sina medmänniskor utan att tveka för att rädda sitt eget skinn. Kontentan är att i krig finns det inga regler. Alla ser efter sitt eget bästa. Det långsamma klivet ner i fördärvet är enastående sklckligt gjort. Inte en enda gång känner jag att grymheterna som visas är effektsökeri och känslostorsuppmaning. Inga stråkorkestrar berättar hur jag ska känna och Polanski lägger inte heller några värderingar i vad jag som tittare ska tycka. Han vill bara berätta hur det gick till så realistiskt som möjligt. Det behövs inte mer än så.

Ibland stöter man på skådespelarprestationer som är utöver det vanliga. De kommer inte varje år och därför ser jag ingen större vits med att referera till guldgubbar hit och dit. De skådespelarporträtt som är på riktigt behöver inte sådant för att hävda sig. Det räcker med att se på filmen. Adrien Brody står för en sådan här. Inledningsvis är det svårt att ta hans polskengelska på allvar, men han växer och det här är utan tvekan en sådan prestation som han kommer ha svårt att överträffa under resten av sin karriär.

The Pianist lyckas visa en historisk ofattbart tragisk händelseförlopp utan att ge historielektionsvibbar. Den lyckas lägga den sista pusselbiten som gör att man faktiskt känner för karaktärerna och bryr sig om hur den slutar, vilket inte riktigt infaller sig i den annars utmärka Schindler’s List. För att sammanfatta dessa 600 ord med två: Ett mästerverk!

Betyg: 5/5

The Thin Red Line (1998)

Med anledning av den bioaktuella The Tree of Life tyckte jag det var hög tid att ta tag i Terrence Malicks filmer. Jag har visserligen redan sett Badlands (som jag gillade) och The New World (som jag avskydde), men det var allt för längesen. Tur då att han är en ganska slö regissör. Fem filmer på 40 år är ingen Woody Allen-takt direkt, men det gör hans filmer desto mer intressanta. Med starkt fokus på filosofi gör han filmer på ett sätt som få andra, i alla fall med resurser som är få förunnade. Jag säger inte att hans filmer är smartare, men de appellerar en publik med vinklar och dimensioner som inte återfinns och betraktas av den ”vanliga” publiken, som jag i mångt och mycket tillhör.

The Thin Red Line handlar inte så mycket om kriget mot Japan som den handlar om människorna i soldatuniformerna. Olika fågelbudskap varvas med ett gäng olika karaktärers tankar i form av traditionella berättarröster. Handlingen är aldrig svår att följa, men alla subtila vinkningar är för mig väldigt svåra att få rätsida på. Tur då att den som krigsdrama är alldeles utmärkt. Scenerna när en rosenrasande Nick Nolte leder sina trupper uppför ett berg och vad som mer eller mindre verkar vara raka vägen in i döden, i alla fall in i japanernas famn, är mästerliga.

Mäktigast är att se alla kända skådespelare bli avrättade en efter en, om inte alltid bokstavligt talat. Eftersom det blev en så stor snackas att den märklige Malick skulle göra film igen efter tjugo års tystnad stod varenda skådespelare i Hollywood redo för att medverka. Nästan varenda en gjorde så också. När jag tittar på skådespelarlistan kan jag knappt minnas att jag har sett vissa av kändisarna. John Cusack till exempel, när var han med? Andra som bara dyker upp från ingenstans och försvinner lika snabbt är George Clooney, John Travolta och Adrien Brody. Faktum är att innan den allra sista versionen var klar låg speltiden på fem timmar och för att få ner den till rätt längd klipptes åtskilliga celebriteter och tungviktare bort helt och hållet ur filmen.

Man kan ju lätt tänka att så många kändisar gör det svårt att ta deras karaktärer på allvar. Märkligt nog är det inte så. De måste känt sig riktigt inspirerade av Malick eftersom ingen är där för pengarna. För mig känns det som att alla tar i från tårna för att på bästa sätt göra sin roll och i förlängningen den märklige regissören nöjd. Få filmer kan stoltsera med så välspelade roller, det är utan tvekan.

Jag gillar ramhandlingen och kan stå ut med att antikrigsbudskapen är både märkliga och oförståeliga. Malicks mening verkar vara att krig är en skymf mot naturen och fokuserar därför hellre på fåglar och naturen än skadade och dödade soldater. Det hela blir en fascinerande blandning, men ingen kan ta ifrån den att de sista 45 minuterna är alldeles för sega. Ett meditativt tempo kan vara bra ibland, men inte mitt under brinnande krig. Däremot föll intressenivån inte en enda gång och jag kan mycket väl tänka mig att en eventuell omtitt inte ger dålig eftersmak. Det om något är ju ett bra betyg.

Betyg: 4/5

Salvador (1986)

Mitt i El Salvadors inbördeskrig i början av 80-talet befinner sig den amerikanska journalisten Richard Boyle (James Woods) och hans ofrivillige resekamrat Doc Rock (James Belushi). Boyles uppdrag må vara att dokumentera kriget, men dagarna går mest åt på att hålla huvudet ovanför vattenytan och undvika döden. Att han dessutom förälskat sig i en lokal tjej och intagit papparollen för hennes barn gör inte dagsverket lättare.

Oliver Stone sätter tonen direkt med en närmast epilepsiframkallande titelsekvens som deklararer att det här är en arg film. En hemsk och fruktansvärt arg film, även om huvudtrion Woods och Belushi är både festliga och charmiga. Den förstnämnda är för övrigt riktigt bra. Jag hade faktiskt glömt av att det fanns en bra skådespelare mitt bland alla Family Guy-framträdanden. Belushi är också en snubbe jag sällan sett i seriösa roller tidigare (om inte K-9 räknas) men till min glädje gör han en riktigt bra insats här. Men tänk er According to Jim-Jim mitt i det salvadoriska helvetet. Det ska erkännas att det är lite svårsmält.

Stone gör ingen hemlighet av sina vänstersympatier för revulotionärerna, men drar sig inte heller för att visa upp deras grymma sidor. Kontentan är dock en stor och välfylld stövel rakt i ändan på den högerstyrda militärstyrkan som i axelns förlängning landar i Washington på grund av det amerikanska stödet. Jag har läst åtskilliga gånger att dåvarande presidenten Reagan tog avstånd till filmen och det får ju ses som ett ypperligt bevis på Stones pondus och filmens slagkraft. I alla fall när det begav sig. Själv känner jag mest att de politiska ställningstagandena inte behövdes framhävas så hårt, eftersom själva innehållet räcker alldeles utmärkt på egen hand.

Den hemska berättelsen och Woods enastående skådespel till trots, så kan jag inte hjälpa att känna vissa dalar i intensiteten och det är aldrig något positivt i krigsfilmer. Det gör att Salvador som film inte hamnar på övre halvan av betygsskalan, men som berättelse och utropstecken för problem i delar av världen som allt för ofta inte får den uppmärksamhet den förtjänar är den mycket intressant.

Betyg: 3/5

Letters from Iwo Jima (2006)

En amerikansk produktion med enbart japanska skådespelare är en vågad satsning, vill jag lova. Frågan är om det hade blivit något av det om inte Clint Eastwood hade varit inblandad. Eller Steven Spielberg som producent för den delen.

Att se samma krig ur två olika synvinklar är ett mycket intressant grepp som jag gärna ser mer av. Tänk att se Saving Private Ryan, eller valfri krigsfilm, ur tyskarnas perspektiv. Då hade inte det varit så utmålande vilka som är de goda, eftersom tyskarna självklart måste sett sig själva som änglar. Lite samma grepp är det i Letters from iwo Jima, även om det är ytterst få amerikaner man faktiskt får se. Det främsta kriget sker nämligen inom gruppen, inom landet. Den västerländska kulturen och ledarstilen möter den österländska japanska och det blir en stor kulturkrock.

Det är nämligen så att en del officerare har varit i USA och känt på den aningen mer frisläppta och liberala förhållningssättet till det mesta. Det gör att de inte tycker det är självklart att skjuta skallen av sig när det ser mörkt ut, vilket verkar vara en oskriven lag bland japanerna.

Säga vad man vill om det, men jag tycker det är lite tråkigt att det är så uppdelat mellan goda och onda. Alla goda är de som varit i USA och vice versa. Det blir naturligtvis inte bättre av att det är just en helamerikansk produktion. Visserligen får amerikapropagandan ett gäng rejäla kängor längre fram i filmen, men jag är inte helt nöjd. Det lämnar lite dålig smak efter sig.

Stort plus till den täta stämning som ändå finns. Miljöerna är nästan uteslutande grottor och tunnlar, så klaustrofobin och den övergivenhet som de måste känt går igenom rutan. Man känner på något vis att det finns flera tusentals amerikaner ovanför markytan som bara väntar på att få gå loss med sitt arsenal.

Steget mellan tät och spännande till tråkig och långdragen är inte speciellt långt och tyvärr hamnar Letters from Iwo Jima någonstans mitt emellan. Den känns lite som en frisk fläkt, men luften blir snabbt unken och till slut luktar det mest bara instängt.

Betyg: 3/5