The Campaign (2012)

Cam Brady (Will Ferrell) har suttit på posten som kongressledamot för North Carolinas fjortonde distrikt i fyra mandatperioder. Vid samtliga val har han varit den enda kandidaten, vilket kan tolkas som att han ändå gjort ganska bra ifrån sig. Han nämns till och med i sammanhang som USA:s framtida vicepresident. Hans framgångsrecept verkar vara att hålla sitt hår ”really strong” och i sina tal återvänder han ständigt till sina tre grundpelare: America, Jesus och ”freedom”. Inför den femte mandatperioden ser han återigen ut att bli den enda kandidaten, men på grund av en sexskandal (han har råkat lämna ett olämpligt meddelande på en lokal familjs telefonsvarare) är hans anseende ändå lite kantstött.

Ryktet om att det kanske finns en svaghet i det fjortonde distriktet når två affärsmän (John Lithgow och Dan Aykroyd), som behöver politiskt stöd för att öka deras möjlighet att genomföra reformer som gynnar dem. Därför bestämmer de sig för att satsa miljontals dollar på att Marty Huggins (Zach Galifianakis) ska ställa upp som motkandidat. Marty är dessutom son till en av deras kollegor och verkar själv inte vara den som säger emot. Marty, med sin mustasch, håller sin familj och kristna värderingar närmast. Han är den diametrala motsatsen till Cam Brady med andra ord. Låt kampen börja!

Marty Huggins håller sin familj kär.

När det ska göras komedi av politik är det oftast allt annat än politiken som står i centrum, exempelvis fokuserar fimer som Man of the Year och Dave betydligt mer på relationer än politik, men i The Campaign är det alltjämt politiken som står i centrum. Det utesluter inte att det finns mängder av ”enkla” skämt om sex, rasism och alkhohol; allt är som sig bör när Will Ferrell är i närheten.

Det som är det mest intressanta, och filmens indirekta budskap, är att även om filmen fokuserar på politik, så glömmer kandidaterna snabbt av att göra detsamma. Det dröjer inte länge innan personangreppen haglar och flera gånger gör filmen poänger av att ingen av dem faktiskt säger vad de ska göra om de blir valda. I stället använder de enkla kort, till exempel driver Cam en kampanj där han vill att Marty ska tala ut om sina Al-Qaida-kopplingar, eftersom både han och Saddam Hussein har mustasch. Kopplingen är givetvis korkad men det fungerar ändå. Invånarna ryggar tillbaks av dessa namn, vilket späds på när det framkommer att Marty dessutom har kinesiska hundar (vilket givetvis gör honom till kommunist). Marty å sin sida försvarar sig med att han tror på den bästa amerikanen någonsin, nämligen Jesus, till skillnad från Brady. Ja, och så håller det på.

Kampanjen innehåller även riktigt stora misstag. Brady råkar till exempel av misstag att ge en bebis en högerkrok och åker fast för rattfylla (efter att ha stulit en polisbil). Det mest intressanta med dessa ageranden är hur de påverkar opinionen. Bradys snedsteg går givetvis inte folket förbi, vilket ger Marty ett visst vind i seglet. I dessa moment framgår en av filmens stora styrkor: att den enda anledningen till att männens galenskap får fortsätta är för att folket inte sätter stopp för det. I stället får de fortsätta och deras olika ageranden uppskattas dessutom. Till exempel ökar Martys opinionssiffror när han skjuter Cam med ett gevär. Det symboliserar ju maskulin handlingsförmåga.

Vote for Brady!

Ännu mer dystert blir budskapet om att det som avgör val inte är kandidaternas snedsteg eller politiska löften, utan det handlar enbart om pengar. När affärsmännen känner sig svikta av Marty längre fram i filmen, börjar de stötta Cams kampanj i stället. Då råder det längre inget tvivel om vem som leder i opinionsundersäkningarna. Allt handlar om vem som har mest pengar att lägga på att förolämpa och förlöjliga den andre kandidaten. I det här fallet spelar det inte ens någon roll vilket parti kandidaterna tillhör (Cam är demokrat, Marty är republikan).

Handlingens struktur är simpel och påminner en hel del om tidigare upp- och nedgångshistorier som Will Ferrell (och producenten Adam McKay) varit inblandade i. Denna ram skapar möjligheter att fokusera på de enskilda karaktärerna, vilket på sann Ferrell-manér innebär en inblick i en avgrund av enfald och dumhet. Dessutom skapas möjligheter att överdriva allmändagliga situationer till absurdum utan att spåra ur (alltför mycket). Allt detta blir en vansinnigt rolig inblick i politikens alla hörn, men samtidigt en tänkvärd uppmaning om att fundera över hur det egentligen går till.

Betyg: 4/5

The Seduction of Joe Tynan (1979)

Alan Alda må vara mest känd för sin karaktär Hawkeye i långköraren M*A’S*H, en tv-serie jag inte har sett och har rätt dålig koll på. Däremot har jag koll på att det sista avsnittet är det mest sedda tv-avsnittet någonsin och att seriens påverkan på populärkultur har varit monumental. Så även för Alan Alda, som under seriens avslutande år blev en stor maktfaktor i seriens skapandeprocess med flera manus- och regissörsgästspel. Det gav honom möjlighet att göra även långfilmer i egen regi.

Han har inte regisserat The Seduction of Joe Tynan, men väl skrivit manuset. Dessutom spelar han huvudrollen som senatorn som stiger in i politikens värld med ambition och integritet, men som snabbt påverkas av makt och rävspel. Dessutom prövas hans lojalitet hårt. Den svenska titeln Maktspelet – Washington sätter fingret på spiken, även om det inte är den mest lockande titeln jag har sett. Den lämnar dock inget utrymme för misstolkningar. Regissören är för övrigt Jerry Schatzberg, känd från Pacinofilmerna The Panic in Needle Park och Scarecrow.

I Inside the Actors Studio berättade Alda att han under flera år valde roller som stod i kontrast till den hyggliga Hawkeye, M*A*S*H-karaktären som han på den tiden var så synonym med. Därför är det intressant att se hur han skrivit Joe Tynan. Det är en enastående karismatisk man som påminner mycket om den betydligt äldre senatorn han spelade i The West Wing. Det allra första som händer i filmen är att Tynan fått igenom ett lagförslag och firar detta med att rulla runt i sängen med sin fru, där han gång på gång proklamerar vilken makt han innehar. Frun viftar bort det som vanlig hybris, men det märks på henne att hon är obekväm i situationen. Det visar sig också snabbt att självsäkerheten hos Tynan sätter honom i problem. Han hamnar i ledarposition i oppositionen mot en HD-utnämningen, vilket gör att han tvingas kompromissa med sina egna värderingar flera gånger.

Det som kännetecknar Tynan som karaktär allra mest är när han är på en fest med stora delar av USA:s maktelit närvarande. Han diskuterar med en kollega som mest spanar efter kvinnligt sällskap, trots att Tynan påpekar att kvinnorna på festen förmodligen är fruar till andra män. Dubbelmoralen är total eftersom han själv inlett ett förhållande med en annan kvinna (spelad av Mery Streep). Det slår honom inte ens att han är av samma skrot som sin samtalspartner, hans självbild är alldeles för högtstående för den insikten.

Historien som sådan växlar aldrig upp och kommer aldrig längre än att Tynan tvingas konfrontera sin hustru och slutligen göra ett val; familjen eller karriären. Det får mig att tänka att filmen egentligen bara var ett verktyg för Alda att få avreagera sig lite och få spela något annat. Kanske ville han förbereda sig för en karriär efter M*A*S*H, som ju höll på så länge som till -83. Oavsett så är det en klart sevärd film om man gillar genren politiska dramer och i synnerhet om man uppskattar Alan Alda. Och det gör man.

Betyg: 3/5

Med denna text vill jag också ta tillfället i akt att återigen uppmärksamma Alan Aldas regidebut – den underbara The Four Seasons.

Game Change (2012)

När jag i den senaste Filip-och-Fredrik-podcasten fick höra att det nyligen visats en långfilm om Sarah Palin och repulikanernas valkampanj -08, dröjde det inte många timmar innan jag satt framför filmen. Det är inte för inte som politiska dramer förmodligen är min favoritgenre. Game Change är en HBO-producerad långfilm regisserad av Jay Roach, mannen bakom Austin Powers och Meet the Fockers, som för några år sedan gjorde stor succé med Recount, en annan HBO-produktion om turerna kring rösträknandet i valet -00. Palin spelas av Julianne Moore och McCain av en hårt sminkad, nästan kusligt identisk, Ed Harris. Även Moore är otäckt lik Palin, ännu mer slående än till och med Tina Feys omtalade karikatyr.

Att göra film om så kända människor kan vara svårt att göra trovärdig, speciellt när man i det här fallet har förlitat sig mycket på att använda autentiska bilder. Demokraternas vicepresidentkandidat Joe Biden är till exempel bara med i inklippsbilder. Detsamma gäller Obama. Det här är dock ingen film om dem, det här är en film om Sarah Palin.

Det börjar med att valkampanjen letar efter ett sätt att få grepp på Obamas oerhörda framgång, mycket på grund av hans stjärnstatus. För att locka liv i kampanjen och vinna röster väljer man ett okonventionellt grepp, en kvinna från Alaska som tycks kunna charma allt och alla. Kampanjledaren Steve Schmidt (Woody Harrelson) är den som driver på hårdast, trots motstånd, och tror stenhårt på chansningen. Därför går researchprocessen inte så noggrant till som protokollet egentligen kräver, något kampanjen senare fick äta upp. Fast å andra sidan, vem kunde tro att en guvernör inte ens visste att Korea bestod av två länder eller att Storbritannien inte styrs av drottningen längre?

Det jag slås av flera gånger under filmens gång är känslan av att den inte kan vara sann. Det kan inte finnas en så enastående dåligt påläst politiker som Palin. Åtminstone inte som kandidat till VP, endast ett 72-årigt hjärta från presidentposten. Trots det lyckas Moore väl med att skapa ett offer av sin karaktär. Det var ju faktiskt så att hon fick frågan av det republikanska partiets absoluta toppelit att ställa upp, då måste ju de ha sett något i henne. Tänker man så är det inte konstigt att hon fortsätter kämpa, trots att hon ständigt möter nya motgångar.

Känslan av att ha skapat något okontrollerbart i Palin, som flera gånger är nära debacle av historiska proportioner är påtaglig, vilket märks av i Harrelsons karaktärs ökade frekvens av svordomar desto längre filmen går. Efter filmen var jag tvungen att söka på YouTube efter de autentiska klippen och där slås jag av att den verkliga Palin är ännu läskigare, ännu märkligare än den ändå mänskliga karaktären som Moore visar upp. Dessutom styrks filmens relevans av att både Schmidt själv och andra framstående representanter för kampanjen i mångt och mycket kallat filmen för sanningsenlig.

Moore och Harris gör sina karaktärer så levande att det inte dröjer länge innan det känns som att jag är inne i slutspurten av valkampanjen -08 ännu en gång. Ett gott betyg med tanke på att det är ett av de mest minnesvärda valen i modern tid, vilket bevisas av att filmen bara bygger på några kapitel ur boken med samma namn. En glad överraskning jag verkligen rekommenderar.

Betyg: 4/5

The Contender (2000)

Jeff Bridges som president; The Dude i the oval office. Till råga på det utnyttjar han bowlingbanan i Vita husets källare friskt, svär gärna och bjuder på ”fucking shark steaks” när tillfälle ges. Jackson Evans heter den demokratiske president Bridges spelar och inne på sin andra och sista ämbetsperiod har han bestämt sig för att sätta sitt namn i historieböckerna genom att tillsätta en kvinna som vice president. Därför får den ideologiskt drivna senatorn Laine Hanson (Joan Allen), en före detta republikan som bytt parti till Demokraterna.

Utnämningen blir inte så lätt som presidenten hoppats på, för republikanerna ser mycket hellre guvernören Jack Hathaway (William Petersen) som nyutnämnd. Han är dessutom populär på grund av att han under en fisketur under en bro osjälviskt dök ner i vattnet för att rädda en kvinna som kört av vägen. Han lyckades inte rädda henne, men hyllas ändå som en hjälte. Presidenten är dock rädd för att en Chappaquiddick-effekt ska förfölja honom, alltså det som hände Ted Kennedy en gång i tiden som berusad körde av vägen och ihjäl sin kvinnliga medpassagerare. Och folk säger att politik är tråkigt.. Hur som helst leds utnämningsförhöret av en republikan spelad av Gary Oldman, som helst ser Hathaway som utnämnd. Därför låter han plantera massa rykten om galna orgier som förföljer Hanson, som vägrar diskutera sitt privatliv inför det samlade utskottet, eller inför hela landet för den delen.

För att vara en politikfilm pratas det oerhört lite politik i The Contender. Det är också budskapet, att moral och privatliv ska spela en större roll i utnämningen till en av världens mäktigaste posititioner borde inte stå framför de faktiskt åsikterna och ställningstagandena som ämbetet innebär. För att förmedla detta är karaktärerna målade med stora penseldrag av svart och vitt. Antingen är du med oss eller så är du emot oss. Hur du än ställer dig så är du bara god om du följer presidentens ord.

Eftersom jag har sett mycket The West Wing det senaste (åh nej, det går inte skriva om politikfilmer utan att referera till WW) blev jag förvånad över hur lågt tempo The Contender har. Ingen spänning byggs upp och den sidohistorien som så småningom mynnar ut i en rejäl vändning planteras så tydligt att man redan i ett tidigt skede förstår vilken väg handlingen kommer att ta. Istället får skådespelarna dra lasset vilket dock fungerar rätt bra. Allen är utmärkt i den mest komplexa och intressanta rollen, medan Oldman gör sig bra som tunnhårig bad-guy. Karaktären är verkligen en sann bad-guy, vilket till och med styrks av att hans fru vänder sig mot honom. Stora penseldrag och en total förutsägbarhet, vilket dock betalar sig med ett mäktigt tal av presidenten i slutet.

I extramaterialet jämför sig The Contender med många av filmhistoriens stora mästerverk inom genren. Den försöker vara som en i mängden av utmärkta 70-talsalster, men är tyvärr varken tillräckligt tung eller engagerande. Däremot är den charmig i sin känsla av att vara ett vanligt tv-drama, fast med oerhört bra skådespelare. Dessutom är det ju det här med Jeff Bridges som president; en prestation som självaste Barrack Obama har hyllat som sin favoritpresident i filmhistorien. Kanske drömmer han om att göra som presidenten i filmen gör; sätta sig på gräsmattan bakom Vita huset med kvinnligt sällskap en sen natt och prata lite allvar.

Betyg: 3/5

Mr Smith Goes to Washington (1939)

När guvernören för en amerikansk väststat tvingas välja en ny senator ställs han inför ett svårt val. De viktigaste egenskaperna är att den nya kandidaten är både karismatisk samt möjlig att styra och manipulera. Han ska alltså fungera som en nickdocka och enbart följa de direktiv som han får skickade till sig. Den korrupte Taylor, som förbereder en presidentkandidatur, har handplockat en kandidat som han anser uppfyller hans egna syften på bästa sätt. Den idén kommer på ända när guvernörens barn vill ha Jefferson Smith (spelad av den fantastiske James Stewart), en idealistisk och ambitiös yngling. Guvernören blir så hårt ansatt av sina barn att han till slut singlar slant om valet. Utfallet blev gynnsamt för Smith och han får därför biljetten till Washington DC, så Mr Smith Goes to Washington.

Som sedvanligt i denna typ av äldre filmer inleds det enkelt och tydligt. Berättelsen håller hela tiden en rak linje med högt tempo, vilket resulterar i att det är lätt att komma in i filmen. Jag har läst här och där att många tycker den är seg, men av detta känner jag inget. Ett tydligt exempel på den övertydlighet som blir till filmens fördel på grund av den tydliga mallen är när Smith kommer till Washington och blir som ett barn vid åsynen av alla klassiska byggnader och monument.

Smith är oerhört bonnig, naiv och lättimponerad så Taylor och hans stab blir till en början överlyckliga över möjligheterna att kunna styra honom. Han får en sekreterare som även hon agerar mest i syfte att kontrollera och styra Smith, även om hon utvecklar en stark gemenskap med honom och så småningom står helt och hållet på dennes sida. Detsamma gäller den närvarande pressen, som även den utnyttjas av makteliten och siktar in drevet på Smith. Det får i sin tur Smith att bli rasande och gå amock med knytnävarna i högsta hugg. Ett märkligt inslag som må vara överdrivet, men som visar den känslomänniska han faktiskt är.

Filmens klimax går ut på att Smith ”håller golvet”, att han håller talan i senaten, så att maskineriet som vill ha bort honom inte ska kunna genomföra en omröstning om hans position. Så länge han håller talan och klarar av att stå upp kan ingen avbryta honom. Så tänk er James Stewart med uppdraget att bara prata och fördriva tid, det finns tråkigare saker att lyssna på. Medan han babblar på försöker sekreteraren och de pressmänniskor som ställt sig på hans sida att upplysa folk om vad som händer och vad Smith blivit utsatt för. Det är inte så lätt när pressen är lika korrumperad som politiken.

Mr Smith Goes to Washington är en uppvisning i hur demokrati inte ska fungera. En rollfigur i filmen försöker rättfärdiga det med att ingen i hans delstat far illa trots korruptionen. Han får därför representera den vanliga politikern, som en gång i tiden hade en glöd, men som sedemera insett verklighetens regler och anpassat sig till dessa. Mr Smith vägrar gå den vägen och det är vi tacksamma för. Ett måste inom genren politikfilm.

Betyg: 4/5

All the King’s Men (1949 & 2006)

All the King’s Men är ursprungligen en roman av Robert Penn Warren publicerad 1946. Den fick Pulitzerpriset året efter och filmatiserades så tidigt som 1949. Filmatiseringen vann Oscar för bästa film och borde således anses som en klassiker, men ändå har det i min värld talats tyst om den. Inte ens när den fick en remake år 2006 med Sean Penn i huvudrollen blev det något större pådrag. Därför passar det sig utmärkt att den här j-vla filmbloggen, som ju har ett erkänt förflutet med politiska filmer, tar ett strupgrepp på båda dessa och reder ut hur det egentligen ligger till.

Båda filmerna följer romanen väl och kretsar således kring sydstatsguvernören Willie Starks väg mot makten och agerandet vid den under 1930-talet (även om den senare filmen förlagt handlingen till 50-talet istället). Berättandet sker ur Jack Burdens perspektiv, en politisk reporter som tror så starkt på Stark att han säger upp sig när tidningen stödjer motståndaren. Han får så småningom jobb hos Stark som dennes närmaste man och blir då en utmärkt kikare in i organisationen som snabbt äts upp av maktgirighet och korruption. Burden inser detta men kan inte frånse från det faktumet att väljarna ändå älskar sin guvernör, mycket på grund av hans tydliga populism och frikostiga valfläsk. Hur mycket ondska är lite godhet är värt? Skadas man av det man inte vet? Dessa frågor och många liknande ställer sig både filmerna och Burden.

All the King’s Men (1949)

Som ofta i fallet med äldre filmer så sätts handlingen igång med detsamma. Inom bara några minuter har alla filmens viktiga konflikter och karaktärer presenterats. Genom flera montagescener med voice-overs berättas Starks framfart i delstaten, inte genom att visa så mycket av hans retorik utan mer fokus på jublande folkmassor. Denna metod används flera gånger då berättelsen ska röra sig framåt i tiden.

Broderick Crawford som Stark fick en guldgubbe för sin insats och det är både välförtjänat och förståeligt. Även om han saknar en del i trovärdighet och rör sig väldigt nära överspel, vilket också kan bero på att karaktären är skriven på det viset, så förstår man att den här gubben inte viker sig för någon. Och finns det något bättre sätt att visa att någon är maktgalen på än att låta honom sy upp rockar med sina initialer i guld på bröstet? En typisk men charmig galen-gubbe-roll.

Jack Burden är idealisten i det hela och ser visserligen igenom Starks populism rätt tidigt, men tror ändå hårt på sin chef. När han får ärendet att leta upp något förödmjukande i den domare som vill åtala Stark gör han det med vemod, samma man var nämligen en stark fadersfigur för honom under uppväxten, men lojaliteten mot Stark är så stark (no pun intended) att han ändå utför uppdraget. Något som får konsekvenser för alla inblandade.

Det är inte bara Crawford som är farligt nära överspel, det kan sägas om de flesta inblandade. För att visa att det är allvar får till exempel en kvinna i Starks stab erfara då hon flera gånger blir bokstavligt talat omruskad som en champagneflaska i ett försök att visa männens frustration. Stackars kvinna. Trots detta och användandet av en minst sagt tydlig symbolik så fort tillfället ges (rocken med initialer till exempel) så hjälper det ändå till att skapa en stämning och förståelse för hur det ligger till. Det är inte svårt att förstå folkets kärlek till Stark, han säger ju att han ska ge folket det de vill ha, på samma sätt som det är fullt förståeligt att Burden tvekar kring sin lojalitet – i viss mån ger ju Stark folket det de vill ha. Sen hur mycket som går ner i hans egna fickor och alla skandaler som han mörkar, det behöver ju inte spela någon roll.

De vanliga väljarna, den så kallade väljarflocken, porträtteras inte på ett alltför smickrande sätt. De fattar inte bättre än att de följer den som säger det som låter bäst oavsett verklighetsgrund, enligt sann populism. Allt detta tillsammans med den uppenbara korruptionen fick John Wayne, som blev tillfrågad att spela Stark, att bli rosenrasande och skriva ett långt brev till producenten och regissören Robert Rossen där han bad honom stoppa upp manuset någonstans. En sann patriot, den där Wayne. Ironiskt nog var han också nominerad för bästa huvudroll samma år som Crawford vann guldgubben för rollen Wayne tackade nej till.

All the King’s Men har vissa brister, men är ändå väldigt tydlig i sina avsikter. Det gör att jag är förlåtande och snarare anser att den stärks av att den är så tydlig. Crawford har en nästan Orson Welles-lik närvaro som Stark och gör sig alldeles utmärkt som skitstövel. Allt som allt är filmen, i sann tidsanda, väldigt charmig. Vi blir till och med förärade med en liten biljakt mitt uppe i allt.

Betyg: 4-/5

All the King’s Men (2006)

Steven Zaillian verkar vara mannen Hollywoodproducenter ringer när de vill göra påkostade filmer av böcker. Han har skrivit manus till såväl Schindler’s List och Hannibal som högst aktuella The Girl with the Dragon Tattoo. Samtliga dessa har blivit mer eller mindre lyckade, vissa mer än andra, men han verkar veta hur man gör. Därför förstår jag tankegången när han satte tänderna i All the King’s Men, en förlaga som bevisligen går att göra en bra film på. Inte så svårt att locka pengar och stora namn då kan jag tänka mig. Av någon anledning har även Zaillian intagit platsen i regissörsstolen och här någonstans börjar jag ana att något är fel.

Att en bra manusförfattare inte nödvändigtvis blir en bra regissör är naturligtvis ett självklart faktum. Men det är förbryllande att Zaillian inte ens lyckats påta ihop ett hyggligt manus. Avsikten ska ha varit att göra en version mer trogen till Penn Warrens bok än 1949 års filmatisering var och eftersom jag inte har läst den kan jag inte uttala mig kring om han lyckades med det, men en så slätstruken berättelse han har fått ihop förvånar. Zaillian hävdar att han inte ens sett den gamla filmen och det tvivlar jag inte på. Men han kunde lärt sig en del på att ha gjort det.

Sean Penn spelar Stark denna gången och är inte riktigt lika larger than life som Crawford (inga rockar med guldinitialer här inte), men han gör till en början en mer mänsklig tolkning. En vendetta mot maktens män skapas och är relativt trovärdig. Det tar ett tag för honom att finna sitt kall, att övertyga sin omgivning om att han är på allvar. När han väl gör det är det med ett gäng tal som är högljudda och entusiastiska, inte motiverande och förtroendeingivande. Penn sätter sedan karriärrekord i överspel när han, med högt skurna byxor och flackig blick försöker suga in publiken med yviga rörelser och starka ord. Det fungerar inte. Det ser mest löjligt ut.

Jude Law spelar Jack Burden och är liksom Penn utrustad med en märklig sydstatsdialekt, som man dock vänjer sig vid rätt snabbt. Hans roll består även här mest av berättande och är tänkt att vara publikens sändebud i korruptionens centrum. Det är bara det att det inte känns så. Det finns nämligen ingen större korruption att prata om. Filmen visar knappt konsekvenserna av det Stark gör, inget vanligt folk syns, utan allt bara utgår från att han är ond och att folk inte fattar bättre. Här ställer jag mig också frågande till ändringen av utspelningstid, från depressionens mer desperata 30-tal till det förhållandevis välbeställda 50-talet. Att folk tar efter en populist som Stark i dåliga tider är ju inget annat än förståeligt.

Filmen floppade rejält när det begav sig, drog bara in 9 miljoner av de 55 miljoner dollar som den kostade att göra. Dessutom föll den helt ur Oscarsracet, något det märks tydligt att man är ute och fiskar efter. Zaillian har själv sagt att han är helt oförstående till filmens uteblivna framgång och det får tala för honom, men jag ser en film med en bra berättelse som totalt slarvas bort. Först i ett dåligt manus, sedan med oinspirerat regisserande och slutligen (som en följd av föregående) underpresterande av skådespelare som är erkänt duktiga i övrigt. Det blev helt enkelt fel på alldeles för många avdelningar.

Betyg: 2/5

The Ides of March (2011)

Ännu en politikfilm, ännu en presidentfilm. Ändå finns det alldeles för få. George Clooney regisserar och spelar själv den demokratiske guvernören Mike Morris, som ställer upp i primärvalet för att så småningom bli Demokraternas presidentkandidat. Han figurerar mest i bakgrunden då det är hans stab och i synnerhet kampanjledaren Stephen Meyers (Ryan Gosling) som står i centrum. Efter en debatt infinner sig Meyers på ett hemligt möte med kampanjledaren för motståndarkandidaten. Denne representant spelas av Paul Giamatti som måste ha hämtat en hel del inspiration från The West Wing-karaktären Toby Ziegler. De har identiska skägg- och flintfrisyrer och talar på liknande sätt, även om Ziegler är aningen bistrare. Hur som helst, detta möte sätter igång en kedja av händelser där framförallt Meyers chef (Philip Seymour Hoffman) blir vansinnig. Samtidigt visar det sig att självaste guvernör Morris har varit med fingrarna i kakburken på olika sätt. Det hela blir ett sant maktspel där brist på lojalitet är ett vinstkort.

Det som slår mig omedelbart är att Clooney inte passar som presidentkandidat. Hans tid på duken är begränsad och består mest av olika tal, mest i bakgrunden. Om det är för att Clooney är Clooney och jag har svårt att få bort den bilden vet jag inte, men han känns inte som en man som inspirerar, en man som får sina anställda att arbeta 25 timmar om dygnet för att få honom vald. Jag refererar gärna återigen till The West Wing. Där finns det ingen tvekan kring de anställdas lojalitet till president Bartlett eftersom han är så oerhört duktig på att förmedla sitt budskap och inge hopp. Clooneys Morris är ju inte vald än, men jag har svårt att se hur hans stab kan engagera sig så värst mycket för den rätt okarismatiske ledaren. Visserligen hävdade jag ju precis att brist på lojalitet är ett vinstkort, men för alla assistenter och volontärarbetare gäller givetvis inte detta.

Gosling är en annan faktor. Han är överallt och lite därtill nu för tiden. Drive, Blue Valentine och denna. Framgångarna är många och att få axla en sådan storfilm som Clooney faktiskt har i sina händer är ett tydligt bevis på Goslings genomslagskraft just nu. Han gör inga större fel och förmedlar ansvaret väl, men jag saknar ändå den krypande ångesten när allt så småningom rinner ur händerna på hans karaktär. Utan att gå in på exakt vad det gäller så kan jag avslöja att han utövar utpressning mot Morris, och mitt i allt detta tycker jag att den påtagliga känslan av panik och ångest saknas. Om det beror på brister i Clooneys regi eller på att manuset helt enkelt inte tillåter detta vet jag inte, men känslan saknas. Istället är det bara massa män i kostym som beter sig illa mot varandra och som dessutom saknar all moral.

Att maktens påverkan är stark och äter upp all den moral och lojalitet som finns hos de inblandade är svår att missa. Det är ett intressant tema och Clooney lyckas delvis att måla upp en bild av hur det kan gå till. Det han missar är relationerna, människorna som faktiskt utför detta maktspel. För kostymerna i sig är ointressanta, utan människorna i dem blir det bara en förvecklingshistoria utan slagkraft. Fullt så illa är det inte, men jämfört med vad jag vill ha av en film av det här slaget kan jag inte hjälpa att jag känner mig lite besviken. Upplägget känns som ett av de sämre The West Wing-avsnitten (omöjligt att inte referera till i dessa sammanhang) och ur presidentvalssynpunkt rekommenderar jag mycket hellre Primary Colors, där människorna får betydligt mer plats.

Betyg: 3/5

Bloggkoll: Fiffi är betydligt mer positiv, medan Movies – Noir uppskattade den men saknade wow-känslan.

Good Night, and Good Luck (2005)

När The Front inte gjorde jobbet med att verkligen spegla ”McCarthyism” och dess usla metodik och människosyn, gjorde George Clooney ett desto bättre jobb knappt 30 år senare.

Senatorn Joseph McCarthy stod i början av 50-talet för en häxjakt på kommunister inom USA:s gränser som enligt honom riskerade hela den stora nationens säkerhet. Han och hans kommission spred osäkerhet, misstänksamhet och paranoia då ingen gick säker från kommuniststämpeln. Det räckte med en kompis som råkat köpa en ”röd” tidning och du klassades som kommunist, åtminstone enligt Good Night, and Good Luck. Tankegången hos McCarthy var på ett ungefär: om du är emot oss är du kommunist. Denna metodik klarade inte nyhetsjournalisten Edward Murrow (David Stratharin) av och lät därför, tillsammans med sin redaktion, göra en serie kritiska granskningar i sitt nyhetsprogram på CBS av McCarthy-kommissionens handskande av flera olika fall, till exempel när en serbättling i amerikanska flygvapnet riskerade avsked för att dennes pappa prenumererade på en serbisk tidning.

Redaktionen brottas med problem att rättfärdiga sina reportage, inte bara för den högsta ledningen som får problem med både sponsorer och de politiker som blir anklagade, utan även hos sig själva. Är det okej att ta ställning? Hur långt måste objektiviteten sträcka sig? Finns det alltid två sidor av ett argument? Redaktionen och i synnerhet Murrows bestämmer sig för att ämnet är så viktig, att tron på det amerikanska folket sunda moral och demokratins principer står högre. Dessutom räds de inte från att låta McCarthy komma till svars trots hans stora makt.

McCarthy tar chansen att försvara sig och det är faktiskt hans verkliga bilder med hans riktiga tal som visas. Samtliga tal och klippbilder är tagna från verkligheten, vilket tillsammans med den rökfyllda kontorsmiljön filmat i den mest murriga och stämningsfulla svartvita bilden jag har sett på många år, skapar en enormt påtaglig känsla. Att sitta på denna redaktion och vara mitt uppe i både rädslan för eventuella konsekvenser och framförallt de enorma orättvisor som mängder med människor tvingas utstå känns oerhört realistiskt. Problemet med att vissa kända ansikten stör autencitetskänslan finns inte heller, trots Clooneys medverkan. Den enda som egentligen fick mig att tänka på annat var Ray Wise, som ju är väldigt förknippad med Twin Peaks för mig (och säkert många andra).

Efter att ha sett Clooneys Confessions of a Dangerous Mind och Leatherheads var jag rätt tveksam till hans regissörstalang. I synnerhet den sistnämnda var riktigt usel, men med den här klockrena och synnerligen intensiva politiska murvelfilmen gör det mig faktiskt förvånad att de nyss nämnda filmerna inte är bättre. Den känslan han visar upp här är enligt mig få regissörer som klarar av. Att med relativt begränsat antal karaktärer och med en historia som kräver både intresse och en del förkunskaper av tittaren fortfarande hålla mitt intresse uppe är oerhört imponerande. Jag ser nu verkligen fram emot att ta mig an hans nya politikdrama, The Ides of March.

Good Night, and Good Luck är ett starkt uttryck om ett starkt ämne. Idealistiska journalistmurvlar som går efter systemets orättvisor är svårt att göra realistiskt, men Clooney lyckas verkligen. Han visar upp personer som är ambitiösa och målmedvetna, men samtidigt inte blundar för verkligheten och de risker de själva utsätter sig för. Man kan säga att de är både totalt orädda och vettskrämda på samma gång.

Betyg: 4/5

Client 9: The Rise and Fall of Eliot Spitzer (2010)

Hur kan det finnas personer som på fullt allvar tycker politik är tråkigt? Det innehåller ju allt – maktspel, förräderi, olagligheter och den lilla petitessen att politikerna bokstavligt talat styr vår vardag. Allt detta borde innebära att intressenivån åtminstone är någorlunda hög. Jag kan förstå att svensk politik inte alltid är så superspännande, men det finns allt även där.

Någon egen Eliot Spitzer kommer vi nog aldrig få i alla fall. Mannen som i egenskap av statsåklagare utnämnde sig själv till Wall Streets sheriff och i sann Harvey Dent i Gotham City-anda rensade upp på en front få andra vågat röra tidigare. Han fortsatte den naturliga vägen till guvernörsposten för New York och vägen till presidentposten var utstakad. När han var som mest populär ansågs han vara den mest populära demokraten (det var dock innan Obamas riktiga genombrott). Hur kommer det sig då att han numera återfinns som bisittare på nyhetsprogram istället för att ha sin bostad i Washington? Som alltid, en prostituerad. Riktigt så enkelt är det dock inte, vilket dokumentären Client 9 föredömligt visar.

Genom att hävda att Spitzer blivit avlyssnad, förföljd och attackerad av sina mäktiga motståndare utgår filmen från att han i grund och botten har blivit orättvist behandlad. Eftersom han gick så hårt åt de stora bankdirektörerna på Wall Street skapade han sig samtidigt fiender som till slut blev hans fall. Det sägs inte rakt ut, men antyds gång på gång. Speciellt i ett slutmontage där flera andra sexskandaler visas upp, där konsekvenserna inte ens i närheten av de Spitzer råkade ut för. Hans karriär tog nämligen slut. Trots försök att komma tillbaks i rampljuset blir han hela tiden motarbetad av sitt förflutna och det lilla faktumet att den prostituerade han haft umgänge med blivit ett känt namn. Filmen försöker vinkla det som så att så fart han framträder så gör hon detsamma. Jag följer inte amerikanska medier så pass väl att jag kan bekräfta det, men jag väljer att tro på problematiken i hennes framgång.

Att Client 9 har en egen agenda hör knappast till ovanligheterna och jag lägger inte heller några större värderingar vid det, eftersom fakta presenteras som fakta och spekulationer som spekulationer. Det som gör det hela så anmärkningsvärt är att de flesta av huvudpersonerna har låtit sig intervjuas. Spitzer är alltså med och talar öppenhjärtligt om det mesta, liksom hans fiender och kollegor. Det är klart att samtliga ser till sin egen sak, men de pratar i alla fall. Det gör att spekulationerna blir lite lättare att ta in och att filmen inte får ett enda stort Michael Moore-trauma över sig. ”Är det där verkligen sant?” är ju den vanligaste frågan när man ser hans filmer. Den frågan går att använda även i det här fallet, men inte alls på samma sätt.

För den intresserade av politik eller bara hur vår samtid fungerar, i synnerhet den amerikanska, rekommenderar jag starkt Client 9. Det är en typisk uppgång- och fallhistoria som trots det känns helt makalös. Om man någon gång lyckas göra en spelfilm med ens hälften av alla intriger och vändningar som presenteras i dokumentären blir jag mäkta imponerad.

Betyg: 4/5

John Adams (2008)

HBO-produktion, Tom Hanks som producent och regissören Tom Hooper, numera känd från den hyllade The King’s Speech. Det är ingredienserna i miniserien John Adams, krönikan över USA:s andra presidents liv. Lika mycket som den visar Adams liv behandlas även USA:s födelse och uppväxt. Mastigt är bara förnamnet, men lugnt och kategoriskt behandlas allt från Bostonmassakern och självständighetsförklaringen till inbördeskriget och slutligen Adams död.

En sådan mastig krönika görs ju såklart inte bara i en handvändning och därför imponeras jag över hur välgjord och välberättad varje avsnitt är. Min kunskap om USA:s historia är betydligt mer 1900-talsfokuserad, så därför var det ytterst intressant att hela tiden lära sig något nytt. För det är just den historiska biten som jag lockas av. Politiken och intrigerna de mäktiga männen emellan är betydligt mer intressanta än Adams egna familjeliv, vars berättelse löper parallellt med allt annat. Dock alltid i bakgrunden, nästan lite pliktskyldigt. Det är först efter Adams presidentskap och vägen mot döden som det verkligen blir intressant, till och med riktigt gripande, men på vägen dit skiftar engagemanget för familjesituationen rejält.

Paul Giamatti spelar Adams och gör det riktigt bra, även om jag stundtals irriterar mig på hans mumlande och högtravande tal. Just högtravande kanske hör tidsepoken till, men när han konverserar med sin hustru vill jag mest bara gapa åt båda att slappna av och börja prata vanlig engelska med varandra. Laura Linney gör för övrigt en klok kvinna av hustrun. Som jag nämner ovan agerar hon mest i bakgrunden, men i slutet får hon rejält med utrymme och bidrar till några av de starkaste scenerna.

John Adams är en stabil och ytterst habil krönika. Jag engageras så pass mycket att jag hela tiden vill fortsätta titta och även göra lite research på egen hand, men själva dramat och spänningen är sällan speciellt hög. Därför är känslan av historielektion ständigt närvarande, vilket inte riktigt är vad jag vill ha. En sevärd serie är det utan tvekan. Speciellt om man är intresserad av USA:s födelse.

Betyg: 3/5