The Lincoln Lawyer (2011)

När jag ser att en rättegångsfilm har gjorts med Matthew McConaughey i huvudrollen händer olika saker i huvudet på mig. Först tänker jag att det är en driven regissör som sett något i honom och tänkt att denne strandraggare är missförstådd och i väntan på bättre roller. Sen kollar jag upp namnet på regissören (Brad Furman) och börjar fasa för det andra tankespåret som slår mig; att ingen med högre kassaflödesvänlighet än McConaughey var speciellt intresserad av att vara med. För såvida det inte är snåla producenter inblandade, har jag svårt att tro att McConaughey är förstavalet på någons lista till en film av denna sorten.

Som en advokat som främst utgår från sitt rullande kontor, en svart Lincoln, har McConaughey karaktär bra känsla för livet på gatan. Då fungerar strandraggarlooken och det släpiga talet. Han kommunicerar med brottslingar lika väl som med domare eller åklagare, samtliga på ett sådant sätt att han framstår som förtrolig. Men efter den inledande presentationen av karaktärer låses fokus fast på brottsfallet som resten av filmen handlar om, fungerar inte McConaughey lika väl längre. Det är inte bara hans fel, för filmens tema spretar åt så olika håll att hans karaktär hela tiden är svår att läsa av.

Först är det ett advokatdrama, sedan blir det en detektivfilm och avslutningsvis en thriller. Ingen anmärkningsvärd utveckling egentligen, men varje enskilt tema spelas ut på ett sådant sätt att det nästan hade kunnat vara titelkort mellan de olika delar; ”nu: thriller”. Att fallet i centrum knappt engagerar hjälper inte. Dessutom är det tydligt att det är en filmatisering av en bok (av Michael Connelly), som säkerligen tar många sidor på sig för att lägga upp handlingen, något filmen enbart har två timmar till sitt förfogande att göra. Mitt i allt detta står strandraggaren. Även om hans känslor är tydliga att läsa av (det sammanbitna ansiktsuttrycket) är karaktären i sig platt. Han fungerar mer som den sammanhängande länken mellan filmens olika delar, än något som känns som en riktig person.

Rättegångsscenerna är ett välkommet lyft och kommer i rätt tid. De är traditionella i sin uppbyggnad, men det fungerar. Strandraggaren har uppenbarligen studerat gamla rättegångsfilmer, för mimiken och konstpauserna sitter som önskat. Dessutom gör han den klassiska ”säga något han vet kommer bli protester mot, men som åtminstone kommer göra någon upprörd”-attacken. Det är givetvis inte strandraggarens påhitt, utan manusskrivet, men det känns föga exalterande. Hur som helst, rättegångsscenerna gör att filmen får ett andra liv. Detta liv varar en kort stund då slutdelen mest består av försök att knyta ihop trådar, trådar som knappt hunnit bli etablerade från början.

I slutändan känns The Lincoln Lawyer mest spretig. Innehållet är en potpurri av olika spår som var för sig är lika ospännande som kombinationen av dem tillsammans är. Den kanske underhåller för stunden, men jag blir förvånad om jag kommer att komma ihåg speciellt mycket från den i framtiden. Sådana filmer har ett existensberättigande också, men de har även ett betyg som passar dem väl:

Betyg: 2/5

Betydligt bättre rättegångsfilmer återfinns här, i min topp 10-lista.

The Conspirator (2010)

American Film Company (AFC) är en organisation med ambitionen att skapa historiskt korrekta skildringar av specifika händelser i amerikansk historia. The Conspirator fokuserar på rättegången mot den kvinna som anklagades för medverkan till mordet på president Abraham Lincoln 1865. Regissör är Robert Redford och tillsammans med AFC:s inblandning finns det fog för att hoppas på en bra film.

Filmen jobbar med budskapet att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad, ett rätt självklart faktum, men som i tider av extrema förhållanden kan vara svårt att ta till sig. Dåtidens amerikanska befolkning tog illa vid sig och rättsväsendet påverkades till den grad att de inblandade helst såg att proceduren blev kortvarig. Rättegångsscenerna blir därför mer symboliskt laddade på grund av nutidens syn på dåtiden, vilket gör att autenticitetskänslan är svag. Ambitionen må ha varit att göra korrekta filmer och händelseförloppet må stämma överens med verkligheten, men det är långt ifrån samma sak som att den känns verklig.

Att en sådan förhållandevis skicklig regissör som Robert Redford är anlitad ställer lite högre krav och han borde också kunna få ut mer av materialet. Tom Wilkinson är en fantastisk skådespelare, men iförd hög cylinderhatt och stora polisonger känns det mest som en karikatyr på honom själv. Mer inlevelse levereras av McAvoy i huvudrollen, som dessutom har lagt till sig en rejäl amerikansk dialekt sedan jag såg och hörde honom senast. Robin Wright (hur var det nu, Penn eller inte Penn?) som den anklagade kvinnan gör inte så mycket mer än att se väldigt oskyldig ut, men det är ju en egenskap det med. Hur som helst finns det inte mycket i varken regisserandet eller skådespelandet som känns naturligt.

Rättegångsscenerna är välgjorda men faller på spänningsmomentet då hela filmen är tämligen förutsägbar. En eloge skall ges till att Redford inte är flaggviftande och patriotisk, snarare motsatsen då den visar hur ett helt land bortsåg från den amerikanska konstitutionen, och ambitionen att göra en korrekt film är beundransvärd. Däremot går det inte att komma ifrån faktumet att den är sömnig och tråkig. Då spelar det ingen större roll hur korrekt den än må vara.

Betyg: 2/5

Topp 10: Rättegångsfilmer

Mustiga och intensiva rättegångsdramer – finns det någon filmmotsvarighet som slår en sådan upplevelse? Sen kväll, tidig natt, mitt på dagen – oavsett tidsrum är ett bra rättegångsdrama ett sådant som fångar sin tittare. Med stora gester, höga röster och stark retorik går slutpläderingarna genom rutan, åhörarnas spontana ”åååh” när något skrämmande avslöjas fylls på av ett ständigt framåtlutande på den här sidan tv-skärmen.

Nedan har jag listat mina tio favoriter i genren. Jag har haft listan i åtanke ett längre tag och har därför försökt se så många intressanta filmer som möjligt för att säkerställa att jag inte missat någon storfilm. Det har jag säkert gjort ändå, men nu är listan gjord. Mina avgränsningar är knappa; rättssalen är inte en nödvändig spelplats. Det har räckt med att filmen på något sätt tar itu med rättsfall i någon process för att den ska få medverka.

***

10. 12 Angry Men (1997)

En remake som nästan är identisk med sin förlaga. När förlagan i sin tur är enastående blir kopian givetvis rätt bra den med. Det som är allra mest imponerande är att den ändå är så spännande, trots att jag kunde både upplägget och slutet från originalfilmen när jag såg den. Ett stort plus till den fenomenala Jack Lemmon som axlar Henry Fondas roll från originalet. Det största minustecknet är att 12 arga män inte känns så 1997; någon kvinna kunde gott letat sig in i detta dussin.

9. Kramer vs. Kramer (1979)

En film om en skilsmässa och vårdnadstvist bjuder inte på samma spänning som ett mordfall, men utan tvekan lika mycket (om inte mer) känslor. Egentligen inte så mycket ett rättegångs- som det är ett relationsdrama, men rättegångsscenerna mellan de oense föräldrarna är likväl filmens starkaste. En i raden av starka Dustin Hoffman-filmer från 70-talet.

8. Primal Fear (1996)

En rätt ordinär historia, men utmärkt utförd. Edward Norton i sin allra första roll står för en oförglömlig insats som anklagad, medan Gere spelar en stilig advokat. Ett standardverk, men ett väldigt bra sådant. Bästa scenen är när Gere släpper på slipsknuten och jagar bovar i mörka gränder, i en uppvisning av att den här advokaten inte räds skitgörat. .

7. My Cousin Vinny (1992)

Vem sade att rättegångsfilmer är tråkiga? Joe Pesci drar ut på vischan och försvarar två mordanklagade killar, som till en början undrar vad det är för märklig snubbe de har anlitat som försvarare i sina livs viktigaste ögonblick. Pesci är ingen vanlig advokat, han är knappt advokat överhuvudtaget, men med vilja kommer man långt. Tur också att flickvännen, spelad av Marisa Tomei, kommer till användning med sina expertkunskaper under rättegången.

6. Presumed Innocent (1990)

Alan J. Pakula regisserade denna aningen bortglömda Harrison Ford-thriller. Ford spelar en åklagare som blir anklagad för mordet på en ung kvinna, som han dessutom var kollega och haft ihop det med. Infallsvinkeln att en åklagare blir anklagad, med all den kunskapen om hela processen som han sitter på, är oerhört intressant. Sen finns det genom hela filmen en stark ovisshet huruvida han är skyldig eller ej.

5. Judgment at Nuremberg (1961)

Oerhört stark film som faktiskt gör en så ofattbar och omfattande händelse som Förintelsen till en realistisk och moralisk fråga. De anklagade är en rad tyska domare som bara följde den lag naziregimen stiftat. Trots detta är frågan om domarna ändå borde haft vetskap om vad deras agerande ledde till och huruvida de kan hållas ansvariga för det. Den starkaste scenen är autentiska bilder inifrån ett koncentrationsläger. En tung film i ordets sanna bemärkelse.

4. JFK (1991)

Lite tveksamt om det är en sann rättegångsfilm eftersom en förhållandevis liten del av filmen utspelar sig i rättssalen. Jag väljer dock att vara lite flexibel i avgränsningarna och tar med detta utmärkta konspirationsdrama. Den behandlar den enda rättegången som faktiskt hölls gällande mordet på JFK, en rättegång som i verkligheten var avklarad på mindre än en timme. Filmen låter sig dock inte hindras av sådana småsaker och tar sig stora friheter med både sanning och verklighet, men med en glödande Oliver Stone bakom kameran tas inga fångar.

3. Anatomy of a Murder (1959)

James Stewart tar sig an ett rättsfall som behandlar mord och våldtäkt, men det är egentligen ovidkommande. Det viktigaste är att det är en enda lång föreställning av Stewart. Han är fullkomligt lysande i en roll som är som skapad för honom. Han bjuder på skratt, allvar och en sällsynt närvaro som få andra är kapabla att förmedla. En allvarlig berättelse som inte missar sina komiska poänger.

2. 12 Angry Men (1957)

Vi började med nyversionen och det är klart att originalet har en välförtjänt plats på listan. Detta trots att den faktiskt knappt innehåller några rättegångsscener, i stället ligger fokus enbart på en jurys, bestående av 12 edsvurna män, överläggning och röstning i ett till synes solklart fall. Alla är övertygade om att den anklagade är skyldig, alla vill ifrån det låsta rummet – alla utom Henry Fondas karaktär. Näst efter Hitchcocks Rear Window, det bästa kammarspelet jag har sett. Den kvava och svettiga sommarvärmen går rakt igenom den svartvita rutan.

1. A Few Good Men (1992)

Tom Cruise som advokat med samma inställning som hans Maverick i Top Gun; jag är duktig på mitt jobb, jag behöver inte anstränga mig så mycket. Det blir dock ändring på det när allvaret kliver in. Demi Moore axlar Val Kilmers Iceman och triggar igång Cruizern, som använder lärdomar från alla sina skådespelarlektioner som svar. Med manus av den briljante Aaron Sorkin är varje scen fylld av slagkraftig dialog. Allra mest känd är finalen, som väl fler har sett än själva filmen, men bäst är filmen alldeles innan, när Cruizern känner på Jack Nicholsons karaktär och gör ett livsavgörande vägval.

***

Filmer som snubblade på mållinjen inkluderar bland andra …And Justice for All, The Firm och The Devil’s Advocate. Om man vill medverka på en riktig rättegång är det dock Paradise Lost som gäller. Jämfört med den är alla, förutom möjligen Judgment at Nuremberg, nämnda filmer i detta inlägget bara trams. Å andra sidan går det att medverka i en högst aktuell och lika hemsk rättegång i var och varannan mediakälla i dessa dagar.

***
Nu har jag redovisat mina favoriter. Vilka har jag missat? Upplys mig!

Paradise Lost – En film jag ångrar att jag sett

När jag fick frågan om att medverka i temat ”en film som jag ångrat att jag har sett”, som alltså är ett gemensamt tema på ett stort antal filmbloggar, hoppade jag genast på tåget. Egentligen utan att veta vad jag skulle skriva om. För visst är det som så att jag har sett många dåliga filmer, men jag är inte så duktig på att skriva om dem. Av de flera hundratal recensioner jag har skrivit på den här bloggen är enbart fem stycken om filmer som fått bottenbetyget. Dessutom är jag så pass vettig att jag undvikit den serbiska filmen och andra tortyrberättelser. Jag har dock en kandidat. Det är en film som jag inte nödvändigtvis ångrar att jag har sett, men som satte mitt filmtittande i ett annat perspektiv.

Paradise Lost är en dokumentär om rättegången efter det bestialiska mordet på tre unga pojkar i West Memphis, Arkansas. Tre udda ungdomar, uppenbart socialt missanpassade, står anklagade och har av ”folkets domstol” redan dömts som skyldiga. Jag har inte sett uppföljarna (som är två till antalet), men de behandlar rättssystemet och ungdomarnas eventuella skuld lite mer ingående. Den första filmen handlar dock uteslutande om de mördade pojkarnas anhöriga samt de anklagade och deras anhöriga. Fokuset är relativt objektivt och alla får rätt att säga sin mening, vilket gör att man serveras båda sidorna av denna hemska och komplexa situation.

Det allra första som visas är autentiska bilder på de tre unga pojkarnas lik. Fallet introduceras på ett tydligt och rättframt sätt, varpå de viktigaste ”karaktärerna” presenteras. Precis som i en vanlig film, utan att det för den sakens skull är det. Bara bilderna på de döda pojkarna är tillräckligt för att motivera att faktiskt inte fortsätta titta. Filmen lyckas dock skapa en nyfikenhet och medkänsla för de involverande, nästan oavsett vilken sida de står på. Man förstår en av de unga pojkarnas pappa när han säger att han vill skjuta de anklagade, samtidigt som han står med en revolver i handen och simulerar att han siktar på dem. Samtidigt känner man med de anklagades föräldrar, som oförtröttligt stöttar sina barn, men som samtidigt inte är fullt övertygade om vad de egentligen tror på. Till och med de anklagade skapar viss medkänsla och känns verkligen inte som vidriga monster, även om de är klart udda personligheter.

Min poäng är att jag kom på mig själv flera gånger med att faktiskt glömma av att det är en verklig historia jag ser på. Filmen visar på ett unikt sätt videomaterial inifrån rättsalen och sådant kan jag knappt minnas att jag har sett tidigare. Därför är det så påtagligt att det faktiskt är verkliga livsöden som avgörs, så påtagligt att det är svårt att ta in. Känslan av spänning och ”hur-ska-det-sluta” påminner mer om ett traditionellt drama, ett sådant som man suckar åt orimligheterna i. Det finns nämligen inte en chans att en vanlig spelfilm hade kommit undan med samma historia fast marknadsförd som fiktiv.

Därför fick jag mig en rejäl frågeställare efter att jag sett klart filmen. Har jag blivit så avtrubbad av alla filmer jag sett genom åren, att när jag väl stöter på en verklig historia, är jag oförmögen att acceptera den? Det är inte det att jag inte tror på filmen, jag är helsåld på den, men jag började fundera på hur lätt man avfärdar fiktiva historier, som i allra högsta grad kan vara sanna. Att stoppa sådana är inte svårare än att stänga av, men i Paradise Lost fortsätter historien i verkligen, i samma verklighet som jag lever i.

Jag kan inte säga att jag ångrar att jag har sett Paradise Lost, verkligen inte, men samtidigt var det en så stark och omvälvande upplevelse att jag ännu inte känt mig redo att se uppföljarna. Jag vet inte hur jag ska kunna rättfärdiga för mig själv att jag är redo.  Därför vill jag använda rubriken till att uppmana och varna för filmens tunga innehåll. Det är inget man behöver ha på sin näthinna, samtidigt som det är en inblick i verkligheten som inte är så lätt att släppa. Det är givetvis utmärkt av en film att skapa sådana känslor, men det kräver att man är redo. Annars hade det lätt kunnat bli en upplevelse man ångrat att man gett sig in på.

Av samma anledningar kan jag inte med gott samvete ge filmen ett betyg eftersom det är svårt att separera vad det är man betygsätter. För statistikens skull är det en fyra, men statistik är sannerligen inte verklighet; det är dock Paradise Lost.

***

Runt om i filmbloggosfären kommer det under dagen postas inlägg i detta tema. Läs de övriga bloggarnas ångerinlägg:

• Filmitch (initiativtagare)
• Fiffis filmtajm
• Rörliga bilder och tryckta ord
• Flmr
• Fripps filmrevyer
• Jojjenito
• Voldos filmblogg
• The Velvet Café
• Except Fear
• Plox
• BlueRoseCase
• Royale with Cheese

Judgment at Nuremberg (1961)

Judgment at Nuremberg behandlar en av de rättegångar som skedde strax efter andra världskrigets slut i Nürnberg, mot människor som på olika sätt misstänktes ha brutit mot mänskliga rättigheter under Förintelsen och under naziregimen. Just detta fallet behandlar fyra tyska domare som står anklagade. Rättegången leds av domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som är den som får mest utrymme i filmen, trots att han i rättssalen inte säger så mycket. För att verkligen försöka skapa en förståelse för kriget och dess konsekvenser spenderar han mycket tid på att prata med tyskar, i synnerhet med en kvinna spelad av Marlene Dietrich, och vandra runt i Nürnberg. Samtidigt får man reda på vad han tycker om rättsfallet och de anklagade. Huvudparten av den långa filmen utspelar sig dock inuti rättssalen och det är också där den är som bäst.

För att vara en rättegångsfilm om ett sådant starkt ämne är det anmärkningsvärt hur återhållsamma rättegångsscenerna är. Den tyska försvarsadvokaten Hans Rolfe tar visserligen tillfället i akt att höja rösten och använda sin retorik för att få fram sitt budskap. Allt känns dock väldigt realistiskt, vilket det långsamma tempot och nedtonade skådespelet hjälper till att förstärka. Framförallt inleds filmen med att visa hur den språkliga barriären hanteras genom att låta alla tyskar prata just tyska, varpå det översätts av tolkar via hörlurar till amerikanerna. Givetvis fungerar det på samma sätt när amerikanerna pratar engelska. Så realistiskt det bara kan bli och väldigt snyggt löst, men för att slippa språkbarriären tar det inte lång tid innan tyskarna börjar prata engelska istället, dock med tanken att amerikanerna fortfarande uppfattar det som tyska. Ett filmiskt ”fuskgrepp” som faktiskt fungerar och eftersom problemet uppmärksammas tidigt är det också något man är medveten om under resten av filmen.

Att döma domare som bara lytt order och dömt enligt vad naziregimen velat samt hur väl de var medvetna om konsekvenserna av deras agerande är huvudfrågorna. Var och en får mycket tydligt sitt rättsfall presenterat, men speciellt Ernst Janning (Burt Lancaster) intresserar. En tidigare högt ansedd domare som skrivit flera böcker som använts runt om i världen som undervisningsmaterial, men som ändå tog beslut att avrätta personer han visste var oskyldiga. Det gör framförallt domaren Heywood brydd och att Janning dessutom vägrar uttala sig, han spenderar de första två timmarna av filmen knäpptyst, ökar intresset ytterligare.

Den stora frågan är egentligen vad som är rättvisa och om det är samma sak som att avlägga en rättvis dom. Flera karaktärer i filmen har stora problem att skilja på rättvisa och patriotism, framförallt den tyske advokaten Rolfe. Han spelas på ett ypperligt sätt av Maximilian Schell i en roll som Marlon Brando faktiskt ville ha, men som Shell fick på grund av sin övertygande prestation i en tv-film med samma upplägg. Hans försök att ge tyskarna upprättelse är ihärdiga och förklarar samtidigt hur svårt tyskarna själva hade att acceptera vad som hänt. Att det är en amerikansk film skall has i åtanke, men trots det är den faktiskt inte så moraliserande och pekpinneaktig som man först kan tro. Snarare tvärtom. Shells prestation, som den egentligen enda beskyddaren av det tyska folket, är storslagen. Att han dessutom låter precis som Dr Strangelove är bara charmigt.

Ett starkt bevis på filmens känsla av autenticitet är när verkliga filmsekvenser från olika koncentrationsläger visas. Jag vet inte hur många gånger jag har sett sådana, ändå förfasas man lika mycket varje gång. Människolik som med hjälp av plogbilar begravs och tunna, knappt levande människor i mängder. Oerhört starka bilder som lätt skapar en kontrast och får en att tappa tråden i den film som faktiskt fortsätter efter att detta eländet visas. Förvånansvärt nog och som starkt beröm till filmen kände jag ingen sån. Den påtagliga stämningen och skådespelarnas uppriktiga reaktioner gjorde att sekvensen fick precis det genomslag det antagligen var tänkt att den skulle få.

Judgment at Nuremberg är givetvis en stark film, men inte enbart för det starka innehållets skull. Här finns skådespel av absolut högsta rang och med frågeställningar som är så gott som omöjligt att svara på, framförallt eftersom det här är en film om verkligheten, hur svårt det än kan vara att tro ibland. En imponerande och rättvis skildring av båda lägrena, även de anklagade tyska domarna,

Betyg: 4/5

Mer läsning: Även Movies – Noir lade märke till Maximilian Schell och dennes likheter med Dr. Strangelove.

Kramer vs. Kramer (1979)

En dag tar Joanna Kramer (Meryl Streep) beslutet att lämna sin make och son för att flytta till Kalifornien i hopp om att hitta sig själv. Maken Ted (Dustin Hoffman) möts av beskedet när han kommer hem från en framgångsrik dag på jobbet, en dag som han beskriver som ”en av de fem bästa i mitt liv”. Att han är duktig på sitt arbete råder det ingen tvekan kring men på bekostnad av relationen till sin familj och i synnerhet sin son. I och med Joannas beslut tvingas han göra uppoffringar han tidigare inte ens hade behövt överväga, men kommer på kuppen väldigt nära sin son och arbetet får allt mindre betydelse. När allt till slut blivit rosor, både sonen och Ted har skapat ett eget och för bådas del positivt liv tillsammans, dyker Joanna upp igen och vill ha vårdnaden om sonen.

Ted och sonens relation till varandra byggs upp på ett återhållsamt men trovärdigt sätt. Det som hade kunnat bli överdrivet och smörigt blir istället gripande och påtagligt. Allt är inte rosor, till exempel ryker de båda ihop flera gånger och Teds tålamod testas. Samtidigt imponeras jag av hans enorma kärlek som han aldrig tvivlar på. Det tar inte lång tid innan arbetet egentligen blir helt sekundärt, vilket inte är så svårt att förstå när ledningen bara består av äldre gubbar som förmodligen aldrig ens rört en blöja eller ännu mindre kämpat mot klockan för att hinna göra frukost och lämna av sonen på skolan innan ankomst till arbetsplatsen.

Det stora temat är faderskap kontra moderskap och varför det skulle vara någon skillnad i kapacitet och lämplighet mellan de två. De rättegångsscener som tvisten leder fram till är smärtsamma att följa då det framkommer tydligt att ingendera av parterna vill såra varandra. I synnerhet Meryl Streep gör en imponerande tolkning av Joanna, en kvinna som så lätt bara hade kunnat vara osympatisk i och med sitt oerhört egoistiska beteende. Hon gör dock en vettig människa av sin karaktär och låter sig dessutom påverkas av att få personer i filmen är på hennes sida, allra minst hennes bästa vän som till och med ställer sig på Teds sida och ber henne att tänka om.

Dustin Hoffman gör en av sina mest imponerande roller som Ted och framförallt hans förmåga att leverera känslor utan att spela över. Det finns ingen tvekan kring vad han känner utan att det blir övertydligt, en egenskap man allt för sällan träffar på. Scenen då han springer med sonen i famnen genom Manhattan till akutmottagningen efter att denne ramlat och slagit sig är min absoluta favorit. Lite som Woody Allens springtur i Manhattan, fast med mer desperation.

Kramer vs. Kramer är en stark film om ett viktigt ämne. Huvudpersonen är egentligen sonen, för övrigt utmärkt spelad av Justin Henry, och den påverkan de vuxnas bristfälliga relation och tvist utgör. Trots det tunga ämnet känns filmen lågmäld och att den faktiskt till slut ger båda parterna utrymme gör den till en gripande och svårförglömlig upplevelse.

Betyg: 4/5

My Cousin Vinny (1992)

Rättegångsfilmer är en nöt som i min värld, tillsammans med utsökta politiskt dramer, smakar så gott det bara kan göra. My Cousin Vinny innehåller ingen politik, men väl ett mycket intressant rättsfall. När två killar på road trip genom USA av misstag får med sig en burk tonfisk från ett snabbköp de stannat till vid tror de först att det inte kommer få några konsekvenser. När de sedan blir stoppade av en polis tror de fortfarande att situationen är under kontroll. När polisen drar geväret mot dem börjar de bli misstänksamma, likaså när de blir förhörda. Men de erkänner. De tog ju tonfiskburken. Problemet är bara att de är misstänkta för mord med en stark bevisning. Det finns inget mer att göra än att ringa kusinen Vinny (Joe Pesci). Han är i sin tur en  usel advokat. Frågan är om han ens är en advokat, men han vill i alla fall vara det. Tillsammans med sin fästmö (Marisa Tomei) tar han sig an sin första rättegång någonsin.

Joe Pesci är en man som blandar och ger. I Martin Scorses filmer är han inget annat än helt fantastisk. Superlativen vill inte ta slut och det med all rätta. Däremot kan jag inte minnas att jag blivit speciellt imponerad av honom i någon annan film. I Dödligt vapen-serien är han till en början smårolig, men i installation nummer tre och fyra hade jag gärna sluppit hans nasala och ihärdiga stämma. Därför är det en lättnad att han faktiskt är rätt nedtonad i sitt skådespel i My Cousin Vinny. Det är en komedi, handlingen utspelar sig i en rättsal; att göra Leo Getz (Dödligt vapen-karaktären) hade varit att ta den enkla vägen. Som tur är presterar han faktiskt ett hyggligt dagsverke av kvalitativt skådespelande.

Det är dock inte Pesci ensam som gjort den här filmen känd. Tomei fick en Oscar för sin roll och de elaka tungorna har varit många. Ryktet säger att prisutdelaren Jack Palance var så gaggig, alternativt full, att han inte såg vad det stod på vinnarlappen utan sade det namn han hörde senast, vilket råkade vara Tomeis. Huruvida det är sant eller inte finns det inget svar på, men Palance verkade inte riktigt vara med i leken när man tittar på klippet (YouTube-länk). Hur som helst är Tomei inte alls dålig, tvärt om. Hon är både charmig och klipsk, vilket hon kombinerar med en del riktigt märkliga utstyrslar. Att hennes karaktär dessutom får nytta av mängder av dold kunskaper i ämnet bilmekande är ju något man inte riktigt hade räknat med.

My Cousin Vinny är en trevlig, relativt avslappnad rättegångskomedi som blandar utmärkt skådespel med en trevlig stämning. Inte så rolig som jag hade hoppats på, men likväl spännande och medryckande. Kanske är det min kärlek till genren, men jag njöt under korsförhören. Därför trycker jag med glädje dit en svag fyra till denna trevliga bagatell.

Betyg: 4-/5

Primal Fear (1996)

Ah, ännu ett knepigt rättsfall! Den här gången blir den tafatta och stammande körgossen Aaron Stampler (Edward Norton) anklagad för mord på en ärkebiskop. Hur kommer då det sig? Han sprang ifrån mordplatsen med blod över hela kroppen och när polisen dök upp lade han i nästa växel och sprang ännu mer frenetiskt. Ett solklart fall för de flesta, men stjärnadvokaten Martin Vail (Richard Gere) tror stenhårt på att den unge Aaron är oskyldig och väljer att ta sig an fallet pro bono. En god medborgare kan tyckas, men alla har sina motiv. Åklagaren är nämligen hans före detta tjej (Laura Linney) och dessutom råkar distriktsåklagaren (John Mahoney) vara Vails före detta chef, som han lämnat i illvilja. Vi har ett motiv. Nu kör vi!

Primal Fear lär oss att sanningen är totalt ovidkommande. Allt handlar om vad som går att bevisa. Om något inte går att bevisa så har det inte hänt, vilket är något som Vail tror väldigt hårt på. I alla fall tills bevisen börjar tryta, då är det helt plötsligt okej att släppa lite på slipsen och ge sig ut i mörka gränder med revolver och jaga ledtrådar. Med andra ord är det ingen sedvanlig slipsnisse vi har att göra med, men i den obligatoriska supa-ner-sig-som-ett-svin-på-en-bar-för-att-rättsfallet-går-åt-helvete-och-min-karriär-är-slut-scenen låter Vail avslöja att han egentligen är en schysst kille med god moral. Till detta ställer jag mig tvekande eftersom jag inte hittar något som tyder på just god moral i hans agerande, förutom att han är väldigt godtrogen.

I en rättegångsfilm är det svårt att förlita sig på special effects och stuntmän, så här skiljs skådespelarna från statisterna. Pretty boy Richard Gere är inte världens mest uttrycksfulla skådespelare och det är ju något man helst ska vara i en rättssal. Jag vet inte om det är just därför själva rättssalen får förhållandevis liten tidsandel av den totala speltiden. Väl där skämmer han inte ut sig, men han är synnerligen ingen Al Pacino. Som tur är klär han i kostym och det räcker gott och väl. Motspelarskan Laura Linney är tyvärr aningen malplacerad och tvingas mest bara käfta emot, alternativt stå emot en tafsande Gere. Det ger inte så stort spelutrymme, vilket gör hennes karaktär svår att ta på allvar. En som däremot briljerar, och alltid gör så, är John Mahoney som distriktsåklagaren. Jajemän, Frasiers pappa. Här är han dock långt ifrån den rollen, ful i munnen och med kolsvarta ögon.

Primal Fear får mig som tittare att tänka till och dra egna slutsatser, vilket är en egenskap alltför få filmer innehar. Den moraliska frågan gäckar mig lite, men jag uppskattar saknaden av pekpinnar. Som rättegångsfilm är Primal… ett kvalitativt standardverk som i sann 90-talsanda avslutas med en rejäl twist. För mig behövs det inte mer än så för att garantera två timmars högklassig underhållning.

Betyg: 4/5

The Exorcism of Emily Rose (2005)

The Exorcism of Emily Rose gör på ytan ingenting för att spola bort alla likheter med William Friedkins ”original”. Det är liknande typsnitt på loggan, läskig musik och en besatt kvinna. Ytterligare en tråkig skräckis med andra ord? Nej, verkligen inte!

Den här filmen utspelar sig nämligen till största del i en rättssal, där en präst (Tom Wilkinson) står anklagad för att ha utfört exorcism på en ung kvinna som dessutom dog på kuppen. En stigande stjärna i advokatbranschen (Laura Linney) tar sig an att försvara prästen och ställs mot en stöddig åklagare och ett gäng fördomar. Genom vittnesmål och folks berättelser får vi följa den unga Emily Roses (Jennifer Carpenter) livsöde.

Ja, det är den Jennifer Carpenter. Dexters syster i tv-serien med samma namn. Alltså en stor favorit för mig. Att se henne besatt av djävulen kändes lite ovant till en början, men hon gör ändå väldigt bra ifrån sig. Linney och Wilkinson är självklart skådespelare från den högre skolan och de två är vad som gör den här historien intressant med sitt fina skådespeleri.

Rättsfallet i sig är väldigt intressant och jag är ett stort fan av torra rättegångsfilmer, så den delen är jag väldigt förtjust i. Det blir alldeles  lagom mycket plastiga känslor och gripande berättelser, blandat med traditionell skräck under tillbakablickarna. Jag förstår om producenternas målgrupp gäspar lite under rättegångsscenerna, men de får sin beskärda del ändå. Med ett mer genomarbetat (=bättre) slut hade det kunnat bli riktigt bra.

Betyg: 3/5

I Sverige har den på sina håll fått titeln Besatt, vilket i och för sig är en rätt bra titel, men jag trodde den för alltid var förknippad med Leslie Nielsen? Kolla här. Magisk poster.