eXistenZ (1999)

David Cronenbergs eXistenZVad händer när spelvärlden kan erbjuda en alternativ verklighet som är så verklig att verkligheten inte längre känns verklig nog? Människor har alltid sökt vägar att fly verkligheten, filmer är inte minst en utveckling av det, men David Cronenberg verkar mena att det här med spel är något farligt. I hans alternativvärld har utvecklingen gått så långt att spelet inte längre är elektroniska apparater, utan levande organismer som kopplas samman med ryggraden. I Cronenbergs framtid går alltså alla runt med en kontakt i ryggslutet för att kunna koppla in spel.

Det hetaste spelet på marknaden kallas eXistenZ, skapat av en högt ansedd utvecklare spelad av Jennifer Jason Leigh, som ett gäng exklusivt utvalda personer samlas för att spela. Skaparen är också med, men hon verkar inte riktigt vara den rampljussökande personen. I centrum hamnar hon offrånkomligen när hon utsätts för ett mordförsök av någon som uppenbarligen vill henne något ont. Faktum är att det är många som vill henne något ont, vilket gör att hon i skydd av någon sorts livvakt (Jude Law) tvingas ta till flykt.

Över huvud taget är det svårt att få grepp om vad det är som är så speciellt med spelet eXistenZ, men Cronenberg följer devisen att frågetecken endast uppstår om någon ställer frågor. I hans alternativa alternativvärld är därför spelet och dess skapare allmänt vedertaget som oerhört mäktigt respektive genial. Samma devis gäller själva världen, som är svår att placera både i tid och plats. Reglerna sätts därför allteftersom nya situationer uppstår.

En film om en alternativvärld kräver givetvis att karaktärerna ger sig in i ännu en alternativvärld, det vill säga det omtalade eXistenZ-spelet. I och med det förloras verkligen grepp om tid och rum, mycket på grund av att filmen inte längre omfattar dessa irreversibla begrepp. I stället rör de sig i den skapade spelvärlden, ganska exakt som DiCaprio och gänget rörde sig i Inception, fast utan att åtminstone jag förstår vad syftet är. Speciellt rolig verkar inte spelvärlden vara heller, men det är tydligen realism som är grejen i framtiden, enligt Cronenberg. Realism är uppenbarligen inte synonymt med underhållning.

Recensenten Andy Seiler (USA Today) skrev om eXistenZ att Cronenberg ”kan skapa alternativvärldar som få andra, men att han sällan kan få oss att bry oss om dem”. Seiler sammanfattar min uppfattning om Cronenberg generellt och eXistenZ i synnerhet väldigt väl. Lika mycket som jag uppskattar den påtagliga känslan av den udda värld han bygger upp, lika lite bryr jag mig. När dessutom skådespelarna kämpar med att få de styltiga replikerna och användandet av konstiga prylar att framstå som naturligt, blir frånvaron av intresse ännu tydligare.

Fullt så enkelt att avfärda eXistenZ är det däremot inte. I och med att den sista tredjedelen använder alla verktyg i den så kända twist-boken går tiden helt plötsligt fortare igen. Den allra sista twisten är så simpel att en nyare film (det här var ändå The Sixth Sense-tider) knappast hade kunnat använda den, men i fallet eXistenZ skapar det eftersökt effekt: jag blir förvånad och plötsligt finns det något som gör att jag faktiskt kommer komma ihåg den. Som upplevelse betraktad är det mer än vad många andra filmer klarar av att erbjuda.

Betyg: 3/5

π (1998)

Omslaget till PiHuvudpersonen i Pi plågar sig själv på de mest självdestruktiva sätt man kan tänka sig i sin jakt på att tillfredsställa sitt tvångsmässiga och sjukliga behov. Låter det bekant? I Requiem for a Dream är huvudkaraktärerna drogberoende, i The Wrestler kan huvudpersonen inte slita sig från sitt leverne och i Black Swan kan Natalie Portman inte sluta dansa (ungefär). Darren Aronofsky har utan tvekan hittat sin egna infallsvinkel genom att fokusera på den psykologiska aspekten och destruktiva beteendet hos människor med ett okontrollerbart behov. Något han alltså började med redan i sin debutfilm.

Med en budget på 60 000 dollar är det här ett typexempel på en debutfilm där regissören utnyttjat sina begränsningar till fullo. Fotot är svartvitt (klassikt lågbudgetknep) och med hög kontrast, men det känns samtidigt som det enda tänkbara sättet. Den galenskap som visas upp är långt ifrån realism (till skillnad från till exempel Requiem for a Dream) och det surrealistiska fotot förstärker denna känsla. Tillsammans med en tungt soundtrack (av Clint Mansell, som också gjorde storverk i Requiem..) är kombinationen drivande och intensiv. Det jag främst kommer att tänka på är samtida cyberpunkfilmer som till exempel Strange Days eller Twelve Monkeys, även om dessa inte har samma psykologiska fokus som Pi har.

Huvudpersonen är alltså besatt av siffror, närmare bestämt en talföljd på 216 siffror som han råkat komma över av en slump. Dessa visar sig vara hett eftertraktade av fler aktörer, till exempel en judisk kabbalahsekt som vill komma åt sifferlängden för att ta reda på hemligheter i Torahnen . Vår vän är dock främst ute efter att använda siffrorna för att läsa av mönster på aktiemarknaden. Problemet är bara att han i samma veva påverkas fysiskt med starka huvudvärksattacker och ännu värre – han verkar ha något fysiskt objekt i huvudet som sakta men säkert förgör honom.

Pi

Handlingsbeskrivning ovan är baserad på min uppfattning. I ärlighetens namn är jag inte säker på att jag uppfattade denna korrekt, men det här är också en sådan film där sådant går för sig. Det öppnas för egna tolkningsmöjligheter, samtidigt som det ändå finns ett rakt narrativ att följa. Tyvärr får jag inte känslan av att det finns så värst mycket mer än vad som möter ögat, vilket verkligen hade gjort den till en superintressant resa. I stället är det förmodligen en sådan film jag inte kommer minnas så värst mycket av om några månader.

Pi:s främsta styrka är att jag inte kan ta ifrån den att de 84 minuter vi spenderade tillsammans var ytterst underhållande. Det finns ingen dödtid eller direkta svackor som gör att intresset dalar, i stället är det en tät och stundtals spännande stund från start till mål. En sådan simpel, men fundamental, egenskap ska sannerligen inte underskattas.

Betyg: 3/5

Alien (1979)

Eftersom Prometheus har premiär just i dag, rotade jag fram min gamla recension av Alien. Jag är osäker på hur filmerna relaterar till varandra, men som jag har förstått det så utspelar de sig i samma ”universum”. Nåja. Texten publicerades ursprungligen den 21 april, 2009.

Alien

Rymdskeppet Nostromo, med en besättning på endast sju personer, upptäcker tecken på intelligent liv när de passerar en okänd planet. Enligt reglementet är de tvingade att kolla upp vad det är för något, så de landar på planeten och tar en rymdpromenad. På planeten hittar de ett ödelagt rymdskepp och framförallt – de möter fröken Alien för första gången. En av besättningsmännen blir attackerad och trots vissa tvivel släpps han ombord på skeppet igen. Det kommer visa sig vara ett stort misstag.

Det är ingen glad film. Den inger inget som helst hopp, utan är bara nattsvart och ondskefull. Varje scen är relevant och bygger på känslan av krypande och påtaglig spänning. Det här är faktiskt en av ytterst få filmer (om inte den enda) som får mig att känna ett äkta obehag. Stämningen, miljöerna och det långsamma tempot är nästan på bristningsgränsen till vad jag klarar av. Bara ljudbilden är tillräcklig för att skapa obehag. Lyssna speciellt efter ljudet av ett bultande hjärta. Då är det dags att vända huvudet till, för då vankas hemskheter.

Alien

Ridley Scott låter filmen traska på i sitt eget tempo och tar sig tid till att belysa det viktiga. Monstret är i sin tur inte det viktiga, utan det är hur människorna reagerar. Och de reagerar. De är rent utav skräckslagna och det går nästan att ta på den rädsla de utstrålar. Med andra ord ungefär samma känsla som för oss som följer äventyret utifrån.

Vad ska man prioritera? Upptäckten av nytt liv eller människan? I ett avgörande läge som kan innebära stora framsteg för hela vetenskapen, är människan då sekundär? Det är vad Alien i grunden handlar om och även anledningen till att de hamnar i den situation de hamnar sig i. Många filmer har tagit efter konceptet, speciellt mystiskt djur mot människor i en avlägsen miljö. Vissa mer framgångsrika än andra. men Alien förblir nummer ett och inte ens tidens tand har påverkat dess kvalitet.

Betyg: 5/5

Slutligen, det är en sorts milstolpe för mig att kunna återpublicera ett så gammalt inlägg. 2009? Jisses, den här j-vla filmbloggen börjar bli en gammal j-vla filmblogg.

The Man from Earth (2007)

Många filmer använder sig av ett berättarformat; filmen utgår från att en person berättar en historia för en (eller flera) lyssnare, samtidigt som en skildring av berättelsen visas för oss tittare. Några exempel på filmer som använder formatet: Titanic, Forrest Gump och Edward Scissorhands. Det finns med andra ord många exempel på att formatet går att göra utmärkta filmer med (samtliga nämnda är i mitt tycke just utmärkta). En sak som jag brukar fundera på när jag ser dem är dock hur skicklig berättare man måste vara för att kunna förmedla så omfattande och detaljrika berättelser. Ibland önskar jag till och med att kameran hade stannat i rummet och lyssnat på de ord som sägs, men ett sådant format lämpar ju sig bättre för litteratur. Dock finns det undantag; The Man from Earth är ett kammarspel som inte lämnar nutid för en sekund, trots att den berättar hela mänsklighetens historia.

Det är när professorn John Oldman ska flytta och får hjälp av sina kollegor, samtliga framstående professorer inom olika områden, som han släpper bomben: Han är i själva verket en odödlig grottmänniska, mer än 14 000 år gammal. Anledningen till att han ska flytta är att hans odödlighet och icke-åldrande gör det omöjligt för honom att befinna sig mer än tio år i samma bekantskapskrets. För första gången på 14 000 år bestämmer han sig dock för att göra ett undantag och berätta om sitt tillstånd, då han uppenbarligen kommit sina kollegor nära.

Kollegorna hanterar avslöjandet med skepsis och undrar mest vad John slagit skallen i. När han berättar sin livshistoria, från grottmänniska via både lärjunge till Buddha och nära vänskap med Columbus och van Gogh, får de allt svårare att finna motargument. Var och en av forskarna får möjlighet att diskutera och ifrågasätta Johns berättelse med hänseende till deras expertkunskaper, men oavsett om det handlar om biologi eller arkeologi har John svar på tal. Frågan är hela tiden hängande: talar han sanning?

Ett bra kammarspel utmärker sig fram för allt genom att tiden går väldigt fort när man ser dem. Så även denna gång, de knappa 90 minuterna bara flög förbi. Det finns inga krystade moment för att få igång intrigerna, utan allt som allt är det bara en lång konversation. Även om skådespelet inte riktigt gör den suveräna dialogen rättvisa, så är det med stor trovärdighet som konversationen fortlöper.

The Man from Earth är en stor film i ett litet paket. Den lilla budgeten gör att produktionen är resurssnål, vilket märks i både det visuella som i skådespeleriet, men visar samtidigt hur viktigt ett bra manus är för en film. Utan ett sådant spelar det ingen roll hur bra skådespelarna är eller hur stor budget som använts.

Betyg: 4/5

Sleeper (1973)

Woody Allen's Sleeper

Woody Allen och science fiction är kanske en kombination som känns mer märklig än vad den egentligen är. Jag har tidigare och kommer fortsätta att propagera för att Allen är en betydligt mer nyskapande och modig filmskapare än vad man först kan tro. Hans första film var en mokumentär, hans andra en politisk satir, den tredje en sexsketchkomedi. Olika teman och olika utföranden fast med samma humor och oklanderliga talang. Därför är science fiction egentligen bara en naturlig fortsättning för mannen i glasögon.

Handlingen i Sleeper följer egentligen sedvanlig revolutionshistoria. Inte helt olikt upplägget i Bananas faktiskt. En motståndsrörelse fylld av framtida, väldigt kreativa hippies ledda av en karismatisk rebel försöker störta den totalitära regeringen. Den styrs i sin tur av en näsa. Japp. En näsa! Den riktiga diktatorn har nämligen avlidit flera år tidigare, men med hjälp av DNA-teknik är det tänkt att näsan ska kunna möjliggöra en nyskapad version av den forna ledaren. För att sätta stopp för det använder sig motståndsrörelsen av Woody Allens karaktär, som 200 år tidigare uppsökt sjukhus för en lättare åkomma. Komplikationer tillkom och av någon anledning blev han nedfryst. År 2173 tinar motståndsrörelsen upp honom (invirad i alumuniumfolie) och ger honom i uppdrag att spionera på staten eftersom han är den enda som inte fått sin födelse registrerad.

Inledningen är långt ifrån New Yorks täta stadsbild och visar direkt att det här inte är någon vanlig Allen-film (även om egentligen ingen av hans filmer så här långt har varit som en sådan). De futuristiska miljöerna med bilar med kupoler i ren The Jetson-stil (fast ej flygande) skapar en stark stämning och det hela känns utan tvekan som en ”riktig” sci-fi. När Allen vaknar till liv igen gör han det genom att gradvis återfå kontrollen över olika kroppsfunktioner, vilket leder till en del knasiga moment. Det anmärkningsvärda är att det dröjer väldigt länge innan han säger något. Jag fick det till att det dröjde tio minuter innan han faktiskt säger en replik. Det måste vara något slags rekord i dessa sammanhang. Istället bjuds det på hetsig jazzmusik (med Allen själv på klarinett) och mängder av både fysiska snubbelnummer och oneliners. Man kan säga att när jazzmusiken sparkar igång då vet man att det är dags för slapstick. Som stumfilmshyllning fungerar det bra, men som ren underhållning föredrar jag mer dialogdriven humor. Även om jag faktiskt uppskattar den märkliga gadgetshumorn starkt.

Woody Allen and Diane Keaton in Sleeper”Don’t take another step or the president gets it between the eyes.”

När Allen hamnar på flykt från polisen klär han ut sig till robot och hamnar hos Diane Keatons karaktär Luna, en riktig hippie. Hon sjunger värdelösa melodier om larver som blir till fjärilar och är dessutom väldigt frigjord (”I think we should have had sex, but there weren’t enough people”). Kemin mellan Allen och Keaton är som alltid stark och med hennes inträde får dessutom Allen någon att bolla oneliners med.

Ett moment jag gillade är att Allen flera gånger utnyttjar formatet till att kommentera sin samtid på ett väldigt elegant sätt. Speciellt när han blir ombedd att förklara olika porträtt och symboler. Då får både Nixon och NRA (”it was a group that helped criminals get guns so they could shoot citizens, it was a public service”) varsin känga.

Sleeper är i princip den sista filmen Woody Allen gjorde med det enkla syftet att bara underhålla. Varje dialog leder så småningom fram till ett skämt och den fysiska humorn, eller slapstick om man så vill, är mer frekvent här än i någon film. Det bjuds på mängder av oneliners (”My brain? That’s my second favourite organ!”) såväl som några längre utläggningar. Vissa roligare än andra, men eftersom Allen återigen visar upp sin hantverkstalang i ämnet film finns det inga transportsträckor eller moment då filmen tappar tempo. Den bara rullar på och det är en egenskap som är alltför sällsynt i komedigenren.

Betyg: 3/5

Starman (1984)

Det var inte bara en elak terminator som landade på jorden under senare halvan av 1984. Starman börjar med att ett rymdskepp anländer i fredligt syfte, men blir mött av eldgivning och kraschlandar. Utomjordingen Starman svävar ur som ett blått energifält och tar sig in i nyblivna änkan Jenny Haydens hem. Efter att ha assimilerat sig med dna:t i Jennys make skapar utomjordingen en kropp som ser ut precis som honom. Hon blir givetvis både chockad och rädd, men så småningom kommer de bättre överens och skapar förståelse för varandra. Starman har stora problem med att kommunicera, men lyckas ändå få fram att han har tre dagar på sig att ta sig till Arizona för att kunna upphämtad av sina medutomjordingar. Tillsammans ger de sig ut på en road trip genom landet, jagade av polis och militär.

Trots de knepiga premisserna och tunga efterföljet ligger fokus på den relation som skapas mellan Starman och Jenny. Jeff Bridges, vars dialoger sällan överträffar två sammanhängande meningar i rad, briljerar i sin gestaltning av total främling i både en människokropp och som individ på jorden. Ett slående exempel på hans godhet är när han ser ett dött rådjur och bestämmer sig för att använda sin kraft för att återuppväcka den. Det tas inte väl emot av jägaren som sköt djuret, men Jenny blir imponerad och finner sin nyvunna vän både älskvärd och utsatt. Hon ser det som sin uppgift att hjälpa honom ta sig ifrån jorden igen, vilket eftersom de såklart blir ömsesidigt förälskade i varandra innebär att den oundvikliga separationen stormar närmare. Alltså en relation som skapas, utvecklas och måste avslutas. Enkelt, men briljant. Att Bridges råkar spela en utomjording gör bara saken ännu mer intressant.

Jag har ett gott öga till regissören John Carpenters 80-tal, men faktum är att han gjorde Starman för att hans föregående (och alldeles briljanta) The Thing hade misslyckats dra in de pengar som förväntats. Starman fick därför vara raka motsatsen till den. Trots den stora förändringen visar han att han klarar av att skildra en ömsint kärlekshistoria lika varmt och säkert som han levererar iskall spänning i många av sina övriga filmer. Tyvärr har han inte komponerat musiken själv som i vanliga fall, men Jack Nitzches mjuka kompositioner gör sitt för att ytterligare bygga på den starka stämning som skapas. Allra mysigast är när Bridges och Allen själva sjunger All I Have to Do Is Dream i en video från förr (då maken fortfarande var i livet).

Starman är en science fiction-road movie stöpt i 80-talsform dirigerad av John Carpenters känsliga sinne för stämning. Jeff Bridges och Karen Allen skapar en varm relation, där i synnerhet Bridges är helt enastående. Jag har hyllat honom tidigare, men då har det mest varit eftersom han spelat antingen samma gubbkaraktär. Det här är något helt annat. Inte nödvändigtvis bättre, men i allra högsta grad enastående. Terminator blev en större hit och är en bättre film, som dessutom med hjälp av sina uppföljare fått ett helt annat renommé. Däremot ska Starman inte glömmas av. Den är alldeles för fin för det.

Betyg: 4/5

Cowboys & Aliens (2011)

Att cowboys och aliens fått leva från varandra så länge (med vissa undantag) är naturligtvis rätt märkligt. Utomjordingar fanns ju garanterat även på 1800-talet och med deras gigantiska teknologiska försprång är det ingen märkvärdighet att ta sig till planeten Tellus. Allt detta är givetvis inom filmmediets verklighetsramar, men att det inte gjorts fler budgetfilmer med detta tema tidigare är märkligt.

Inledningsvis är det bara western för hela slanten. När Daniel Craig staplar in en i mindre Arizona-stad etableras de karaktärer som sedermera ställs mot alla utomjordingar. Craig lider av minnesförlust och letar efter sitt förflutna, men visar samtidigt att han är benhård genom att sätta en konfliktsökande snorvalp (Paul Dano) på plats. Allt detta är ganska fräckt och underhållande. Däremot störs mitt fokus totalt av det faktum att Craig har en fiskarhatt på huvudet. Istället för den hårda och manliga cowboyhatten som Harrison Ford (som spelar den rika pappan till snorungen) senare dundrar in med. Medan Ford grymtar i sin snyggt utformade hatt, står Craig och ser superlöjlig ut i sin fiskarhatt vars kanter går ner över ögonen. Alltså en sådan man använder för att dölja att man sover. Hur som helst, efter att ortsborna fått bråka med varandra lagom länge kliver utomjordingarna in i handlingen.

Därefter enas gruppen eftersom de tvingas kämpa mot den gemensamma fienden från ovan istället. I den fasen dör också intresset hos mig som tittare. Lustigt nog är det inledningen, med den föga förvånande utvecklingen i all sin typiska western-form som jag lockas mest av. Ford gör ingen större insats, men jag gillar hans surmula. Jag gillar även Craig, trots rätt träigt skådespel. Och fiskarhatten, så klart. Problemet är att när utomjordingarna kliver in flyttas fokus från relationer och konflikter till att bara döda aliens. Det blir ett nästan olidligt långt och totalt icke-spännande krig mot utomjordingar som till synes utan minsta motiv bara dyker upp ibland. Sega är de jäklarna också. Cowboysens eviga skjutande med sina revolvrar, som mest känns som små luftpistoler, bidrar med noll procent till spänningskänslan. Kampen för att störta moderskeppet är bara långsam. Medan Craig och Olivia Wilde kryper inuti skeppet håller Ford och grabbarna på med att peppra mot de räkliknande fulingarna. Det fortsätter, och fortsätter, och fortsätter..

Det främsta problemet för Cowboys & Aliens är inte den icke-existerande spänningen. Det är att den inte utnyttjar den kombination av utmärkta genrer den faktiskt är. Istället för att ta det bästa från western och det bästa från science fiction skapas en historia som hade kunnat utspela sig när som helst, lika gärna i framtiden som i nutid. Därför tillför inte westerndelen någonting till själva helheten. På samma sätt känns sci-fidelen bara trött och förutsägbar. Direkt efter biografbesöket ville jag sätta det lägsta betyget bara för att jag var så besviken på den missade potentialen, men när jag nu fått lite perspektiv får jag erkänna att det finns viss underhållning där ändå. Om än alldeles för långdragen sådan.

Betyg: 2-/5

Daniel Craig in hat in Cowboys and Aliens

Eller två små fiskarhattar av fem möjliga.

2010: The Year We Make Contact (1984)

Efter mitt bidrag i Rörliga bilder och tryckta ords inläggsserie om superdatorer  tänkte jag först skriva om 2001: A Space Odyssey som en sorts uppföljning, men eftersom den är en lika omtumlande upplevelse att tänka på som den är att titta på får det dröja ett tag till. Därför kastar jag istället lite ljus på den smått bortglömda uppföljaren 2010. Att den fått mycket skit kan jag förstå, för att följa upp ett sånt rymdepos som originalet är i bästa mån omöjligt, men om man ser den som en spin-off mer än en uppföljare blir det en helt annan sak. Dessutom säger jag ogärna nej till ytterligare ett möte med den labila superdatorn HAL9000.

När man på det goda 80-talet skulle porträttera år 2010 började man med att slå fast att klädmodet inte ska förändras så värst mycket, men att alla skulle susa fram i elbilar. Vi kan väl vara snälla och säga att de var nästan rätt på det med elbilarna, medan klädmodet inte riktigt orkat hänga på. Möjligheten finns att de förutspådde en retrotrend, men det låter jag vara osagt. Det oändliga Kalla kriget såg de ingen ände på och trots denna konflikt bestämmer sig Ryssland och USA för att gemensamt leta upp det gamla rymdskeppet Discovery. Eller ja, ryssarna är på väg dit och behöver amerikanernas hjälp för att starta upp HAL9000 och undersöka vad som gick fel nio år tidigare.

Roy Scheider är befälhavaren och om man har sett någon annan film med honom så vet man ungefär vad som komma skall. Är det något dåligt? Åh nej, en mer stabil skådespelare är svår att hitta. Han tar alltid allt på allvar. Dessutom gör sig hans bekymrade ansiktsuttryck väldigt väl i rymden.

Som rymdsciencefiction betraktad gör sig 2010 alldeles utmärkt. Visserligen är den lika traditionell i sin utformning som originalet var motsatsen, men där ligger också styrkan. Det är ingen innovationsfilm av episka proportioner som förändrat filmvärlden för alltid. Det är bara ett vanligt rymdäventyr som både är spännande och stämningsfullt. Jag kräver inte mer än så och om man bara lägger undan alla jämförelseanalyser och förvridna förväntningar så kommer man hitta en liten pärla, bortglömd och aningen bespottad. Så får det inte förbli. Därför hoppas jag 2000-talet är snällare mot 2010 än vad 80-talet var.

Betyg: 4/5

Slutligen vill jag be om ursäkt för den bedrövliga inläggsfrekvensen på senare tid. Jag har haft mycket annat på kalendern, som det heter. Men snart nalkas varmare (och mer lediga) tider och då brukar mitt filmtittande få sig en rejäl inspirationsskjuts.

Slaughterhouse-Five (1972)

Om du tyckte att leken med olika tidsdimensioner i Inception var fräck, så ska du se träffa Billy Pilgrim i Slaughterhouse-Five. Han har av någon outgrundlig anledning blivit förlöst från tidslinjen, vilket gör att han upplever sitt liv i blandad ordning. Ena stunden är han en ung soldat i andra världskriget, andra stunden är han en medelålders pappa. I några av de mer absurda scenerna hamnar han i rymden på planeten Tralfamadore. Allt sker utan någon som helst logik och allra mest oförstående är huvudpersonen själv.

De litteraturbevandrade har koll på att det är en filmatisering av en bok (som jag inte har läst) författad av Kurt Vennegut, som blev så imponerad av adaptionen att han kallat den felfri. Han har även slängt en stor näve kärlek över regissören George Roy Hill, som i sin tur måste vara rätt ensam om att ha gjort en författare så nöjd. Det brukar vara tvärtom.

Att det är en filmatisering tycker jag dock märks väldigt tydligt i berättandet, eller snarare bristen av berättande. Känslan av tidsresande fångas väl och även om vissa scener är både absurda och helgalna, så finns ingen som helst röd tråd. Det känns nästan som en sketchfilm. Om den finns i förlagan vet jag inte, men om så är fallet så är den helt bortplockad i filmen.

Trots att de sjuka scenerna behandlar allvarliga teman känns aldrig stämningen speciellt allvarlig. Michael Sacks är förvisso bra som Pilgrim, men hans förvånade ansiktsuttryck förändras inte en enda gång. Han råkar ut för allt möjligt, men ändå händer ingenting med honom. Han bara glider igenom tiden och det kanske är meningen, men det blir väldigt enformigt att titta på. Detsamma gäller handlingen som inte utvecklas ett dugg. Om man börjar titta efter tjugo minuter och slutar tio minuter senare så har man förstått ungefär lika mycket som om man sett hela filmen. Det går visserligen beskriva som något bra när skruvade människor som Terry Gilliam är i farten, men Roy Hill är alldeles för kär i mysiga stämningar och trevliga uttryck för att lyckas med det.

Även om handlingen mest känns knepig för sakens skull så kan jag inte ta ifrån Slaughterhouse-Five att den är rätt underhållande med sitt sketchliknande upplägg. Som jag påpekat många gånger förr så är den typiska 70-talskänslan aldrig fel i filmernas värld och så även denna gång. Så strunta i att försöka se logiken och uppskatta den enkla underhållningen istället, för mer än så är den inte.

Betyg: 3/5

Tron (1982)

Jag är nog inte ensam om att ha blivit imponerad av den nya TRON: Legacy och därför letat upp originalet Tron från det gamla 80-talet. Med sina effekter från en svunnen tid och med en ung Jeff Bridges i toppform är jag förhoppningsvis inte heller ensam om att ha charmats av även den här gamla godingen.

Vad som glädjer mig mest är att uppföljaren verkligen respekterar originalet, eftersom jag undan för undan upptäcker många referenser som ses i den senaste installationen. Dessutom följer storyn samma mall, med Bridges fast inne i ett datasystem med ett elakt datorprogram i hasorna. Gladiatorkamper förekommer såväl som motorcykeljakter, vilket också är det som kännetecknar uppföljaren.

Att effekterna görs snyggare i uppföljaren är ingen underdrift, men även om originalet inte direkt har åldrats med stil är jag inte en sån som gnäller på sådant. Istället tyckte jag det var hur kul som helst att se Bridges och Bruce Boxleitner (som självaste Tron) i sina fula hockeyhjälmar och med förhistoriska datorspelsmiljöer. Hur fult det än är med effektfyrverkeriet, så är det charmigt som bara fan.

Jag nämnde i texten om uppföljaren att jag tyckte Bridges blev mer och mer som sin legendariska karaktär Lebowski, men det faller sig helt naturligt när man sett originalet. Han är verkligen född till den rollen och jag tackar bröderna Coen varje dag i veckan för den underbara castingen.

Storyn är förvisso simpel, men just frågeställningen vad som händer när datorer börjar tänka själva var ju något som James Cameron tog till vara på två år senare med sin Terminator. Samma frågor förekommer i allra högsta grad i Tron, men tas inte riktigt på samma allvar.

Betyg: 3/5