Vad händer när spelvärlden kan erbjuda en alternativ verklighet som är så verklig att verkligheten inte längre känns verklig nog? Människor har alltid sökt vägar att fly verkligheten, filmer är inte minst en utveckling av det, men David Cronenberg verkar mena att det här med spel är något farligt. I hans alternativvärld har utvecklingen gått så långt att spelet inte längre är elektroniska apparater, utan levande organismer som kopplas samman med ryggraden. I Cronenbergs framtid går alltså alla runt med en kontakt i ryggslutet för att kunna koppla in spel.
Det hetaste spelet på marknaden kallas eXistenZ, skapat av en högt ansedd utvecklare spelad av Jennifer Jason Leigh, som ett gäng exklusivt utvalda personer samlas för att spela. Skaparen är också med, men hon verkar inte riktigt vara den rampljussökande personen. I centrum hamnar hon offrånkomligen när hon utsätts för ett mordförsök av någon som uppenbarligen vill henne något ont. Faktum är att det är många som vill henne något ont, vilket gör att hon i skydd av någon sorts livvakt (Jude Law) tvingas ta till flykt.
Över huvud taget är det svårt att få grepp om vad det är som är så speciellt med spelet eXistenZ, men Cronenberg följer devisen att frågetecken endast uppstår om någon ställer frågor. I hans alternativa alternativvärld är därför spelet och dess skapare allmänt vedertaget som oerhört mäktigt respektive genial. Samma devis gäller själva världen, som är svår att placera både i tid och plats. Reglerna sätts därför allteftersom nya situationer uppstår.
En film om en alternativvärld kräver givetvis att karaktärerna ger sig in i ännu en alternativvärld, det vill säga det omtalade eXistenZ-spelet. I och med det förloras verkligen grepp om tid och rum, mycket på grund av att filmen inte längre omfattar dessa irreversibla begrepp. I stället rör de sig i den skapade spelvärlden, ganska exakt som DiCaprio och gänget rörde sig i Inception, fast utan att åtminstone jag förstår vad syftet är. Speciellt rolig verkar inte spelvärlden vara heller, men det är tydligen realism som är grejen i framtiden, enligt Cronenberg. Realism är uppenbarligen inte synonymt med underhållning.
Recensenten Andy Seiler (USA Today) skrev om eXistenZ att Cronenberg ”kan skapa alternativvärldar som få andra, men att han sällan kan få oss att bry oss om dem”. Seiler sammanfattar min uppfattning om Cronenberg generellt och eXistenZ i synnerhet väldigt väl. Lika mycket som jag uppskattar den påtagliga känslan av den udda värld han bygger upp, lika lite bryr jag mig. När dessutom skådespelarna kämpar med att få de styltiga replikerna och användandet av konstiga prylar att framstå som naturligt, blir frånvaron av intresse ännu tydligare.
Fullt så enkelt att avfärda eXistenZ är det däremot inte. I och med att den sista tredjedelen använder alla verktyg i den så kända twist-boken går tiden helt plötsligt fortare igen. Den allra sista twisten är så simpel att en nyare film (det här var ändå The Sixth Sense-tider) knappast hade kunnat använda den, men i fallet eXistenZ skapar det eftersökt effekt: jag blir förvånad och plötsligt finns det något som gör att jag faktiskt kommer komma ihåg den. Som upplevelse betraktad är det mer än vad många andra filmer klarar av att erbjuda.

Huvudpersonen i Pi plågar sig själv på de mest självdestruktiva sätt man kan tänka sig i sin jakt på att tillfredsställa sitt tvångsmässiga och sjukliga behov. Låter det bekant? I Requiem for a Dream är huvudkaraktärerna drogberoende, i The Wrestler kan huvudpersonen inte slita sig från sitt leverne och i 


Många filmer använder sig av ett berättarformat; filmen utgår från att en person berättar en historia för en (eller flera) lyssnare, samtidigt som en skildring av berättelsen visas för oss tittare. Några exempel på filmer som använder formatet: Titanic, Forrest Gump och Edward Scissorhands. Det finns med andra ord många exempel på att formatet går att göra utmärkta filmer med (samtliga nämnda är i mitt tycke just utmärkta). En sak som jag brukar fundera på när jag ser dem är dock hur skicklig berättare man måste vara för att kunna förmedla så omfattande och detaljrika berättelser. Ibland önskar jag till och med att kameran hade stannat i rummet och lyssnat på de ord som sägs, men ett sådant format lämpar ju sig bättre för litteratur. Dock finns det undantag; The Man from Earth är ett kammarspel som inte lämnar nutid för en sekund, trots att den berättar hela mänsklighetens historia.
”Don’t take another step or the president gets it between the eyes.”





