The Fog (1980)

Månadens filmspanartema utgår från ”specialeffekter”. Min tagning på det är att fokusera på den sorts specialeffekter som jag gillar allra bäst, nämligen de filmer som verkligen har speciella effekter. Handgjorda eller trickfilmade, i vilket fall handlar det om att lura tittaren. I och med datorgenerade effekters intåg i filmvärlden har visserligen möjligheterna ökats, men det verkar också ha gjort avkall på fantasifronten. Därför vill jag med den svenska bloggscenens ögon på mig uppmärksamma en film av den gamla, goda skolan, även om just denna betraktelse inte är en av sin klass bästa.

***

En dimma drar in över den lilla fiskarstaden Antonio Bay vid den kaliforniska havskusten. Inte nog med att dimman är osedvanligt tät, den lyser och får alla elektroniska apparater den omfamnar att få fnatt. Desto värre är det om du som människa hamnar i dimman, för som filmens tagline lyder: ”what you can’t see won’t hurt you, it’ll kill you!”. Det är ingen lögn, liemannen i form av en gammal skeppare som blivit plundrad utanför Antonio Bay använder dimman som skydd för att utkräva hämnd mot staden, i synnerhet mot kyrkväsendet.

Som i alla John Carpenters filmer, åtminstone från den här perioden, är stämningen gjuten från första början. Den egenhändigt komponerade ljudmattan, med elektroniska blipp och tungsinta syntslingor, och inslag av kusliga detaljer i form av exempelvis bilar som börjar tuta utan anledning, gör att det inte är svårt att fångas in. Själva skräckelementen är därför förtjänstfulla i sin utformning och fungerar således ytterst effektivt, utan att för den sakens skull förlita sig på de enklaste skrämseleffekterna.

Det som skiljer The Fog från Carpenters mer kända filmer, företrädesvis Halloween och The Thing, är inte det tekniska, utan mer det berättarrelaterade. Ett gäng karaktärer introduceras, men få av dem hinner med att skapa möjlighet att känna empati för dem. När dimman kommer är det lite väl enkelt att förlita sig på att vi som tittare faktiskt vill att karaktärerna ska överleva, så länge det inte gäller djur eller barn (som nästan alltid har frikort i filmers värld). Den enda karaktären som jag bryr mig om, som även är den som får mest tid, är en kvinnlig radiopratare som befinner sig på den mest ödsliga platsen i hela samhället; i en fyr ute vid klipporna. Där sitter hon och spelar musik, pratar med en sensuell ton tänkt att locka alla vakna nattsjälar och levererar väderrapporter. Hon har även förmånen att se en stor del av staden, vilket visar sig nyttigt när dimman ger sig in mot land.

De resterande karaktärerna finns mest bara till för att driva handlingen framåt, men ges inte så stort utrymme att verka levande. Jamie Lee Curtis spelar en liftare, vars entré i staden visserligen sammanfaller med dimmans, men hon finns mest till för att på olika sätt kunna visa dimmans grymhet. I hennes bekantskap får vi se lik som inte är som de ska och hon får även äran att hamna i biljakt med dimman. Psycho-legendaren och tillika Lee Curtis mamma, Janet Leigh, återses också. Tyvärr utan relation till någon av de övriga karaktärerna. Här hade det funnits utrymme att låta två skräckikoner, tillika mor och dotter, spela mot varandra, men det var uppenbarligen inget det fanns intresse av när det begav sig.

Skräckelementet är visserligen tydligt, när dimman kommer blir det kaos, men det känns också lite för simpelt för att vara Carpenter. Nog för att det är effektfullt att porträttera något så vardagligt som ondskefullt, men det är samtidigt så pass överdrivet att det är svårt att känna någon verklig rädsla . Det går att säga att Halloween lider av samma sak, men där är samtidigt gärningsmannen ett uppenbart och oförutsägbart psykfall. Där finns hela tiden en närvarande känsla av att han kan dyka upp var som helst. Dimman är lite för långsam och ”okarismatisk” för att skapa den sortens spänning.

The Fog innehåller mycket av det som gjort John Carpenter känd, men det går samtidigt inte att frånse att det finns andra filmer i dennes regi som är bättre på det mesta. Men samtidigt är just skräckfilmer svåra att se om, det tenderar att minska spänningsnivån, och därför kan jag varmt rekommendera ett stycke förtjänstfull skräck. För mig är den enormt påträngande musiken anledning nog att se den.

***

Läs nu vilka specialeffekter de övriga filmspanarna har lyft fram:

• Except Fear
• Fiffis filmtajm
• Filmitch
• Fripps filmrevyer
• Jojjenito
• Mode + Film
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Velvet Café

Christine (1983)

Christine är namnet på en Plymouth Fury som redan vid monteringen på fabriken ter sig som en ond bil. När en montör är och pillar i motorrummet får denne genast se sina fingrar hamna i kläm, medan en annan tvingas offra sitt liv efter att ha gjort bilen upprörd. I Stephen Kings litterära förlaga (som faktiskt släpptes strax efter att den här filmatiseringen) motiveras bilens ondsinta själ med att den blivit besatt av ondska, medan det här faktiskt inte ges någon förklaring. Fast vad gör väl det, en elak bil är en elak bil och en elak bil är inget man vill ha efter sig.

John Carpenters fäbless för det oförklarliga och oberäkneliga hotet mot försvarslösa individer gör sig känd återigen, även om hotet inte är fullt lika skrämmande som i hans övriga filmer. I stället är det snudd på tramsigt, men det gör samtidigt inte så mycket. Carpenter tillhör nämligen den lilla bunten filmskapare som inte behöver en bra story för att göra en hygglig film. Genom att behandla historien på ett seriöst sätt och inte överdramatisera att det är just en bil som löper amok, är det inte så stor skillnad på Christine och exempelvis Halloween i upplägg och utförande. Den lilla skillnaden som finns gör sig dock till känna i kvalitet, där Halloween är bättre på alla punkter.

Christine är utan tvekan mer än vad som möter ögat.

Det som gjorde Halloween särskilt bra var att själva handlingen enbart fanns till för att ytterligare addera till spänningen, medan Christine rullar fram en karaktärsflora som verkar ha rymt från någon John Hughes-film i närheten. Vi har glasögonormen Arnie, nördig och oskuld, som blir lovad av sin footballstjärna till kompis att snart, snart kommer det att hända saker. High school står nämligen för dörren och då kommer hela världen ligga för deras fötter. Givetvis visar sig ingen av drömmarna vara sanna, men för Arnie väntar större ting när han får tag på Christine.

Problemet är att grundberättelsen, John Hughes-storyn om sexuellt frustrerade tonåringar, inte har så mycket med bilen Christine att göra. När Arnie får bilen blir han visserligen personlighetsförändrad, får mod och skippar bågarna, men däröver händer inte så mycket mer. Pojkarna som varit elaka mot honom tidigare får givetvis sin hämnd, men snarare på grund av att Christine av någon anledning får för sig att skipa ”rättvisa”. Det märkliga är bara att bilen inte verkar se till någons bästa, för även personer Arnie håller kära råkar illa ut, för att inte tala om Arnie själv.

Före och efter Christines intåg i Arnies liv.

Christine går att dela upp i två halvor; först har vi high school-rullen, sist har vi hämnd-rullen med en galen bil i spetsen. Den ena är helt okej för sig, den andra är till och med lite bättre. Carpenter är för skicklig för att låta någon av dem vara dålig, men sett som ett Venn-diagram skär aldrig de separata cirklarna varandra. I den bemärkelsen hade det varit bättre att låta filmen vara en renodlad skräckfilm, eftersom det är i dessa moment Carpenter verkar trivas som bäst.

Som ett verktyg för att få ur sig en bunt intensiva syntstycken (åh ja, inte en text om Carpenter utan att påtala musiken) och få möjlighet till att prova några nya sätt att jaga människor på, fungerar den däremot väl. De stunder som är långsamma och ospännande (som när karaktärerna pratar med varandra) vägs upp av när Christine får chans att göra sitt. Som Arnie säger till bilen strax innan den transformerar sig till sitt finaste jag: ”Show me!”. Ur ett kultperspektiv vinner den dessutom flera poäng, filmer görs inte längre på det här viset och bara det är en anledning att se Christine.

Alien (1979)

Eftersom Prometheus har premiär just i dag, rotade jag fram min gamla recension av Alien. Jag är osäker på hur filmerna relaterar till varandra, men som jag har förstått det så utspelar de sig i samma ”universum”. Nåja. Texten publicerades ursprungligen den 21 april, 2009.

Rymdskeppet Nostromo, med en besättning på endast sju personer, upptäcker tecken på intelligent liv när de passerar en okänd planet. Enligt reglementet är de tvingade att kolla upp vad det är för något, så de landar på planeten och tar en rymdpromenad. På planeten hittar de ett ödelagt rymdskepp och framförallt – de möter fröken Alien för första gången. En av besättningsmännen blir attackerad och trots vissa tvivel släpps han ombord på skeppet igen. Det kommer visa sig vara ett stort misstag.

Det är ingen glad film. Den inger inget som helst hopp, utan är bara nattsvart och ondskefull. Varje scen är relevant och bygger på känslan av krypande och påtaglig spänning. Det här är faktiskt en av ytterst få filmer (om inte den enda) som får mig att känna ett äkta obehag. Stämningen, miljöerna och det långsamma tempot är nästan på bristningsgränsen till vad jag klarar av. Bara ljudbilden är tillräcklig för att skapa obehag. Lyssna speciellt efter ljudet av ett bultande hjärta. Då är det dags att vända huvudet till, för då vankas hemskheter.

Ridley Scott låter filmen traska på i sitt eget tempo och tar sig tid till att belysa det viktiga. Monstret är i sin tur inte det viktiga, utan det är hur människorna reagerar. Och de reagerar. De är rent utav skräckslagna och det går nästan att ta på den rädsla de utstrålar. Med andra ord ungefär samma känsla som för oss som följer äventyret utifrån.

Vad ska man prioritera? Upptäckten av nytt liv eller människan? I ett avgörande läge som kan innebära stora framsteg för hela vetenskapen, är människan då sekundär? Det är vad Alien i grunden handlar om och även anledningen till att de hamnar i den situation de hamnar sig i. Många filmer har tagit efter konceptet, speciellt mystiskt djur mot människor i en avlägsen miljö. Vissa mer framgångsrika än andra. men Alien förblir nummer ett och inte ens tidens tand har påverkat dess kvalitet.

Betyg: 5/5

Slutligen, det är en sorts milstolpe för mig att kunna återpublicera ett så gammalt inlägg. 2009? Jisses, den här j-vla filmbloggen börjar bli en gammal j-vla filmblogg.

Suspiria (1977)

Sent i fredags knackade suget efter en stämningsfull skräckfilm på dörren. För mig sker det ytterst sällan och därför visste jag att goda råd var dyra, att detta sug var något jag snabbt behövde ta itu med. En snabb genomblick av vad som fanns tillgängligt gav mig några alternativ, men det var Suspirias färgglada omslag som lockade mig mest. Det fick duga, så jag satte snabbt igång filmen för att inte riskera att suget försvann igen.

I kategorin stämningsfulla öppningssekvenser tillhör Suspirias en av de mest effektiva. När amerikanskan Suzy landar i München en sen och regnig natt, är bara promenaden från terminalen ut till taxin tecken på att det här är en speciell film. Med den tunga och intensiva musiken av Goblin visas allt från skjutdörrar till vanliga förbipasserande upp som potentiella hot. Ingen eller inget är att lita på.

Suspiria är min första närkontakt med Dario Argentos filmskapande, men det är tydligt att det är en inflytelserik filmskapare. Hans användande av starka färger, i synnerhet röda nyanser, ger filmen ett unikt uttryck. Det gör också själva upplevelsen speciell eftersom det är sällan, åtminstone jag, har stött på en film där det visuella är så stor del av upplevelsen. Visst finns det andra filmer som förlitar sig på det visuella, kanske ännu mer, men just upplevelsen Suspiria blir väldigt förknippat med färger.

Rött så det förslår. Bild tagen från Filmitchs recension.

Tillsammans med den ständigt närvarande musiken gör det att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om själva handlingen. Den går ut på att amerikanskan Suzy ska studera på en balletskola i Freiburg, men väl där är det något som inte står rätt till. Ska jag vara ärlig fick jag ingen vidare uppfattning om vad det var eller att jag förstod logiken i händelseförloppet, men Suzy hamnar i alla fall i en situation där hon måste ta sig ur skolbyggnaden eftersom folk dör som flugor runt omkring henne. .

Handlingens tillkortakommanden beror också på att det inte finns så mycket skådespeleri att driva den framåt med. Jessica Harper har utseendet med sig, men det faktum att hon är dubbad gör negativ inverkan på hennes karisma. Dubbningen är dock ett kapitel för sig, då alla talar italienska, trots att filmen alltså utspelar sig i Tyskland med huvudsakligen amerikanska karaktärer. Det var dock något jag vande mig vid ganska omgående, så det är inget större problem.

Den riktiga spänningen infinner sig aldrig och jag hinner till och med gäspa några gånger mot slutet. Att mina gäspningar ska tas med i beräkningarna vid summeringen av filmens kvalitet är kanske inte rättvist, men faktum är att den tappar i tempo. Däremot blir det aldrig tråkigt och inte heller överdrivet (ack så vanligt i genren). Därför, när fredag blivit lördag, reste jag mig upp förhållandevis nöjd. En charmig skräckfilm som inte direkt får mig att springa efter fler Argento-filmer, men som i alla fall gett en liten mersmak. Nästa gång suget knackar på ligger hans filmer bra till hands.

Betyg: 3/5

Nedan testar jag Spotify:s Play Button. Ett så enkelt verktyg för att dela med sig av musik måste utnyttjas, speciellt när vi har en film med så suggestiv och medryckande musik på bordet.

The Tenant (1976)

I Roman Polanskis inofficiella lägenhetstrilogi är The Tenant (Hyresgästen i Sverige) den avslutande delen. Gemenskapsbandet med de två andra, Repulsion och Rosemary’s Baby, är att huvudkaraktärerna på olika sätt isolerar sig själva från omvärlden i sina lägenheter. I The Tenant spelar Polanski själv huvudrollen som Trelkovsky, en polack bosatt i Frankrike. Han är en timid, tystlåten och konflikträdd man som går efter devisen mind your own business. Med sin lugna uppsyn lyckas han få en lägenhet i Paris, dock med haken att den förre hyregästen inte flyttat ut än. Denne ligger nämligen på sjukhus efter att ha hoppat ut genom fönstret i lägenheten. För samtliga i huset är hon så gott som död, vilket också blir verklighet efter ett kort tag. Trelkovsky flyttar då in och upptäcker genast att grannarna knappt låter honom andas utan att de på något sätt visar sitt missnöje över det ”oväsen” han för. Galenskaperna blir värre och värre, innan det går upp för honom att resten av hyresgästerna vill göra sig av med honom på liknande sätt som med kvinnan som bodde där innan honom.

Det egentligen enda som är dåligt i The Tenant är just den plötsliga insikten och förändringen av Trelkovsky personlighet och sinnesnärvaro. Hans paranoia börjar lite smått med små misstankar mot sina grannar, hyresvärden och annat folk han på något sätt har kontinuerlig kontakt med. Således isolerar han sig från omvärlden, men förändringen från paranoid till sinnessjuk sker så fort och plötsligt att jag som tittare knappt hänger med. Hela händelseförloppet sker på ett sådant sätt att jag inte uppskattar det. När jag förklarade mitt missnöje i Trash is Kings recension förklarade han att det är det enda rätta, eftersom Trelkovsky inleder filmen som frisk men allt eftersom blir mer och mer sjuk. Därför är den plötsliga förvandlingen till total sinnesjukhet egentligen inget anmärkningsvärt. Jag kan köpa den teorin och jag tror att om jag hade varit förberedd på det så hade jag kanske inte fokuserat så mycket på det. Därför flaggar jag för att detta missnöje kanske är som bortblåst vid nästa visningstillfälle.

Som helhet så är The Tenant bland det bästa Polanski har regisserat. Dess främsta styrka är att den även visar hans fenomenala skådespelartalang. Från att visserligen gjort fina insatser i både Dance of the Vampires och Chinatown så är det här den ultimata uppvisningen av denna filmgigant. Må vara att Trelovsky är en persona av honom själv, men på det sätt han presenterar och spelar sin roll är på alla sätt imponerande. Det är synd att han inte tagit sig an fler skådespelaruppgifter i sin karriär.

Jag har velat fram och tillbaks kring hur mycket den plötsliga personlighetsförändringen påverkar mitt slutomdöme. Jag gillar i princip allt annat och i ärlighetens namn är slutet kanske det enda möjliga, med hänvisning för teorin presenterad ovanför. Möjligtvis hänger jag upp mig i onödan, men det är ändå värt att fokusera på. Polanskis skådespel, Sven Nykvists foto och den fenomenala stämningen, väl i klass med Polanskis bästa ögonblick i Rosemary’s Baby, räcker ändå alldeles utmärkt för att kompensera denna brist.

Betyg: 4/5

Tryck här för att läsa fler recensioner av Polanskis filmer

Dance of the Vampires (1967)

Det finns en osäkerhet kring vad Roman Polanskis vampyrfilm egentligen heter. Från början var titeln Dance of the Vampires och som jag har förstått det är det också så upphovsmannen själv vill ha det. Ett amerikanskt filmbolag ville ha en mer farsinspirerad titel och hittade därför på The Fearless Vampire Killers or: Pardon Me, But Your Teeth Are in My Neck. Bedrövlig titel, så klart,  men ändå verkar det som att den blivit något av en standardtitel. Sådant går jag naturligtvis inte med på, så hädanefter benämner vi den enbart som Dance of the Vampires.

Polanski spelar själv rollen som Alfred, assistent till professor Abronsius (Jack MacGowran), som tillsammans ger sig av till Transsylvanien på vampyrjakt. Efter en galen hästfärd, som gör den Einstein-liknande Abronsius lika frusen som en isbit, stannar de för att tillbringa natten på ett lokalt värdshus. Väl där möter Alfred den bedårande Sarah (Sharon Tate) som han genast blir förtjust i och när hon blir kidnappad av en vampyrherre bär det av till dennes slott där all möjlig galenskap senare äger rum.

Till skillnad från Polanskis tidigare komediförsök Cul-de-sac är tempot uppskruvat redan från början. Det finns nästan inga transportsträckor, utan hela tiden händer det något helt galet. Tillsammans med den kalla vintermiljön och Kryzysztof Komedas enastående musik skapas dock en genuin stämning som påminner mer om en riktig skräckfilm än om komedi. Trots det fungerar fortfarande skämten, utan att det för den sakens skull blir för löjligt. För allvaret ligger ändå som en hinna över hela filmen.

Dance of the Vampires hade säkert blivit sedd med andra ögon om inte Sharon Tate blivit mördad av Mansonfamiljen två år senare. Då hade det kanske setts som den romantiska och idylliska start på ett långt förhållande, som kanske hade gett Polanski själv en mindre skandalomsusad aura. Men nu blev det inte så och därför känns det inte bara märkligt att se Polanski och Tate så uppenbart lyckliga och förtjusta i varandra i filmen, utan även sorgligt. Dessutom när Polanskis rollfigur är så uppenbart likt honom själv, en liten, ung och ganska tillbakahållen kille, medan Tate symboliserar den ouppnåeliga skönheten.

Mitt slutomdöme är positivt och Polanski visar upp sin omisskännliga och karaktäristiska känsla för stämning, som han så många gånger efteråt har övertygat med. Hans ambition och starka vilja smittar av sig och i kombination med just kemin mellan honom och Tate är det svårt att inte på något sätt beröras eller engageras av denna vampyrdans.

Betyg: 3+/5

1997 sattes en musikal upp baserad på den här filmen. Jag vet inget mer om den än att Jim Steinman gjort musiken. Det innebär att ett nummer inkluderar en tysk översättning av Total Eclipse of the Heart. Med andra ord rätt långt ifrån Komedas ursprungsmusik.

Repulsion (1965)

Det är väldigt synd att jag inte gillar filmer med hallucinationsinslag. Nästan varje gång jag ser en sådan finner jag mig själv uttråkad och oengagerad. Repulsion är Roman Polanskis första engelskspråkiga film och innehåller mycket av det jag egentligen gillar med hans filmskapande. Det är märkliga händelseförlopp och en kuslig, nästan påtaglig stämning, men det hjälper föga när jag blir så likgiltig inför protagonistens öde.

Det börjar annars lovande med en väldigt fängslande öppningssekvens med huvudkaraktären Caroles ena öga i fokus tillsammans med trummusik. Frågan är naturligtvis vad hon tittar på och eftersom repulsion betyder motvilja är den naturliga slutsatsen att hon inte har någon angenämn synvilla. Utrymmet för utomstående analys försvinner dock rätt omgående eftersom filmen övergår till en expressionistisk hållning där allt mer eller mindre visas ur hennes perspektiv. Hon bor tillsammans med sin syster och det är när denne reser iväg på semester med sin respektive som hon blir lämnad ensam och allt elände inleds. Innan dess visas med flera exempel på hur tafflig, blyg och obekvämt Carol är i sin relation med män. Eftersom hon har utseendet på sin sida hindrar det inte männen från att ständigt ge inviter, som lika ständigt nobbas.

Huvudtemat är att Carol på något sätt är rädd eller känner motvilja mot män, vilket förstärks av att hon får hallucinationer att hon blir attackerad och våldtagen av just män. Det hela är väldigt obegripligt, men eftersom fokuset ligger på hennes sinne får det ingen direkt förklaring. Jag kan inte förstå vad Polanski vill ha sagt och trots att han använder sin känsla för att skapa stämning och obehag hjälper det föga. Den tekniska biten är annars alldeles lysande, där framförallt ljudet utmärker sig.

Polanski uppger i sin självbiografi att Repulsion bara är ett ”medel för att uppnå ett mål”, för att kunna finansiera filmen Cul-de-sac, som tydligen låg honom närmre kring hjärtat på den tiden. Med denna information är det lätt för mig att hävda att Repulsion inte är en viktig film, men dess goda renommé omöjliggör definitivt det. Eftersom jag har haft så fina upplevelser med de övriga Polanski-filmer som jag har sett är det därför med lite motvilja som jag konstaterar att Repulsion inte fungerade för mig.

Betyg: 2/5

Rosemary’s Baby (1968)

När vi ändå har sparkat in dörren till Polanskivärlden kan vi lika gärna hänga kvar och se vad vi hittar. Många är nog rörande överens om att denna värld inte direkt är fylld av leenden och skratt, vilket kan ha sin förklaring av många anledningar. Framförallt för att han är vansinnigt duktig på att skapa ruskiga och kusliga filmer. Det finns kanske fler anledningar, men de lämnar vi åt sidan. Hur som helst når kuslighetsmätaren sin absoluta zenit i Rosemary’s Baby, som behandlar en riktig helvetesgraviditet.

Rosemary och Guy är det unga och naiva paret som flyttar till storstaden för att lyckas. Guy kämpar med sin skådespelarkarriär och Rosemary gör sitt bästa för att stötta honom. Bredvid sig i den nya antika byggnaden bor ett äldre, excentriskt par som genast tar sina nya grannar till sig. Allt verkar ändå lovande och ännu bättre blir det när Rosemary visar sig vara gravid. Lyckan är dock kortvarig. Från och med graviditeten börjar helvetet på riktigt. Hon blir likblek, tappar vikt och saknar allt som hör den vanliga graviditeten till. Ändå säger alla att det inte är något att oroa sig för. Hon blir mer och mer paranoid mot sin omgivning men när hon precis ska följa sin sunda instinkt börjar barnet i magen röra på sig och allt verkar som vanligt igen. Ett tag, vill säga.

Genom att långsamt bygga upp spänningen skapas en enormt påtaglig stämning. Själva skräckmomenten finns inte där och jag som tittare blir inte heller så rädd, men stämningen gör att jag hela tiden fylls av ett stort obehag. Rosemary kämpar för att behålla sin mentala skärpa medan omgivningen bara hejar på och ägnar mer uppmärksamhet åt varandra än åt den havande. När någon väl hör av sig med misstankar drabbas den av en mystisk stroke innan misstankarna hunnit förmedlats. Ingen går att lita på, allra minst Guy. Parallellt med Rosemarys problem spirar hans skådespelarkarriär och han ägnar mer uppmärksamhet åt de entusiastiska grannarna än åt sin lidande fru.

Hur många scener som helst är sådana som etsar sig fast och säkert har hemsökt många nervösa blivande mödrar genom åren. Allt är den briljanta Mia Farrows förtjänst. Efter att mest ha sett henne i diverse Woody Allen-produktioner av betydligt mer lättsam karaktär är det nästan med chock jag ser henne som en vacklande och desperat likskepnad, långt ifrån den vanliga bilden av både henne och blivande mödrar. Även maken Guy, som i sin tur genomgår en enorm förändring, spelas med briljans av John Cassavetes. Han utstrålar precis den pålitliga fasad som Rosemary från början föll för, samtidigt som han blir mer och mer opålitlig. När är gränsen nådd? När började förvandlingen? Frågorna är många och svaren är obefintliga eftersom det inte går att avgöra. Fantastiskt skådespel, rakt igenom.

Rosemary’s Baby visar upp en världsbild där ingen går att lita på. Polanski sätter den mentala hälsan på ett ordentligt prov och gör en film som etsar sig fast och berör, samtidigt som den skrämmer och väcker tankar kring hur man hanterar en situation där bara rädslan styr och ondskan står vid varje hörn. Inget för kvinnor i havandeskap.

Betyg: 4/5

Scream 4 (2011)

Den fjärde installationen i Scream-serien kräver lite historiabakgrund. Innan den första Scream kom så var slashergenren nästan totalt urvattnad. De största franschisen från 70- och 80-talet hade för länge sedan nått sin kvalitets- och populratietstopp och få slashers fann sin väg till biograferna. Därför var -96 ett stort år för genren när Scream med sin kombination av genrens mest tydliga klyschor och en rejäl dos humor visade att en död man aldrig är död förrän eftertexterna börjat rulla.

Som vi alla vet var 90-talet ironins högborg, men tiden går och med den framgår det lätt vilka melodier som är tidlösa och vilka som inte är det. Med Scream 4 får vi det vitt på svart att det som fungerade för 15 år sedan inte nödvändigtvis fungerar idag. Det känns inte alls fräscht att ständigt använda sig av klyschor och onödigt många vändningar längre, eftersom vi redan har sett det. När det dessutom blir en massiv överladdning av metareferenser känns allt som ett desperat försök att fortfarande visa att gammal är äldst. Det fungerar dock inte. Man skrattar åt Saws tortyrporr och raljerar över hur oorginellt det är med uppföljare, men missar helt det faktum att man har gjort franschisen till en i raden av de filmer man gjorde parodi på med första filmen.

Små betraktelser jag gjorde var att Apple betalat väl för sin produktplacering eftersom det nästan är fler iPhones än döda kroppar i bild, plus en och ennan dator. Inget fel i det, men en cool och medveten film hade gjort det snyggare. En annan grej som har med det faktum att tiden har gått är att postertiteln Scre4m också känns som ett grep från förr. Senaste gången jag såg en sifferbokstavstitel som kändes fräsch måste vara Se7en och den är alltså från -95. Den förblir den senaste.

Scream 4 bjuder visserligen på några skratt, men känslan av att man ser på Scary Movie 5 är knappast något positivt. Men eftersom Scream från början var tänkt att heta just Scary Movie så är den senaste (som för övrigt ska vara den första i en ny trilogi) delen som sluter cirkeln. Att mantrat ”don’t fuck with the original” nämns flera gånger ser jag inte som en slump. Synd att filmen inte klarar av att leva upp till det.

Betyg: 2/5

The Traveler (2010)

Jag högaktar Val Kilmer och anser han vara en av mina absoluta favoritskådespelare. Förutom att ha varit med i världens roligaste film Top Secret (för övrigt hans debut), så har han medverkat och gjort stort avtryck i både Heat och The Doors. Samtliga är filmer som hamnar på min top 20-lista över personliga favoriter. Heck, till och med i True Romance är han coolare än någon annan. Jag tycker även hans Batman är riktigt fräck, men den markerade också slutet på hans höga stjärnstatus. Sedan dess har det blivit fler lågbudgetproduktioner och färre inhopp i stora projekt. Inget fel i det och jag har till denna dag levt med illusionen att han kan lyfta även den mest värdelösa film till något som i alla fall är sevärt när han är i bild, men oj, så fel jag hade.

I The Traveler spelar han en konstigt sminkad vålnad som dyker upp på en polisstation sent en natt. Långhårig, skrovlig hy och stora mörka kläder berättar att han är en konstig filur. Dessutom visslar han titt som tätt och det är tänkt att vara skräckinjagande, vilket fungerar på de korkade poliserna, men knappast på tittarna. En historia med diverse mord berättas så småningom, men den är så oinspirerat genomförd att man kan tro att det faktiskt inte fanns något manus vid inspelningen. Alla spelar över, utom Kilmer som bara mumlar och tittar in i väggen. Visserligen är han bäst i sällskapet, men inte ens det hjälper när han inte visar något hjärta över huvud taget.

Tillbakablickar blandas med tortyrscener (varav en är riktigt brutal), men det blir aldrig spännande. Inte ens när den obligatoriska twisten kommer lyfter man på ögonbrynen. Det är bara tråkigt, långsamt och totalt meningslöst. Jag hoppas du fick bra betalt i alla fall, Kilmer. I min bok fick din kvalitetsstämpel sig en rejäl törn.

Betyg: 1/5