Hancock (2008)

För ett tag sen fick jag ett enormt sug efter att se en riktigt, riktigt bra tv-serie. En sådan som totalt fångar en och gör att man utan att ens blinka vill dra igång nästa avsnitt hela tiden. Det resulterade i att jag helt plötsligt var mitt uppe i Twin Peaks, True Blood (avklarad nu dock), Six Feet Under och The West Wing. Samtidigt. Så kan det gå. Jag ser samtliga serier med olika sällskap, förutom The West Wing som jag matar igenom på egen hand. Hur som helst, det har gett tydliga avtryck i mitt filmtittande som i princip har blivit obefintligt. Åtminstone jämfört med hur det vanligtvis brukar vara. När jag då här om kvällen såg över vad som fanns tillgängligt i att-se-hyllan letade jag efter något lättsmält, relativt kort och förhållandevis underhållande spektakel. Valet föll på Hancock. Faktiskt utan någon större konkurrens.

Även om jag vanligtvis brukar dra mig från att se den här typen av standardaction, speciellt ensam, så ska inte den enkla underhållningen föraktas. Dessutom gillar jag ju superhjältefilmer, i synnerhet Superman-serien. Därför gillar jag även Hancock eftersom den påminner en del om när självaste Superman blir plakat och ohjälpsam i Superman III. Hancock (Will Smith) bär på samma personlighetsdrag, men har ändå ett stort hjärta. Trots att han räddar liv innebär hans aktioner ofta stora ekonomiska konsekvenser eftersom i princip allt som går att slänga i luften eller förstöras också slängs i luften och/eller förstörs. Att han dessutom är berusad och otrevlig gör att allmänheten så sakteliga börjat tröttna på sin superhjälte. Efter att själv ha blivit räddad tar sig PR-agenten Ray (Jason Bateman) sig an det allmänna intrycket av Hancock. Han övertygar honom om att överlämna sig själv till myndigheterna och indirekt infinna sig i fängelset är den bästa vägen att få ordning på både välmåendet och relationen till allmänheten.

Första halvan är förvisso fylld av komiska poänger, men det finns ändå en cynisk förhållning. Det är inget ovanligt att superhjältar på film brottas med sin ensamhet och unika förmågor, men den stora depression som just Hancock känner får så pass mycket utrymme att växa och utvecklas på att jag faktiskt utvecklar en viss sympati för vår superhjälte. I andra halvan flyttas fokus ännu mer till en mer mörk handlingsutveckling då Hancock träffar en jämlik och tvingas göra upp med både sitt förflutna och sin framtid. Jag ska inte avslöja mer än så, men en stor vändning sker ungefär halvvägs in i filmen och även om jag uppskattar den oväntade utvecklingen, är det en så stor förändring att tempot känns lite ryckigt. Kanske beror det på min förvåning, men det känns nästan som att den andra halvan är mer utformad som en uppföljare i sig än som avslutning på hela inledningen.

Hancock är givetvis både överdriven och ologisk, men jag blev ändå positivt överraskad av ambitionen att göra något annorlunda. Det lyckas inte fullt ut, men jag får nog säga att den är mer lik I Am Legend än I, Robot. Om man ser till betygstegen befinner den sig mitt emellan, vilket enligt min mening beskriver Hancock rätt bra. Allvarlig och tramsig på samma gång.

Betyg: 3/5

Kick-Ass (2010)

Oj! Vilken film! När eftertexterna börjar rulla är jag helt mållös. Efter att ha börjat som en vanlig tonårskomedi någonstans i gränslandet mellan parodi och hyllning till superhjältegenren kliver Hit-Girl in i bilden ordentligt och spöar skiten ur mig. Från att mest ha varit en kusin till Superhero Movie, gick filmen med några sparkar och slag förbi samtliga Spider-Man, en drös Superman och alla Burtons Batman-filmer. Den blev en riktig superhjältefilm, fast med humor och brutalitet av sällan skådat slag.

Det är inte många filmer som lyckas vara så oberäkneliga som Kick-Ass. Det är nästan helt omöjligt att förutspå vad som ska hända, även om handlingen i stora drag känns rätt enkel nu i efterhand. Men när jag satt och tittade så kände jag att det kunde gå hur som helst. En kille mosas på en bilskrot och Kick-Ass åker på stryk. Allt kan hända!

Nicolas Cage gör sin bästa roll på jag vet inte hur länge. Hans Big Daddy är en superhjälte i klass med Batman. Utan tvekan. Dessutom gillar jag att hans tolkning påminner så mycket om Adam Wests gamla Batman. Hans dotter Hit-Girl är lätt en av de två hårdaste brudarna som någonsin porträtterats på filmduken. Hon agerar som en ung The Bride, som är den andra hårda bruden (ingen Salander här inte). När det gäller huvudkaraktären Kick-Ass och hans protagonist Red Mist så kan jag känna att de inte riktigt lirar på Hit-Girl-nivå, men det är det inte många som klarar av.

Det var längesen jag såg en actionfilm som fick mig att bli så engagerad och entusastisk som Kick-Ass lyckades med. När Ennio Morricone började spelas då tänkte jag: ”Det här är ett klassikt ögonblick jag bevittnar, den här kommer bli kult”. Musiken, stämningen och våldet fick mig att både skratta högt och känna ett visst adrenalinstinn. Precis det som The Expendables inte ens var i närheten av. Nu måste det bli Kick-Ass 2. AddePladdes filmblogg kräver en uppföljare. Hörde ni, Hollywood?

Betyg: 4+/5

Supergirl (1984)

När planeten Krypton sprängdes var inte Superman den enda som klarade sig undan helskinnad. Även kusinen Kara lyckades ta sig därifrån och lever ett par decennier senare i en parallell dimension, ledd av den karismatiska Zaltar. Efter att ha hamnat i lite trubbel tvingas Kara bege sig tlll jorden för att leta reda på omegaheadronen, en nödvändig pryl för Zaltars dimensions överlevnad. När hon landar på jorden upptäcker hon att hon besitter massa roliga superkrafter. Hon har helt enkelt blivit Supergirl, och nu måste hon sätta stopp för häxan Selena, som med hjälp av omegaheadronen innehar egna superkrafter.

Låter det spännande? Nej, och då låter det ändå mer spännande än vad det i själva verket är. Hela historien är rätt märklig och relationen till den Superman-legend vi känner till känns många gånger minst sagt krystad.  Ett exempel: Supergirl landar mitt i nån lokal håla och bestämmer sig för att börja på den lokala skolan. Väl där blir hon rumskamrat med Lucy Lane, lillasyster till Lois, och som i sin tur dejtar Jimmy Olsen, som ju är Clark Kents bästa kompis. Alla kanske inte är så invigda, men det är i alla fall rent utsagt väldigt mysko.

Dessutom står handlingen helt still. Det ägnas säkert en kvart för att visa att Supergirl kan flyga, i något som till slut utmynnar i någon sorts luftballet. Supergirl spelas av Helen Slater och det är en väldig tur för både filmen och henne att hon råkar vara oerhört söt. Hon är faktiskt bra även i det praktiska skådespelararbetet, även i de scener hon inte har på sig Supergirl-dräkten. Synd att hon inte fått en bättre karriär, för hon är definitivt bättre än många andra samtida actionchicks.

Häxan Selena är också ett konstigt kapitel. Hon är ute och picknickar när den där märkliga omegaheadronen plötsligt bara ramlar ner från himlen och landar i maten. Faye Dunaway spelar Selena och gör väl det ganska bra, med tanke på att karaktären i sig är så urbota korkad.

Det som är bra däremot är Peter O’Toole som Zaltar. Han har närvaro, utstrålar karisma och är helt enkelt en skön snubbe. Han hamnar i ett skede av filmen i fantomzonen. I de två första Superman-filmerna har fantomzonen en viktig roll, men man får aldrig se hur det ser ut inuti. Det får vi här och det är faktiskt filmens starkaste del.

Det ska även sägas att det är en snygg film. Regissören Jeannot Szwarc sätter väl inga större avtryck, men hans specialeffektteam, som jag antar är samma som gjort de riktiga Superman-filmerna, gör ett bra jobb. Tillsammans med musik av Jerry Goldsmith är det en hyfsad upplevelse rent visuellt.

Supergirl är en märklig berättelse som dessutom är rätt tråkig tråkig. Helen Slater är snygg som Supergirl och Peter O’Toole lyfter filmen med sina scener. Men annars finns det inte mycket att jubla för.

Betyg: 2-/5

Superman Returns (2006)

Efter att ha letat efter rester från sin hemplanet Krypton återvänder Superman till jorden och Metropolis. Han har varit borta i flera år och världen har tvingats lära sig att leva i en värld utan honom. Alla ser ut att ha gått vidare, till och med Lois Lane. Då han som Clark Kent återupptar sitt jobb som reporter på Daily Planet får han dessutom reda på att hon skaffat både make och barn. Samtidigt smider Lex Luthor storslagna planer på att erövra världen.

Så ser den värld Superman återvänder till ut. Istället för att bli hyllad som en hjälte tvingas han övertyga världen om att han fortfarande behövs. Det är precis vad hela Superman Returns handlar om. Då Batman i princip varit ensam på tronen ända sedan Tim Burtons filmer i början av 90-talet har Superman varit i skuggan av den mörka läderlappen. Förpassad till halvtaskiga tv-serier var det få som trodde på Superman och hela världen gick vidare. Då Batman fick ytterligare framgång med Christopher Nolans Batman Begins sågs Superman som besegrad.

Turerna var många om vilket manus och vilken regissör som skulle ta hand om den klassiska mytologin. Till slut blev det Bryan Singer, som tidigare gjort stor framgång med X-Men och därför sågs som ett säkert kort. Just säkra kort satsas det mycket på i Returns. Till skillnad från Batman-serien som gjorde en reboot, alltså startade om, valde Singer och manusförfattarna att fortsätta från där Superman II slutade. Det betyder egentligen inte så mycket, mer än att vi får en ny historia och inte bara en nytolkning på en historia vi redan sett.

Den som inte är så väl invigd i Superman-mytologin behöver inte känna oro, för det ges många flashbacks och i många och mycket ges den mesta bakgrund som behövs för att förstå handlingen. Mycket utav Marlon Brandos insatser från första filmen används här igen på ett snyggt och väl utfört sätt.Trots att Singer flörtar efter nya fans har han inte glömt av de gamla. Det finns massvis av referenser till de gamla filmerna, speciellt i dialogen.

Ett annat koncept som är tagit från den första filmen är att låta en relativt okänd skådespelare ta sig an rollen som Superman och Clark Kent, samtidigt som han omges av idel kända namn.

Den okända killen blev Brandon Routh, som egentligen inte gjort nånting av värde innan. Han visar sig dock vara ett mycket bra val, då han spelar en mer insiktsfull Superman än den vi sett från Christopher Reeve tidigare. Att jämföra med Reeve är ofrånkomligt, då han nästan har förkroppsligat Superman. Men Routh ser nästan ut som Reeve, och med sin vältrimmade kropp slutar man ganska fort att tänka på Reeve. Han är inte riktigt lika flummig som Clark Kent som Reeve var, men det är å andra sidan ett tecken på att karaktären har utvecklats. En mycket bra insats av Routh, som jag gärna ser mer av i framtiden.

Ett lite mer känt namn är Kate Bosworth, som har rollen som Lois Lane. En Lane som förutom att ha blivit morsa, även försökt gå vidare med ett liv utan Superman, men som innerst inne fortfarande var svag för trikåer. Bosworth gör sitt jobb väl, även om jag kan känna att hennes avsaknad av pondus gör Lane till en ganska tråkig och ointressant karaktär.

Desto roligare är Kevin Spacey som Lex Luthor. Bryan Singer hade ingen annan i åtanke, eftersom de två är goda vänner sedan den mycket framgångsrika The Usual Suspects, där Spacey verkligen är fantastisk. Här är han inte lika fantastisk, men han utstrålar karisma. Han gör Luthor som Luthor ska vara. Storsint, naiv och maktgalen.

Jag gillar Superman Returns aningen vemodiga tempo. Efter att ha sökt efter sitt förflutna, utan speciellt mycket framgång återvänder Superman till den plats han verkligen gör nytta – som världens frälsare. Han har växt upp och utstrålar en mogenhet vi inte sett förut, då han alltid varit aningen rastlös och känt sig förvirrad av sitt förflutna. Nu finner han sig i sin roll och ser dessutom ut att trivas i den.

Singer tar historien vidare och lyckas förmedla samma känsla som den första filmen. Tillsammans med en del riktigt snygga scener blir det en mycket behaglig och underhållsam stund och även om den är aningen för lång, finns det egentligen inte så mycket att klaga på. Den tar hand om, bearbetar och för vidare det arv som Superman står för.

Betyg: 3/5

Superman IV – The Quest for Peace (1987)

När det vankades Superman IV var huvudpersonen Christopher Reeve först tveksam. Han var inte helt nöjd med trean och ansåg att han gjort sitt i trikå. Men när han gavs möjligheten att själv jobba med manuset såg han chansen till att påverka och faktiskt göra något bra. Hans optimism smittade av sig på Margot Kidder, som återigen tog sig an rollen som Lois Lane. Ingen vet riktigt hur Gene Hackman kom in i bilden, men det förmodas ligga rätt mycket pengar bakom. I vilket fall är han i alla fall återigen med som den listiga och naiva Lex Luthor.

Den gamla trion var alltså återförenade ännu en gång och än så länge såg allt lovande ut. Speciellt med tanke på att Lois Lane spelade en ganska obetydlig roll i nr 3 och i densamma var inte ens Lex Luthor med. Så nr fyra skulle alltså bli comeback för båda.

Hur blev det med storyn då? Jo, den blev ganska bra faktiskt. Under 80-talet var kalla kriget ett faktum och rädslan för att ett förödande kärnvapenkrig skulle bryta ut var påtaglig. Många var filmerna som målade upp Sovjetunionen som stor, fåordig och blodtörstiga. Christopher Reeve ville göra en film om detta, som alltså under rådande samtid var fullt allvar.

Men istället för att låta Superman go mad bland massa blonda ryssar, ställde han sig en mer grundläggande fråga. Om nu Superman är så mäktig och kapabel till storting, varför stoppar han inte all ondska? Paralleller till existensiella frågor är oundvikliga. Byt ut Superman mot Gud i meningen ovan får du se själv.

Superman bestämmer sig alltså för att eliminera all ondska, genom att helt enkelt samla alla världens kärnvapen och låta dem explodera i solen, där det inte skadar någon. I samma veva kommer dock Lex Luthor över ett hårstrå från mannen av stål och med hjälp av radioaktivt avfall skapar han en DNA-kopia av Superman, som mycket ondskefullt kallas för Nuclear Man. En våldsam fight bryter ut dem emellan och ja.. Det är allt.

Jag måste erkänna att det låter ganska lovande, men jag garanterar att så inte är fallet. Förutom en ganska bra grundstory, är det ingenting som riktigt fungerar. Nuclear Man kan vara det fulaste, töntigaste och sämsta jag sett på bioduken. Inte det minsta ondskefull, utan mest bara en skitkorv med konstiga kläder och blixtar runt omkring sig, som dessutom grymtar i tid och otid. Skit var ordet.

För att bränna på skiten dras Lois Lane och Clark Kent-relationen till evinnerlighet. Det är samma katt och råtta-lek som tidigare, där Clark byter av Superman titt som tätt. Men den här gången är det inte roligt. Christopher Reeve och Margot Kidder gör så gott de kan, men maken till löjligare skrivna scener kan de knappast stött på.

En annan gubbe som inte riktigt är med är Gene Hackman. Han känns ungefär 15 år för gammal, och det märks. Han är någon annanstans och utstrålar egentligen inte någon som helst inlevelse. Det enda roliga är att hans sidekick den här gången är Jon Cryer, mer känd från Hot Shots och som en av männen i Two and a Half Men.

Superman IV är ingen bra film och det märks när man tittar på den. Alla inblandade verkar nämligen vara av samma åsikt. Det enda som räddar den från bottenbetyget är ändå den enorma ambition Reeve utstrålar. Därav den svagaste tvåan i den här bloggens historia.

Betyg: 2-/5

Superman III (1983)

När allt rabalder kring Superman II lagt sig – där alltså den ursprungliga regissören Richard Donner fick sparken och ersattes av Richard Lester, som ändrade historien men ändå använde det mesta av det material Donner redan hunnit filmat – visade det sig att filmen i det stora hela var väldigt framgångsrik. I sin vanliga ordning bäddade det självklart för ytterligare en uppföljare.

Men när det kommer till Superman nummer tre i ordningen fick Richard Lester vara helt i fred och själv bestämma över vad som skulle filmas. Supermannen i egen hög person Christopher Reeve skrev på för ytterligare ett uppdrag, så det viktigaste var klart.

Sägnen går att ståuppkomikern Richard Pryor sagt i en talkshow att han väldigt gärna skulle vilja vara med i en Superman-film, vilket inte gick producenterna förbi. Då det begav sig var han en av de populäraste komikerna och sågs som en stor tillgång. Jag misstänker att hans roll blev större än vad det från början var tänkt, för han fick rent utav nyckelrollen.

Pryor spelar Gus, en loser vars enda talang är datorer, vilket snart uppmärksammas av hans ondskefulla och samvetslösa chef Ross Webster (Robert Vaughn). Han vill ta över hela världens olje- och kaffetillgångar, men med Superman i vägen ser det ut att vara en omöjlighet. Så Gus får uppdraget att skapa kryptonit, vilket ska ta död på mannen av stål en gång för alla.

Utan att spoila för mycket kan jag ju säga att det misslyckas. Den kryptonit Gus skapar med hjälp av sina datorer har lite brister, vilket inte dödar Superman utan gör honom till en ohjälpsam, deprimerad, sexuellt frustrerad och alkoholiserad (!) liten slyngel, som helst ser att folk råkar illa ut.

Många har spottat och stampat på denna handling, men jag tycker om den. Problemet för många är regissören Lester (att vi aldrig kan släppa regissörerna i Superman-filmerna!). I de två första filmerna fick vi se en ganska allvarlig bild av Superman, där han ställdes inför svåra frågeställningar. Även nummer två, som Lester fick kladda en del på, bestod av mycket allvarsamhet.

Det är helt bortblåst i nummer tre. Här är det människor som kör på brandposter och får hela bilen fylld av vatten, herr Gårman som hamnar i bråk med herr Stårman (fråga inte) och massa andra egentligen helt sjuka händelser. I min mening funkar det, eftersom jag råkar tycka det är väldigt roligt. Och all denna farsartade komik vägs upp av ett ganska vackert och vemodigt segment där Clark Kent åker tillbaks till hemstaden Smallville för att gå på klassåterträff.

Stålmannen går på en krypto-nit blev den mycket vitsiga svenska titeln, och den säger ganska mycket. Det är i mångt och mycket en komedi, även om Reeve som vanligt levererar svärta i trikå. Man kan välja att fasas över faktumet och sakna det djup de första filmerna gav, eller så kan man underhållas av det. Nummer tre är min personliga Superman-favorit. Inte för att den nödvändigtvis är bäst, utan för att den är roligast.

Betyg: 3/5

Superman II (1980)

Superman II har en speciell bakgrund och därför kommer denna recension se lite annorlunda ut. Den är uppdelad i tre delar; del nr 1 handlar om hur det gick till under inspelningen och framförallt varför de bytte regissör, del 2 och 3 kommer vara recensioner på de två olika versionerna. Allt kommer klarna allt eftersom, det garanterar jag.

Del 1 – Bråk, framgång och regissörsbyte

Från början spelades både Superman I och II in samtidigt. Man räknade med att den första filmen skulle bli framgångsrik, så därför syntes det inte mer än klokt att rida på den stormen och vara klar med uppföljaren innan det största intresset lagt sig. Regissören Richard Donner tog Superman på största allvar och hade stora visioner för vad han ville och tyvärr kunde inte riktigt det tidsschema och den budget som var tillgänglig matcha hans visioner.

Producenterna blev otåliga och skyllde på Donner då budgeten överstegs, medan han själv ansåg att han fått för lite pengar. Till slut bestämde producenterna att avbryta inspelningen av Superman II och helt koncentrera sig på att göra klart första filmen. Den blev som bekant en stor succé, mycket tack vare just Donner’s stora visioner och målmedvetna arbete.

Producenterna hade dock inte släppt meningsskiljaktigheterna med Donner, så när det var dags för tvåan skrev de om manuset och anlitade en annan Richard, nämligen engelsmannen Richard Lester.

Dock tog man tillvara på det material som redan fanns inspelat, och mycket av det som är med i Richard Lester’s Superman II är sådant som i själva verket filmats av Donner. Dock skiljer sig de två männens visioner såpass mycket att det alltid funnits ett stort intresse av att få se Donners version. Efter en stor namninsamling på internet blev det verklighet och en Richard Donner cut av Superman II finns nu på dvd. Och det är just dessa två filmer jag ska recensera.

Del 2 – Superman II (Richard Lester’s version)

Efter att ha räddat världen i första filmen lever nu Superman som den hjälte han är. När han inte behöver rädda folk lever han under sitt alter ego Clark Kent, som fortsätter sina tafatta försök att charmera kollegan och vännen Lois Lane. Hon har dock bara ögon för Superman och försöker lika hopplöst som Clark att bli uppmärksammad av sin hjärtevän.

Efter att ha hamnat i ett bombdrama på Eiffeltornet behöver Lois återigen Supermans hjälp. Han kommer självklart i rättan tid och skickar ut bomben i rymden. Allt gott så långt, men tyvärr råkar bomben frigöra tre brottslingar från vår hjältes hemplanet Krypton. De är inspärrade av Supermans far och tar sikte mot jorden för att hämnas på mannen av stål. Problemet är att liksom Superman får detta sällskap speciella krafter när de befinner sig på jorden. Exakt likadana krafter som Superman själv. Så nu tvingas han brottas mot sin egen styrka tre gånger om.

Richard Lester är inte lika allvarlig i sin framhållning av Supermans öde som Donner är, men han låter Christopher Reeve spela sin karaktär med inlevelse och där finns det stora djupet. Där han i den första filmen fick uppleva separationer från både sina föräldrar och den man som uppfostrat honom, tvingas han nu uppleva kärlekens baksidor. Han tvingas ställa sig inför valet att leva tillsammans med sin älskade Lois Lane, eller föralltid hjälpa en värld som synes ohjälpelig. Vad han än gör kommer världen fortfarande vara fylld av ondska.

Det djupet misstänker jag att Donner ligger bakom, för Lester själv fokuserar mest på det komiska. Han vill ha humor och har i nästan alla sina scener petat in små roliga detaljer. Det märks speciellt i en scen där våra tre brottslingar attackerar Metropolis genom att blåsa enormt kraftiga vindar mot invånarna. Då får vi se en mans tupé flyga av, glass som flyger av struten och hamnar i ansiktet på någon samt en man i en telefonkiosk som välter. För att nämna några exempel.

Och det är ganska roligt faktiskt. Tillsammans med den tunga och allvarliga storyn blir det aldrig tråkigt, eller för den delen överdrivet. Jag tycker om att Superman äntligen får vara underdog, nu när han ställs mot något han uppenbart är underlägsen mot. I ettan var det ganska självklart att han skulle vinna över den ganska banala Lex Luthor, men här får han verkligen kämpa.

Lex Luthor är dock med i den här också. Även denna gång gestaltad av Gene Hackman. Han allierar sig med de tre brottslingarna, men har egentligen ingen större roll i det hela. Dock är Hackman bra och anmärkningsvärt är att alla hans scener är filmade av Donner.

Trots alla bråk blir det ändå en bra film i slutändan. Även om jag personligen tycker att det är synd att Richard Donner inte fick slutföra sitt arbete, för han har mer talang och är bättre lämpad för det här jobbet än vad Lester är. Den senare gör dock inte bort sig, utan lyckas få ihop alla trådar på ett underhållande sätt, men fortfarande med ett visst djup. Jag tycker dessutom att alla komiska detaljer är väldigt roliga, så för min del gjorde det inget. En solid superhjältefilm ännu en gång.

Betyg: 4/5

Del 3 – Richard Donner’s Superman II

Handlingen är i mångt och mycket detsamma som i Lester’s version, men hela Paris-delen är bortklippt. Istället börjar det med en resumé av den första filmen, som visar att den atombomb Superman siktar upp i rymden är den som släpper de tre brottslingarna fria. Utöver det är det mesta sig likt, men med den stora skillnaden att fokus ligger på berättelsen och Supermans svåra val mellan kärlek eller att skydda människan.

Jag har framställt Lester’s version som en humorhistoria, men det innebär inte att Donner missat all komik. Liksom i den första filmen är det fullt av humoristiska inslag, men det tar aldrig överhanden. Det är hela tiden Superman som berättelse som är det viktiga. Att berättelsen går i första hand tjänar alla på, för allt får en mycket större logik. Man förstår varför saker och ting händer och man förstår de val och beslut Superman tvingas ta.

I Lester’s version ville de inte betala för Marlon Brando’s tjänster, eftersom han inte direkt är den billigaste gubben i drift. I den här versionen är han dock med, även denna gång som Jor-El, som flera gånger blir uppsökt av sin son Superman.

Richard Donner’s version är den bästa av Superman II, även om den inte är tekniskt perfekt. Dock var det inget direkt jag störde mig på när jag såg den, och jag tror inte någon annan gör det heller. Om Donner hade fått fortsätta med sin vision är jag övertygad om att han hade överträffat den första filmen och gjort en riktig klassiker. Så bra var förutsättningarna. Då hade förmodligen Superman-serien inte gått mot den död den senare gjorde, med en komedifilm som trea och ett riktigt bottennapp som fyra.

Betyg: 4/5

Sammanfattning:

Jag tycker alltså att Donner’s är bättre, men ger ändå Lester’s samma betyg. Här kommer förklaringen: Så överdrivet jättemycket bättre är inte Donner’s, men jag tycker gott man kan se båda två och välja sin egna favorit. Jag är hur som helst säker på att man uppskattar båda versionerna, mer eller mindre.

Superman (1978)

Superman kommer till jorden och Lex Luthor vill dränka Kalifornien. Det är en kortfattad resumé av handlingen i den första Superman-filmen. Det kanske låter simpelt, men så är inte fallet. Först får vi mycket noga följa hur det går till när Supermans hemplanet Krypton går i stöpet och hur hans föräldrar resonerar när de skickar iväg honom till jorden. Pappa Jor-El spelas av Marlon Brando och förutom en väldigt bra insats kommer man framförallt ihåg hans utstyrsel, då han ser ut som en julskinka invirad i aluminiumfolie. Men det är futuristiskt och Krypton ligger före oss på jorden, så det kanske är framtiden.

Som jag tidigare pratat om finns det djup i Superman. Han är inte bara en tönt i glasögon som Clark Kent och mannen av stål som Superman. Det finns mycket mer än så, och det visas i den här filmen. Manusförfattarna, med Mario Puzo (mannen bakom Gudfadern-boken) vill få med allting och fokuserar inledningsvis på att verkligen visa att Superman är en bräcklig människa. Han förlorar båda sina föräldrar som barn och blir dessutom av med sin adoptivfarsa som tonåring. Sånt sätter sina spår och det vill författarna visa. Jag tycker att de lyckas, men det är upp till var och en.

Clark växer upp, flyttar till Metropolis och blir reporter på Daily Planet, där han träffar den karriäristiska och målmedvetna Lois Lane. Hon trånar efter två saker; Pulitzerpriset för sitt arbete och Supermans kärlek. Som om inte det vore nog går dessutom Clark Kent och blir kär i Lane, som är helt ovetandes om att Clark och Superman är samma person Allt det vet ni redan, men det är ändock viktigt. För om Clarks uppväxt var filmens första akt är triangeldramat mellan Lois Lane, Clark Kent och Superman den andra.

Som bekant spelas Superman och Clark Kent av Christopher Reeve, och han gör det bra. Han lyckas att spela den tafatta Kent på ett trovärdigt sätt, även om det är snubblande nära överspel ibland. Men eftersom förutsättningarna är som de är och man som tittare har rätt hög toleransnivå lyckas han väldigt bra. Lika bra lyckas han dessutom som den obeveklige Superman. För mig finns det ingen annan än Reeve i den här rollen.

Margot Kidder spelar Lane och då det inte direkt är någon svår roll att spela gör hon det ändå rätt bra. Hon har inlevelse och känns trovärdig, så det funkar. Det finns kemi mellan Reeve och Kidder, och det är det viktiga.

I den tredje akten får vi möta vår eviga bad guy; Lex Luthor, fantastiskt spelad av Gene Hackman. Den intelligenta, men ack så onda Luthor har upptäckt att markpriserna utanför Kaliforniens gränser är löjligt låga, så han köper upp i princip hela Kaliforniens östkust. Den väl bevandrade geografen vet att där finns bara öken, men det ska den onde Luthor göra bot på genom att sänka hela Kalifornien under vatten. Och utan Kalifornien äger han den nya västkusten. Det gör naturligtvis Superman allt för att sätta stoppa för. Dessutom råkar Lane hamna mitt i dramatiken, så det blir två flugor i en smäll för mannen i trikå.

Skaparna, speciellt regissören Richard Donner, siktar mot rymden och vill verkligen få med precis allting om personen Superman. Man ger honom en bakgrund och man ger honom ett djup. Man kunde egentligen ha delat upp denna film i två, för så pass mycket material är det. Men i ärlighetens namn blir det lite långt emellanåt. Första akten med hemplaneten och uppväxten är jättebra, men sedan trampas det mest bara effekter och hela idéen att bygga en Superman med djup går lite i sank. I slutändan blir det dock en solid superhjältefilm med många minnesvärda ögonblick.

Betyg: 4/5