eXistenZ (1999)

Vad händer när spelvärlden kan erbjuda en alternativ verklighet som är så verklig att verkligheten inte längre känns verklig nog? Människor har alltid sökt vägar att fly verkligheten, filmer är inte minst en utveckling av det, men David Cronenberg verkar mena att det här med spel är något farligt. I hans alternativvärld har utvecklingen gått så långt att spelet inte längre är elektroniska apparater, utan levande organismer som kopplas samman med ryggraden. I Cronenbergs framtid går alltså alla runt med en kontakt i ryggslutet för att kunna koppla in spel.

Det hetaste spelet på marknaden kallas eXistenZ, skapat av en högt ansedd utvecklare spelad av Jennifer Jason Leigh, som ett gäng exklusivt utvalda personer samlas för att spela. Skaparen är också med, men hon verkar inte riktigt vara den rampljussökande personen. I centrum hamnar hon offrånkomligen när hon utsätts för ett mordförsök av någon som uppenbarligen vill henne något ont. Faktum är att det är många som vill henne något ont, vilket gör att hon i skydd av någon sorts livvakt (Jude Law) tvingas ta till flykt.

Över huvud taget är det svårt att få grepp om vad det är som är så speciellt med spelet eXistenZ, men Cronenberg följer devisen att frågetecken endast uppstår om någon ställer frågor. I hans alternativa alternativvärld är därför spelet och dess skapare allmänt vedertaget som oerhört mäktigt respektive genial. Samma devis gäller själva världen, som är svår att placera både i tid och plats. Reglerna sätts därför allteftersom nya situationer uppstår.

En film om en alternativvärld kräver givetvis att karaktärerna ger sig in i ännu en alternativvärld, det vill säga det omtalade eXistenZ-spelet. I och med det förloras verkligen grepp om tid och rum, mycket på grund av att filmen inte längre omfattar dessa irreversibla begrepp. I stället rör de sig i den skapade spelvärlden, ganska exakt som DiCaprio och gänget rörde sig i Inception, fast utan att åtminstone jag förstår vad syftet är. Speciellt rolig verkar inte spelvärlden vara heller, men det är tydligen realism som är grejen i framtiden, enligt Cronenberg. Realism är uppenbarligen inte synonymt med underhållning.

Recensenten Andy Seiler (USA Today) skrev om eXistenZ att Cronenberg ”kan skapa alternativvärldar som få andra, men att han sällan kan få oss att bry oss om dem”. Seiler sammanfattar min uppfattning om Cronenberg generellt och eXistenZ i synnerhet väldigt väl. Lika mycket som jag uppskattar den påtagliga känslan av den udda värld han bygger upp, lika lite bryr jag mig. När dessutom skådespelarna kämpar med att få de styltiga replikerna och användandet av konstiga prylar att framstå som naturligt, blir frånvaron av intresse ännu tydligare.

Fullt så enkelt att avfärda eXistenZ är det däremot inte. I och med att den sista tredjedelen använder alla verktyg i den så kända twist-boken går tiden helt plötsligt fortare igen. Den allra sista twisten är så simpel att en nyare film (det här var ändå The Sixth Sense-tider) knappast hade kunnat använda den, men i fallet eXistenZ skapar det eftersökt effekt: jag blir förvånad och plötsligt finns det något som gör att jag faktiskt kommer komma ihåg den. Som upplevelse betraktad är det mer än vad många andra filmer klarar av att erbjuda.

Jack Reacher (2012)

Jack Reacher är så nära en superhjälte man komma. Förutom det faktum att han rör sig totalt under myndighetsradar och är således omöjlig att spåra, han besitter även fysiska och mentala egenskaper som närmast går att jämföra med en hybrid av Jason Bourne och Batman. På samma sätt som Bourne verkar Reacher ha en konsekvensanalysmodul programmerad i hjärnan, vilken i alla lägen gör att han är medveten om sin antagonist nästa drag. Addera dessutom hans kampsportsfärdigheter och Jack Reacher är svår att övermanna.

När en före detta soldat får fnatt och med sitt gevär prickskjuter och dödar fem oskyldiga, är soldatens enda meddelande innan han faller i koma att åklagaren ska få tag på Jack Reacher. Vad som därefter rullar igång är en konspirationsthriller där Reacher tillsammans med den anklagades advokat får vittring på att det kanske finns en utbredd konspiration bakom skjutningen.

Lika elegant och skicklig i berättandet som till exempel Bourne-filmerna är inte Jack Reacher. Detta trots att fokus inte är lika actionorienterat som i Bourne. I stället märks det alltför tydligt att det är en filmatisering av en bok vi talar om (en bokserie till och med). Handlingen följs säkerligen (har ej läst förlagorna), men allt vad karaktärsporträtt, känslor och spänning heter är frånvarande. Sådant som författare kan ägna hur många sidor som helst åt, men som av förklarliga skäl är svårare att i en tvåtimmarsfilm lyckas med. Därför består nästan all dialog av förklarande repliker. Berättandets brister gör inte att filmen i sig inte fungerar, handlingen är fortfarande intressant och lagom spännande. Att det är så tunt gör bara att engagemangsnivån blir därefter.

Cruise fungerar som Reacher, men det beror också på hur man definierar just ”fungerar”. Karaktären är målad med stora penseldrag och har _inga_ brister, förutom att han kanske blir lite godtrogen till följd av sitt goda hjärta ibland. Han hotar folk till höger och vänster, men alltid med ett så stort självförtroende att han sällan behöver skrida till verket. Med en mindre skicklig skådespelare hade det förmodligen inte fungerat,  men Cruise är sällan dålig, inte heller här.

Hans motskådespelare gör också att det skapas något så ovanligt som kemi mellan karaktärerna. Både mellan Reacher och advokaten spelad av Rosamund Pike (en gång Bondbrud), men framför allt med Robert Duvall. Denne gamling, som spelar Reachers vapendragare i sista tredjedelen, återförenas med sin Days of Thunder-motspelare och tillsammans utgör de ett charmigt par. Att Werner Herzog dessutom spelar skurk gör föreställningen otippat stjärntät.

Med ett bättre manus alternativt modigare regissör hade Jack Reacher kunnat bli rätt spektakulär. I stället är den habil på de flesta sätt, men inte speciellt uppseendeväckande. Var därför inte förvånad om du om några år knappt minns att du sett den. Själv börjar jag redan bli osäker.

Zero Dark Thirty (2012)

Zero Dark Thirty inleds med en svart bakgrund och ljudupptagningar från 9-11. Rösterna som hörs är från personer som befann sig i något av World Trade Center-tornen eller på Flight 93. Ljudupptagningarna är verkliga och fungerar som den mest effektiva påminnelse man kan tänka sig om vad som egentligen skedde den där dagen. Med detta som grund hamnar jag genast i en konflikt med mig själv; vad finns det för grund att göra underhållning av sådana händelser?

Vad är syftet med att göra en film om jakten på Usama bin Laden? Är det så enkelt som att bara underhålla? Eller är det att upplysa? Svårigheten att definiera syftet är vad som gör att Zero Dark Thirty fungerar så förtjänstfullt. Den parasiterar inte på katastrofen  9-11. Den förespråkar inte krig, den fördömer inte terror; den är i synnerhet inte flaggviftande för USA:s räkning. I stället är den precis som omslaget påvisar: ”The story of history’s greatest manhunt for the world’s most dangerous man”. Historiens största “manhunt” och världens “most dangerous” låter inte så objektivt, men att vara subjektiv är inte att per automatik ta ställning heller.

Zero Dark Thirty utgår från CIA-ledaren Maya och Maya enkom. Hon är en symbol för ett målmedvetet arbete, i det här fallet att eliminera fienden bin Laden. Vägen dit går att diskutera ur många synvinklar, i synnerhet etiska, men för Maya och hennes kollegor gäller bara att ”protect the homeland”. Med en ständig bild av en fiende som mobiliserar sig framstår det som extra tydligt att Maya och hennes kollegor inte inväntar debattartiklar. Extrema situationer kräver extrema åtgärder, som det heter.

Elefanten i rummet är skildringen av den tortyr som begås. Är den tortyrförespråkande? Vem vet, svarar jag. Den är inte fördömande i alla fall. I huvudsak vill jag dock hävda att tortyren inte sätts i något större sammanhang, i stället är det bara ännu ett verktyg för Maya och hennes kollegor. Även om hon till en början ger uttryck för obehag så kommer Målet med stort M och tar över hennes instinkter. Fienden ska elimineras, det finns inget annat. Tortyr är ett verktyg för att uppnå målet. ”Då är det väl klart att den är förespråkande”, är det lätt att säga då. Fortfarande inte så enkelt, svarar jag. Tortyren ger inte per automatik resultat och dessutom påvisas att det finns en viss tveksamhet kring det, bland annat genom att det pratas om förändrade politiska vindar. Ännu tydligare blir dubierna när det konstateras att USA efter många år på jakt efter fienden inte kommit ett steg närmre att eliminera hotet. Poängen är att tortyren kanske hjälpte, kanske inte. Zero Dark Thirty är ingen handbok i etiska frågor och så som jag upplever det förhåller den sig förhållandevis likgiltig. Det är i stället upp till tittaren att avgöra, vilket bevisligen skapat många olika åsikter.

Den främsta känslan är snarare vilket ohyggligt frisläpp av krafter som sattes igång av attackerna den elfte september 2001. Oavsett vilken del bin Laden spelat i detta så är både USA:s och Al-Qaida:s handlingar (om vi förenklat delar in världen i dessa två läger) otäcka. Oberoende av om det är Navy SEAL:s attacker på pakistansk mark eller bombdåd i London saken gäller, frågan är alltid densamma: vad ska det vara bra för? Känslan av lättnad när bin Laden slutligen elimineras är flyktig och Maya vet lika väl som resten av världen att ingenting egentligen har förändrats. Mekanismerna som har satts i rullning stoppas inte så enkelt. Därför är känslan Zero Dark Thirty förmedlar inte direkt en sagoberättelse om hur Stora Onda Usama plockades ner från sitt berg, utan en påminnelse om hur svår och komplicerad världen är.

Många är det som har skrivit om Zero Dark Thirty, men i det här fallet vill jag i stället rekommendera att använda öronen. Lyssna på när den analyseras och dissekeras av Har du inte sett den?.

Match Point (2005)

Match Point har jag skrivit om tidigare och jag vidhåller fortfarande mina åsikter. Därför blir detta inlägg mest en återanvändning av min tidigare text. Jag avslutar i stället inlägget med reflektioner och vidare tankar. Dessutom har jag valt att inkorporera inlägget i Filmspanartemat ”omstart”. Det kanske ter sig lite märkligt, men Match Point var verkligen en omstart för Woody Allen. Efter 30 år av filmande i New York var det hans första som utspelar sig helt och hållet utanför USA:s gränser sedan Love and Death 1975. Dess betydelse visar sig också genom att sju av hans följande åtta filmer är filmade och utspelar sig i Europa.

Texten är ursprungligen publicerad 10 maj 2010.

***

När Woody Allen för första gången, bortsett från några tidigare avstickare, gör film utanför New York är det klart man blir nyfiken. Att han tar London under armarna och en nästan helbrittisk skådespelarbesättning kanske var nödvändigt för en Woody som gått på tomgång på tok för länge. Inte för att han gjort dåliga filmer, men det var ett tag sen han verkligen fick till något som vanligt folk kunnat ta till sig och verkligen uppskatta.

Match Point handlar om den charmiga tennistränaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers) som av en slump blir involverad i en av sina elevers rika familj. Han blir ihop med elevens syster (Emily Mortimer) och börjar snart jobba på den framgångsrika svärfaderns företag. Snabbt blir han en del av överklassen och även om han är medveten om sin förvandling har han inget emot den. Allt riskerar dock att ställas på sin ända när passionen för en annan kvinna (Scarlett Johansson) väcks.

Det är en ganska typisk Allen-handling, som till viss del påminner om Crimes and Misdemeanors, med mycket prat och ämnet kärlek kontra passion. Däremot tycker jag mig finna en stor skillnad i berättandet. För visst är det mycket prat, men inte på den vanliga gnabbiga nivån, utan betydligt enklare och mer handlingsfokuserad. Han ägnar ovanligt mycket energi på att visa den förvandling Wilton går igenom, vilket skapar en stor engagemang- och igenkänningsfaktor.

Med sina knappt två timmar är det den längsta Woody-filmen hittills och den utnyttjar varenda minut. Solskensberättelsen om askkungen Wilton som träder in i finrummets salar vänder snabbt och ångesten över den situation han försatt sig i kommer oundvikligt krypande.

Jag ska inte avslöja vad som händer, men som alltid med Woody vet man aldrig riktigt hur det kommer sluta. Det är en oerhörd styrka och även om det inte blir toppen alla gånger, så är det obeskrivligt bra när han väl lyckas. Här är upplösningen av absolut högsta klass och James Nesbitts lilla inhopp i slutet är oförglömligt. Det knyter ihop filmens tema, som för övrigt är det första som presenteras.

Jag är störtförtjust i Scarlett Johansson, inte bara för hennes vackra efternamns skull, och hon är definitivt en av mina favoriter. Rollen som halvlyckad skådespelerska med en makt över män hon inte är rädd för att utnyttja, passar henne perfekt. Även Rhys Meyers är utmärkt i sin förvandling från otvivelaktigt sympatisk till något betydligt mer tvivelaktigt. Han borde få bära fler filmer på sina axlar.

Jag har sett den här fem-sex gånger under de senaste fem åren och varje gång har jag blivit förvånad över hur välgjord den är. Woody bevisar att gammal är äldst och att han aldrig räds för att prova något nytt. Miljöombytet i det här fallet gav full utdelning och en film som är bland det vassaste han har gjort.

Betyg: 5/5

***

Jag lyfter flera gånger fram hur pass olik den här är Allens tidigare filmer, men det är inte riktigt hela sanningen. Den innehar många element som Allen tidigare använt sig av, till exempel karaktärer från överklassen och ett moraliskt dilemma. Det sistnämnda har han ju dessutom redan avhandlat i Crimes and Misdemeanors. Det som däremot skiljer Match Point mest från sina syskon är hur pass målmedveten den är. I just Crimes and Misdemeanors finns det till exempel en extra berättelse som inte ens delar samma frågeställning. I det fallet skapades dynamik genom flera välbyggda karaktärer, men även stor underhållning i form av en högfärdig Alan Alda. Det saknas i Match Point, men det är snarare till dess fördel.

I Match Point står det simpla thrillermomentet egentligen bara i fokus. Det moraliska dilemmat bearbetas också, men utan en lika genomtänkt och allvarlig filosofisk grund som i Crimes and Misdemeanors. Detta skapar en mindre tänkvärd film, men desto mer spännande. På det viset är det en av de mest annorlunda filmerna Allen har gjort, vilket också understryks av att det är en av hans egna favoriter. Han brukar oftast hålla sina svagaste filmer som sina egna favoriter, men i det här fallet är vi överens, Woody och jag.

***

För att läsa om fler omstarter vidarebefordrar jag er härmed till mina filmbloggarkollegor. Läs:

• Except Fear
• Fiffis filmtajm
• Flmr
• Fripps filmrevyer
• Jojjenito
• Mode + film
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Velvet Café
• Filmitch

π (1998)

Huvudpersonen i Pi plågar sig själv på de mest självdestruktiva sätt man kan tänka sig i sin jakt på att tillfredsställa sitt tvångsmässiga och sjukliga behov. Låter det bekant? I Requiem for a Dream är huvudkaraktärerna drogberoende, i The Wrestler kan huvudpersonen inte slita sig från sitt leverne och i Black Swan kan Natalie Portman inte sluta dansa (ungefär). Darren Aronofsky har utan tvekan hittat sin egna infallsvinkel genom att fokusera på den psykologiska aspekten och destruktiva beteendet hos människor med ett okontrollerbart behov. Något han alltså började med redan i sin debutfilm.

Med en budget på 60 000 dollar är det här ett typexempel på en debutfilm där regissören utnyttjat sina begränsningar till fullo. Fotot är svartvitt (klassikt lågbudgetknep) och med hög kontrast, men det känns samtidigt som det enda tänkbara sättet. Den galenskap som visas upp är långt ifrån realism (till skillnad från till exempel Requiem for a Dream) och det surrealistiska fotot förstärker denna känsla. Tillsammans med en tungt soundtrack (av Clint Mansell, som också gjorde storverk i Requiem..) är kombinationen drivande och intensiv. Det jag främst kommer att tänka på är samtida cyberpunkfilmer som till exempel Strange Days eller Twelve Monkeys, även om dessa inte har samma psykologiska fokus som Pi har.

Huvudpersonen är alltså besatt av siffror, närmare bestämt en talföljd på 216 siffror som han råkat komma över av en slump. Dessa visar sig vara hett eftertraktade av fler aktörer, till exempel en judisk kabbalahsekt som vill komma åt sifferlängden för att ta reda på hemligheter i Torahnen . Vår vän är dock främst ute efter att använda siffrorna för att läsa av mönster på aktiemarknaden. Problemet är bara att han i samma veva påverkas fysiskt med starka huvudvärksattacker och ännu värre – han verkar ha något fysiskt objekt i huvudet som sakta men säkert förgör honom.

Handlingsbeskrivning ovan är baserad på min uppfattning. I ärlighetens namn är jag inte säker på att jag uppfattade denna korrekt, men det här är också en sådan film där sådant går för sig. Det öppnas för egna tolkningsmöjligheter, samtidigt som det ändå finns ett rakt narrativ att följa. Tyvärr får jag inte känslan av att det finns så värst mycket mer än vad som möter ögat, vilket verkligen hade gjort den till en superintressant resa. I stället är det förmodligen en sådan film jag inte kommer minnas så värst mycket av om några månader.

Pi:s främsta styrka är att jag inte kan ta ifrån den att de 84 minuter vi spenderade tillsammans var ytterst underhållande. Det finns ingen dödtid eller direkta svackor som gör att intresset dalar, i stället är det en tät och stundtals spännande stund från start till mål. En sådan simpel, men fundamental, egenskap ska sannerligen inte underskattas.

Betyg: 3/5

A Simple Plan (1998)

”Man arbetar för att nå den amerikanska drömmen, man stjäl den inte”, låter det från den kloke Hank. I just det sammanhanget han säger det i krävs det stor integritet för att stå fast vid orden. Han befinner sig nämligen tillsammans med sin bror Jacob och dennes kompis Lou, mitt ute i ett snötäckt snöreserverat, bredvid ett kraschat och öde flygplan. Framför sig har de en död pilot och en väska med fyra miljoner dollar inuti. Den präktige Hank vill meddela polisen, göra det rätta, medan hans sällskap vill behålla pengarna. Efter mycket om och men går Hank till slut med på att ge upp de ideal han hållit så kära alldeles nyss, men på ett villkor; att han får ha hand om pengarna tills snön har smält och planet hittats. Därefter ska de dela upp pengarna och fly landet.

Att Hank släpper på sina ideal är ändå inte så konstigt. Precis som hans bror med vän lever han under knapra förhållanden, trots att han är en av få med collegeutbildning i det lilla Minnesota-samhället. Det dagliga knegandet räcker knappt till att försörja sin fru (den alltid lika trevliga Bridet Fonda), som dessutom är på tjocken. Tillskottet i kassan vore sannerligen välkommet, något även hon håller med om när Hank berättar vilken situation han har försatt dem i.

Faktum är att ingenting blir sig likt efter att männen gjort sitt beslut. De försätts i situationer där deras tillit till varandra påverkas och där deras kyla är av fatal betydelse. Olyckligtvis är inte Hanks collegeutbildning så mycket till hjälp när han blir lika korkad som sina medbrottslingar, något som gör att de sätter krokben för sig själva gång på gång, i takt med att den utomstående världen kryper allt närmre sanningen.

De relativt mångfacetterade karaktärerna är den sanna drivkraften, i synnerhet deras fortlöpande val. Alla inblandade blir som förblindade av pengarnas möjligheter. När Hank vid ett fillfälle vill dra sig ur, är det hustrun som övertalar honom att välja bort den tråkiga och menlösa vardagen. I en annan scen berättar brodern om hur hans enda flickvän varit en som slagit vad med sina vänner om att hon inte skulle klara av att vara med honom i längre än en månad. Så alla har de problem, eller åtminstone en vardag som inte är hundraprocentigt tillfredsställande.

Den intressanta frågan är ändå hur pass lättvindigt männen ger upp sina liv. Det står klart redan från början att ingenting kommer bli sig likt, men deras förhoppning om att pengarna ska vara värt det är ogenomtränglig. Dessutom handlar inte deras önskan om materiella ting, nödvändigtvis, utan snarare att uppfylla drömmar som av någon anledning inte infriats. Bröderna verkar till exempel vara mer måna om att göra sina döda föräldrar lyckliga, eller åtminstone inte göra om deras misstag, vilket i slutändan inte har så mycket med pengar att göra. Det verkar i stället finnas ett grundläggande missnöje med den ouppnåeliga amerikanska drömmen, där ingen av dem förmår att uppskatta det de faktiskt har.

Som en thriller är den förhållandevis simpel, där spänningsmomentet uppfyller syftet väl. Att förstå handlingens riktning är inte speciellt svårt, men det finns ändå en hyfsad nerv närvarande. Det är ju trots allt en Sam Raimi-film (tyvärr utan Bruce Campbell i cameoroll), vilket egentligen inget annat än förtexten skvallrar om. Den påminner en del om den stämning som bröderna Coen skapade i Fargo, fast inte lika påtaglig. Därför är det ingen större överraskning att Raimi använt bröderna som rådgivare (de tre är också goda vänner) i skapandet av denna snöthriller.

Betyg: 3/5

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Tinker Tailor Soldier Spy – en film som blivit tokhyllad av många, sågad av andra. Att se sådana är alltid spännande då det kan sluta lite hur som helst. En spionfilm utan biljakter och skottavlossningar (åtminstone inte så många) är ju inte varje dag man stöter på heller, ty James Bond och Jason Bourne brukar dra till sig mycket uppmärksamhet och trubbel. En riktig spion ska ju vara anonym. Det är något spionerna i Tinker.. tagit fasta på.

Handlingen går ut på att det finns misstankar om en spion, en så kallad mullvad, inom brittiska säkerhetstjänsten. På grund av en händelse några år tidigare fick många agenter avgå, men för att få in en någorlunda utomstående utredare tas George Smiley (Gary Oldman) till nåder, och får uppdraget att ta reda på vem mullvaden är. Han tvingas därefter spionera på sina före detta kollegor såväl som vänner, samt nysta i deras förflutna.

Vad Smiley finner är ofta svårtolkade uppgifter, som inte alltid är sanna. Vad som gäller är svårt att avgöra inte bara för honom, utan även för oss tittare. Tomas Alfredson (med stor hjälp av manuset) har nämligen hövligheten att inte utgå från att det är popcorn som tittar på filmen. Han tar för givet att publiken har hjärnor och att de är beredda att använda dem. Därför berättar han inte mer än nödvändigt, även om han lägger ihop pusselbitarna på ett relativt tydligt sätt i slutet. Effekten är i alla fall uppskattad.

I vissa scener, speciellt när Smiley letat upp någon som berättar om något som hänt tidigare, är intensiteten på topp. Pusselbitarna som redan är utlagda rör sig i riktning mot något som börjar likna ett motiv. När nya bitar presenteras finner jag ibland en plats, ibland inte. Mellan dessa scener är dock tempot långsamt och berättardrivet minimalt. Det gör att koncentrationen hos mig sjunker och det tar ett tag för den att leta sig upp till samma nivå igen. Resultatet blir att det blir lite långt mellan höjdpunkterna. Om det beror på mig eller filmen vet jag inte, men samtidigt tycker jag det är filmens uppgift att se till så att min koncentrationsförmåga stimuleras.

Med sina dova färger är den snygg, vissa scener (i synnerhet mot slutet) är fantastiska, och skådespelet är adekvat. Ingen utmärker sig, men så är ju karaktärerna spioner också. Trots att jag mot slutet lutar mig framåt som effekt av den tilltagande spänningen och njuter av att få upplösningen presenterad för mig, känner jag att vägen dit inte har varit så givande som slutet gärna får mig att tro. Därför blir slutomdömet godkänt, med ett antal höjdpunkter som var för sig må vara värt mer.

Betyg: 3/5

Death and the Maiden (1994)

I somras hade jag en liten genomgång av Roman Polanskis filmer. Eller liten och liten, jag såg faktiskt samtliga hans filmer förutom dagens betraktelse. Däremot skrev jag inte om alla, men en samlingssida för inläggen finns här. Med anledning av att den gamle polacken, 78 år i detta nu, ännu en gång är aktuell med en ny film, tyckte jag att det var hög tid att se den enda filmen jag inte såg i somras. Dessutom är både den och senaste Carnage kammarspel, dock med två vitt skilda teman.

Death and the Maiden är namnet på ett stycke (är det den rätta benämningen?) av Franz Schubert och förutom att det är ett väldigt fint sådant, är det även vad Paulina (Sigourney Weaver) tvingades lyssna på medan hon blev torterad och våldtagen under flera veckor. Eftersom hon var försedd med ögonbindel fick hon aldrig se vem den skyldige var, men allt annat lade hon på minnet. Rösten, sättet att formulera meningar på, lukten..

Handlingen utspelar sig i ett land i Latinamerika som precis blivit demokratiskt. Tidigare styrdes det av en fascistisk regim och det var också därför förövaren fick möjlighet att utföra sin hemskheter. Femton år efter övergreppen är Paulina hemmafru till den framstående advokaten Gerardo (Stuart Wilson), som precis fått jobb av den nya presidenten. Han är dessutom ovetande om vad hans fru gått igenom. När han på väg hem till sitt lanthus får punktering, får han skjuts av främlingen Dr. Miranda (Ben Kingsley), som så fort han stiger in i huset triggar igång alla varningsklockor hos Paulina. Hon är övertygad, han är den som torterat och våldtagit henne. Det finns ingen tvekan.

Till en början utstrålar Weaver rädsla och paranoia, hon känns som en allmänt instabil person. I samma stund som Dr Miranda stiger in i huset förbyts dock paranoian. Hon utstrålar snarare glädje, en besatthet att äntligen få skipa rättvisa. Hennes tolkning av denna är att upprätta en privat rättegång, med målet att få en bekännelse av Dr. Miranda. Hon gör så genom att binda fast honom vid en stol och genom pistolhot få maken att lyda hennes kommandon.

Som så ofta med kammardramer bygger de på pjäser, så även denna gång. I Broadwayversionen spelades paret av Glenn Close och Richard Dreyfuss, läkaren av Gene Hackman. På förhand känns den uppställningen aningen starkare än den Polanski presenterar, i synnerhet Dreyfuss istället för Wilson. För denna Wilson kan inte många ha hört talats om. Lyckligtvis visar han upp varför man inte ska döma ut någon bara på grund av ett okänt namn. Hans karaktär är den mest intressanta, eftersom han till en början är moralens röst. Han har mest att förlora på situationen och tvingas hantera både den rasande och oberäkneliga hustrun, samt den till synes oskyldiga besökaren, vars liv hänger på en skör tråd.

Att ha Ben Kingsley som anklagad, skyldig eller ej, fungerar väldigt bra. Min uppfattning av honom är att det ofta är lätt att ha honom som antingen god eller ond, men den här gången tvingas han röra sig i hela spektrumet. Han gör det oerhört bra och lyckas förmedla både en känsla av att han är oskyldig, samtidigt som det finns ett mörker inom honom som manas fram av Paulina.

Handlingen utspelar sig under en enda natt, passande nog under ett strömavbrott, och Schuberts musik blandat med den starka blåsten utanför huset skapar en stark stämning, det som Polanski är så enastående duktig på. Att det dessutom blir ljusare och ljusare ju närmre gryningen vi kommer påminner hela tiden om att ett oundvikligt slut är nära. Även om det är olika filmer, så tänker jag en del på The Ghost Writer, där han också lyckades med att skapa en stark stämning med hjälp av tomma stränder och ljudet av regndroppar som slår mot marken.

Polanskis första film var också ett kammarspel, den underbara Kniven i vattnet. Där visade han att han visste vad han skulle fokusera på för att hela tiden skapa en nerv och en stark stämning. Under åren har han knappast blivit sämre på detta, vilket förmedlas i denna utmärkta film. Bra jobbat, Roman!

Betyg: 4/5

The Little Girl Who Lives Down the Lane (1976)

Den 13-åriga flickan Rynn bor ensam i ett stort hus. Hon säger till alla som frågar att hon bor där tillsammans med sin pappa, som passande nog ska vara en väldigt upptagen poet. Nyinflyttad tar den lilla byn emot henne med skepsis, vissa mer gästvänliga än andra. Hyresvärdinnan är en av de mer skeptiska och negativt inställda, som störs av den unga flickans attityd och självständighet. Men eftersom hyran är betald för tre år fram i tiden kan hon inte göra mer än att hota den unga flickan. Det låter kanske som en ordinär historia, men låt inte skenet bedra. Den är både totalt oförutsägbar och spännande från minut ett.

Rynn skyr inga medel för att skydda sitt uppehåll, bokstavligt talat. Trots det är hon inget monster, snarare raka motsatsen. Hon är mer beläst och intelligent än merparten av ortens befolkning, samt väldigt trevlig, och vill egentligen inte göra något mer än att bara befinna sig i sitt hus. Hon har ingen lust att gå i skolan eftersom att läsa, det kan hon lika gärna göra på egen hand. Dessutom får hon sig en vän i krymplingen, magikern och den något äldre Mario. Tillsammans tar de sig an omvärlden, som vägrar ge upp sin nyfikenhet. Allra mest problem får de med värdinnans odräglige, uppenbart perversa son; den lömske Frank (Martin Sheen).

Sheen fungerar utmärkt med sin intensitet och osympatiska utstrålning. I sitt långa svarta hår påminner han inte så mycket om något jag sett honom i tidigare, åtminstone utseendemässigt. Efter att just ha sett honom i vitt skilda produktioner genom åren är det roligt att han egentligen har samma rörelsemönster och speciella, iaktagande blick i samtliga roller. Det som skiljer är att han är oerhört duktig på att antingen vara sympatisk eller osympatisk, helt anpassat efter vad rollen kräver. Här kör han stenhårt på det senare alternativet och gör så med bravur.

Det är svårt att kategorisera vilken genre den här filmen tillhör. Det är lätt att säga att det är en skräckfilm, fast då ljuger man. Den är förvisso spännande, men inga direkta skrämseleffekter används och skräckmomentet är inte vad som driver handlingen framåt. Det är snarare en ganska lätthjärtlig thriller med mörka inslag av både självständighet och mord, dock utan att den blir våldsam eller överdriven. Musiken, som blandas friskt med både Chopin och intensiva instrumentalnummer, och det ljusa fotot gör det ännu svårare att kategorisera filmen. Det är alltså en omvälvande och omfattande upplevelse, minst sagt.

Den då 14-årige Jodie Foster hade verkligen ett bra år med premiärer av Bugsy Malone, Freaky Friday, Taxi Driver och denna film. Jag har bara sett taxifilmen av dem, men har svårt att se att hon är bättre och mer sevärd än i den här filmen. Det är knappt att jag sett henne bättre i någon annan film, kanske den där med Hannibal Lector i så fall. Själv var hon inte alls nöjd och hade stora problem med regissören, som envisades med att ha med en väldigt explicit nakenscen som störde Foster enormt. Dessutom har hon beskrivit filmen som en passionslös produkt av människor som egentligen inte ville vara där. Hon må ha upplevt det så, men det märks inte i slutprodukten.

Betyg: 4/5

Contagion (2011)

Det känns som att varje text om Contagion kräver en klargörelse av dess skribent hur bakterierädd man är. Jag är en sådan som öppnar dörrar med armbågar, trycker med knogar på bankomatknappar och tvättar händerna ungefär så ofta jag får möjlighet till (och lite till). Anledningen till det är dock inte för att jag är rädd för bakterier, snarare att tanken på var alla dessa bakterier kommer ifrån stör mig alldeles för mycket för att jag ska låta bli. Med det sagt plockar vi fram en katastroffilm (det var ett tag sen) som visar hur en epidemi sprider sig och vilket kaos konskevenserna leder till.

Jag kan tänka mig att många blivit förundrade över det faktum att Contagion varken innehåller så värst många action- eller thrillersekvenser med agenda att skrämma upp ordentligt som man först kan tro. I själva verket känns det mer som en dramadokumentär om hur det kan gå till och det största spänningsmomentet finns i laboratoriet  där vaccin försöker tas fram. Annars finns det inte så mycket mer än känslan av att det kommer gå åt fanders, vilket visserligen inte är en alltför angenäm känsla. Den som känner till Steven Soderberghs registil är förmodligen inte så förvånad, men lite fler känslomässiga inslag skulle filmen ändå ha tjänat på.

Allt börjar med att Gwyneth Paltrows karaktär varit i Hong Kong och med sig därifrån tagit ett virus som sprider sig med illfart över hela världen. Hon kommer hem och visar upp mystiska tecken på illamående varpå hon kollapsar. Läkarna kan inte göra något åt saken och det första dödsoffret är ett faktum. Strax därefter dör hennes son, också det lika oförklarligt. Maken, spelad av Matt Damon, sätts genast i karantän men visar sig vara immun mot viruset. Resten av filmen kämpar han för att hålla viruset borta från sin dotter, den enda kvarlevande familjemedlemmen. Historien delar sedan upp sig och fokuserar på bland annat bloggare, forskare och läkare. Damon-historien är dock den enskilt starkaste.

Ensemblebesättningen av skådespelare innebär att man får se många kända människor i små roller, ett grepp som fungerar bra, men som samtidigt gör att man varken får speciellt mycket tid att bygga upp ett engagemang innan det klipps till nästa händelse i en annan del av världen. Soderbergh hanterar denna typ av handling med erfarenhet så jag tappar aldrig bort mig, men det gör att filmen känns kall i sitt framförande. Det bidrar visserligen till den realistiska ”så här kommer det gå till”-känslan, men det skapar inte så många cineastiska moment att ta med sig. Dessutom gör det att upplösningen inte blir så stark, vilket tyvärr gör att åtminstone jag är förhållandevis oberörd av denna film. Åtminstone om jag jämför med hur bra upplägget egentligen är och hur väl den etableras.

Betyg: 3/5