Ibland är det svårt att uppskatta saker och tings egentliga värde under tiden de lyser som starkast. Med detta vill jag ha sagt att det är lätt att man tar Quentin Tarantino för givet. Att han ska ha lika stort genomslag på sättet att skapa film som med Pulp Fiction är förvisso osannolikt, men faktum är att han radat upp den ena enastående filmen efter den andra de senaste 20 åren. När han då ger oss ännu en är det lätt att ta honom för givet och kanske till och med ställa krav som är smått omöjliga att uppnå. Det finns givetvis många som inte har så höga tankar om Tarantino som jag har, men faktum är att han gör filmer som få andra (även om han givetvis lånar lika friskt).
Django Unchained är därför en ytterst intressant film att se på. Redan förtexterna/titelsekvensen är talande för Tarantinos filmskapande. Titellåten är förvisso från 60-talsfilmen Django, men i sitt nya sammanhang känns den som skapad för Tarantinos film. Sekvensen med slavar i kedjor som vandrar fram genom Amerikas söderlandskap är både vackert och spännande. För att inte tala om scenen därefter, där Dr King Schultz (Christoph Waltz) befriar Django från sina kedjor. Hela denna inledning, med förtexterna inklusive tillhörande låt och befriandet av Django innehåller alla de element som Tarantino arbetat med under hela sin karriär. Vi har musiken, som dessutom refererar och hyllar en äldre film, men även isande spänning i form av den mystiske Dr Schultz. Dialogen mellan den beläste Schultz och slavdrivarna påvisar också Tarantinos känsla för detta moment. Slutligen avslutas scenen med blodbad, fast på ett klädsamt och lagom överdrivet sätt. Om Tarantino hade sysslat med kortfilmer hade denna inledning varit ett mästerverk i det lilla.
Ett till synes omaka par.
Ovissheten fortsätter genom flera märkliga och underhållande aktioner, men så småningom får vi grepp om Django och Dr Schultz. Den förste är en slav, den andre en prisjägare som dessutom behöver Djangos hjälp med att identifiera några bovar. Detta prisjägarelement står för filmens första tredjedel och är också en magnifik sådan. De båda slår sig samman och genom montage får vi se hur de båda ger och lär av varandra. Dr Schultz har inget till övers för slaveri och verkar därför vilja kompensera sitt kallblodiga leverne med att ge en före detta slav chansen att se till sina egna intressen, medan slaven i sin tur gärna lär av sin nya mästare. De båda blir därför ett fruktat par som drar fram över prärierna.
Undertonen att den vita mannen i form av Dr Schultz försöker kompensera för sin ras förkastelse av den svarta mannen, personifierad av Django, finns där. Däremot är den inte speciellt framträdande och Dr Schultz drivs inte heller av dåligt samvete. Han verkar mer söka något som faktiskt gör skillnad för någon, eftersom han i grund och botten verkar vara en hyvens man. Därför är han inte sen att erbjuda sina tjänster när filmens andra tredjedel tar vid; där de båda ger sig av för att återförena Django med sin fru.
Denna andra del handlar inte så mycket om prisjägaraktivitet, faktiskt inte alls, utan i stället står indirekt slaveriet och diskrimineringen av den svarta befolkningen i centrum. Det direkta syftet är att befria Djangos fru, som ägs av den vidrige Calvin J. Candie (Di Caprio), men denna del får ändå stå för filmens andemening och Tarantinos huvudsakliga avsikt att belysa denna period i USA:s historia. Huruvida han har kryddat sanningen eller inte har jag inte kunskap nog att bedöma, däremot lyckas han påvisa de hänsynslösa patriarkatet som de vita männen står för, men även vilka sanslösa rasister de är. Detta gäller i synnerhet den vidrige Candie, som driver ett av landets största slavplantage. Dr Schultz och Django utger sig för att vara där i ett annat ärende, men planen är att få köpa frihet till Djangos fru. För att åstadkomma detta krävs att Calvin övertygas att tro på deras ambition egentligen är någon annan.
Samuel L. Jackson spelar vresig.
Det hela är ytterst gastkramande och kulminerar i en lång scen vid ett middagsbord, med ännu en färgstark karaktär inblandad. Samuel L. Jackson spelar nämligen någon slags platschef för ett av plantagen och är förmodligen den i hela filmen som hyser störst förakt mot svarta. I hans isande ögon finns det inget gott i hans jämlikar. Min tolkning är att han i grund och botten inte har något emot andra svarta, utan att han mest bara är grinig och butter i all allmänhet. Hans vresighet och griniga uppenbarelse är i vilket fall ett av de mest uppfriskande och minnesvärda inslagen som jag kan minnas att jag har sett på bra länge.
Så här långt är Django Unchained riktigt bra, men när den sista tredjedelen (som nog är lite kortare än så) tar vid blir det lite svårare att verkligen hänga med. För att ta två timmar och 40 minuter i anspråk har nämligen Tarantino alldeles för liten aning om vart han vill komma med sin berättelse. Nog för att han presenterar karaktärerna och lyfter fram slavdrivarnas brutalitet på ett förtjänstfullt och smått lysande sätt, men av detta utnyttjar han inte mycket i själva sluttampen. I stället blir det en rätt tröttsam hämndaktion där den svarte mannen äntligen får hämnas på sina förtryckare. Detta är något som i all sin ära kan te sig som en naturlig fortsättning på det inledda spåret, men problemet är att det inte känns så. Den intensiva och gastkramande stämning som återfinns runt middagsbordet lite tidigare är försvunnen och i stället är det en leende Django som går loss med sina revolvrar. När filmen huvudsakligen känns så inspirerad och förhållandevis sammanhållen ger avslutningen en viss bitter eftersmak. Det är möjligt att den gode Tarantino hade en tanke med det, men känslan är mest att han ville ge utrymme för olika sätt att döda folk på. Det har han ju gjort med den äran tidigare, men också på mer nyskapande och inspirerade sätt.
Slutsatsen är ändå att Django Unchained är en smått lysande film. Den når i sina bästa stunder upp till Tarantinos högsta nivåer, men som helhet är den sämre än de flesta av hans övriga filmer. Det betyder dock inte så mycket i sammanhanget, utan jag är mer än glad för vad jag än får av Tarantino.
