Musikvåren 2013 är här

På ett sällan skådat sätt har 2013 imponerat med sina musiksläpp, mer än vad jag kan minnas att de senaste åren har mäktat med vid den här tidpunkten. Förmodligen har de vårarna varit precis lika bra, det brukar vara så, men just denna gång har det fallit sig så väl att en drös favoriter till undertecknad har släppt nytt. Det vill jag uppmärksamma i och med detta inlägg.

***

Veronica Falls – Waiting for Something to Happen

Först ut är det London-baserade Veronica Falls uppföljare till sin självbetitlade debut. Det var i sin tur ett riktigt stjärnskott med den ena lysande låten efter den andra. Att följa upp ett sådant mästerverk (ja, mästerverk) är inte lätt, men Veronica Falls gör precis enligt spelboken; de fokuserar på att göra ett album i stället. Waiting for Something to Happen är inte en samling låtar, som i fallet med debuten, utan ett sammanhållet album som är utformat för att lyssnas på i sin helhet. I den bemärkelsen når det kanske inte ända fram, men mängder med lysande poplåtar bjuds det på.

Mer om Veronica Falls läses med fördel hos bloggkamrat Have you forgotten.

Nick Cave and the Bad Seeds – Push the Sky Away

Nästa band är lite av en gigant i sammanhanget, men samtidigt det mest avslappnade och tillbakalutade. Efter att ha lekt av sig några år med experimentbandet Grinderman har Nick Cave återigen satt på sig den seriösa hatten och är tillbaka för att främst berätta snarare än att spela. Med berättelser som handlar om sådant han ska ha läst på Wikipedia (vilket föranleder att han faktiskt sjunger ”Wikipedia is heaven” i en låt) skapar han ett vemodigt porträtt av sin samtid. Det här är definitivt ett album som bäst betraktas i sin helhet, nästan som ett enda långt spår.

Ett mycket läsvärt inlägg tillika kärleksförklaring till albumet återfinns hos Except Fear.

Makthaverskan – Makthaverskan II

Nu lämnar vi utlandet och fokuserar på Göteborg i stället. I sin hemstad hade bandets debutalbum stort genomslag och deras förträfflighet har förhoppningsvis nått även utanför 031-området. Briljant bli-överkörd-pop var det i vilket fall och jämförelserna med Broder Daniel var oundvikliga. Till uppföljaren verkar bandet vilja distansera sig lite från hela Göteborgsarvet, men det finns utan tvekan där.

Med låtar om kärlek och svek är innehållet långt ifrån nytt, inte heller formen det är stöpt i, men bandet är ändå så säkra i sig själva att de låter som få andra. I den här samlingen är de den högljudda och uppmärksamhetssökande tonåringen, som oundvikligen lyckas få alla blickar vända mot sig.

***

Albumen ovan är de jag fått lyckan att ta del av, men året har även skickat några påminnelser om att fler stora ting är på ingång. Nedan följer därför två album jag verkligen ser fram emot.

Daniel Gilbert – Nowadays Daniel Can’t Even Sing

Fortfarande kvar i Göteborg och i BD-spåren, även om den gode Gilbert och tillika BD-grundaren för länge sedan lämnat det spåret bakom sig. Ett annat spår han också har lämnat är som Håkan Hellströms högra sida, något jag visserligen tycker är väldigt tråkigt, men som lyckligtvis ger honom mer tid till att fokusera på sin egen musik.

Precis som både Veronica Falls och Makthaverskan har han en uppföljare på ett lyckat debutalbum på gång. Det släpps dock inte förrän i april, men de singlar som offentliggjorts så här långt är en bra fortsättning på debutalbumets inslagna spår. Om inte annat lovar den Neil Young-inspirerade titeln gott.

På tal om spår; Gilbert är förmodligen den mest svårmodiga artisten i den här skaran, men samtidigt den mest sedda i hela landet. I och med sin plats som gitarrist i Augustifamiljen har han nämligen synts i samtliga På Spåret-avsnitt de senaste åren.

Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Allt börjar och slutar med Håkan, det brukar bli så. Efter att ha funnit sitt eget musikspråk, i synnerhet efter För sent för Edelweiss, har den gode Håkan skapat musik som utan omvägar hamnat direkt i mina musikspelare. Singeln med samma namn som det kommande albumet lovar också gott, i synnerhet som de senaste albumen sett lite oroligt på det här med åldrande. Här sjunger han visserligen att han är 39 år med tappat självförtroende, fast samtidigt att det minsann aldrig kommer vara över för honom. Ett album jag garanterat inte kommer bli besviken på och förmodligen det jag kommer lyssna mest på i år. Det brukar bli så-

***

Den här listan är hårt präglad av mina egna preferenser, men i vilket fall hoppas jag det kan upplysa någon. Nedan följer en spellista med utvalda favoriter från nämnda album. Annars tar jag gärna emot tips på nya album som du tycker bör uppmärksammas.

Musikögonblick i Tarantinos filmer

Musik är en lika stor del som något annat i Quentin Tarantinos filmer. Han har sagt i intervjuer att när han fått en idé till en film är musiken det första han letar efter, först därefter skriver han manuset. Om det fortfarande är så vet jag inte, men han har utan tvekan förmågan att som få andra få bild och musik att skapa en speciell symbios. Därför är antalet minnesvärda ögonblick i form av musiksatta scener omfattande i hans filmer. Det skulle utan tvekan gå att göra en högklassig topp 10-lista med bara sådana scener. Däremot föredrar jag att se varje film som en separat resa. Därför har jag nedan sammanställt mina favoritmusikögonblick i var och en av hans filmer nedan. Django Unchained är exkluderad eftersom jag inte har sett den än.

Reservoir Dogs – “Stuck in the Middle with You”

Debuten visade genast på Tarantinos unika känsla för musik, med ett antal minnesvärda scener som resultat. Till exempel är titelsekvensen med ”Little Green Bag” förmodligen en av de mest stilbildande de senaste 20+ åren. Min favorit är däremot ingen högoddsare, det är givetvis ”Stuck in the Middle with You”. Med en närmast självlysande Michael Madsen, en fasttejpad polis och ett rakblad visar Tarantino att mer inte behövs för att skapa magi. Visserligen får polisen sätta ena örat till, men som Madsen säger: ”Was that as good for you as it was for me?”. Förmodligen inte enligt polisen, men för filmkonsten måste man ibland göra uppoffringar.

Länk till klipp.

Pulp Fiction – ”Flowers on the Wall”

Efter att Bruce Willis karaktär återfått sina kära klocka sätter han sig i sin lilla Honda Civic och kör i väg till tonerna av denna låt. Därefter sjunger han med och trummar på ratten. Kanske inte så märkvärdigt egentligen, men det finns en sådan stark känsla av glädje och tillfredsställelse i den korta scenen. Det är ett moment jag återvänt till flera gånger, på samma sätt som det händer att jag ser på ”Girl, You’ll Be a Woman Soon”-scenen enkom.

Länk till klipp.

Jackie Brown – ”(Holy Matrimony) Letter to the Firm”

Jackie Brown är i mitt tycke Quentins allra vassaste film, även om det är stark konkurrens på den toppen. Men den har en sammansatt känsla och stämning som ingen av hans övriga filmer. Blaxploitation är inte min genre vanligtvis, men Jackie Brown har den effekten att jag får besöka en helt annan värld. Soundtracket är dessutom helt skilt från vad jag brukar lyssna på, men med så många fantastiska ögonblick att han hade kunnat spela vilken musik som helst och ändå lyckas sälja in det. Det bästa ögonblicket anser jag därför vara när Max Cherry besöker en skivbutik för att köpa den låt han fått reda på att Jackie Brown gillar så mycket. I bakgrunden spelas ”(Holy Matrimony) Letter to the Firm”, en hiphoplåt jag vanligtvis knappt hade kommit i närheten av. Men i Jackie Brown tvingas man lämna sina trygghetsområden, vilket denna låt och scen är ett tydligt bevis på.

Kill Bill vol 1 – ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”

Vit text mot svart bakgrund till tonerna av Nancy Sinatra. Hur kan det vara så märkvärdigt? Ja, det är en omöjlig fråga att finna ett vettigt svar på. Kanske för att Kill Bill är en så genreomfattande och ständigt överraskande film att en så lugn låt skapar en känsla av falsk trygghet, kanske för att det bara är en jäkligt bra låt som sätter en kuslig stämning i denna ”roaring rampage of revenge”. Oavsett är det briljant utfört.

Länk till klipp.

Kill Bill vol 2 – ”Malaguena Salerosa”

Helt utmattad finner vi The Bride på badrumsgolvet, till synes gråtande. Men långsamt övergår gråtandet till skratt, följt av att ”Malaguena Salerosa” börjar spelas. Det är uppenbart att hon äntligen funnit sin lycka. Tillsammans med sin så efterlängtade dotter ser dem på barnprogram tillsammans. Med detta glada ögonblick slutar filmen och ett montage över vad hon egentligen har åstadkommit visas. Samtidigt spelas den mexikanska folklåten (för övrigt inspelad av Robert Rodriguez band Chingons), som jag inte förstår ett ord av. Det spelar dock mindre roll. Jag förstår känslan, det räcker.

Länk till klipp.

Death Proof – ”Hold Tight”

Även det här är en film fylld av många enskilda ögonblick, men samtidigt en film likt Jackie Brown med ett väldigt sammanhållet soundtrack. Det är inte så genreöverskridande som till exempel Kill Bill. Favoritscenerna är många, men framför allt den groteska krocken där fötter och kroppsdelar flyger åt alla håll. Allt till tonerna av ”Hold Tight”, som de stackars ovetande tjejerna alldeles innan sjungit med i.

Länk till klipp.

Inglourious Basterds – ”The Green Leaves of Summer”

Det självklara valet här är egentligen David Bowies “Cat People”, som på mångasätt är filmens absoluta höjdpunkt. Men jag vill ändå lyfta fram titellåten. Efter en allvarlig och känslosam inledning är det nämligen tydligt att det här är en annorlunda film i Tarantinos ögon. Nog för att humorn fortfarande bibehålls, men det är ändå en film om andra världskriget. Tarantino har respekt för det och ger med den instrumentala inledningen i form av ”The Green Leaves of Summer” ett allvarligt första möte.

***

Ovan är bara ett urval av ett gäng scener och ögonblick som jag verkligen uppskattar. Det behöver inte nödvändigtvis vara de bästa, men några jag återvänt till flera gånger. Ibland genom att lyssna på låtarna, men ibland även genom att söka upp de enskilda scenerna på till exempel YouTube.

Nedan bifogar jag en Spotify-lista med nämnda låtar, men även en 16-minuters intervju med självaste Quentin. I denna diskuterar han urvalet av låtar går till, främst till Pulp Fiction. Rekommenderas.

Once (2006)

När en gatumusikant i Dublin använder nattens dunkel till att riva av en av sina egna låtar, till skillnad från under dagtid då han helst spelar kända låtar, kommer en ung tjej fram och berömmer hans talang. Det visar sig att gatumusikanten annars försörjer sig med att laga dammsugare – och visst är det så att den unga tjejen har en trasig dammsugare. Relationen uppstår alltså och resten av filmen följer utvecklingen och fortsättningen av denna.

Once är däremot ingen kärleksfilm, det är just en relationsfilm. Det som håller karaktärerna samman är musiken, som får anses vara nyckeln mellan de två olika världarna. Killen har en förlorad förälskelse i London, tjejen är tjeckisk immigrant som bor tillsammans med sin mamma och dotter. Skilda världar, men musiken förenar.

I en ”vanlig” film hade kanske killen och tjejen blivit tillsammans, varpå förvecklingarna som därefter uppstår hade varit grund för resten av filmen. Men Once är verkligen dedikerad sitt syfte. Den ska visa upp musikens förenande och mäktiga kraft, allt utöver det är sekundärt. Det lyckas den också med, även om vissa indikationer ges att killen vill vara mer än bara vän med tjejen. Det förklaras dock med hans ensamhet, vilket i sig också blir en drivkraft för honom.

De två bestämmer sig för att ta chansen; de fixar finansiering till en studioinspelning av sina låtar och ger sig meddetsamma ut på gatan för att låta efter fler talangfulla (gratis)musiker. Scenerna i studion sammanfattar filmen på ett bra sätt; bandet spelar musiken, tjejen spelar piano och killen sjunger. Egentlligen inte så märkvärdigt, om det inte hade varit för att låtarna de spelar faktiskt är bra och att det var längesen jag såg och kände sådan spelglädje som bandet utstrålar. I det här avseendet är det utan tvekan en fördel att både tjejen och killen (Markéta Irglová och Glen Hansard) egentligen är musiker snarare än skådespelare. De klarar visserligen av den senare uppgiften också, men eftersom filmen till stor del mest består av musiksekvenser hade det varit svårt att föreställa sig icke-musiker i rollerna.

Once är en film som egentligen inte är så märkvärdig. Den är extremt lågbudget, vilket skapar en känsla av intimitet med Dublins gatumusikscen. Även de spartanska förhållanden som huvudkaraktärerna lever i framgår tack vare denna. I slutändan går det att säga att det trots allt inte hänt så mycket eller att man lärt sig så mycket mer av Once, men det är en trevlig, anspråkslös och välljudande stund tillsammans med en film som egentligen är simpel, men som känns betydligt mer omfattande.

Betyg: 4/5

God jul!

But the wind goes right through you
It´s no place for the old
When you first took my hand on a cold christmas eve

Man kan ju tro att det var en valfri dag i Göteborgs blåsiga vinterlandskap som inspirerade Shane MacGowan till orden ovan. Den isande vinden har i alla fall en påträngande förmåga. Men det är härligt.

Nu tar jag semester fram till slutet av mellandagarna. Då blir det filmspanartema, topplistor och fortsättning av Woody-temat.

Väl mött och god jul!

Skådisar i band

Att som skådespelare försöka sig på en musikkarriär är inte speciellt ovanligt. Inte heller är motsatsen. Några verk som går till musikhistorien blir det sällan, men faktum är att det faktiskt finns ett gäng som gör riktigt bra musik. Därför gav jag mig ut på jakt efter skådisar i band som gör bra musik. Enda kravet är att det måste vara ett riktigt band (eller ett seriöst soloprojekt). Inlägget avslutas med en spellista med nämnda band.

Zooey Deschanel i She & Him

Att Zooey Deschanel kan sjunga är svårt att missa om man sett åtminstone ett par filmer med henne. Hon gör det riktigt bra dock och tillsammans med M. Ward har duon stått för två smått fantastiska album (plus en meningslös julskiva) under namnet She & Him. Jag uppskattar hennes skådespelande, men om jag måste välja ser jag hellre att hon fokuserar på en fortsatt musikkarriär.

Juliette Lewis i Juliette & The Licks

Juliette Lewis kanske inte är ett vedertaget namn numera, men i början av 90-talet var hon med i många intressanta filmer; Cape Fear, Natural Born Killers och Christmas Vacation för att nämna några. Hennes bästa insats måste vara i Strange Days, där jag dessutom vill minnas att hon sjunger. Hennes band låter väldigt mycket som The Runaways med sin intensiva rock.

Scarlett Johansson solo och tillsammans med Pete Yorn

Scarlett har inget eget band, men utöver ett album tillsammans med Pete Yorn, har hon även gjort ett soloalbum med Tom Waits-covers. Båda albumen är trevliga bekantelser. Framför allt har hon valt utmärkta låtar att göra covers på, både ”Anywhere I Lay My Head” och ”Falling Down” är två stora favoriter i dess originalform.

Ryan Gosling i Dead Man’s Bones

Det här var ett av de banden jag hittade när jag gjorde lite research. Har därför inte lyssnat på dem så mycket, men det lilla jag har hört låter väldigt intressant. Lite förvånad att låtarna inte förekommit i Goslings filmer, för det är typiska filmlåtar. Åtminstone i den typ av film Gosling vanligtvis figurerar i.

David Lynch som David Lynch

Lynch måste vara en av få regissörer som släppt ett soloalbum. När nyheten nådde mig var det med viss skepsis, men å andra sidan har han komponerat musik tidigare, så det är inte så märkligt egentligen. Att höra han kväsa fram låttexterna känns även det lite märkligt till en början, men när man vant sig låter det faktiskt riktigt bra.

Jared Leto i 30 Seconds to Mars

30 Seconds to Mars är nog det band som nått störst publik i den här samlingen, med flera turnéer och många sålda skivor (om det nu betyder något med dagens marknadsvillkor). Jag lyssnade på dem rätt intensivt för några år sen, men när jag lyssnade igenom några album inför det här inlägget blev jag lite avtrubbad. Däremot är låten ”The Kill (Bury Me)” alltjämt bra. Leto får dock gärna fortsätta prioritera skådespeleriet, med fina insatser i både Requiem for a Dream och Fight Club bakom sig.

Jason Schwartzman i Coconut Records

En sak jag lärde mig i researchen inför det här inlägget var att Schwartzman spelade trummor i Phantom Planet. Det hade jag ingen aning. Phantom Planet är mest kända för ”California”, som fungerar som titelmelodi till O.C. (som jag av någon outgrundlig anledning inte kunde värja mig ifrån när det begav sig). Efter Phantom Planet bildade Schwartzman Coconut Records och tog även över mikronfonen. Den lättsamma indiepopen tål flera lyssningar.

***

Det finns naturligtvis ännu fler skådisar som gjort musik; Kevin Costner, Kevin Bacon, Jeff Bridges och Bruce Willis är några exempel som samtliga släppt (flera) album, men det jag har hört av dessa har inte direkt fått mig att sukta efter mer.

Finns det ännu fler skådisar som gör musik som faktiskt är bra? Dela med dig!

One Trick Pony (1980)

Efter en biroll i Annie Hall var skådespelaryrket inte helt obekant för Paul Simon. Att skriva ett manus var däremot något helt nytt, men detta faktum var inget som skrämde honom. Han skrev manus och skapade ett helt soundtrack till filmen som sedermera blev One Trick Pony. Det är i sig ett stort antagande och som om det inte vore nog spelar han dessutom huvudrollen.

Vid premiären möttes den till stor del av negativ kritik. Stort fokus lades på Simons skådespelarförmåga, där en kritiker kallade honom för modig eftersom ”en vanlig man hade insett sina begränsningar redan efter Annie Hall”. Simon själv var beredd på att han tog en risk, men hade inte räknat med ett så negativt mottagande, i synnerhet gällande hans skådespelarförmåga. Oavsett var det orättvist, för dålig är han verkligen inte.

Anledningen till att han inte är dålig är för att han i princip spelar sig själv. Hans karaktär Jonah är en före detta framgångsrik stjärna inom folkgenren, men som under det sena 70-talet fått allt svårare att locka till sig ny publik. Tillsammans med sitt band tröskar han runt på den amerikanska småbygden i en oglamorös minibuss. På hemmaplan har han ett kraschat förhållande och ett barn, båda som hamnar i skuggan av musiken när Jonah måste prioritera. En överdriven men sann bild av Simons egna förhållanden vid den här tidpunkten.

Musiken är givetvis en stor del av filmen också. En stor del av speltiden står Simon på scenen och sjunger. Istället för att det stannar upp handlingen fyller det en annan funktion eftersom låtarna på ett intressant sätt fungerar som berättarröst till filmen. Han förklarar mer eller mindre vad som händer och hur karaktären känner genom sina låtar på ett lyckat sätt. Att scennärvaron dessutom förmedlas väl är också till filmens fördel.

Förutom familjerelationen ställs Jonah inför det knepiga valet att vara lojal mot sig själv och sitt band eller om han ska lyssna på de tondöva skivbolagsdirektörerna som nappar på allt som heter ”top 40”. I filmens starkaste ögonblick spelar Jonah upp sitt material på egen hand, med enbart en elgitarr (utan förstärkare) och sin röst, på skivbolagsdirektörens kontor. Åhörarna är måttligt intresserade och tar emot både besök och telefonsamtal medan han spelar. Resultatet blir att Jonah får en producent spelad av Lou Reed, som har en ”clear vision of top 40” och en stark kärlek till stråkinstrument.

Annars är One Trick Pony mest bara ett band på turné. Det är inga fester eller droger, inte heller galenskaper eller andra påhitt. I stället är det en skildring av livet som det är, med vanliga problem i form av familjerelationer och kampen för att få mat på bordet varje kväll. Allt detta samtidigt som en stor kreativitet ska hållas i schakt och tillfredsställas. Resultatet blir som livet är mest: ett trevligt lunkande.

Betyg: 3/5

Tillhörande filmen finns även ett trevligt soundtrack. Allra bäst är öppningsspåret, ”Late in the Evening”, som även inleder filmen.

Bråda dagar

Jag har varit och är fortfarande mitt uppe i en tung tentaperiod, vilket gjort att bloggen fått inta dvalaläge. Egentligen mest på grund av att jag inte hunnit se några filmer, men även för att jag den senaste tiden funnit större njutning i att lyssna på musik några timmar istället för att dra igenom en film. Men sånt vänder. Har några riktigt intressanta filmer väntandes, jag ska bara få den här veckan avklarad först.

Tills dess bifogar jag en lista med den musik som mest frekvent rullar i min Spotify just nu, plus en liten montagevideo till en låt av det walesiska bandet The Sweetest Ache. Jag hoppas det kan göra någon glad.

Tryck här för min spellista

Leonard Cohen: Bird on a Wire (1974)

1972 begav sig Leonard Cohen ut på en Europaturné med första anhalt i Dublin och sista i Jerusalem. Inspirerad av Bob Dylans turnéfilm Dont Look Back togs beslutet att filma även Cohens turné på ett liknande sätt, med fokus lika mycket på resandet och olika möten som på själva konserterna. Allt resulterade i filmen Bird on a Wire som hade premiär två år senare, men sen försvann den och var enligt uppgift försvunnen så sent som till och med 2009. Därför har det inte funnits någon officiell version förrän 2010. Ännu bättre är att den just nu finns tillgänglig på SVT Play.

Till skillnad från Dont Look Back agerar inte Cohen som någon skådespelare i försök att bygga en mytbild kring sig själv. Inte alls. Han bara flankerar runt i sin gubbkeps och ser ömsom dyster, ömsom lycklig ut. Att han har burit på stora depressioner är ett känt faktum idag, men det nämns inte i filmen. Istället görs ett litet försök att porträttera honom som en samtidens talare. Genom att visa brända kroppar och andra eländigheter från världen är det tänkt att ge låtarna en större tyngd, men det är egentligen helt onödigt. Cohen själv gör inga politiska ställningstaganden, men han förklarar att hans musik alltid kommer göra sig förstådd. Även om själva innehållet i sig må vara komplext så kommer folk alltid att förstå vad låtarna vill säga. Därför kämpar han så hårt för att hela tiden få låtarna att kännas genuina, trots att han har spelat dem varje kväll i flera år.

Trots att han bara är 37 år gammal ser han enormt sliten ut. Leendet är aldrig långt bort, men det märks samtidigt att den ständiga pressen på att leverera tär på honom. Inte för att han vill tjäna pengar eller göra karriär, utan för att på bästa förmedla sitt material och varje kväll skapa en genuin stämning. Han avbryter till och med den sista konserten för att han inte tycker han klarar av att leverera just den kvällen.

Ett annat stort distraktionsmoment under turnén var att ljudanläggningen inte alltid fungerade som önskvärt. Det stör honom så pass att han får riktiga utbrott mot de ansvariga och man verkligen ser hur hårt det tar på honom. Trots det vill jag som tittare bara ta tag i Cohen, ruska om honom och säga att ljudet är helt okej. Vissa kvällar var dock ljudet alldeles för dåligt, speciellt under en spelning i Köpenhamn. Två danska fans söker då upp Cohens entourage för att klargöra sitt missnöje. Det dröjer inte länge innan Cohen själv kommer och insisterar på att betala tillbaks biljetterna med sina egna pengar. I en annan sekvens mitt under en konsert ber han om ursäkt för ljudproblemen och ber de som inte hör att komma upp och sätta sig på scenen, bredvid honom. Tänk att få medverka på en sådan konsert.

Det är för mig en stor ynnest att få ha medverkat på en Cohen-konsert. Det var i Göteborg sommaren 2010 (mer om det här) och förutom det faktumet att det var en fantastisk spelning blir jag glad eftersom han då verkade så genuint lycklig. Inte alls lika pressad och deprimerad som under Europaturnén -72. Därför blir också filmen så oerhört intressant. Den stämning och intensitet Cohen lyckas leverera återfinns i allt han gör. Texter, livekonserter eller filmsammanhang spelar ingen roll. I vilket sammanhang han än återfinns känns han alltid äkta.

Betyg: 4+/5

Stort grattis, Bob Dylan!

Stort grattis till en av mina största hjältar. Hela 70 år har han hunnit bli, den gode Dylan. Även den som lever i en tidlös dimension i sin skapandeprocess blir så småningom omsprungen av tiden. Tragiskt. Vissa är berättigade till evigt liv.

Min förälskelse till Dylans arv började på riktigt för bra många år sedan då jag fastnade ordentligt för Hurricane. Jag brydde mig inte så mycket om själva ämnet och huruvida Rubin Carter var skyldig eller ej, men det var en sådan mäktig upplevelse att lyssna på en berättelse som innehöll så många lager, samtidigt som den inte var det minsta svår att följa. På den tiden hade jag en rätt lång transportsträcka till skolan varje dag och jag minns att jag var nöjd om jag hann lyssna på Hurricane minst tre gånger i rad (den är trots allt över åtta minuter) under en enkel resa. Det var beroendeframkallande att lära sig ordföljden och inse att ju mer jag lyssnade på låten, ju bättre blev den.

Sen flöt det på med en riktig helsatsning där jag började gå igenom alla skivor, en efter en. Hela tiden med texterna framför mig. Jag kan erkänna att jag visserligen kom en bra bit, men i mitten av hans 80-tal tappade jag stinget en aning. Dock ska det sägas att Oh Mercy är ett av hans bästa, på samma sätt som även 90- och 00-talet har bjudit på riktiga guldkorn.

Jag har även läst hans självbiografi och slukar oupphörligt ny information om en karriär som i sig är så fascinerande att musiken ibland blir förpassad till bakgrunden. Jag poängterar ibland, för i min värld är musiken fortfarande viktigast. Det finns andra extremnördar som har ett nästan sjukligt intresse för hela livsporträttet, som Fredrik Wikingsson mycket träffande beskriver här, men en sådan har jag inte hunnit bli än. Det kanske kommer.

Jag kommer inte finnas på plats under Peace & Love, men ni lyckligt lottade hoppas jag får en trevlig upplevelse. Det går att gnälla på att han inte längre är det han har varit, men hade han hela tiden strävat efter att vara det han har varit, så hade han aldrig blivit det han är.

Vi avslutar med ”I Threw It All Away”. Inte på något sätt hans bästa, men utan tvekan en av de mest ärliga och uppriktiga.

Love is all there is, it makes the world go ’round
Love and only love, it can’t be denied.

Shine a Light (2008)

Eftersom jag tycker Martin Scorseses No Direction Home är en av de mest fulländade musikdokumentärerna jag har sett, så var det med höga förväntningar som jag satte mig ner för att se Shine a Light, trots att jag egentligen inte är ett speciellt stort Rolling Stones-fan. Jag visste att upplägget var helt annorlunda än i No Direction, men jag hoppades ändå att det var mer än en vanlig konsertfilm. Så var det inte. Det börjar visserligen lovande med en tjattrig Scorsese som försöker komma fram till hur konserten ska filmas, men sen börjar bandet spela och det gör de tills filmen är slut.

Konsertfilmer är inte att förakta heller, men i det här fallet var det en ytterst medioker spelning. Publiken bestod till mestadels av celebriteter (Bill Clinton till exempel) och andra människor som inte har rockat loss på ett tag. Inte heller den kvällen blev det så mycket rock, trots Jaggers fascinerande dansrörelser. Hans kropp må se gammal ut, men den ser ut att klara av saker mitt 20-åriga dito inte klarar av.

Gillar man Stones så är det säkert en trevlig stund, men för mig blev det rätt tråkigt. Inte ens min favorit Jack White som kommer in som gästartist under en låt, kan rädda det sjunkande skeppet. Det främsta numret är när Keith Richards drar av Connection. Den trasiga konsten är den mest intressanta säger man ju och det får han ses som ett bevis på. Under hela spelningen viftar han mer med gitarren i coola poser än vad han faktiskt spelar på den, men det finns ju säkert en poäng i det med.

Betyg: 2/5

/ Pladd, före detta musikbloggare med återfallstendenser.