Studio 60 on the Sunset Strip (2006-2007)

Det amerikanska förhållningssättet till tv-serier, där ett enda pilotavsnitt avgör om det ska bli en fortsättning eller inte, är inte alltid så tillförlitligt. Nu hade Aaron Sorkin givetvis många fördelar av att vara just Aaron Sorkin och ha supersuccén The West Wing i ryggen (även om han hoppade av efter några säsonger). I Studio 60 är det dock tillbaka till den klassiska Sorkin-stilen. Det innebär bland annat att han inte har någon utlagd plan för handlingen sett över en hel säsong.

Studio 60 on the Sunset Strip är ett underhållningsprogram som livesänds en gång i veckan. Innehållet är olika sketcher och komikerna är en fast stab, med en känd gästvärd varje vecka. Det är alltså ett sorts fiktivt Saturday Night Live. Programmet har visats i många år, men har under tiden tappat gnistan. Därför får den exekutiva producenten nog under en sändning och ställer sig framför kameran och ber tittarna byta kanal. Han får givetvis sparken snart därefter, samma dag som kanalchefen Jordan (Amanda Peet) gör sin första dag på sin nya position. Hennes första åtgärd är att anlita radarparet Danny och Matt, som arbetat med programmet tidigare men då blivit tvingade att lämna på grund av meningsskiljaktigheter. Denna gången får de fria tyglar och frågan är om de ska lyckas med att göra programmet roligt och vasst igen.

Pilotavsnittet är fantastiskt. Det är precis så intensivt och underhållande som man kan önska av Sorkin. Dessutom fungerar humorsketcherna, inte för att de är så roliga, men de skapar autenticitet. Det är en belöning att faktiskt få se vad de inblandade kämpar med. Det är även något Sorkin var duktig med i The West Wing. Han visade president Bartletts tal och gjorde det på ett sådant sätt att alla hyllningar i serien kändes trovärdiga. Men precis som i nyss nämnda serie väljer han sina ögonblick.

Så länge serien handlar om just tv-programmet är den smått briljant. Problemet är att fokuset är rätt snävt och att det bara går att ställas inför ett visst antal problem i tv-skapandet. Dessutom hade serien svårt att behålla sin tittare (då menar jag i verkligheten), vilket påverkade resultatet. Det är som att gnistan försvinner någonstans i mitten av säsongen. Det blir mer familjedrama (inte Sorkins starkaste sida) och ett metainslag i form av att den fiktiva serien också har svårt att attrahera tittare. Det fungerar ett tag, men sen springer karaktärerna runt och kärar ner sig i varandra istället och mitt intresse dalar.

Studio 60 on the Sunset Strip är en intressant serie i den bemärkelsen att jag verkligen gillar den, men samtidigt applåderar jag att det inte blev en fortsättning. Om det inte finns tillräckligt med material att fylla ut en enda säsong med, då är det ingen större idé att fortsätta. Istället hade jag gärna sett den som en miniserie eller långfilm baserat på de första tio avsnitten. Gärna med samma skådespelare, då framförallt Matthew Perry visar att han är en dramaskådis av rang.

Sports Night (1998-2000)

Aaron Sorkin är just nu aktuell med tv-serien The Newsroom. Handlingen kretsar kring in nyhetsredaktion och verkar på förhand väldigt intressant. Många har redan sett de par-tre avsnitten som finns tillgängliga, men jag har valt att avvakta. I stället har jag sett Sports Night, Sorkins första försök i tv-serievärlden. Med en handling som kretsar kring ett tv-sänt sportmagasin verkar det handla om ungefär samma teman som i The Newsroom. Eller som i en annan Sorkin-serie: Studio 60 on Sunset Strip, som handlar om en nöjesprogramredaktion. Han gillar att göra tv om tv, helt klart.

Redaktionen i Sports Night består av två sportankare och ett produktionsteam som jobbar med allt som krävs för att få ihop ett timslångt program varje kväll. Alla är oerhört dedikerade till sina arbetsuppgifter och ser upp till programchefen, den äldre och erfarne Isaac, som en näst intill kollektiv fadersfigur. Sportankarna är bästa vänner, delar kontor och hjälper varandra med både personliga såväl som professionella problem. En av dem har en ständigt pågående flörtromans med den exekutiva producenten Dana (Felicity Huffman). De två övriga huvudpersonerna, Natalie och Jeremy (Sorken-bekantingen Josuha Malina) är båda producenter, som dessutom har ihop det med varandra.

Från början var det tänkt och utformat som en sitcom, med tillhörande skrattspår och sökande efter komiska poänger. Användningen av den effektknappen minskar dock drastiskt och i slutet av första säsongen är den som bortblåst. Det är också sitcom-konceptet. Upplägget påminner ju längre serien går om The West Wing, med ett seriöst tema blandat med ett eller flera sidospår under ett och samma avsnitt. Den som har sett nyss nämnda serie vet att det kan bli nog så roligt ändå utan ambitionen att vara en komediserie. I stället får karaktärerna chans att utvecklas och även om kärleksintrigerna huvudpersonerna emellan ibland blir för mycket, finns det en stark kemi och gemenskap bland karaktärerna. Allt som kännetecknar Sorkin finns här. De kända ”walk-and-talk”-scenerna känns här fortfarande spännande och dialogen är precis så vass som man kan förvänta sig.

Ankarparet är de mest intressanta och representeras också av de bästa skådespelarna. Peter Krause (från Six Feet Under) och Josh Charles (Dead Poets Society) är båda utmärkta skådespelare och lyckas väl med att förmedla känslan av att de faktiskt pratar inför miljontals tittare. Allra bäst är deras inbördes prat i reklampauser och liknande, om ämnen som ofta berör kärleksliv eller triviala konflikter. Felicity Huffman är kanske det mest kända namnet och hon är också den som har mest speltid i bild (känns det som i alla fall). Hon är farligt nära, och ibland en bit ovan, överspelsgränsen, men det beror mest på att hennes karaktär har getts så hysteriska drag. För övrigt dyker hennes äkta hälft William H. Macy upp i några avsnitt också.

Kontentan är att Sports Night är en Sorkin-serie av god kvalitet. För den som gillar hans stil finns här 45 trevliga 22-minutersavsnitt fördelat på två säsonger. Även om det fanns möjlighet för Sorkin att göra ännu en säsong (som han dock avböjde på grund av The West Wings popularitet) är jag nöjd med det relativt få antal avsnitt. Det gör serien lättittad och stabil, utan några egentliga dalar.

Twin Peaks (1990-1991)

Alla som sätter sig ned för att för första gången se denna superhyllade sensation till tv-serie utgår jag ifrån måste kämpa med sina förväntningar. Inte för att den inte klarar av att uppfylla dem, så illa är det inte, men att mata igenom alla 30 avsnitt inom en kort tidsperiod tar ut sin rätt. Eftersom det är precis vad jag har gjort under den senaste tiden kan mitt omdöme sakna ett helperspektiv, då mina upplevelser präglas mycket av kvalitetssänkningen ju längre fram i serien man når. Men vi börjar från början.

Första säsongen består av enbart åtta avsnitt inklusive det dubbelt så långa (2×45 minuter) pilotavsnittet. Det är i sin tur det enskilt bästa avsnittet i hela serien. Fallet med den mördade Laura Palmer, som hittas invirad i plast, presenteras mycket tydligt och engagerande. Trots att min vistelse i Twin Peaks inte är långvarig innan mordet blir vida känt i byn så känns det som att stämningen förändras radikalt. Det som från början ser ut som en vacker arbetarbygd med invånare utan anlag för att göra väsen av sig, förändras ganska omgående till en mörk hemvist för många skumma typer.

FBI-agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan) kopplas in och använder okonventionella metoder och ett gott humör för att på bästa förmåga leta reda på mördaren. MacLachlan repriserar och utvecklar sin roll från Blue Velvet, som med ett barns entusiasm tar sig an livet. Varje avsnitt i första säsongen (utom de två sista) utspelar sig en dag i taget och i de flesta avsnitten får vi ta del av Coopers kärlek till den lokala körsbärspajen med kaffe därtill. Hans kombination av humor och allvar är klockrent och förlåter på sätt och vis övriga skådespelarinsatsernas pendlande kvalitet. I mångt och mycket kan man säga att han bär serien på sina axlar på ett imponerande sätt. I sina bästa stunder är det lätt att fundera kring varför inte MacLachlan gått en större, mer framgångsrik karriär till mötes.

Första säsongen är riktigt bra. Stämningen är på topp och även om karaktärerna och sidospåren är många till antalet, så hålls fokuset på mordfallet. Målet är att en skyldig ska fram och det blir också drivkraften, spänningsmomentet i de två avslutande avsnitten. De är faktiskt så täta och stämningsfulla att det inte spelar någon roll att mördaren fortfarande får gå fri när andra säsongen börjar. En andra säsong som spårar, rejält.

Mördaren avslöjas alltså inte i första säsongen, men ändå hade jag kunnat sluta där och vara nöjd. Ovisshet är en del av livet. Säsongen i sig bjuder på så mycket att det faktiskt inte hade gjort något. David Lynch verkar ha varit av min åsikt och ville även han ha mördarens identitet okänd. Påtryckningar utifrån gjorde att han gav sig och följaktligen avslöjas mördaren någorlunda tidigt i andra säsongen. Därifrån finns det nästan ingen som helst drivkraft, ingen motor som driver handlingen framåt. Lynchs regi och skrivande (även medskaparen Mark Frost) lyser med sin frånvaro, vilket påverkar skådespel och upplägg såpass att till och med den obevekliga agent Cooper blir en karikatyr på sig själv. Allt som gjordes bra i första säsongen, de små skämten och galenskaperna, dras till sin spets och ofta en bra bit därtill i andra. Men eftersom de saknar den charm och målmedvetenhet som präglar Lynchs regisserande blir det för det mesta bara slött och viljelöst.

Karaktärer i mängder presenteras och vissa hänger kvar längre än andra, men alldeles för många fyller egentligen ingen funktion alls. Till exempel dyker Billy Zane upp i några avsnitt och gör ingenting annat än bevisar att han är en urusel skådespelare. Några få lyckade presentationer finns dock, framförallt Heather Graham som servitris som gör självaste agent Cooper störtförälskad. En annan är David Lynch, faktiskt, som dyker upp som skådespelare. Hans karaktär har nedsatt hörsel och tvingar såväl sig själv som sin omgivning att gapa hela tiden, vilket bjuder på många roliga situationer.

Det tar sig dock några avsnitt från slutet och till det allra sista är Lynch tillbaks i registolen igen. Även om de galenskaper han visar upp är ännu mer förvirrande än det jag klagat på tidigare i säsongen, så märks det att hans närvaro gör skillnad. Plötsligt finns det en nerv och stämning som påminner mycket om den suveräna första säsongen. Dessutom tonas humorn ner en aning och ersätts av den mystik och spänning som jag förknippar Twin Peaks med.

Att andra säsongen är 22 avsnitt gör naturligtvis sin skillnad. Ett antal som med bara hälften kanske hade fått ihop ett helt annat tempo, men som framförallt hade lyckats etablera en röd tråd. För så vitt jag ser det så ger nästan inte den andra säsongen någonting. Jag kan till och med sträcka mig så långt som att kalla den helt onödig. De två inledande samt det avslutande avsnittet är egentligen allt som behövs, om något.

Min ilska till trots, var inte rädd för att ta dig an Twin Peaks. Med långfilmen Twin Peaks: Fire Walk with Me får man en så suverän avslutning (även om den utspelar sig före första säsongen) att den andra säsongens snedsteg nästan kan förlåtas.

Betyg: 3/5

(Första säsongen 4/5 och andra 2/5)

Bloggkoll: BlueRoseCase har skrivit mycket ingående och intressant om både första och andra säsongen. Även Plox, Royale with Cheese och Voldo har matat sig igenom hela serien. Slutligen vill jag länka till min partner in crime, min soffkollega under samtliga 30 avsnitt, Filmbobby och hans recension.

The Kennedys (2011)

Som alltid när det ska göras film om familjen Kennedy blir det ett herrans liv. Redan när den usla Executive Action kom på 70-talet tvingades biografer att sluta visa filmen på grund av alla protester. Även när JFK gjordes var det stor kritik, fast där kan skaparen Oliver Stone haft ett visst finger med i spelet. När det var dags för 24-skaparna Joel Surnow (tillika känd republikan) och Jon Cassar att visa upp sin åttadelars á 40 minuter miniserie om familjens uppgång och tragiska upplevelser var det tänkt att visas på en kanal med namnet History. På ett traditionellt Kennedysätt drog familjen i sina kontakter och fick kanalen att bojkotta serien, även om den senare visades på en betydligt mer obskyr kanal. Det greppet tycker jag ramar in hela familjens historia. Det behövs egentligen inte sägas men än så.

Om man ändå är sugen på ytterligare inblick är serien en utmärkt grund att stå på. Inte trodde jag att 24-skaparna var kapabala till dramatisk spänning utan stressiga klockljud och en springande Jack Bauer. Här visas istället högklassig dramatik i form av utmärkt skådespel och hyfsat skickligt berättande. Inte på något sätt ska man missta händelserna som historisk sanning, men jag tycker ändå att man lyckas kapsla in de viktigaste händelserna. Det blir ingen djupdykning, men varje händelse presenteras och bearbetas på ett koncist sätt. I centrum står nämligen inte händelserna, utan familjen. I alla lägen. Därför är det imponerande att se hur de platta karaktärerna som från början mest består av kända skådespelare med konstig dialekt, sakta växer sig fast hos tittaren och efter några avsnitt känns förhållandevis äkta.

Greg Kinnear är ingen som rosar min marknad i vanliga fall, men som JFK är han utmärkt. Han lyckas förmedla den komplexa sidan med pillertrillande, kvinnoaffärer och den ständiga känslan av att man aldrig riktigt vet hur han fungerar, samtidigt som han utstrålar pondus och är karismatisk på ett sätt som gör att man aldrig tvivlar på varför han nådde sådan framgång. Fru Jackie spelas av Katie Holmes och hon visar faktiskt upp att hon är en riktig skådespelare. Det är lätt att glömma det. Den evigt energiske och sympatiska Bobby är det starkaste kortet. Barry Peppers tolkning är kusligt porträttlik och han är utan tvekan den som imponerar allra mest i den här produktionen. Även pappa Joe Kennedy, som drar i alla trådar, spelas med stor pondus av Tom Wilkinson.

Små fadäser som ständiga reklamfadeouts och dialekter som kommer och går (speciellt hos Katie Holmes) stör rytmen en aning, men överlag är det ändå ett stycke högklassig spänningsdrama. Så länge man har i åtanke att det är en fiktionaliserad berättelse ser jag ingen anledning att vara upprörd även som medlem i Kennedyklanen. Trots republikansympatier hos skaparna och en del mindre smickrande handlingar (i synnerhet kvinnoaffärer) ser jag ändå serien som en sorts hyllning till något som aldrig hann blomma ut.

Betyg: 4/5

Jag blev så entusiastisk av den här serien att jag omedelbart beställde Kennedy från -83 med självaste Martin Sheen som JFK. Om du har sett den och har åsikter är du hemskt välkommen att dela med dig av dem i kommentarsfältet.

Fishing with John (1991)

När jag gick igenom Jim Jarmusch filmografi fick jag upp ögonen ordentligt för John Lurie. Med framstående prestationer i både Strangers from Paradise och Down by Law sprang jag över fiskeserien Fishing with John. Upplägget är som vilket reseprogram som helst, med Lurie och en celebritet på en fiskeexpedition per avsnitt.

Det låter inte så upphetsande på förhand, men med hjälp av fantasifull redigering framstår det som att ”the fishermen” är riktiga fullblodsproffs. Verkligheten är raka motsatsen, men framförallt berättarrösten av Robb Webb gör allt för att påskina att så inte är fallet. Denna fantastiska röst blir ju längre serien går mer och mer bisarr och förutom att salta verkligheten blandar den överbeskrivningar med små citat om goda mackor. Om det någon gång blir en film om mitt liv så är det Webb som ska vara berättarrösten.

I första avsnittet tar Lurie med sig Jim Jarmusch ut på hajjakt utanför New York. Att se denna supercoola (speciellt i början av 90-talet) mannen stå och kämpa med ett fiskespö i handen samtidigt som berättarrösten poängterar att hans liv är i fara är så gott som obetalbart roligt. I nästa avsnitt är det Tom Waits som får följa med ut i djungeln och det är om möjligt ännu roligare. Sen går det utför lite med ett meningslöst Matt Dillon-äventyr, men med Willem Dafoe och Dennis Hoppers hjälp blir de resterande avsnitten en lika galen som rolig färd.

Det bästa av allt är att hela serien finns upplagd på YouTube, avsnitt för avsnitt. Eftersom varje avsnitt för sig är runt 24 minuter ser jag ingen anledning till varför man inte ska se denna mad trip. Så nedan följer länkar. När klippet är slut är det bara klicka vidare till nästa del.

Avsnitt 1 med Jim Jarmusch
Avsnitt 2 med Tom Waits
Avsnitt 3 med Matt Dillon
Avsnitt 4 med Willem Dafoe
Avsnitt 5 med Dennis Hopper
Avsnitt 6 också med Dennis Hopper

God fiskelycka!

En biljakt av den gamla skolan

På grund av Tony Curtis bortgång väcktes mitt intresse för den fenomenala serien The Persuaders (Snobbar som jobbar). Har plöjt hela internet efter sköna klipp och har till och med plockat fram dvd-boxen. Ikväll ska jag se Wall Street 2, men chansen är stor att det blir lite Curtis och Moore efteråt.

Kan inte undvara den här ”biljakten” från Nice till Monte Carlo mellan de två playboysen i det allra första avsnittet. Danny Wilde mot Lord Brett Sinclair. Ferrari Dino mot Aston Martin DBS. Allt till fantastisk skön musik och supervackra Frankrikevyer.

Bara jag som är frestad av att säga: They don’t make ‘em like this anymore?

RIP Tony Curtis!

Bloggen ska inte fungera som en anslagstavla för dödsannonser, men Tony Curtis trillar av pinnen efter 85 varv runt solen, då är det värt ett undantag.

Han är för allmänheten mest känd för Some Like it Hot, men för mig kommer han alltid bli ihågkommen för hans fantastiska insats i The Persuaders, mer känd som Snobbar som jobbar i Sverige.

När han till och med lyckades övercharma (nytt ord?) självaste Roger Moore, då är det bra. Moore var dessutom ännu mer charmig som Lord Brett Sinclair än som självaste James Bond.

Så för att hedra Tony Curtis rekommenderar jag alla att se ett av världens bästa tv-intro. Njut!

Tveka inte att införskaffa serien (blev bara en säsong) om ni får chansen. Om inte annat för att få se Curtis & Moore gå loss i Stockholm i en mycket underhållande tolkning av det iskalla och nakna Sverige.

Dexter – säsong tre

Efter ett flertal nära-ögat-upplevelser i säsong två har Dexter ändå lyckats hålla sig undan lagens långa armar, samtidigt som han kan fortsätta att skipa rättvisa på sitt alldeles eget sätt. Dessutom har han ju sin Rita och två bonusbarn, samt sin syster Debbie som trånar efter befordran.

Livet leker, men det tar inte lång tid innan nya problem dyker upp på horisonten.

Trots att det är tredje säsongen och att man börjar lära sig upplägget (avsnitt åtta är vändningen), så blir jag ändå förvånad över hur spännande jag tycker det är. Visserilgen är det ingenting mot säsong två, utan lite mer kontrollerade situationer. Framför allt märks det på Dex att han inte fruktar något och har enormt självförtroende. Den känslan fick jag i alla fall.

Riktigt bra tv-serier är som bäst efter några säsonger. Tredje säsongen är inte lika förvånande och överraskningsfyllt som nummer ett, inte heller lika spännande som tvåan men ändå finns det absolut ingenting att klaga på. Jag älskar när det blir ett slags vardagslunk, när man kan huvudkaraktärerna så väl att man vet vad de sysslar med på dagarna. Masuka, Batista. Man kan dem.

Det blir även några nya karaktärer och även om jag fortfarande undrar var Quinn kom ifrån, så var han ett fräscht tillskott och en bra kompanjon till Debbie. Även Miguel Prado och hans familj var väldigt fascinerande karaktärer.

Säsong tre visar att serien håller för ett antal vändor till, vilket redan är ett faktum. Säsong fyra rullar på svensk tv just nu och säsong fem anländer till hösten på Showtime.

Om jag bara slapp vänta!

Dexter – säsong 2

Som jag skrev i inlägget om första säsongen är jag egentligen ingen jätteentusiast av tv-serier. Sitta en hel vecka och vänta på nästa avsnitt är inte riktigt min grej samt att kvaliteten inte direkt har en konstant ökning ju längre serien pågår. Men det finns undantag och när man dessutom har hela serien på dvd ställs allt i en helt annan dager.

Andra säsongen hanterar egentligen samma saker som den första, men den här gången får vår seriemördare Dexter betydligt hetare kring öronen. När hans styckade offer hittas på havsbotten får han inte en lugn stund och inte blir det bättre av att han träffar den charmiga, men farliga, Lila som virar honom runt sitt lillfinger.

Den största skillnaden från första säsongen är att seriens rytm och puls är en aning annorlunda. I första säsongen var det mycket fokus på en enda sak, men i tvåan är det intriger åt alla håll. Det är positivt för i andra säsongen läggs inte mycket tid på karaktärsbeskrivning, för vi lärde ju känna alla i första säsongen. En karaktär som verkligen tjänar på detta och lyfter sig till en riktig favorit är Dexters frispråkiga syster Debbie, även om hon hade en väldigt framstående del i första.

Just frispråkigheten är väldigt hög. Språket är långt ifrån rumsrent, vilket bara är positivt. Nakenhet råder det ingen brist på heller.

Jag blev mycket förtjust i tvåan och jag rekommenderar verkligen att avsnitten ses i tät följd, helst back-to-back. Det blir garanterad stor spänning och underhållning.

Om jag ska betygsätta säsongen som helhet blir det: 4+/5 pladd

Ser med stor längtan fram emot att se säsong 3!

Dexter – med rätt att döda

Egentligen är jag inget större fan av tv-serier. Oftast utmynnar de i antiklimax, eviga upprepningar och egentligen inget slut. Producenter och tv-bolags pengasug står alltid i vägen för kreativiteten, vilket gör att det finns ytterst få tv-serier som fått sluta i tid.

Om det gäller Dexter vet vi inte ännu, eftersom serien är still going strong. Jag har visserligen bara sett första säsongen, men det allmänna intrycket verkar vara att den fortfarande håller.

Att sympatisera med seriemördare händer väl kanske inte varje dag, men det är svårt att låta bli att charmas av Dexter. Jag gillar att det inte läggs några större moralaspekter på hans sysselsättning, utan det är bara något han gör titt som tätt. Som andra tar en golfrunda ungefär.

Säsong ett är dessutom bara tolv avsnitt långt, så det blir åka av i samtliga avsnitt.