Har man sagt A får man säga B, så därför fortsätter jag här med topp 5 på min lista över de bästa filmerna 2000-talets första decennium gett oss.

5. The Dark Knight (2008)

När jag skrev om 2008 års bästa film löd omdömet:

Christopher Nolan visade med Batman Begins att superhjältefilmer är en perfekt grund för stora frågor och mörker. Med TDK tar han allt flera steg längre, med frågor som om vilka moraliska friheter en självutnämnd superhjälte ska kunna ta och vilket värde människor egentligen har. Är en brottslings liv mindre värt än vanliga människors? Är en brottslings liv mer värt än ens eget?

Att Heath Ledger dessutom är bättre än vad man ens kunde föreställa sig var möjligt som Jokern är också en viktig faktor. Äntligen får Batman en riktig antagonist.

The Dark Knight är perfekt. Rakt igenom.

Nuff said!

4. Rambo (2008)

Även gamle Rambo dök upp på 2008-listan, så därför följer här ett urklipp:

Jag förstår om vissa tycker den fjärde Rambofilmen bara är en ursäkt för att få visa mycket våld och samtidigt håva in en jädra massa pengar. Jag kan dock inte hålla med. Alls.

Sylvester Stallone är ett geni och med hjälp av lätta medel berättar han om den gamle Rambo, som flytt till Thailand efter att hans hemland svikit honom gång på gång. Han har ingen tilltro till världen överhuvudtaget och har gett upp allt sorts hopp. Men så kommer ett gäng missionärer fulla av hopp och vilja att förändra för nödställda människor i krigshärjade Burma. Olyckligtvis går det snett och de blir tillfångatagna.

Rambo bestämmer sig för att han inte kan sitta bredvid och titta på, så tillsammans med ett gäng tuffa legosoldater beger han sig in i Burmas täta skog för att befria missionärerna. Det blir en (utan dess like) blodig kamp där tuff verkligen skiljs från tuff och där Rambo ännu en gång tvingas göra upp med sig själv.

Det är en adrenalin- såväl som känslotripp vid varje tittning. I min bok har den allt.

Som sagt, jag förstår att andra ser bristerna. Jag ser dem också, men jag är väldigt förlåtande när det gäller Sly.

3. No Country for Old Men (2007)

Ett nästan förbjudet långsamt tempo skapar en pulserande stämning av att vad som helst kan hända. Javier Bardem gör sitt livs roll och även Tommy Lee Jones är makalöst tragisk (på ett bra sätt) i sin.

Fantastisk dialog av fantastiska skådespelare regisserade av två fantastiska bröder. Helt enkelt fantastisk!

2. Inglourious Basterds (2009)

Helt sjuk, rå, brutal, rolig, skön… Jag kan hålla på i evigheter. Inglourious har allt jag kräver av en bra film.

Med ett långsamt tempo kryddat med fascinerande karaktärer så som den enastående Shoshanna, den sliskiga Landa, nazijägaren Brad Pitt och den rätt patetiska Fredrick Zoller bjuder Tarantino på storartad underhållning.

Innehåller dessutom brutalvåld som tvingar även den hårdaste att vända bort åtminstone ett öga. Jag är slut på ord. Se den, njut och se den en gång till. Det är nämligen en film som blir bättre och bättre för varje gång man ser den.

1. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Film blir inte bättre än så här. Väldigt få lyckas sätta igång tankeverket på riktigt, men Jesse James trycker på varenda knapp. Med hjälp av det vackraste fotot jag någonsin sett tillsammans med underbar musik av Nick Cave är det omöjligt att inte ryckas med. Casey Affleck är så fruktansvärt bra som Robert Ford att han ställer självaste Brad Pitt i skuggan. Pitt å andra sidan är förvånansvärt lågmäld och förlitar sig istället på de små uttrycken, som han verkligen lyckas med.

Allt som händer, sägs och antyds har betydelse. Även om inte filmen ger något svar på någon fråga och även om den egentligen inte ställer någon fråga, finns det ändå en känsla av det är något stort man ser på. Känslor och tankar flödar både i filmen och i huvudet på tittaren. jag vet inte hur ensam jag är om att ha fastnat så hårt för den här, men i mina ögon kan det här vara den bästa film som någonsin gjorts.

-

Listan i sin helhet:

1. The Assassination of Jesse James
2. Inglourious Basterds
3. No Country for Old Men
4. Rambo
5. The Dark Knight
6. Public Enemies
7. Avatar
8. Kill Bill vol 2
9. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
10. Burn After Reading

Som avslutning bjuder jag på ett gäng bubblare som var väldigt nära att ta sig in på den slutgiltiga listan:
I’m Not There , Requiem for a Dream, Snatch och There Will Be Blood.

Det var min lista. Jag är helt övertygad om att den är rätt unik, även om de flesta säkert hittar en och annan som kandiderar till er egen lista. Eller kanske inte? Dela gärna med er i kommentarsfältet.

Så här i mellandagstider är det värt att stanna upp och tänka efter lite, eftersom ett nytt decennium faktiskt står och knackar på dörren. Med terrorattacker, finanskriser och naturkatastrofer i färskt minne är nog många överens om att det varit ett ganska trist årtionde. Men vad gör man när det ser mörkt ut? Man drar igång en film, försvinner in i en annan värld och glömmer bort sina problem för en stund.

Det klagas ofta på att ny film inte håller samma klass som äldre diton, men ändå är jag rätt övertygad om att de flesta hittat åtminstone en favorit från det gångna årtiondet. Jag tänkte på riktig bloggmaner lista mina favoriter, från tio till ett.

10. Burn After Reading (2008)

Jag har skrivit om den innan och då löd domen:

I Burn After Reading är allt helt galet. Ingen vet något om någon eller något och Brad Pitt är bara korkad. Och rolig. Varenda scen med Brad innebär en stor skrattorkan. George Clooneys uppfinningsrikedom tillhör också en av många höjdpunkter.

Det var inte så längesen, så jag står fast vid orden ovan. Ett komiskt mästerverk!

9. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men oftast funkar det rätt bra. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.  I Eternal Sunshine har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen. Med hjälp av ett fantastiskt manus signerat Charlie Kaufman blir det en joyride i minnenas värld med det enastående paret Carrey och Kate Winslet. Kanske är det som varit ändå värt att minnas?

8. Kill Bill vol 2 (2004)

Om vol 1 är ett ”roaring rampage of revenge” så är vol 2 en enda lång och pratsam resa till slutmålet. Det låter tråkigt, men åh nej! Tarantino vräker på med allt vad han förmår i filmreferenser, cool dialog och massvis med underbar musik. Han sätter Uma Thurman i den coolaste kvinnokaraktären någonsin och istället för att låta specialeffekter och stuntkvinnor tala (som i vol 1), så får skådespelerskan Uma chans att ge sitt. Och som hon gör det! Allt är perfekt och framförallt gillar jag att Tarantino vågar vara så lugn. Han vet vilken fantastisk berättelse han sitter på och försöker med allt han kan ge berättelsen det utrymme den behöver. Varken för mycket eller för lite. Ett mästerverk!

7. Avatar (2009)

Filmen som kommer föra 3D-teknologin in i var mans vardagsrum. Det kommer ta ett tag, men jag är övertygad om att man kommer kunna dela upp filmhistorien i tiden före och efter Avatar. Det kanske låter lite pompöst, men jag tror ändå den kommer ha en sån påverkan. Storymässigt är det en Pocahontas för vuxna, men med Camerons regi och noggrannhet blir det ändå storslagen action och underhållning.  Längre recension finns här.

6. Public Enemies (2009)

Älskar sådana här filmer. Det är på något vis mer än bara film. Handlingen har egentligen inget med bankrånare och poliser att göra, utan mer hur människan fungerar och hur vi ser på varann. Ett mästerverk! En avslappnad Heat på 30-talet kan man beskriva den som. Mann borde göra mer sånt här. Johnny Depps bästa insats hitintills. Längre recension finns här.

För att inte bli för tjatig sätter vi en cliffhanger här. Den slutgiltiga topp 5 kommer i dagarna.

God fortsättning och gott nytt år till alla som tycker mitt skrivande är läsvärt. You are golden!

Om du inte har sett Total Recall innan, så är det god tid att göra det ikväll. 22.40 bär det av på TV4. Lycka till!

Om du behöver lite mer övertygelse så rekommenderar jag min egen recension, som finns här.

Betyg: Fem solklara pladd

Woody Allen och Larry David är två män som var för sig haft stora komiska framgångar. Woody med en radda filmer om det mesta, Larry David med Seinfeld och framförallt Simma lugnt, Larry. Det är mycket om ingenting i båda herrarnas fall och oftast är det väldigt roligt. När de två slår sina påsar ihop blir det komik på högsta nivå.

Whatever Works har egentligen allt som kännetecknar en klassisk Woody Allen-film. En äldre neurotisk, depressiv och enormt tjatig gubbe i huvudrollen samt en handling som utspelar sig i New York och som kretsar kring kärlek i ovanliga former. I vanliga fall brukar Woody själv spela gubben, men den här gången har han alltså gett uppdraget till Larry David.

Det är mycket tjat om det mesta och som alltid med Woodys dialoger är de utom denna värld. Helt magnifika! Hela filmen igenom får man egentligen bara se olika människor prata med varandra. Ibland pratar dessutom Larry David med oss tittare, breaking the fourth wall som det heter. Även det är väldigt typiskt Woody.

Om det inte redan har märkts så gillar jag humorn och med den fantastiska dialogen blir det aldrig tråkigt. Stundtals är tempot skyhögt, trots allt prat och jag säga att det inte finns en tråkig stund någon gång under filmens knappa 90 minuter.

Jag läste någonstans att Woody ursprungligen skrev manuset på 70-talet och det märks. Det här är den gamla (unga) Woody. Inte för att det är något dåligt med det senaste decenniets, men Whatever Works är mer Annie Hall än vad den är Vicky Cristina Barcelona. Den har allt man kan begära. Stor rekommendation!

Betyg: Fyra superstarka pladd

När Sam Raimi återvänder till skräckgenren är det av naturliga skäl rätt högt ställda förväntningar på honom. Hans Evil Dead-filmer tillhör filmhistorien eftersom de är helt flippade, så då höjde även jag mina förväntningar ett snäpp, eftersom jag inte direkt är något större fan av dagens easytrick-skräckisar, som bara förlitar sig på ”hoppa till”-effekter. Det är en grov generalisering, men oftast är det ju så.

Drag Me to Hell handlar om en ung kvinnlig långivare som tvingas neka en äldre kvinnas lånförfrågan. Kvinnan blir vansinnig och vår söta oskyldiga protagonist får en förbannelse kastad över sig.

Det är en enkel handling, som egentligen har all potential att fungera som skräckis. Tyvärr tar Raimi död på den potentialen helt och hållet i och med en alldeles för lång katt-och-råtta-lek på en parkering. Klyschorna haglar och det kanske är tänkt att vara roligt, men det utmynnar mest bara i rader av suckande och gäspningar.

Det kanske var på grund av parkeringsscenens negativa inverkan på mig, men efter den var allt bara väldigt meningslöst. Filmen rullar på och den stackars tjejen råkar ut för den ena hemska saken efter den andra.

Det är välgjorda effekter, men de är inte skrämmande. De är inte ens roliga. Den enda gången det blev roligt på riktigt var när en bitglad get kliver in i handlingen. Utöver det faller allt bara samman och slutet är ett tråkigt antiklimax.

Jag har sett betydligt sämre skräckisar och Drag Me to Hell är inte värdelös, men inte heller i närheten av så bra som jag tycker Raimi borde kunna prestera. En skräckis ska lämna avtryck, men Drag me kommer oinspirerad och går utan att lämna några speciella avtryck överhuvudtaget.

Betyg: Två svaga pladd

Uppföljare på halvlyckade filmer brukar mer sällan än ofta vara rätt värdelösa. Det gäller speciellt när det hunnit passera en del år mellan originalet och uppföljaren. Screamers var en halvlyckad sf-rulle och uppföljaren lät vänta 14 år på sig. Är den värdelös då?

Screamers: The Hunting dundrar på med samma koncept som i film nummer ett. Mördarmaskiner skapad av människan utvecklas, börjar tänka själv och gör revolt mot människan. I ettan spelas protagonisten Henricksson av stencoola Peter Weller, som dock inte har något med tvåan att göra. Det jag lite lagom långsökt vill komma till är att Lance Henriksen lägger filmen på sina axlar. Gamle Lance som från början var tänkt att spela självaste Terminator, men så dök en storväxt österrikare upp och resten är vida känt.

Även om han bär stjärnrollen i Screamers 2 tar han god tid på sig. Först efter dryga timmen spelad dyker han upp på riktigt och lyfter hela spektaklet. Fram till dess är det mest en väldigt trevlig lågbudgetsci-fi med rätt korkade karaktärer och devisen mycket action, lite hjärna. När Lance kliver in tillförs lite substans, bland annat genom att en del trådar till första filmen dras.

Är Screamers 2 värdelös då? Nej, verkligen inte. Med välgjord lågbudgetaction, fina miljöer och mycket humor blir det en väldigt trevlig upplevelse, som trots sina brister ändå är riktigt underhållande. Om jag står mellan valet att se om ettan eller tvåan, så blir det nog tvåan.

Betyg: Tre stabila pladd

På en avlägsen gruvplanet har forskare skapat Screamers; en mördarmaskin utan dess like. Olyckligtvis har utvecklingen gått människorna ur händerna och till slut tappar de kontrollen och tvingas fly från maskinerna, som dessutom fortsätter utvecklas i rasande takt.

Baserad på en berättelse av Philip K Dick, vars berättelser även stått till grund för filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report, är Screamers en i raden av intressanta berättelser. Temat är vad som händer om mänsklighetens tekniska utveckling går för långt och det hela är väldigt likt Terminatorserien. Om James Cameron tagit inspiration från K Dick låter jag vara osagt, men likheterna finns.

I Screamers är det ingen Harrison Ford, Arnold Schwarzenegger eller Tom Cruise som axlar huvudrollen, utan den betydligt mer okända Peter Weller. Visserligen har han en del starpoints för RoboCop, men det är ändå skillnad på stjärna och stjärna. Weller lyckas dock med tuffingrollen riktigt bra. Som bäst känns han som en lättviktsversion av Ed Harris, vilket får ses som ett gott betyg (även om jag personligen har rätt svårt för Harris skitnödiga skådespel).

Screamers är ingen högbudgetproduktion, så det blir en del taskiga effekter. Det kompenseras med väldigt fina miljöer, som verkligen känns utomjordiskt, om man säger så. Man får tänka på att filmen är från mitten av 90-talet. Inte så längesen i och för sig, men det har hänt mycket med datorgenererade effekter sen dess.

Grundstoryn är riktigt bra, men den tas inte riktigt tillvara på. Tempot är också ett tecken på att projektet hade mått bra av lite mer ambitiös regissör. Ändå fram till slutet är det ändå helt okej, men slutet är under all kritik. Den ena twisten avlöser den andra och tillslut vet man varken ut eller in. Söndertwistat vart det, men jag har fått för mig att det är rätt vanligt med 90-talsberättelser.

Trots mina små klagomål är ändå Screamers en underhållande sci-fi med väldigt mycket 90-talskänsla, på både gott och ont. Rekommenderas för sci-finördar.

Betyg: Tre svajiga pladd

Är Hostel bra? Nja. Är Hostel 2 bra då? Nja.

”Båda två förlitar sig på samma koncept, alltså rätt grotesk humor blandat med sadistisk våldsporr. Rätt underhållande stundtals, men inte speciellt bra.” är mitt korta och precisa svar.

Däremot har jag upptäckt en liten moralkärring i de flesta när de pratas Hostel. Det klagas på våldet, hur hemskt det är och hur sjuka människor som uppskattar sånt måste vara. Helt fel! Den här genren ska vara så våldsam att man aldrig sett maken till liknande innan. Den finns till bara för att överträffa sig själv gång på gång.

Om man skulle börja dra ner på våldet skulle filmerna bara vara meningslösa. Jag ser hellre en våldsam och meningslös film än en som bara är meningslös. Därmed inte sagt att en film som innehåller våld per automatik är sevärd, utan det är mer ett pest eller kolera-scenario.

Våga uppskatta filmvåld!

Människor som inte kan skilja på filmvåld och vanligt våld är ett annat (och mycket sorgligt) kapitel.

”Charlton Heston was a cunt”

Citatet ovan bränns av när slagskämpen och problembarnet Michael Peterson letar efter ett lite coolare alias. Förslaget Heston gick alltså inte hem, utan det blev Charlie Bronson istället. Det är det roligaste i en annars helt meningslös film.

Historien är sann och huvudpersonen finns i verkligheten. Han är 57 bast, sitter fängslad någonstans i England och anses fortfarande vara en kategori A-risk. Det låter minst sagt som ett intressant upplägg för en film, men intressant är långt ifrån vad Nicolas Winding Refn försök är.

Trots att Bronson gestaltas av en hårdnackad Tom Hardy, som in the line of duty till och med visar snorren vid upprepade tillfällen (vad det tjänar till är jag oförstående till, men det fångar säkert någon annan), blir det aldrig varesig gripande eller intressant.

Problemet är nämligen att Bronson är ett hopplöst fall. Vad man än gjort för honom så har han alltid klantat till det. Filmen for fram utan mening och Bronson är lika korkad i början av filmen som han är när eftertexterna börjar rulla. Den är mest bara ett långt montage av olika sätt att filma slagsmål på.

Bronson är en visuellt välgjord pannkaka och ett typexempel på film som inte ger mig någonting. Många har jämfört den med A Clockwork Orange, men i det fallet ville Kubrick i alla fall ha sagt något.

Betyg: En stabil pladd