Glengarry Glen Ross (1992)

Ungefär tjugo-trettio minuter in i Glengarry Glen Ross konstaterade jag att den måste vara baserad på en teaterpjäs av någon form. Sådan intensitet som de välskrivna dialogerna och framförallt den begränsade fysiska ytan som karaktärerna rör sig på brukar tyda på just sådant. Det är inte nödvändigtvis ett lyckat koncept varje gång, men Glengarry.. är ett typexempel på hur bra det faktiskt kan bli. Mitt under filmen slängde jag snabbt fram telefonen och surfade fram svaret, som naturligtvis berättade för mig att förlagan är en pjäs av David Mamet. En pjäs han dessutom vann Pulitzerpriset för. Nu vet ni det.

Filmen utspelar sig under två dagar och följer livet på ett litet mäklarkontor i Chicago. Deras försäljningsintäkter är inte vad de har varit, så från huvudkontoret skickas Blake (Alec Baldwin) för att motivera mäklarna. Det finns olika sorters sätt att motivera folk, Blake går på den konfronterande och nedtryckande varianten. Efter flera salvor med påhopp ger han dem moroten att den som säljer mest kommer bli belönad med en Cadillac, nummer två får några köksknivar och de resterande två får sparken. Efter en makalös åttaminutersmonolog försvinner Blake ur handlingen och vi blir lämnade med de förtvivlade mäklarna.

De har olika sätt att hantera utmaningen. Shelley Levene (Jack Lemmon) är inne i en dålig trend och vet med sig att han ligger sämst till. Därför ger han sig efter kontorschefen (Kevin Spacey) och försöker köpa till sig fördelar. Lemmon gör en av sina absolut bästa rollinsatser och även om han är i gott sällskap den här gången faller mitt val som den starkast lysande stjärnan utan tvekan på Lemmon. Hans enträgna försök att charma till synes omöjliga potentiella kunder både ansikte mot ansikte och över telefon ger en liten inblick i hur det kanske är på andra sidan bordet i försäljningssituationer. Med vetskapen om den oerhörda press han har på sig är det ett smärre mirakel att han inte bryter ihop, speciellt då motgång följer motgång.

En som inte riktigt blir lika känslomässigt berörd är Ricky Roma (Al Pacino). Han är den främste av de fyra och spenderar nästan halva filmen på en bar där han övertygar en kund (Jonathan Pryce) att en affär är hans största möjlighet. Pacino är mig kär och jag är en av alldeles för få som verkligen uppskattar när han går loss med sitt patenterade överspel. Något sådant blir det inte här då han faktiskt är ganska nedtonad. Dock har han skarpa repliker och är dessutom ful i munnen, så man kan väl säga att jag ändå fick min beskärda del av Crazy Al.

Det jag mest gillar med Glengarry är den intensiva och realistiska känslan. Medan Lemmon sitter i telefon kan man höra Pacino i bakgrunden eller Ed Harris och Alan Arkin (som spelar de övriga två säljarna) några bord bort. När någon karaktär går in i ett närliggande kontor för ett möte kommer han tillbaks igen tio-femton minuter senare. Känslan av att bara vara en fluga på väggen i detta kontor är enormt påtaglig. Trots det är det aldrig svårt att greppa situationen och samtliga karaktärer får gott om utrymme att presentera och till viss mån även utvecklas.

Glengarry Glen Ross är ett typexempel på en sann skådespelarfilm. Få roller, men samtliga spelas av riktiga ess. Jack Lemmon är den som berör och imponerar mest, men egentligen gör alla inblandade några av sina finaste insatser på film. Tillsammans med en så tät berättelse blir det här 100 intensiva minuter, som gärna hade fått vara ännu fler. En riktig toppenfilm som verkar ha blivit oförtjänt bortglömd genom åren.

Betyg: 4/5

Slutet på Al Pacinos försäljningsmonolog. Briljant!

Ocean’s Thirteen (2007)

En resa tur och retur till Europa, med en ekonomiskt framgång som överskred den hos kritikerkåren och publiken också för den delen, fick vara nog. Inga mer utflykter till områden utanför kasinovärlden för Danny Oceans tjuvgäng. Den tredje och avslutande filmen i ordningen tar vid där den första slutade och bjuder på i mångt och mycket samma upplägg, fast aningen tillspetsat.

Motivet denna gång är som i första filmen hämnd. Då skulle Ocean hämnas på mannen som lagt vantarna på hans ex-fru, den här gången är det lojaliteten mot Reuben (Elliott Gould), den finansiella ledaren i Oceans liga, som gör sig känd. Reuben har nämligen satsat hela sin förmögenhet i ett kombinerat kasino och hotell tillsammans med affärsmannen Willy Bank (Al Pacino). När Bank, inte helt oväntat, blåser honom på hela kakan kollapsar Reuben, en nyhet som snabbt når Ocean och grabbarna. Hämnden är ljuv,  vilket Bank snabbt får känna på då hans monstruösa hotell ska åka på en riktig superkupp.

Känslan av återupprepning från första filmen kan man tycka borde vara nära förestående, men faktiskt inte. Till skillnad från båda föregående filmerna finns ingen sidoberättelse i form av kärleksintressen, ingen Julia Roberts eller Catherine Zeta-Jones (som upptar Pitts intresse i Twelve). Det här är istället en enda lång uppvisning av modellen ”titta på oss, vi är världens bästa tjuvar”. Dessutom är Al Pacino en antagonist med betydligt mer pondus och trovärdighet än Andy Garcias dito i första filmen. Till min besvikelse bjuder han inte på några gapdialoger, snarare står han för en anmärkningsvärt återhållsam tolkning. Det fungerar dock riktigt bra och att han dessutom har Ellen Barkin som sidekick ger den här filmen en tyngd som tidigare har saknats i serien.

Jag nämnde i Ocean’s Eleven-inlägget att Matt Damons roll i serien står som grund för många skämt, så även denna gång. Då han i andra filmen ber Pitt om att få vara med i ett möte med en potentiell uppdragsgivare men inte riktigt klarar av pressen att befinna sig på högsta nivån, är han i denna film lika framträdande som gubbarna Pitt och Clooney. Den sistnämnda duon står dessutom för hela seriens enskilt roligaste ögonblick när Pitt kommer på Clooney med att gråta till Oprah Winfreys tv-show. Det har väl hänt alla, men den följande scenen med två häpna superstjärnor framför tv:n är verkligen något utöver det vanliga.

Ocean’s Thirteen är lite mer lekfull, lite mer säker i sin stil än de tidigare filmerna och denna inställning smittar av sig. Jag har verkligen roligt när jag ser den, trots att humorn ändå står underordnad handlingen. För även om det mesta görs för skrattets skull så tappas inte den röda tråden bort i den lättsamma underhållningsdjungeln. Tvärtom är det en mycket bra avslutning på en synnerligen trevlig filmserie som jag redan har återvänt till flera gånger. Med stor sannolikhet kommer det ske fler gånger.

Betyg: 4/5

…And Justice for All (1979)

Rättssalen är en gynnsam plats för dramatiska filmsituationer. Advokater och åklagare kämpar för sin egen vinning för respektive eftertraktade dom. Utöver maktkampen dem emellan återfinns även en anklagad, som i den cineastiska världen oftast är oskyldig och orättvist behandlad, en klok domare som fördelar spelinnehavet hos de båda sidorna och slutligen en jury som har den anklagades öde i sina händer. Filmer tenderar att fokusera olika mycket på var och en av dessa beståndsdelar, men den vanligaste och mest tacksamma att göra film om är utan tvekan advokaten. Så är fallet i …And Justice for All som fokuserar på det moraliska dilemmat en advokat måste göra vid varje nytt fall.

Arthur (Al Pacino, fast visst känns det som ett väldigt o-Pacinoskt namn?) brinner förvisso för sitt advokatyrke, men har ändå prblem med hur lagen ska tolkas. Hans uppfattning är att lag och ordning inte alltid går hand i hand. Det ena ger inte nödvändigtvis det andra. Därför är det ingen högoddsare att han inte kommer så väl överens med den paragrafälskande domaren Fleming (John Forsythe) som sätter hans oskyldiga klient bakom lås och bom i flera år, enbart på grund av att Arthur lämnat in bevismaterialet tre dagar för sent. En större överraskning är det när den nämnde domaren blir anklagad för våldtäkt och väljer Arthur som försvarare. Eftersom fallet är korrupt upp till öronen behöver han inte göra mycket för att få domaren frisläppt, men eftersom Arhtur är en man med stark moral ställs han inför ett svårt dilemma.

Åtalet mot domaren är grundstenen i en berättelse som kan beskrivas som ett dubbelavsnitt ur en fiktiv 70-talsserie med temat rättssalen backstage. Allt sker med en viss ton av satir, även om de dramatiska scenerna är påtagliga och väldigt väl utförda. Arthurs kollegor känns inte så genomarbetade, men när en av dem bryter ihop totalt efter att ha hjälpt en skyldig mördare att gå fri, som i sin tur firat det med att döda två barn, är det en av de starkaste stunderna. Trots det känns många av sidoberättelserna substanslösa, speciellt eftersom väldigt få får någon ordentlig uppklaring. Däremot är de underhållande, som till exempel när handlingen avbryts för lite man-to-man-bounding mellan Arhtur och en glad, tillika självmordsbenägen, domare som tillsammans ger sig ut på en hisnande helikopterutflykt.

…And Justice for all må vara som ett tv-serieavsnitt i skön 70-talsmodell (med tillhörande musik) i många aspekter, men Pacinos insats är av absoluta toppklass. Han spelar en alldeles lagom hybrid av hans tidiga lite mer tillbakadragna karaktär och den senare tidens gaphals. Trogna följeslagare till den här bloggen vet att jag aldrig motsätter mig en gapig monolog från Crazy Al. Tyvärr blir det inte så vansinnigt många sådana i just den här filmen, men det allra sista inställningstalet är magnifikt. ”You’re out of order! You’re out of order! The whole trial is out of order! They’re out of order!” gapar han i ett hysteriskt sinneslag. Kan mycket väl det bästa Pacino-talet jag har sett, vilket ju är anledning nog att faktiskt se filmen.

Betyg: 3+/5

För den som inte är intresserad av att se filmen, men gillar Crazy Al visar jag höjdpunkten av utbrottet nedan. För den som däremot är intresserad av att någon gång se filmen utfärdar jag spoilervarning eftersom det är slutet som visas. Men äh, se det ändå. You’re out of order!

Any Given Sunday (1999)

Trots mitt stora sportintresse har jag inte mycket till övers för amerikansk fotboll av den enkla anledningen att det är mer eller mindre svintråkigt att se på. Kan ha att göra med att jag saknar traditionerna och inte har full koll på reglerna. När det kommer till filmens värld passar dock denna testosteronstinna sport betydligt bättre. Det tuffa fysiska spelet blandat med den psykologiska striden vid långsidan är som bäddat för intensiv spänning och även om slutet ofta är löjligt förutsägbart är det svårt att inte engagera sig. Så fungerar jag i alla fall. Därför är det en fröjd att en så duktig regissör som Oliver Stone tagit sig an detta gladiatorspel i modern tappning.

Handlingen kretsar kring ett gäng nyckelfigurer, men framförallt den ärrade tränaren Joe D’Amatos (Al Pacino) strid för att framhålla det fina i spelet. Tillsammans med lagets förre general manager (chef för den oinsatte) var laget ett av de mest framgångsrika i sporten, men efter dennes bortgång har dottern (spelad av Cameron Diaz) tagit över och resultaten vänt i negativ riktning. En av lagets mest framstående stjärnor Cap Rooney (Dennis Quaid) blir skadad och chansen att axla den viktiga quarterbackspositionen går till Willie Beamen (Jamie Foxx) som snabbt gör storsuccé. Den gamle veteranen Rooney är lika rädd för att fortsätta spela som han är för att sluta och den unga shooting star-Beamen tappar fotfästet efter framgången lika snabbt som motgångarna knackar på dörren igen. Med andra ord: en klassisk sportsaga.

Egentligen hade man utan svårigheter kunnat applicera handlingen på vilken sport som helst, men tänk er själva hårda smällar ute på planen med publikens vrål i bakgrunden och en stridstokig och gapande Al Pacino vid sidlinjen. Mitt filmhjärta klarar knappt mer än så, så underbart är det att se på. Det enda som stör stämningen är att Stone tryckt in sitt eget ansikte som en ständigt återkommande expertkommentator, som kanske bara stör om man vet hur denna ögonbrynsman ser ut. Annars innehåller den alla vändningar som en sportfilm ska ha vilket innebär flera starka brandtal av den gapande Pacino. Om jag hade sysslat med sport i någon omfattning hade jag valt vilket som helst av alla motivationstalen och visat inför varje match. Klyschor: ja, motiverande: ja!

Any Given Sunday är ett storslaget sportäventyr som egentligen inte bjuder på något nytt, men som är så enormt skickligt regisserad att det är en fröjd att sugas in i en värld där touchdown är viktigare än alla världens krig. Det är befriande på många sätt, men framförallt är det spännande och den varan ska inte underskattas.

Betyg: 4/5

Notis: Charlton Heston dyker upp som lagets i ägare i en roll som blev en av hans sista.

Till sist: Titta och njut. Jag kommer aldrig få nog av Pacinos brandtal. Aldrig.

City Hall (1996)

Jag har en stark förkärlek till pratiga filmer utan direkt handling. När det dessutom är politik inblandat krävs det mycket för att göra mig besviken. För vem kan motså ett riktigt torrt politisk drama? Inte jag! När dessutom storfavoriterna Al Pacino och John Cusack är med finns all potential i hela världen.

City Hall är ändå lätt att förpassa, med tanke på att regissören Harold Becker knappast gjort något annat att hurra för och alla omdömen jag läst har varit milt sagt skeptiska. Problemen verkar vara att det saknas en riktig och intressant handling. Det kan jag förstå, för trots att det börjar med en skottlossning och dödsfall tänder det aldrig till. Resten av filmen är tänkt att visa hur korrumperad hela makteliten är och att det inte är så stor skillnad på svart och vitt, men det blir mest bara prat.

Cusack får vara vår godtrogna ledsagare in i korruptionsträsket medan Pacino är den högfärdiga och välartikulerade borgmästaren John Pappas. Sug på det namnet. Pappas! För att summera Pacinos insats kan man säga att det är väldigt mycket 90-tal. Det innebär i kort att han antingen sitter bakom ett skrivbord och talar tystlåtet med en iskall blick eller att han står och gapar i något som ska likna ett brandtal av gigantiska proportioner. Den här gången slår de på stort och låter den korta mannen gorma på en begravning. Känslomässiga scener utlovas!

Nu kanske det verkar som att jag är negativ, men jag älskar när Pacino gapar och gormar. Måhända att han kanske gjort det en gång för mycket, men jag tröttnar aldrig. Cusack tröttnar jag inte heller på, trots hans ganska intetsägande roll den här gången. Intetsägande är även Bridget Fondas lilla insats, då hon dyker upp som en intelligent och frågvis journalist. Till slut har hon inte uträttat mer än lite småflörtande med Cusack.

Trots alla brister kan jag inte undgå min förkärlek och med hjälp av de utmärkta birollerna från Danny Aiello och Martin Landau bjuds det hela tiden på högklassigt skådespel. Då gör det inte så mycket att handlingen är en enda stor pannkaka av stora ambitioner, för det finns alltid något att njuta av ändå.

Betyg: 4-/5