The Long Goodbye (1973)

De första tio minuterna av The Long Goodbye ägnas åt att visa hur Philip Marlowe (Elliott Gould) ger sig ut i natten för att skaffa mat till sin hungriga katt. Inte nog med det, katten har dessutom höga krav och accepterar bara ett visst märke. När Marlowe misslyckas med att hitta detta och i stället serverar ett annat märke genomskådar katten ändå hans bluff. Det kan verka lite otydligt, men i själva verket går det knappt att presentera en karaktär tydligare. Marlowe är privatdetektiv till vardags och  agerar i 70-talets Hollywood. Tvärtemot vad det kan verka är det en otrevlig värld han rör sig i, med morallösa och självupptagna skurkar lite överallt. Marlowe är högst medveten om detta och rör sig därför i sin egna lilla värld, för det mesta. Kattepisoden visar att han är både snäll och omtänksam, men även att hans vilja att anpassa sig efter nya förhållanden inte per automatik ger resultat.

Att viljan räcker långt blir vad som hamnar i centrum när själva handlingen så småningom rullar igång. Marlowe nås av beskedet att en kär vän till honom ska ha dödat sin fru och sedan tagit liv av sig, något Marlowe finner svårt att tro på. Därför drar han igång en egen liten utredning, som sätter honom öga mot öga mot den ena märkliga och själlösa individen efter den andra. Om de inte är rakt igenom onda så är de förlorade i sig själva, som den Hemingway-liknande karaktär han till exempel hjälper en oroad fru att leta upp.

På kattmatsjakt.

För filmtittare som gillar att ha ett tydligt upplägg tenderar The Long Goodbye dock att skapa besvikelse. Även om målet hela tiden är att få reda på vad som hänt med vännen, så läggs ganska lite fokus på det. I stället hamnar Marlowe i situationer som främst visar upp samtiden och ger utlopp för Robert Altmans och manusförfattarens dystra tankar. Dessutom händer det mesta utan att det egentligen läggs så stor notis vid det. Om inte Elliott Gould gjort en sådan sympatisk karaktär av sin Tom Waits-liknande karikatyr av en typisk Los Angeles-snubbe, hade det långsamma tempot riskerat att stjälpa slutprodukten. I stället blir det tillfälle att sugas in i världen som presenteras, även om jag mycket väl kan förstå att man bara upplever att det inte händer något. I sådana fall kan jag rekommendera att räkna hur många gånger Marlowe tänder en cigarett.

Ett smart grepp som används för att signalera vilken sinnesstämning som eftersöks är att låta titelmelodin spelas gång på gång under filmens lopp. Det som skiljer är att den varje gång dyker upp i ny tappning. Till exempel spelas den på radio i bakgrunden, den spelas av trumpetorkestrar när Marlowe besöker Mexiko och i form av pianotrubadur på en bar. Varje gång i ny skepnad och med en ny känsla att förmedla. Stor eloge till John Williams som står bakom kompositionen.

New Hollywood-vågen gav Robert Altman både förtroende och möjlighet att skapa något sannerligen säreget, något han var en av de främsta regissörerna att utnyttja. Med The Long Goodbye visade han på tydligaste möjliga sätt att det är resan som är målet. Även om den kan verka långsam och utan mening så är det snarare motsatsen som råder. Här visas att något inte nödvändigtvis behöver hända för att det ska ha hänt något. I stället gäller det att vara uppmärksam.

Betyg: 4/5

Mest känd är The Long Goodbye för att Arnold Schwarzenegger är med som muskelknutte utan repliker i en scen. Hans tystnad gör honom dock inte svårare att lägga märke till, eller vad säger ni?

En blivande guvernör.

The Expendables 2 (2012)

Den främsta känslan efter att ha sett denna uppföljare är att det är svårt att betrakta den som en riktig film.  En film upprättar vanligtvis ett eget universum. Karaktärerna lever och verkar i en värld vars villkor är uppdiktade av skaparna. Att referera till samtida populärkulturella ting kan i dessa världar medföra vissa problem. Till exempel är det svårt för en film med Al Pacino i huvudrollen att referera till Scarface eller Gudfadern, utan att det åtminstone för en kort stund tar tittaren ur filmens järngrepp. I stället för att fundera på det som sägs blir det en paradox. För en kort stund slutar karaktären som Pacino (i detta hypotetiska exempel) spelar existera, för att i stället ersättas av Pacino som refererar till Pacino. Vill det sig illa är det svårt att på allvar fördjupa sig i alternativvärlden som filmen verkar i. Detta är vad som sker i The Expendables 2.

Arnold Schwarzeneggers första replik i denna film är “I’m back”. En uppenbar vinkning till Terminator, något han gjort i mängder av sina tidigare filmer. Det är också en bra replik eftersom han sysslat med annat några år, men nu återvänt till filmduken. Ett roligt grepp och en kraftfull entré; så långt, så bra. Men sen fortsätter han med andra varianter av citatet, flera gånger om, tills Bruce Willis karaktär säger åt honom att sluta. Schwarzeneggers replik är då: ”Yippie-ki-yay”. Jag kan föreställa mig hur alla gamla gubbar berättar för sina yngre medtittare på vilket sätt detta är roligt, men annars tillför inte momentet mycket. Snarare gör det att det är svårt att acceptera den värld som filmen bygger upp, eftersom den världen uppenbarligen är samma värld som vi befinner oss i. Då blir det ännu svårare att sluta tänka på de logiska omöjligheterna och overkliga situationerna som de gamla gubbarna utför och ställs inför.

Att ställa krav på en film som The Expendables 2 att vara verklig, logisk och allvarlig är givetvis inte rimligt, men det är inte heller vad jag gör. En bra actionsekvens får gärna ta sig friheter med verkligheten, likaså gör det inte så mycket om karaktärerna är formade efter förutbestämda mallar. Det jag däremot inte kan acceptera är att filmen inte tar sin tittare på allvar. Hur korkad den än må vara, så vill jag åtminstone att karaktärerna ska kännas verkliga. Det kvittar om det gäller superhjältar eller en hund som kan prata. Metareferenserna är så klumpiga att de tar över filmen. Det gör att jag faktiskt inte kan se på den som en film, snarare en samling sketcher efter varandra. Ibland kan det till och med vara så illa att det känns som en parodi på en actionfilm, tänk ”kill count”-scenen i Hot Shots 2.

Schwarzeneggers referensbesatthet får statuera exempel för hela filmen. Att låta ett gäng kända människor göra det de är kända för är inte per automatik detsamma som en lyckad film. Ju fler kockar, och så vidare. Lite mer än så är de värda, eftersom nästan (med betoning på nästan) alla har fina stunder som skådespelare bakom sig. Av det syns icke mycket i detta verk, då de snarare agerar inhoppare för sina stuntmän.

Betyg: 2/5

Den största Stallone-kännaren i bloggosfären, Fiffi, har också sett och tyckt till om The Expendables 2. Här finnes den texten.

The Expendables (2010)

Om man går tillbaks till den här bloggens födelse, på den tiden jag spottade ur mig inlägg om allt och inget, så kommer man hitta hur många inlägg som helst om The Expendables. På den tiden var jag helpeppad och var övertygad om att det här kunde bli det tuffaste jag någonsin beskådat, mycket på grund av en stark kärlek till Sylvester Stallones filmkunskaper och den trivsamma upplevelse Rambo 4 var. Han har alltid haft vett att balansera tillräckligt mycket hundögonsensmoral med manlig action och känslor, speciellt i Rocky- och Ramboserierna.

När han då samlar det gamla gardet, något som var en omöjlighet när alla var på sin topp, är givetvis förväntningarna högt ställda. När man dessutom släpar dit självaste Arnold Schwarzenegger för några timmars avslappnad filmning, där han trycker ut några oneliners till sin bästa ovän Sly, då är det stort. Att Bruce Willis står och garvar med de båda, det är ännu större.

De större rollerna går till folk med mindre stjärnstatus, men som ändå kan det här med dumaction. Dolph Lundgren gör parodi på hela sin karriär med den skogstokige vikingen Gunnar, samtidigt som Jet Li spelar Jet Li och Jason Statham spelar Jas.. och så vidare. Alla får sin stund i rampljuset, vissa mer än andra. Förvånansvärt nog känns det som att Sly agerar lite i bakgrunden, trots att han har mest screentime. Han förtar sig inte.

Det jag beklagar mig över är storyn, som det kanske inte ska ställas några högre krav på egentligen. Stallone kan det här egentligen. Han vet hur man gör simpla historier lagom hjärtskärande, men han har helt lämnat det denna gång. Istället gör han Rambo 4 en gång till. Inte riktigt, men handlingens problem och motor är densamma; påstridig och rättfram tjej fångar Slys hjärta och tvingar ut honom i livsfara. I Rambo 4 fanns det ingen tvekan varför han gjorde det, för den karaktären har inget att leva för. I Julie Benz såg han något värt att riskera allt för.

Varför Barney, som denna underliga karaktär heter, ger sig iväg försöker förklaras med en kraxande Mickey Rourke, som berättar om en hemsk upplevelse i Bosnien. Hipp och happ, Barney packar väskorna och ger sig ut på skjutturné.

Snygg action bjuds det på där alla får göra det de är bäst på. Väldigt blodigt, men jag känner ändå en viss mättnad. Dessutom när det eviga skjutandet aldrig tar slut. Dock blir det en biljakt av kategori välgjord, vilket genast fick mig att tänka på Cobra.

Sen finns det en viktig regel i dumaction: håll koll på handlingen, hur simpel den än är. Börjar man fladdra iväg med sidospår försvinner all spänning. Det är precis vad som händer när Statham ska gullegulla och visa hur tuff han är med sin flickvän.

Jag saknar spänning och även om humorn finns där så funkar det inte riktigt. Jag vill ha mer. Jag vill ha en avslutning utan dess like, men det blir bara massa trötta uppvisningar av olika sätt att döda på. Om man synar djupet hamnar man i Inception-limbo, men om man nöjer sig med yta så blir det ändå en godkänd dumaction med ett gäng gamla gubbar som nog inte har så mycket kvar att ge länge till. Till och med Statham kändes gammal och han är ju ganska ny i gamet.

I vanliga fall hade jag bara kategoriserat den som skön, korkad och snygg action (vilket säger ungefär lika mycket som hela texten ovan) och sen gått vidare. Med Stallone inblandad sitter jag med två kritiska ögon och förväntar mig större ting än så här.

Betyg: 3-/5
Efter 12 timmars betänketid: 2+/5

Junior (1994)

Efter att ha spelat tvilling till Danny DeVito i Twins och förskollärare i Kindergarten Cop tyckte regissören Ivan Reitman att det var dags att ta samarbetet med Arnold Schwarzenegger till en ny nivå genom att göra honom på tjocken. Vem som kom på idén och huruvida Arnie var svårövertalad vet jag inget om, men jag hade gärna lyssnat på telefonsamtalet när Reitman försiktigt lägger fram sin idé.

Arnie och Danny DeVito spelar forskare som tillsammans uppfunnit ett fertilitetsläkemedel som ökar chansen att bli gravid. När deras företag stoppar försök på människor bestämmer de sig för att låta Arnie ta läkemedlet, tillsammans med kvinnliga hormoner, för att visa att det fungerar. Resten av filmen går i princip ut på att visa graviditetens fysiska och känslomässiga påverkan på den storväxte österrikaren.

Bilden överst visar Arnie i kvinnokläder som tillsammans med ett gäng andra gravid kvinnor övar på att krysta och är en av höjdpunkterna i den här helt vansinniga berättelsen. Emma Thompson spelar en klumpig forskare som allt eftersom får en viktig roll i upplösningen. Hennes klantighet bjuder på många rätt enkla skratt.

Junior är trots den sjuka handlingen en enkel komedi. Den är inte rädd för att spela på de lättaste korten och en del skratt är lite väl mycket ”sparka in öppna dörrar”, men jag kan inte låta bli att tycka det är rätt roligt. Förutom Arnolds fantastiska skådespel (det får man faktiskt ge honom) är det mesta rätt pajigt och jag förstår om gemene man bara vill blunda. Själv tittar jag gärna, för det här är roligt!

Betyg: 3-/5

Kindergarten Cop (1990)

I en tid när alla actionhjältar skulle göra komedier gjorde Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito filmen Twins, där det omaka paret spelar tvillingar. Det låter helt sjukt och jag har faktiskt inte sett den än, men räknar med att få det gjort väldigt snart. Regissören Ivan Reitman fick i vilket fall mersmak och det dröjde inte länge innan den store österrikaren var tillbaka i en ny ovan roll. För om du någonsin undrat hur Arnie skulle te sig som förskollärare finns alla svar i Kindergarten Cop.

Arnie spelar polis som jobbar under-cover som förskollärare för att få fast en farlig brottsling, som man misstänker vara pappa till ett barn i klassen. Filmen inleds som en actionfilm och är ärligt talat rätt oinspirerad ända fram till Arnie kliver in i klassrummet. Då börjar en helt ny film. Det finns inget bättre sätt att beskriva förändringen på än med klippet nedan:

Jag har sett att den scenen finns lite överallt på YouTube under namnet ”Arnold worst acting”. Jag förstår inte riktigt hur man kan kalla insatsen ovan för dåligt skådespel, för går det se mer galen och vettskrämd ut? Gillar speciellt hur han skakar på huvudet mitt i utbrottet!

Det är imponerande att se hur mycket Arnie bjuder på sig själv. Man kan lätt tro att actionskådisar kan verka lite oinspirerade i sådana här roller, men Arnie lyser verkligen upp. Det märks att han har mycket humor.

Mellan förskolescenerna blir det mycket tjafs om brottslingen det letas efter och även en liten kärlekshistoria, vilket ibland gör att filmen stannar upp lite. I slutändan bidrar det dock till ett ganska spännande klimax.

Det är nog en fördel om man tycker om Arnold, för annars krävs det att man är rätt förlåtande för att uppskatta den här. Men om man ser humorn i det hela garanteras många skratt.

Betyg: 3/5

Terminator Salvation (2009)

Året är 2019 och John Connor (Christian Bale) leder motståndsrörelsen mot Skynet, ett nätverk av maskiner som försöker förinta människans existens och erövra världen. Han får reda på att tonåringen Kyle Reese (Anton Yelchin), som råkar vara Johns far (se ettan!), hamnat i trubbel och tvingas leta upp och skydda honom för att rädda sin egen existens. Samtidigt vaknar Marcus Wright (Sam Worthington) upp och är inte riktigt vad han tror han är.

Först och främst: Terminator Salvation är vrålsnygg! Regissören McG visar att han kan riktigt brutal hård action, långt ifrån den Charlies Änglar-skit han gjort innan. Den postapokalyptiska framtid vi får se är riktigt dyster och vart vi än vänder oss väntar en elak robot redo att döda. Precis som det ska vara.

Det är mycket som händer samtidigt och jag måste erkänna att man vet inte vad man ska fokusera på. Det vet inte manusförfattarna heller, för ingen verkar veta riktigt vad som egentligen är viktigt. Dock får de ihop allt till slut, men det tar ungefär halva filmen innan man kan lägga ihop alla pusselbitar. Det blir några transportsträckor på vägen också, men överlag håller den ett bra tempo som aldrig blir varken för mycket eller för lite. Smakfullt helt enkelt.

En karaktär som hamnar lite i kläm är John Connor, denna gång i Christian Bales tappning. Säga vad man vill om Bale, men här går han lite på rutin. Många har klagat på att han använder sin mörka Batman-röst alltför mycket. Jag tycker inte så är fallet, även om vissa likheter finns. Jag kan dock med lätthet skilja på Batman-rösten och Connor-rösten. Överlag försöker han vara cool, vilket funkar hyfsat. Jag gillar Bale och tycker han passar relativt väl som Connor, men jag kan absolut säga att han vart mycket bättre i andra filmer och framför allt känns han mer Bale än Connor. En rolig parantes är att hans ”I’ll be back” drog ner stort jubel i biosalongen.

Problemet med Bale är att han tar plats. Han stjäl all uppmärksamhet i varje scen genom att både synas och höras. Det är egentligen något bra, men i det här fallet spelar inte karaktären John Connor någon viktig del förrän framåt slutet. Dock vill man hela tiden ha med Bale, så det finns rent utsagt rätt många meningslösa scener med honom.

Man vill också visa att man har koll på Terminator-mytologin, genom att ständigt referera till de tidigare filmerna. Små som stora referenser slinker förbi lite då och då och är egentligen omöjliga att missa. Jag själv har ingenting emot det, för det görs ganska snyggt och lågmält, så inget ont om det. Som i de tidigare filmerna finns det även gott om humor, vilket absolut behövs när själva huvudhistorien är rätt komplicerad. Dock saknar jag de enkla klimax de tre första filmerna har. I fyran blir det en särdeles massa olika robotar, där det egentligen räcker alldeles utmärkt med den vanliga T-800:n. Istället öser man på med de mest avancerade, men ändock korkade maskinerna.

Jag gillar Salvation och den framtidsbild den visar oss. Framför allt vill jag se mer och därför hoppas jag verkligen det blir en framgång. Även om den har sina brister känns den fräsch och fylld av potential, vilket knappast T3 gjorde. Klart är att jag inte vill ha några fler Terminator skickade tillbaks till nutid, utan framöver vill jag bara se framtiden. Jag rekommenderar verkligen ett biobesök, för det är den värd.

Betyg: 4/5

Terminator 3: Rise of the Machines (2003)

Efter att ha misslyckats med ta livet av både John och mamma Sarah försöker Skynet, namnet på det nätverk av maskiner som i framtiden försöker ta över världen, ännu en gång att döda John. Den här gången vill de även åt hans framtida fru. För att uppnå detta skickas den mest avancerade roboten som finns att tillgå, den kvinnliga T-X. Även denna gång skickas en terminator för att skydda John Connor. Så robot mot robot, samtidigt som Connor måste rädda världen.

James Cameron ville länge göra en tredje Terminator, men då han sysselsatte sig med diverse båtfilmer och aldrig riktigt fick fram ett manus fick regissören Jonathan Mostow uppdraget istället. Ett relativt okänt namn, där förutom T3 den mest kända förmodligen är U-571.

I samtliga filmer har fokus legat på karaktärer. I ettan låg fokus på Kyle Reese och Sarah Connors kärleksförhållande och i tvåan handlade det om John Connors relation till Arnolds robot, som blev något utav en fadersgestalt för den unga John. I nummer tre handlar det återigen om John, som nu hunnit bli vuxen. Mamma Sarah är död och han är egentligen ensam kvar. Även om han vet att de förhindrade den domedag världen stod inför i den andra filmen känner han sig fortfarande inte trygg, samtidigt som han är pressad av vetskapen om allt han ska uträtta i framtiden.

Efter sin insats som John i tvåan spåddes Edward Furlong en storslagen karriär, som han tyvärr spolade ner genom diverse missbruk och andra privata problem. Han blev inte ens tillfrågad när det vankades en till film, utan här är det istället Nick Stahl som gestaltar pojken som blivit vuxen. Man kan inte låta bli att sakna Furlong lite, men Stahl gör ett ganska bra jobb. Ingen topprestation, men på det stora hela klart godkänd.

Arnold Schwarzenegger är tillbaks en tredje gång och även denna gång är han en godhjärtad robot, dock utan relation till de vi tidigare sett. Hans roll är inte direkt svår och han är i princip likadan som i de två första. Arnold står dock för den mesta humorn med diverse one-liners och ett antal versioner av ”i’ll be back”.

Humorn kan man tycka vad man vill om. Vissa kanske anser att det inger en oseriös attityd, men då Cameron var ganska duktig på att använda humor i sina filmer tycker jag det hör till. Dock kan jag känna att man lånat lite väl mycket från Cameron, speciellt robotarnas entré i nutiden.

Arnolds motståndare, den kvinnliga roboten T-X, känns mest tråkig. Visst, hon får Robert Patricks T-1000 i tvåan att likna en dammsugare i jämförelse, men det räcker inte. Hon känns bara meningslös och dessutom kan jag inte undvika att störa mig på det tröttsamma försöket att introducera en kvinna lika cool som Arnold. Det har man redan gjort med Linda Hamiltons Sarah Connor, så trots Kristanna Lokens ideliga försök blir hennes robot mest bara en parentes.

Till sist måste actionsekvenserna nämnas. Fördelen med nya filmer är all modern teknologi som finns att tillgå. Det inte är alltid filmskaparna har talangen att utnyttja det i rätt nivå, det blir nästan alltid för mycket, men här har de lyckats bra. Vi bjuds på en del riktigt snygga actionsekvenser, som samtliga håller hög klass.

Terminator 3 är inte dålig, utan i själva verket en helt okej actionfilm. Jag kan till och med hävda att den är riktigt bra, men i jämförelse med de tidigare filmerna i serien står den sig rätt slätt. Som enskilt kapitel är den absolut värdig att vara del i den stora Terminatormytologin.

Betyg: 3/5

Terminator 2: Judgment Day (1991)

Tio år efter att maskinerna som styr framtiden misslyckats med att mörda Sarah Connor, vars ännu ofödda son senare ska komma att leda en hotfull motståndsrörelse mot maskinerna, bestämmer de sig för att eliminera huvudpersonen istället – den tio år gamla John Connor. Även denna gång lyckas människorna från framtiden skicka en beskyddare genom tiden, som nu tvingas skydda både Sarah och John Connor.

I första filmen spelade Arnold Schwarzenegger en robot med uppdrag att döda Sarah Connor. I T2 spelar han fortfarande robot, men nu en med uppdraget att skydda John Connor. Två helt olika robotar, som inte har någon relation till varandra mer än att se likadana ut. De har dock gemensamt att de är väldigt hängivna sitt uppdrag.

Uppföljare är inte alltid goda ting, men när James Cameron är inblandad blir det ofta rätt bra. Så blev det i alla fall när han gjorde Aliens, som ofta får statuera exempel på lyckad uppföljare. Uppföljare nummer två blev ett nytt kapitel av Terminator-historian och av många ansedd som ännu bättre än det första. Jag är inte beredd att gå så långt, men gemensamt för både Aliens och Terminator 2 är att båda står för något nytt i respektive filmserie. Aliens stod för action och en vidareutveckling av berättelsen från ettan – vilket är exakt samma formel som använts för Terminator nummer två. Betydligt mer action och en vidareutveckling och fördjupning i historien.

Även om konceptet i mångt och mycket är likadant från första filmen, där robot skickas tillbaks i tiden för att döda, passar Cameron på att ge både robotarna och hela den första filmen ett helt annat djup. Samtidigt öser han på med massvis action, som egentligen beskrivs bäst med att den kostade hela 100 miljoner dollar att göra – vilket var den dyraste film någonsin gjord när det begav sig. Ha då i åtanke att den första filmen inte kostade mer än 6 miljoner dollar att göra.

En annan stor skillnad från första filmen är Sarah Connor. Även denna gång spelas hon av Linda Hamilton, även om hon förändrats så mycket att det knappt känns som samma människa. Den Sarah vi kände sedan tidigare är borta och den nya börjar filmen inspärrad på ett mentalsjukhus. Hon hyser ingen tilltro till den värld som ovetande är på väg mot sin undergång, utan ser sig tvingad att ta saken i egna händer.

Edward Furlong spelar John Connor, som inte ger mycket för sin mors domedagssnack. Han är i själva verket en vilsen unge som saknar riktiga förebilder och mest skiter i allt. Furlong är riktigt bra och gjorde mycket välförtjänt storsuccé, även om haft stora problem med både karriär och sitt egna liv efteråt.

En annan som förtjänar att nämnas är Robert Patrick, som spelar den robot med uppdrag att ta livet av Connor den yngre. Om Arnold var svår att få stopp på i ettan är han inget emot denna slanka robot. De två hamnar så klart i luven på varann då bådas uppdrag berör den där Connor.

Terminator 2 är en riktigt storfilm med mängder av minnesvärda scener, som dessutom bygger vidare på den historia som vi redan kände till en liten del av i och med den första filmen. Dock kan jag känna att mycket av den stämning den första filmen förmedlade är borta. Det är betydligt mer humor och även sentimentala inslag i T2, vilket inte på något sätt är dåligt. Dock blir det inte samma sak. Dessutom kan jag ibland tycka att den är lite för lång och andas alldeles för mycket familjeunderhållning, trots de våldsamma inslagen.

Som ett skolexempel på hur en uppföljare ska göras lyckas dock Cameron leverera en storslagen film som absolut är av absolut högsta klass. Att den inte når upp till föregångaren gör inte så mycket, för tvåan är så pass bra att den klarar av att stå på egna ben.

 Betyg: 4/5

The Terminator (1984)

När James Cameron sålde manuset till Terminator till filmbolaget Orion Pictures under det tidiga 80-talet var det på villkoret att han själv skulle få regissera. Det var inte lika självklart som det kan verka, för när det begav sig var Cameron helt okänd och hade dessutom egentligen inte haft något regissörsjobb innan. När han till slut erbjöd manuset för en dollar, med villkoret att få regissera fick han som han ville. Tur var väl det, för lite knappt 25 år senare är James Cameron ett av de största namnen i modern filmhistoria med de respektingivande titlarna Aliens, The Abyss, True Lies, Titanic och kanske framför allt Terminator i sin filmograf.

Året är 2029 och jorden ligger i ruiner efter ett kärnvapenkrig. De maskiner människan tagit fram har utvecklats så mycket att de till slut blivit intelligentare än människan själv, vilket i sin tur maskinerna utnyttjat genom att helt enkelt ta över all makt. Människans enda hopp står till en stark och alltjämt växande motståndsrörelse. För att eliminera människohotet skickar maskinerna en terminator till 80-talet med uppdrag att döda Sarah Connor, vars ännu ofödda barn kommer att leda ovan nämnda motståndsrörelse. Människorna kontrar med att skicka en av deras soldater för att skydda henne. Hela världens öde ligger i Sarah Connors händer – som är helt ovetande om vad som händer, men som snart har en omänsklig dödsmaskin efter sig.

Terminatorn är som bekant gestaltad av Arnold Schwarzenegger och han är helt perfekt. Mycket kan sägas om hans skådespelartalang, men som fåordig, muskulös dödsmaskin tror jag inte det går att hitta någon bättre. Hans iskalla och näst intill tomma blick, som för det mesta döljs bakom ett par oerhört coola solbrillor, skickar obehagliga rysningar till den mest hårdhudade tittaren. Han är verkligen helt ostoppbar och det är inget man tvekar på en sekund under filmens gång. Ingen kille man vill ha efter sig, helt klart.

I efterhand är det lätt att bara prata om Arnold, eftersom hans roll hade så stor genomslagskraft. Men den verkliga stjärnan när det begav sig och den som verkligen ger filmen ytterligare dimension är Michael Biehn, som spelar Sarah Connors beskyddare Kyle Reese. Han har till skillnad från sin robotmotståndare mänskliga sidor, men med vetskapen att han är fast i dåtiden och att han är den enda som vet vad människans ständiga tekniska framsteg kommer leda till, är han minst sagt dedikerad till sin uppgift. Sarah Connor vet såklart inte hur hon ska reagera när hon konfronteras med allt detta, men inser naturligtvis att det bästa är att hålla sig vid liv. Linda Hamilton gör sitt livs roll som Connor, även om det egentligen är i uppföljaren hon är mest minnesvärd.

Terminatorns ständiga återkomst, hur illa man än behandlar honom, är filmens starka kort. Han är helt oförstörbar och har inte några som helst samvetskval inplanterade och skrämmer såklart skiten ur Connor. Tillsammans med hennes relation till beskyddaren Reese skapas en tät stämning, där det egentligen aldrig finns tid till att andas ut.

I genren dystopier är det här en av de främsta. Den täta stämningen, tankevurpan till handling och Arnolds stenhårda brillor gör The Terminator till en härlig klassiker. Även om specialeffekterna ser lite åldrade ut är det en närmast tidlös action. .

Betyg: 4/5

Total Recall (1990)

Douglas Quaid lever på 2080-talet och han har det ganska bra. En vacker fru och ett jobb som konstruktionsarbetare, men han lider av ständigt återkommande drömmar om Mars. För att göra något åt det bestämmer han sig för att implementera en semester på Mars i sitt minne. Det finns nämligen företag som kan bistå med denna service på 2080-talet. Något går dock fel vid operationen så när Quaid återvänder till verkligheten har han skumma typer som försöker döda honom vart han än vänder sig. Efter antalet explosioner, lik och sjuhelvetes massa action lämnar han jorden och åker till Mars, som alltså är koloniserad. Väl där blir inte saker bättre, utan han utsätts fortfarande för återkommande mordförsök.

Förutom den egendomlige österrikaren i huvudrollen, så är regissören Paul Verhoeven filmens främsta egenskap. Han har tagit den något komplexa storyn, som faktiskt är rätt tänkvärd, och överdrivit till nästan absurdum. Huvudpersonen sätts hela tiden i sammanhang där han måste tvivla på om allt verkligen är som det verkar. Blodet sprutar och det är action från minut ett till eftertexterna börjar rulla. Dock på ett mycket smakfullt och stilistiskt sätt, trots en body count på sammanlagt 77 gubbar/kvinnor.

Arnold gapar och gör det ena konstiga ansiktsuttrycket efter det andra. Det kanske inte är så snyggt alla gånger, men han spelar med inlevelse och jag köper det. Visst, han är som ett äppelträd när det kommer till att leverera dialog, men han kan slåss och dra oneliners. I en så överdriven film passar han perfekt. Speciellt när han har trovärdiga skådespelare runt omkring sig, som t ex Sharon Stone som sin fru.

Total Recall är något så unikt som en actionrökare med en story som fungerar på många nivåer. Arnold slåss för sin överlevnad och även om hans ständiga ”aarghh” kan gå många på nerverna, så gillar jag det. Total Recall är en blodig och vulgär sci-fi där humorn alltid finns närvarande. En absolut favorit som är så tidstypisk att den nästan blir tidlös.

Betyg: 4/5