Avatar

Bästa film år 2009 går till..

Nu när 2010 börjar gå mot sitt slut så är det ju med göteborgslogik inget annat än naturligt att vi ser tillbaks på 2009 års mest lyckade filmer. Så här kommer den:

  1. Inglourious Basterds
  2. Public Enemies
  3. (500) Days of Summer
  4. Avatar
  5. 2012

Denna kvintett har jag redan skrivit om flera ganger både I recensionsform och i listan over 00-talets bästa filmer, så jag hänvisar till länkarna för mer info. Däremot kan jag säga att både 2012 och Avatar är betyg som kan få sig en revidering vid framtida omtittar. 2012:s medverkan kommer orsaka en del frågetecken (kanske till och med personangrepp), men jag tyckte den var så förbannat rolig när jag såg den att högsta betyget verkade som en bra idé då. Jag står fortfarande för det, men reserverar mig för framtida ändring.

2009 bjöd ju på bra mycket mer än bara filmerna ovan, så här kommer en liten lista på de filmer som fått fyror av mig:

A Serious Man
Adventureland
Brustna omfamningar
Brüno
Bröllopsfotografen
Crazy Heart
Harry Potter and the Half-Blood Prince
In the Loop
Mammoth
Metropia
Moon
New York, I Love You
Terminator Salvation
Watchmen
Whatever Works
Zombieland
Änglar och demoner

Sämst? Tramsformers 2. Utan tvekan. Inte ens Bronson eller Stan Helsing klarar av den konkurrensen.

Ovan har ni en buffé av Pladdläsning, samt tips på filmer som på något sätt har snärjt mig kring sin dvd-skiva. Har du kanske sett alla redan och vill övertyga mig om hur fel jag har, då är det bara att kommentera. Tipsa gärna om andra filmer jag har missat.

Listan är rörlig och kommer att fyllas på allt eftersom nya titlar blir sedda.

Summering av 00-talet

Så här i mellandagstider är det värt att stanna upp och tänka efter lite, eftersom ett nytt decennium faktiskt står och knackar på dörren. Med terrorattacker, finanskriser och naturkatastrofer i färskt minne är nog många överens om att det varit ett ganska trist årtionde. Men vad gör man när det ser mörkt ut? Man drar igång en film, försvinner in i en annan värld och glömmer bort sina problem för en stund.

Det klagas ofta på att ny film inte håller samma klass som äldre diton, men ändå är jag rätt övertygad om att de flesta hittat åtminstone en favorit från det gångna årtiondet. Jag tänkte på riktig bloggmaner lista mina favoriter, från tio till ett.

10. Burn After Reading (2008)

Jag har skrivit om den innan och då löd domen:

I Burn After Reading är allt helt galet. Ingen vet något om någon eller något och Brad Pitt är bara korkad. Och rolig. Varenda scen med Brad innebär en stor skrattorkan. George Clooneys uppfinningsrikedom tillhör också en av många höjdpunkter.

Det var inte så längesen, så jag står fast vid orden ovan. Ett komiskt mästerverk!

9. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men oftast funkar det rätt bra. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.  I Eternal Sunshine.. har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen. Med hjälp av ett fantastiskt manus signerat Charlie Kaufman blir det en joyride i minnenas värld med det enastående paret Carrey och Kate Winslet. Kanske är det som varit ändå värt att minnas?

8. Kill Bill vol 2 (2004)

Om vol 1 är ett ”roaring rampage of revenge” så är vol 2 en enda lång och pratsam resa till slutmålet. Det låter tråkigt, men åh nej! Tarantino vräker på med allt vad han förmår i filmreferenser, cool dialog och massvis med underbar musik. Han sätter Uma Thurman i den coolaste kvinnokaraktären någonsin och istället för att låta specialeffekter och stuntkvinnor tala (som i vol 1), så får skådespelerskan Uma chans att ge sitt. Och som hon gör det! Allt är perfekt och framförallt gillar jag att Tarantino vågar vara så lugn. Han vet vilken fantastisk berättelse han sitter på och försöker med allt han kan ge berättelsen det utrymme den behöver. Varken för mycket eller för lite. Ett mästerverk!

7. Avatar (2009)

Filmen som kommer föra 3D-teknologin in i var mans vardagsrum. Det kommer ta ett tag, men jag är övertygad om att man kommer kunna dela upp filmhistorien i tiden före och efter Avatar. Det kanske låter lite pompöst, men jag tror ändå den kommer ha en sån påverkan. Storymässigt är det en Pocahontas för vuxna, men med Camerons regi och noggrannhet blir det ändå storslagen action och underhållning.  Längre recension finns här.

6. Public Enemies (2009)

Älskar sådana här filmer. Det är på något vis mer än bara film. Handlingen har egentligen inget med bankrånare och poliser att göra, utan mer hur människan fungerar och hur vi ser på varann. Ett mästerverk! En avslappnad Heat på 30-talet kan man beskriva den som. Mann borde göra mer sånt här. Johnny Depps bästa insats hitintills. Längre recension finns här.

5. The Dark Knight (2008)

När jag skrev om 2008 års bästa film löd omdömet:

Christopher Nolan visade med Batman Begins att superhjältefilmer är en perfekt grund för stora frågor och mörker. Med TDK tar han allt flera steg längre, med frågor som om vilka moraliska friheter en självutnämnd superhjälte ska kunna ta och vilket värde människor egentligen har. Är en brottslings liv mindre värt än vanliga människors? Är en brottslings liv mer värt än ens eget?

Att Heath Ledger dessutom är bättre än vad man ens kunde föreställa sig var möjligt som Jokern är också en viktig faktor. Äntligen får Batman en riktig antagonist.

The Dark Knight är perfekt. Rakt igenom.

Nuff said!

4. Rambo (2008)

Även gamle Rambo dök upp på 2008-listan, så därför följer här ett urklipp:

Jag förstår om vissa tycker den fjärde Rambofilmen bara är en ursäkt för att få visa mycket våld och samtidigt håva in en jädra massa pengar. Jag kan dock inte hålla med. Alls.

Sylvester Stallone är ett geni och med hjälp av lätta medel berättar han om den gamle Rambo, som flytt till Thailand efter att hans hemland svikit honom gång på gång. Han har ingen tilltro till världen överhuvudtaget och har gett upp allt sorts hopp. Men så kommer ett gäng missionärer fulla av hopp och vilja att förändra för nödställda människor i krigshärjade Burma. Olyckligtvis går det snett och de blir tillfångatagna.

Rambo bestämmer sig för att han inte kan sitta bredvid och titta på, så tillsammans med ett gäng tuffa legosoldater beger han sig in i Burmas täta skog för att befria missionärerna. Det blir en (utan dess like) blodig kamp där tuff verkligen skiljs från tuff och där Rambo ännu en gång tvingas göra upp med sig själv.

3. No Country for Old Men (2007)

Ett nästan förbjudet långsamt tempo skapar en pulserande stämning av att vad som helst kan hända. Javier Bardem gör sitt livs roll och även Tommy Lee Jones är makalöst tragisk (på ett bra sätt) i sin.

Fantastisk dialog av fantastiska skådespelare regisserade av två fantastiska bröder. Helt enkelt fantastisk!

2. Inglourious Basterds (2009)

Helt sjuk, rå, brutal, rolig, skön… Jag kan hålla på i evigheter. Inglourious har allt jag kräver av en bra film.

Med ett långsamt tempo kryddat med fascinerande karaktärer så som den enastående Shoshanna, den sliskiga Landa, nazijägaren Brad Pitt och den rätt patetiska Fredrick Zoller bjuder Tarantino på storartad underhållning.

Innehåller dessutom brutalvåld som tvingar även den hårdaste att vända bort åtminstone ett öga. Jag är slut på ord. Se den, njut och se den en gång till. Det är nämligen en film som blir bättre och bättre för varje gång man ser den.

1. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Film blir inte bättre än så här. Väldigt få lyckas sätta igång tankeverket på riktigt, men Jesse James trycker på varenda knapp. Med hjälp av det vackraste fotot jag någonsin sett tillsammans med underbar musik av Nick Cave är det omöjligt att inte ryckas med. Casey Affleck är så fruktansvärt bra som Robert Ford att han ställer självaste Brad Pitt i skuggan. Pitt å andra sidan är förvånansvärt lågmäld och förlitar sig istället på de små uttrycken, som han verkligen lyckas med.

Allt som händer, sägs och antyds har betydelse. Även om inte filmen ger något svar på någon fråga och även om den egentligen inte ställer någon fråga, finns det ändå en känsla av det är något stort man ser på. Känslor och tankar flödar både i filmen och i huvudet på tittaren. jag vet inte hur ensam jag är om att ha fastnat så hårt för den här, men i mina ögon kan det här vara den bästa film som någonsin gjorts.

-

Som avslutning bjuder jag på ett gäng bubblare som var väldigt nära att ta sig in på den slutgiltiga listan:
I’m Not There , Requiem for a Dream, Snatch och There Will Be Blood.

Det var min lista. Jag är helt övertygad om att den är rätt unik, även om de flesta säkert hittar en och annan som kandiderar till er egen lista. Eller kanske inte? Dela gärna med er i kommentarsfältet.

Avatar

Avatar (2009)

Då har jag också sett Avatar, James Camerons omtalade och superhypade 3D-äventyr. Det var faktiskt min första 3D-film, om man då räknar ”riktig” 3D vill säga. Det var lite ovant att trä på sig brillorna och jag måste erkänna att en viss skepsis och nervositet fanns närvarande innan filmen drog igång. Efter lite anpassning, för det tar allt ett litet tag innan man kommer in i det, var jag dock helfast.

Däremot finns det några småproblem. Vissa scener har ett helt otroligt djup, medan andra kan se rätt platta ut. Jag vet inte om det beror på min ovana, men jag hade lite problem i början att fokusera på rätt ”punkt”. Jag upplevde att bilden är konstruerad som så att bäst djup ges om man koncentrerar sig på det som det är fokus på. Det var nog bara ovanan som talade, för mot slutet av filmen var det faktiskt inget jag tänkte på.

Avatar är en effektfilm. Den lever på effekter och är en självuttalad pionjär med sin banbrytande 3D och specialeffekter från en annan värld. Med all rätt, för effekterna är verkligen helt magiska och ges ännu en dimension med 3Dn.

Hur är det med handlingen i en sån här effekttung film då? Den finns och är i detta fallet ganska omfattande. I kort går den ut på att den rullstolsburna Jake Sully (Sam Worthington) skickas till planeten Pandora, befolkad av inhemska Na’vis. Människorna vill åt ett unikt ämne som finns på planeten, men först måste något göras åt na’visarna. Därför skickas Jack Sully som en avatar, en na’vi styrd av Sully själv, till Pandora för att infiltrera den inhemska befolkningen.

Jag tycker det är skönt att se en ganska okänd kille som Worthington i huvudrollen. Det hade gått utmärkt med en mer känd kille, men det känns på något vis fräscht med någon man inte redan sett alla möjliga ansiktsuttryck på. Trots att han syns mest i Na’vi-form tycker jag ändå han känns riktigt trovärdig. En annan överraskning var Sigourney Weaver, som spelar en hårdförd forskare med stort na’vi-intresse. Jag trodde hon var slut som actionhjältinna, men trots sin ålder på 60 bast (!) har hon både utstrålning och toughness som få. Precis som i gamla Ellen Ripley-dagar.

Actionscenerna är på sann Cameron-manér helt fantastiskt välgjorda. Grundkonceptet är väl egentligen som tagit ur vilken annan actionrökare som helst. Vilket innebär: Räkna aldrig bort någon som ser död ut och det gäller att ta lång tid på sig innan man spränger något i luften. Motståndaren som ligger halvdöd måste ju hinna resa på sig och göra ännu mer motstånd. Men det gör mig faktiskt inte speciellt mycket, eftersom det ändå är så välgjort och spännande (trots den stundtals förutsägbara känslan).

Budskapet att människan är en hemsk och egoistisk art är blytungt. Under långa stunder och även nu känner jag lite avsmak för människan, vilket är ett gott betyg till Cameron. Även här använder han sig av rätt lätta kort, men det fungerar. Han vet vilka knappar han ska trycka på för att få igång sina tittare. Det är den osedvanligt tuffa bad guyen, som verkar käka ståltråd till frukost och som inte har något gott i kroppen. Hans kumpan är en feg liten nisse som representerar stora ekonomiska intressen. De möter de söta och enormt sympatiska na’visarna, som är det självklara valet när man väljer sida.

Det finns oundvikligen en viss känsla av att lite mer arbete på manuset hade kunnat addera ännu en dimension, men det slutgiltiga utförandet är dock inte kattskit, utan riktigt bra. Men när det gäller Cameron ska man ha höga krav. Jag är långt ifrån missnöjd, tvärtom, men det förtjänar ändå att nämnas.

Jag är vrålförtjust i Avatar och trots höga förhoppningar är jag på intet sätt besviken. Cameron visar att man kan lita på honom och hans svit med att bara göra mästerverk fortsätter. Sett till upplevlsevärdet är det ett mästerverk. Om den är lika mäktig hemma i tv-soffan låter jag vara osagt, men det är heller inget jag behöver ta hänsyn till här och nu.

Betyg: 5/5