Wes Anderson #7: Moonrise Kingdom (2012)

För två år sedan såg och skrev jag om samtliga Wes Andersons filmer. Att se en regissörs samlade verk på kort tid ger inte bara en bra inblick i dennes filmstil, utan även problem att hålla isär vad som tillhör vilken film. Oavsett så fick jag känslan av att han gör gedigna filmer som är så genomtänkta att inte en enda färgklick på väggen någonstans i förbifarten är en slump. Däremot har han haft problem att kombinera yta med djup samt humor med allvar. Någon av dessa motsatser har fått ge vika i så gott som samtliga hans filmer, förutom möjligen The Royal Tenenbaums. Med den senaste filmen, Moonrise Kingdom, har Anderson dock äntligen fått till en bra balans.

Med sedvanlig stilsäkerhet introduceras ett ö-landskap där en stor scoutorganisation håller sommarläger. En av grupperna leds av Edward Norton, en perfektionist med stora ambitioner men utan större pondus. När han samlar sin grupp till frukost upptäcker han att en stol är ledig. Han räknar snabbt ut att den unge Sam Shakusky saknas och beger sig därefter till dennes tält. Shakusky har tillsammans med den unge Suzy, permanent bosatt på ön, rymt. Samtidigt får vi berättat för oss att en storm kommer slå till mot ön om bara några dagar. Polisen Captain Sharp (Bruce Willis) åtar sig uppdraget att leta reda på ungarna, tillsammans med scoutledaren (Norton) och den unga flickans föräldrar (Frances McDormand och Bill Murray).

Ytan är som vanligt i Andersons filmer magnifik. Det är ingen underdrift, men den här gången har han nästan överträffat sig själv. Varje scen är som en målning och oerhört detaljrik. Folks skjortor, byxor och nattklädnader matchar allt som oftast med väggdekorationer och övrig omgivning. Kläderna är dessutom mycket specifika för varje karaktär. Murray har hela tiden byxor med vågade (sällan snygga) mönster, Willis har lite för korta polisbyxor med synliga tubsockor. Allt detta gör att det blir ett fyrverkeri av starka färger som tillsammans med de snygga och inbjudande naturbilderna skapar ett fantastiskt foto. Jag brukar inte fokusera så mycket på den varan (främst eftersom jag har lika skarp syn som en gammal gubbe), men i Moonrise Kingdom är det svårt att inte bli fascinerad och hänförd.

Men så finns det ju ett djup också. Alla karaktärer har sina egna problem och drivkrafter. Mestadels skådespelar barnen och de vuxna för sig själva, vilket ställer höga krav på framförallt barnen. Det unga paret, med Jared Gilman och Kara Hayward som debutanter som skådespelare i filmsammanhang, är utmärkta. Deras drivkraft är den stora kärleken till varandra och utanförskapet i sina vanliga liv. Pojken är föräldralös och flickan är starkt påverkad av sina föräldrars kyliga relation. Karaktärerna får tid att utvecklas och med stor humor i berättandet har alla särdrag som underhåller. McDormand kommunicerar till exempel med sin familj främst genom en megafon.

Moonrise Kingdom vänder sig främst till de som gillar Andersons filmskapande. Det finns många som inte klarar av hans stil och förmodligen är det bäst att de hittar på något annat än att se hans senaste. Det blir nämligen knappast mer Anderson än så här. Detta trots att han faktiskt undviker att använda både The Rolling Stones i soundtracket och avsluta filmen med att bilden fryser till i slowmotion. Ett tecken på utveckling, kanske. Hur som helst, en toppenfilm som både bjuder till skratt och allvar. Sådana är jag svag för. Lägg till att det är den snyggaste filmen jag har sett sedan The Tree of Life och jag kan med säkerhet säga att det är Andersons bästa film till dags dato.

Betyg: 4/5

För att komma till samlingssidan med mina texter om Andersons övriga filmer, tryck här. En mindre positiv text om Moonrise Kingdom finnes hos Movies – Noir.

Mad Dog and Glory (1993)

Robert De Niro på filmduken brukar innebära hårda och hänsynslösa karaktärer. Raka motsatsen till hur man alltid har hört att han är i verkligheten, där han framförallt är blyg och inte är speciellt talförd. Därför är det intressant att se en roll som bryter mot den typiska De Niro-karaktären. Under 90-talet (och därefter) bjöd han visserligen på många märkliga karaktärs- och filmval, men Mad Dog and Glory bjuder ändå på något annorlunda och intressant.

Som polis kanske inte konflikträdd är något att föredra, men den egenskapen har De Niros karaktär. När han hamnar mitt i ett rån blir han så rädd att han hjälper rånaren att tömma kassan och erbjuder honom till och med att ta med några limpor cigaretter. Inte så modigt, men han lyckas i alla fall rädda livet på maffiabossen Frank Milo (Bill Murray) som befinner sig i samma lokal. Som tack för hjälpen erbjuder Milo den unga tjejen Glorys (Uma Thurman) tjänster under en hel vecka. Ett märkligt upplägg, även för Mad Dog (som De Niro kallas av sina kollegor på grund av sin feghet). Milo försöker även skapa en vänskap med De Niro, men förutom en lyckad kväll på stan förblir relationen kylig. Den ene är ju trots allt maffiaboss och den andre polis.

Relationen med Glory är dock inte lika lätt att värja sig mot. Uppenbart ensam sen lång tid tillbaka tar det inte lång tid för Mad Dog att kära ner sig i den unga flickan. För något som jag åtminstone tolkar som en komedi förekommer rätt explicita och långa sexscener mellan Thurman och De Niro, som tar mig ur stämningen en aning. Förutom att De Niro får träna på det han haft mest problem med i sin karriär – att spela romantisk och kär på ett naturligt sätt – gör det att filmen ändrar stämning rejält. Därefter blir De Niro förlorad till kärleken vilket gör hans karaktär lite tråkigare.

Överlag är det en charmig och trevlig stämning filmen igenom, med flera roliga ögonblick och bra skådespel från samtliga inblandade. Förutom att De Niro är osäker och feg på ett naturligt sätt (och lyckas hyfsat med romantiken) har han en bra kemi med den duktiga Thurman. Även Murray är bra som sliskig gangster. Det krävs ändå något för att spela en sådan mot De Niro. Roligt också med biroller från en het David Caruso som polis och Mike Starr som reslig hjälpreda till Milo.

Betyg: 3/5

Coffee and Cigarettes (2003)

Coffee and Cigarettes handlar om något så anspråkslöst och vardagligt som en vanlig fika. Intressegraden för att glo på folk som fikar i 90 minuter kanske inte på förhand är så hög, men när det är kändisar som spelar sig själva (med några få undantag) börjar man haja till lite. När regissören är ingen annan än den märklige Jim Jarmusch, som blandar och ger i filmkvalitet, blir det synnerligen intressant.

Förvisso har tre av kortfilmerna (totalt 11) redan blivit publicerade, där den allra första kom så tidigt som 1986. Det märks dock inte i filmen, mer än att Roberto Benigni förmodligen inte hade sett lika ung ut idag, utan en tekniskt jämn nivå hålls hela vägen. Däremot har jag nog aldrig sett en episodfilm utan svackor och så även denna gång. Hur mycket jag än gillar The White Stripes så var kortfilmen med Jack och Meg White mest bara konstig. Inte heller uppskattade jag Cate Blanchettes mystiska karaktärer (hon spelar sig själv mot sig själv), medan Alfred Molina och Steve Coogans lilla statustävling var lika rolig som Tom Waits och Iggy Pops ödmjukhet inför varandra. Även Bill Murrays minst sagt oväntade roll underhöll. Med andra ord, det finns höjdpunkter och det finns gäspningar.

Eftersom man faktiskt sitter och tittar på folk som fikar så blir det lätt lite enformigt efter ett tag, men då varje del är rätt kort och flera olika intressanta diskussioner förs på tal så upplevde jag aldrig att det blev för långsamt. Det kanske blir ännu trevligare om man har en egen kopp kaffe med valfritt tilltugg medan man tittar på filmen?

Betyg: 3/5

Trailern förklarar och presenterar skådespelarna alldeles utmärkt.

Wes Anderson #5: The Darjeeling Limited (2007)

Tre bröder bestämmer sig för att ge sig ut på en spirituell tågresa genom Indien för att lappa ihop förhållandena till varandra och framför allt få ordning på sina egna liv. Äldsta hönset Francis (Owen Wilson) agerar självutnämnd ledare över sina småsyskon  Jack (Jason Schwartzman) och Peter (Adrien Brody) i deras fysiska såväl som psykiska resa.

Omedelbart går det att lägga märke till att Wes Anderson kände att han tappade den svåra balansen humor kontra allvar i Life Aquatic. Här står han betydligt mer stadigt på båda benen, om än med tyndpunkten lutad åt allvar. Det är ett klokt drag för det gör det lättare att ta till sig Darjeeling Limited. Karaktärerna är visserligen enkla, men det finns en bakgrundhistoria att intresseras av och alla tre är synnerligen säregna, men ändå lätta att tycka om.

Detaljerna är som vanligt genomtänkta in i absurdum. Kolla bara själva tåget de färdas i. På extramaterialet får man reda på att hela filmens handling finns målad på tågets utsida, trots att det knappt syns i bild. Sen är det Louis Vitton-väskor, designade kläder och allt möjligt. Det tar aldrig slut, men jag upplevde inte att det störde min upplevelse speciellt mycket. Snarare tvärtom eftersom det skapade ett väldigt enhetlig och fint bildspråk.

Även humorn finns där, men i betydligt mer lågmäld version. Hur knasiga än karaktärerna och händelserna är så finns hela tiden ett stort allvar i själva syftet med resan, vilket verkligen gör sitt för att hålla intresset och engagemanget uppe. Jag blir inte så berörd eller involverad att det räcker till höga betyg, men jag är inte på något sätt besviken på denna oförargliga och fina lilla berättelsen.

Betyg: 3/5

Wes Anderson #4: The Life Aquatic with Steve Zissou (2004)

Med The Royal Tenenbaums lyckades Wes Anderson kombinera sin speciella stil med detaljfixering och snustorr humor men ändå få slutprodukten att fungera. Den låg hela tiden på gränsen, men höll ändå en jämn nivå genom hela filmen. Det är långt ifrån vad man kan säga om Life Aquatic, historien om dokumentärfilmaren Steve Zissou som tillsammans med sin nyvunne son samt idel knasiga karaktärer ger sig ut på jakt efter den ”jaguarhaj” som dödat en gammal kollega och vän.

Premissen är att man uppskattar Andersons humor och stil, inte att man godtar den utan att man verkligen uppskattar den för att få full njutning. Annars hamnar man lite i ett limbo där humorn för det mesta bara når halvvägs till alla de känsloyttringar det är tänkt att man ska nå. Jag tycker väl förvisso att det finns fler roliga inslag än tråkiga, men utan jämnheten är det nästan omöjligt att inte tröttna. Dessutom blir jag smått förbannad när dramaturgin håller så låg klass. Det finns ju ingen handling, något som driver berättelsen framåt. Trots att Noah Baumbach, som har betydligt mer diskbänksrealism i fingrarna än Anderson, varit med och skrivit så märks det inte.

Som vanligt med Bill Murray stjäl han showen totalt. Hans Steve Zissou kan mycket väl vara en av hans bästa roller, men det är så synd att det inte finns någon som kan kontra hans fantastiska framfart. Owen Wilson känns så platt och tråkig att hela far-och-son-dramat omedelbart hamnar i bakgrunden. Det känns mest som en ursäkt för att få ha med Owen och så rolig är han inte att det är värt det. Anjelica Huston och Cate Blanchett lyckas inte heller förmedla något märkvärdigt. Däremot fungerar Willem Dafoe som tysk alldeles utmärkt, vilket även gäller spanjoren vars enda funktion är att han sjunger David Bowie-låtar på spanska.

I slutändan känns ändå Life Aquatic som en enda lång vits utan någon egentlig poäng. Det finns visserligen rätt många inslag jag verkligen uppskattar, men det blir så tydligt när man jämför med The Royal Tenenbaums att Anderson tagit ett kliv tillbaks. Allt detta i ett läge där hans karriär egentligen bara borde skjuta fart uppåt.

Betyg: 3/5

Wes Anderson #3: The Royal Tenenbaums (2001)

Med The Royal Tenenbaums tog Wes Anderson steget fullt ut och lät ingenting komma i vägen för hans stilestetik och underfundiga humor. Med en enorm ensemblebesättning av skådespelare har han skapat en film som helt förlitar sig på att man tycker om hans stil, för annars garanterar jag att man hinner gäspa både två och tre gånger innan filmen är över.

Karaktärerna ges en jättelång och informativ presentation med supersnygga vinjettbilder ackompanjerad av Alec Baldwins gravallvarliga berättarröst. Därför tänker jag inte ge mig på någon ingående handlingsbeskrivning mer än att det handlar om en dysfunktionell familj ledd av pappan Royal (Gene Hackman), den separerade hustrun (Anjelica Huston) och deras barn spelade av Ben Stiller, Luke Wilson och Gwyneth Paltrow. Utöver det dyker upp även Danny Glover, Bill Murray och filmens ena manusförfattare Owen Wilson upp.

Handlingen må vara omfattande men ändå är Tenenbaums en karaktärsdriven film där karaktärerna ärligt talat är tunna som hushållspapper. Nästan ingen har någon sorts emotionell tyngd eller bakgrund, men det gör inte så mycket när skådespelarna är så duktiga och manuset är så fullt av underfundigheter och anspelningar. Hela filmen befinner sig i ett limbo mellan humor och tragik på ett imponerande sätt. Det blir aldrig överdrivet roligt, men det blir inte heller speciellt tråkigt någon gång.

Som jag nämnde i inledningen så står ingenting i vägen för Andersons stilestetik. Det är färgstarkt och snyggt i ett nästan surrealistiskt substitut av New York. Filmens undervattensscen är ett utmärkt exempel på hur konsekvent han är. I både Bottle Rocket och Rushmore finns det poolscener med undervattenskamera. I Bottle är det en person i poolen, Rushmore är det två och i Tenenbaums är tre personer filmade med undervattenskamera. Någon som ser sambandet?

The Royal Tenenbaums är Wes Andersons hittills största och mest fulländade film och rent spontant känner jag att det bara kan gå utför härifrån. Att han sätter krokben för sig själv med att stilistiskt försöka överträffa den här prestationen. Visst finns det svagheter, främst gällande dramaturgin (som präglat samtliga hans filmer), men jag tycker ändå sådant hamnar i bakgrunden den här gången.

Betyg. 4/5

Wes Anderson #2: Rushmore (1998)

Några minuter in på Wes Andersons andra långfilm, Rushmore, upptäcker jag att jag faktiskt redan har sett den. Jag har bara glömt av det, vilket inte händer mig speciellt ofta. Det spelade ingen större roll eftersom jag inte direkt kom ihåg så mycket, allra minst vad jag egentligen tyckte. Så det var bara att se om den.

Max Fischer (Jason Schwartzman) är en ambitiös och talangfull elev på den fina privatskolan Rushmore. Trots att han engagerar sig i allt från skoltidningen till teaterpjäser är han en av skolans mest besvärliga elever. Därför hotar rektorn med relegering om han inte skärper sig. I samma veva blir han kompis med en äldre och förmögen industrialist (Bill Murray) och en änka (Olivia Williams), som båda gör stort avtryck i hans liv.

Jag gillar att den börjar som en annorlunda och mer intellektuell variant av den klassiska collegefilmen, även om den så småningom övergår till en rak kärlekshistoria. Andersons stil känns igen med väldigt genomtänkta scener med tillhörande musik. Allt är väldigt snyggt och stundtals känns det som att man tittar på en reklamfilm, vilket tyvärr har en lite avtrubbande effekt. Jag får lite svårt att ta historien till mig eftersom hela upplägget känns så tillrättalagt och konstruerat. Visst lyckas han med att både förmedla humor och allvar, men ingetdera till 100 procent.

Schwartzman är riktigt bra som Fischer, men filmens främsta prestation är att den introducerade världen för den mer allvarliga Bill Murray. Utan den här rollen är det inte säkert att han hade fått göra Lost in Translation, Broken Flowers eller någon av Wes Andersons övriga filmer. Det är nog så viktigt att poängtera.

Rushmore är intressant och underhållande, men har svårt att hålla takten uppe hela vägen. Ska man bara välja en anledning till att se den så fungerar argumentet Bill Murray utmärkt. Överlag tycker jag nog ändå att Bottle Rocket är lite skönare.

Betyg: 3/5

Broken Flowers (2005)

Don Johnston har kommit till en punkt i livet där han har det mesta bakom sig. Omotiverad och aningen deprimerad vet han inte vad han ska göra av det han har kvar. Efter att ha levt hela sitt liv som en kvinnokarl vill han inte riktigt inse att han nått medelåldern och en bit därtill.

När dagens post dimper ner får han ett brev som får honom att tappa hakan. Rosa och parfyrmerat berättar brevet att han har en son på 19 år. Brevet ät utan avsändare och efter uppmaning av sin närmaste vän, en deckarälskande etiopier, bestämmer sig vår Don Juan för att besöka fyra gamla pumor från det förflutna för att få reda på mer.

Det är smärtsamt på ett vackert och poetiskt sätt att se när han korsar landet och möter hållplatser från sitt tidigare liv. Resan byter snabbt fokus till en sevanlig hitta-sig-själv-resa. Något Don blundar för så gott det går. Han försöker flera gånger avbryta resan, men något inom honom får honom att fortsätta. Samtidigt som han upptäcker sitt förflutna formar han sin framtid. Man märker att han hoppas på att hitta sin son, för att kanske känna att hans liv har någon mening ändå.

Bill Murray gör sin roll från Lost in Translation en gång till, men det är inte bara en repris utan en hel remake. Här går han längre in i sig själv och är väldigt lätt att sympatisera med. Murray har gått och blivit en riktig högkvalitetsskådis på äldre dagar, helt klart. Hans etiopiske och tillika nyfikna vän spelas av Jeffrey Wright, som spelar en mycket viktig roll i filmen då han pushar Don till att göra det han innerst inne vill.

Som Dons gamla flammor ser vi framförallt en ganska fräsch Sharon Stone, som faktiskt inte visar så mycket hud. Ovanligt! Det kompenserar hennes karaktärs dotter för å andra sidan.

Allra sist men inte minst, regissören Jim Jarmusch. Mannen med roliga namnet har gjort inre resor på film förut. Som vanligt är det med en avslappnad och nedtonad attityd han regisserar, vilket filmen tjänar mycket på. Han fokuserar på karaktären Don och hans färd, enbart. Det kan verka som att alla brudar och upplevelser är det viktiga, men det är sekundärt. Han kommer inte fram till något, och det är inte hans avsikt heller. Bara genom att få ut Don Johnston på en färd visar han att det första steget är det viktiga, vad som händer därefter ger sig självt.

Broken Flowers är en egensinnig film som Bill Murray bär på sina axlar. Jarmusch håller fast vid sin stil och har skapat en engagerande film. Däremot blir den ofrånkomligen en lillasyster till Lost in Translation, egentligen bara på grund av Murrays medverkan. Det är dock svårt att sluta tänka på det när man ser Broken Flowers.

Betyg: 4/5