Killing Them Softly (2012)

Brad Pitt i postern till Killing Them SoftlyTill att börja med måste det sägas att Andrew Dominiks förra film – The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford – tillhör en av mina absoluta favoritfilmer. Därför är det med fog som jag var mäkta intresserad av Dominiks fortsatta vandring i filmvärlden. Det går i detta sammanhang prata om risken med för stora förväntningar, men jag brukar inte ha så stora problem med sådant. En bra film är en bra film; personliga förväntningar hör inte hemma i kvalitetsbedömningen. Däremot påverkar det nog själva upplevelsen, men det finns inget behov av att vara rädd för i det här fallet. Snarare vill jag påvisa mitt stora intresse för Killing Them Softly, trots att den delar få gemensamma element med Jesse James (vilket jag visste redan innan).

I huvudrollen ses Brad Pitt som torpeden Jackie Coogan. Han kallas in när maffian behöver inge respekt efter en rad förödmjukande händelser. Det hela börjar med att en arrangör (Ray Liotta) av illegala pokerspel råkar avslöja i ett glädjerus att han arrangerat ett rån mot sin egen pokerturnering. Detta startar en kedja av händelser som slutligen gör att Coogan kontaktas. I korthet får han i uppdrag att döda ett antal personer som haft inblandning i pokerhärvan, bland annat arrangören. En lek mellan de olika aktörerna inleds och vem som egentligen är god respektive ond döljs i dimma, för snarare handlar det om olika grader av ondska än något annat.

Brad Pitt i Killing Them Softly

En svårbedömd mördare.

”Killing Them Softly” är Coogans ledord och innebär i korthet att han inte vill smuts ner händerna. Han vill inte heller döda folk han har en personlig relation till. Han förklarar det med att han känner sig obekväm när offret visar känslor och föredrar därför att morden helst genomförs ”softly”, gärna på långt håll. Detta speciella förhållningssätt inger en viss mänsklighet i den i övrigt kyliga yrkesmördaren. Han har däremot inga problem med att låta någon annan mörda sina bekanta, varpå han kontaktar ännu en torped (James Gandolfini) för att göra just detta. Coogan har alltså två väldigt olika sidor, trots att han ständigt uppträder med samma lugn och kontrollerade uppsyn. På samma sätt ömmar han för sin kollega när det visar sig att denne uppenbarligen tappat stinget sedan sist. För att ytterligare problematisera Coogans personlighet sker i detta moment en handling av empati från hans sida, i ren välvilja för sin väns välbefinnande. Coogan är alltså en synnerligen svårbedömd individ.

Parallellt med Coogans upptåg refereras  det regelbundet till finanskrisen och valkampanjen -08, främst tal från Bush och Obama, som infaller under filmens tidsrymd. Detta gör det svårt att missa det övergripande budskapet: att belysa hur falska presidenternas ord egentligen är. Allt prat om att Amerika är ett och samma folk, att alla kämpar för alla och hur det måste arbetas för att säkerställa befolkningens trygghet betyder ingenting, menas det. Coogan får representera den vanlige amerikanen, som främst ser till sig själv. Det kanske verkar som att han bryr sig om sina medmänniskor, men när det kommer till kritan har han inte några problem att skjuta närmaste man i ryggen, om det så råkar vara hans vän.

Ray Liotta i Killing Them Softly

Liotta hamnar i problem.

Utöver Pitts lysande tolkning av den komplicerade Coogan finns det även fler beståndsdelar att njuta av. Till exempel är vissa scener oväntat våldsamma och grafiska, trots att det egentligen inte behövs. På det viset kan jag tänka mig att tanken varit att verkligen visa upp att folk mördas, att ett antal slag i magen faktiskt innebär rejäl smärta. På samma sätt är ett skott inte bara ett pang, utan en rad mekanismer som sätts i rörelse. Detta visas på de mest fascinerande och gripande sätt. Det var faktiskt längesedan jag kände mig så illa berörd av filmvåld, vilket givetvis är ett gott betyg i det här fallet. Vidare förekommer även moment av svart humor som är så bisarra att det är tveksamt om det ens går att klassa som humor (till exempel ett samtal mellan två heroinbrukare). Musiken gör också sitt för att skapa stämning, även om den inte är så påtaglig som kan önskas. Men ett soundtrack innehållande The Velvet Undergrounds ”Heroin” och Dusty Springfield är samtidigt svårt att misslyckas med.

En del kan nog finna Killing Them Softly lite väl märklig, men jag kan med gott samvete uttrycka min uppskattning.  Det som främst gör den så intressant är att den är proppfull av motsättningar. Ingen är som denne först verkar, på samma sätt som att själva filmen vandrar från brutal ondska till empatiska handlingar. Därför kan jag förstå att den kan upplevas som ojämn, även om detta snarare verkar vara en del av tanken. Budskapet är egentligen det enda som är konstant; i dagens Amerika är det var man för sig själv. Filmen visar dock att alla på något sätt är beroende, eller åtminstone påverkas av sin omgivning.

Någon ny Jesse James är det inte, förmodligen inte heller en film som så många kommer uppskatta, om ens se. Däremot ska det sägas att det är en sinnrik berättelse i makligt tempo med bra musik och utmärkta skådespelare. Dessa egenskaper faller väl i uppfyllandet av mina preferenser, varpå jag inte kan göra något annat än att varmt rekommendera den.

Pladd4

Moneyball (2011)

Brad Pitt and Jonah Hill in Moneyball

Det är ju inte varje dag Aaron Sorkin är inblandad i långfilmer, samtidigt som Brad Pitt har gjort en rad lysande val av roller det här millenniet. En kombination av dessa herrar i en baseballfilm är med andra ord en på förhand ytterst lyckad, vilket jag även kan skriva under på efter att ha sett filmen. Tyvärr är Sorkins inverkan inte så påtaglig, han kom in sent i processen och skrev om ett redan färdigt manus, men hans uppfräschningar och omstruktureringerar märks. Moneyball är nämligen enkel, rak och engagerande på ett sätt som de flesta filmer strävar efter att vara.

Historien är baserad på Oakland Athetlics oerhörda framgånger under år 2002. Efter att ha åkt ur slutspelet mot New York Yankees föregående år, ett lag med en budget tio gånger Oaklands, kommer lagets sportchef Billy Bean (Brad Pitt) till insikt i att spelets regler har förändrats. Så länge alla lag tänker och agerar på samma sätt så kommer alltid det rikaste laget att vinna. Istället för att ersätta förlorade stjärnor med stora namn bestämmer han sig att tillsammans med sin ekonomutbildade, överviktige assistent (Jonah Hill) använda statistiska modeller för att identifiera vilka spelare som kommer göra mest nytta för laget, snarare än de som har störst potential att bli stora varumärken. Framgången kommer inte på beställning och motgångarna är hårda, både resultat- och relationsmässigt. Publik, media och till och med lagets tränare (Philip Seymour Hoffman) kritiserar Billies metoder. Han är dock bombsäker – för att vinna krävs det att man gör något som ingen annan gör.

Även om jag gillar baseball på film, mer än i verkligheten, så är det en djungel att hålla ordning på alla regler. Fjärde inningen, bränd och inte bränd – det är för mig lika med latin. Moneyball gör inte mycket för att bättra på dessa kunskaper, men så skulle jag vilja sträcka mig så långt som att säga att det inte är en basebollfilm. Baseballsekvenserna är rätt få till antalet och Beans kontor får nog mer tid på duken. Det här är en film om att tro på något, trots att förutsättningarna är bistra och genomförandet knivigt. Sporten är utbyttbar, de ekonomiska orättvisorna är lika stora i europeisk fotboll till exempel. Man kan sträcka sig ännu längre, orättvisor och olika förutsättningar finns även utanför sportens värld, men Moneyball visar att med vilja och god inställning går det att övervinna sådana hinder. Fullt så predikande och djupgående är den inte, men jag vill framhäva att basebollelementet egentligen är rätt litet.

Det var ett tag sen Brad Pitt gjorde en vanlig dramafilm, nazijägare och Jesse James är mer sådant jag förknippat honom med de senaste åren. Till en början känns hans enorma haka och uppgivna blick lite svårt att verkligen ta in, men hans tillbakadragna tolkning vinner i längden. Speciellt hans samspel med Jonah Hill och exhustrun Robin Wright (utan Penn, eller hur var det nu?) fungerar väldigt bra.  För att vara ett Sorkinmanus är det rätt ont om kvicka repliker, även om de förekommer, men mestadels är det ansiktsuttryck som får tala. Med tanke på att Pitt förmodligen är den skådespelare som mest frekvent har något i munnen på film, antingen mat eller någon sorts tuggtobak, passar denna tystnad honom väldigt väl.

Moneyball är ett starkt drama utan blod och tårar. Svett levererar basebollspelarna, men vi befinner oss mest i ansiktshöjd med Bean. Hans mod att utmana ett traditionellt tänkande, att försöka förändra en hel sport är sannerligen inspirerande. När filmen dessutom avstår från de vanliga sportklyschorna är det egentligen mer ett drama än något annat. Ett tungt och fenomenalt drama till och med. En av årets bästa filmer, utan tvekan.

Betyg: 4/5

Ocean’s Thirteen (2007)

Goerge Clooney, Brad Pitt and Matt Damon in Ocean's Thirteen

En resa tur och retur till Europa, med en ekonomiskt framgång som överskred den hos kritikerkåren och publiken också för den delen, fick vara nog. Inga mer utflykter till områden utanför kasinovärlden för Danny Oceans tjuvgäng. Den tredje och avslutande filmen i ordningen tar vid där den första slutade och bjuder på i mångt och mycket samma upplägg, fast aningen tillspetsat.

Motivet denna gång är som i första filmen hämnd. Då skulle Ocean hämnas på mannen som lagt vantarna på hans ex-fru, den här gången är det lojaliteten mot Reuben (Elliott Gould), den finansiella ledaren i Oceans liga, som gör sig känd. Reuben har nämligen satsat hela sin förmögenhet i ett kombinerat kasino och hotell tillsammans med affärsmannen Willy Bank (Al Pacino). När Bank, inte helt oväntat, blåser honom på hela kakan kollapsar Reuben, en nyhet som snabbt når Ocean och grabbarna. Hämnden är ljuv,  vilket Bank snabbt får känna på då hans monstruösa hotell ska åka på en riktig superkupp.

Känslan av återupprepning från första filmen kan man tycka borde vara nära förestående, men faktiskt inte. Till skillnad från båda föregående filmerna finns ingen sidoberättelse i form av kärleksintressen, ingen Julia Roberts eller Catherine Zeta-Jones (som upptar Pitts intresse i Twelve). Det här är istället en enda lång uppvisning av modellen ”titta på oss, vi är världens bästa tjuvar”. Dessutom är Al Pacino en antagonist med betydligt mer pondus och trovärdighet än Andy Garcias dito i första filmen. Till min besvikelse bjuder han inte på några gapdialoger, snarare står han för en anmärkningsvärt återhållsam tolkning. Det fungerar dock riktigt bra och att han dessutom har Ellen Barkin som sidekick ger den här filmen en tyngd som tidigare har saknats i serien.

Al Pacino in Ocean's Thirteen

Jag nämnde i Ocean’s Eleven-inlägget att Matt Damons roll i serien står som grund för många skämt, så även denna gång. Då han i andra filmen ber Pitt om att få vara med i ett möte med en potentiell uppdragsgivare men inte riktigt klarar av pressen att befinna sig på högsta nivån, är han i denna film lika framträdande som gubbarna Pitt och Clooney. Den sistnämnda duon står dessutom för hela seriens enskilt roligaste ögonblick när Pitt kommer på Clooney med att gråta till Oprah Winfreys tv-show. Det har väl hänt alla, men den följande scenen med två häpna superstjärnor framför tv:n är verkligen något utöver det vanliga.

Ocean’s Thirteen är lite mer lekfull, lite mer säker i sin stil än de tidigare filmerna och denna inställning smittar av sig. Jag har verkligen roligt när jag ser den, trots att humorn ändå står underordnad handlingen. För även om det mesta görs för skrattets skull så tappas inte den röda tråden bort i den lättsamma underhållningsdjungeln. Tvärtom är det en mycket bra avslutning på en synnerligen trevlig filmserie som jag redan har återvänt till flera gånger. Med stor sannolikhet kommer det ske fler gånger.

Betyg: 4/5

Ocean’s Twelve (2004)

Matt Damon, Brad Pitt and George Clooney in Ocean's Twelve

Ocean’s Twelve är uppföljaren alla älskar att hata. Oavsett vad man tyckte om ettan så är det allmänt vedertaget att sparka på denna eleganta heistfilm. Jag överdriver kanske lite, men antalet lovhyllningar till den här filmen är inte många. Trist tycker jag. För det här är inte bara en Europasemester till George Clooneys plaza vid italienska Comosjön (tänk vilka grillfester det måste ha varit), utan även en underhållande och knepig historia med en av filmhistoriens märkligaste scener.

Allt börjar med att Terry Benedict, som ju blev blåst i första filmen, får tag på hela gänget och kräver sina pengar (plus ränta på 100%) tillbaka, annars går han till polisen. Samtidigt härjar den franska stortjuven Night Fox (Lennart Ekdahls tvillingbror Vincent Cassel) och ger Danny Ocean utmaningen: sno ett Fabergéägg från ett museum med högsta tänkbara säkerhet. Om de lyckas sno den innan Night Fox gör det så betalar han skulden till Benedict, om inte ska Ocean erkänna att Night Fox är tidernas bästa tjuv. Piece of cake, naturligtvis antar Ocean erbjudandet.

Kasinomiljön från första filmen är alltså utbytt mot europeiska smågator. Istället för det dova, men färgglada, mörkret bland spelautomaterna är det dagsljus i överflöd. Söderbergh (vi fortsätter propagera för Ö:et) leker även här med finurliga kamerapositioner och har gett sin klippare fria händer, vilket är ganska befriande i en så dialogdriven film som det här faktiskt är. För till skillnad från första filmens avancerade fysiska nummer sker det mesta i form av förklarande, eller med ögonblickssnabba moment.

Det som jag förmodar har gett filmen dess skamfilade rykte är (och nu utfärdar jag stor spoilervarning) Julia Roberts roll som.. Julia Roberts. Hennes karaktär Tess, som nu gått och blivit äkta hälft med Danny Ocean, rings in när nästan hela gänget blivit inburade för att spela Julia Roberts. De två har ju onekligen en del likheter. Metanivån når oanade höjder när Bruce Willis helt plötsligt dyker upp som sig själv och givetvis känner igen Julia Roberts. Fast det är ju inte Roberts, det är ju Tess. Förvirringen är total och jag får tyvärr säga att det inte fungerar riktigt så bra som det förmodligen lät när manusförfattarna först bollade fram idén. Det hela är mest bara märkligt. (Slut på spoilervarning).

Ännu märkligare blir det när sluttwisten (en av många) avslöjas. Jag har fortfarande inte riktigt fått kläm på det, men det är å andra sidan inte något jag ägnat så mycket tankeverksamhet åt. För mig är Ocean’s Twelve ingen smart film, även om den gärna utger sig för att vara det, utan för mig handlar allt om underhållningen. Hantverket är inte lika lyckat som i den föregående, inte heller den efterföljande, filmen i serien. Däremot är underhållningsvärdet fortfarande högt och om den logiktänkande delen av hjärnan fick jobba hårt i första filmen är det bäst att helt stänga av den till den här filmen. Om man lyckas med det så finns det definitivt fog för en trevlig stund.

Betyg: 3+/5

Ocean’s Eleven (2001)

George Clooney and Brad Pitt in Ocean's Eleven

Några av 2000-talets mest framstående skådespelare i tre snudd på, och kanske till och med över, gränsen till överdrivna heistfilmer – what’s not to love? Den enda lyckade hybriden av playboy och svärmorsdröm – George Clooney – tar med sig sina polare på semester i både Las Vegas och vid italienska Comosjön, bland annat. Främst för att ha trevligt, men även för att filma några anspråkslösa, smått fantastiska filmer. Häng med på en glittrande, glänsande och galen resa i de lite mer sofistikerade brottslingarnas värld.

I det första äventyret samlar Danny Ocean (George Clooney) några av branschens mest talangfulla brottslingar för att slå till mot tre anrika kasinon i Las Vegas. Varför? Det är aldrig fel med cash, givetvis, men även för att ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) har lagt vantarna på Oceans kärlek Tess (Julia Roberts). Kuppen är vansinnig, omöjlig på alla sätt, vilket också tydliggörs. Men som Anthony Hopkins säger i en annan film med en långhårig Tom Cruise i huvudrollen: ”This is not mission difficult, Mr. Hunt, it’s mission impossible”. Med andra ord är det bara att ta tjuren vid hornen.

Clooney och Pitt leder ligan som består av idel kändisar, där framförallt Matt Damon utmärker sig som ynglingen Linus som inte riktigt vågar ta för sig i det vuxna livet. Hans karaktärs utveckling genom serien följer Damons karriär i verkliga livet och många skämt om att Damon inte riktigt nått upp till gubbarna Pitt och Clooneys status görs. Humorn har en framträdande plats och tillsammans med regissören Steven Söderberghs (Ö:et är något han borde anamma) många märkliga och underfundiga sätt att filma scenerna bjuds det på en visuell fest, med alla de färgkombinationer och neonljus som kasino och i synnerhet Las Vegas-livet bjuder på.

Handlingen är väldigt fartfylld och består jämfört med de följande två filmerna av mycket praktiskt arbete. Svåra dataintrång, hissnande fysiska förflyttningar i hisschakt och vanlig hederlig charm sker i mängder. Oavsett vad som inträffar så har Ocean lyckats få in en kompanjon i precis rätt roll, som lyckats komma i precis rätt ögonblick. Nästan vilket hinder som än ställer sig i vägen, oavsett svårighetsgrad, verkar vända sig till något positivt för gänget, eftersom precis allt de gör lyckas. Komplikationer blir något som visar sig nästan bli en fördel gång efter gång. Kanske lite tröttsamt och i allra högsta grad en otacksam uppgift för personer med en fäbless för logiskt tänkande, men fokuserar man bara på underhållningen är det lätt att förlåta de logiska kullerbyttorna.

Ocean’s Eleven är ett hantverk av högsta klass. Istället för att bara leka bort inspelningsdagarna har verkligen all den talang som samlats utnyttjats. Resultatet blev en av de bästa heistfilmerna jag har sett och en självklar personlig favorit jag har återvänt till åtskilliga gånger under dess tioåriga existens.

Betyg: 4/5

The Tree of Life (2011)

Poster till The Tree of Life

Jag var helt övertygad om att jag hade missat The Tree of Life på bio. Den hade ju premiär redan i maj och dess dragningskraft må vara stor, men det är samtidigt ingen Avatar vi pratar om. Därför blev jag positivt överraskad när en vän sa att den fortfarande rullade. Varje dag dessutom. Ingen tid att förlora, med andra ord. Väl i biosalongen upptäcker jag genast en faktor i dess moderata framgång. Det är nämligen ingen förutom mitt sällskap som har med sig popcorn. Det är med andra ord inga vanliga biotittare som lockas till Terrence Malicks blott femte långfilm på 40 år. Men så är det ingen vanlig film heller.

Allt utgår från den framgångsrike arkitekten Jack som påminns om sin döde broder när han ser ett träd planteras. Brodern var endast 19 år gammal när han lämnade jordelivet. Frågan ställs varför han var tvungen att dö och hur sorgen ska hanteras. Malicks svar på detta är att i tjugo minuter visa hela universums skapelse, följt av jorden, livet och dinosaurierna. Det är makalöst vackert på alla sätt och ger faktiskt svar på frågorna. Min tolkning är nämligen att allt handlar om just skapandeprocessen. Liv skapas jämt och ständigt, men avslutas lika ofta. Inte ens jorden kommer klara sig. Förmodligen inte universum heller. En del av skapandeprocessen är att acceptera slutet, att acceptera döden. Därför finns det ingen anledning till varför vissa dör tidigt, andra dör senare. Allt handlar om skapelsen. Allt därefter är sekundärt.

Brad Pitt i The Tree of Life

Efter den filosofiska utflykten till universums födelse förflyttas handlingen till 50-talets Texas och Jacks barndom. Han ställs redan där inför ett viktigt vägval av levnadssätt, antingen faderns eller moderns. Fadern (Brad Pitt) står för krossade drömmar och en hård inställning till livet. Han älskar sina tre barn mer än allt, men låter sin besvikelse över sina egna misslyckanden gå ut över barnen. Jack tar det extra hårt och frågar sig flera gånger varför han ska göra en sak när pappan gör precis tvärtom. Indirekt ifrågasätter han även Gud och varför man ska följa hans ord, när man ändå riskerar att råka illa ut. Temat varför onda saker händer goda personer biter sig fast. Då står modern för raka motsatsen, då hon är kärleksfull och kravlös. När fadern reser iväg får Jack fria tyglar och finner sig ännu en gång i problem, då bristen på disciplin gör att han blir tonårsrebell med vandalism och djurplågeri som resultat. Den förvirring som dessa livsval ger Jack verkar finnas kvar även i vuxenlivet, eftersom han i nutid vandrar runt i storstaden till synes lika förlorad som under sin barndom.

The Tree of LifeEn annan intressant aspekt är att universums skapande- och förintelseprocess visas ur ett rent vetenskapligt perspektiv, medan scenerna som behandlar människans dito fokuserar betydligt mer på ett religiöst plan. Istället för att det mänskliga livet är lika lugnt och fridfullt som jordens verkar vara fokuserar människan istället på meningen med livet. Mängder med bibliska referenser ges, som jag tyvärr inte är kapabel till att förstå eller ens uppfatta.

Det är en betydande mängd information och referenser som min hjärna inte klarar av att hantera och analysera, men det behöver inte vara något dåligt. Malick verkar nämligen medveten om detta och ger därför sina tittare tid till att fundera både på filmens innehåll och på olika tolkningar – under filmens gång. Det känns som en naturlig del av berättelsen att stanna upp då och då för att samla sina tankar. Trots att jag förmodligen bara uppfattade en liten procentandel av all information som serveras, så är den något annat än bara en film. Jag bryr mig inte om huruvida jag har tolkat rätt. Jag bryr mig inte heller om att jag inte förstår slutet, som bearbetar försoning på något sätt. Det enda jag bryr mig om är att The Tree of Life var en upplevelse mer än en film för mig.

Betyg: 5/5

För övrigt var mitt sällskap, bestående av två personer med ungefär likartad smak som jag, inte riktigt lika imponerade. Det visar sig även runt om i bloggosfären. Fiffi och Jojjenito förhåller sig skeptiska, medan Fripps filmrevyer blev desto mer förtjust.

The Curious Case of Benjamin Button (2008)

Det är lätt att avfärda Benjamin Button som en traditionell, tråkig, förutsägbar och pretentiös långfilm som aldrig riktigt kommer till skott. Oj, vad fel man har då! Jag älskade filmen från den stund jag reste mig upp från biosalongen för lite knappt ett och ett halvt år sedan ända tills jag kom hem. Då hände något. Jag började fundera på om den verkligen var så bra som jag tyckte när jag satt där. ”Den är ju lite seg och slutet är rätt töntigt ändå”. Så tänkte jag och just nu är jag inne i en återupptäckarperiod, så jag satte mig ner och såg om den igår kväll.

Det som slår mig först är att jag imponeras av filmens tekniska sida. Inte bara för att det ser fruktansvärt snyggt ut, utan även för att det funkar så bra. Jag har inga problem att acceptera Brad Pitt som en gammal gubbe och inte heller hans ständiga föryngring. Så tekniskt sett är den fulländad, men det är inte vad jag vill fokusera på. Det är ju känslor filmer i grund och botten handlar om och de känslor Button lyckas trycka fram är minst sagt imponerande.

Det är ju så att livet är väldigt kort. Button visar detta i flera omgångar och i många lager. Den visar hur det är att åldras, samtidigt som ungdomen allt som oftast slösas bort. Alla är medvetna om vår död, men ändå gör vi det mesta för att ignorera den. Button vet när han är i 45-årsåldern och ser ut som en 30-åring att livet är på väg att ta slut. Han vet att inget är för evigt på ett smärtsamt öppet sätt.

Det är också när han och kärleken, spelad av en fantastisk Cate Blanchett, är ungefär jämngamla rent kroppsligt som filmen är som allra bäst. Liksom livet i sig. Där och då kan jag inte tänka mig någon som inte tänker och reflekterar över sitt eget liv. Det kanske är för att jag själv förlikar mig mest med den perioden. Inte för att jag är där än, men för att jag ändå är väldigt noga med att göra något vettigt av det här livet.

Jag kan tänka mig att när jag ser den här om 30 år, så kommer jag fokusera på helt andra saker och känna igen betydligt mer i andra delar av filmen. Det är en såpass omfattande film. Episk är ett uttryck som allt för ofta missbrukas, men en film som behandlar en hel livstid är episk på riktigt.

Ta tillvara på den tid du har, gör det bästa utav dagen och att det aldrig är för sent att ändra på vardagen är vad jag tar med mig från Benjamin Buttons otroliga liv. När en film berör så mycket och lyckas få en att tänka och referera till sitt eget liv, då kan det inte bli något annat än högsta betyg.

Betyg: 5/5

Scenen nedan är bland det bästa jag har sett på film. Man blir ju mörkrädd över det faktum att vi är helt underlägsna slumpen. Minsta lilla sak kan ju förändra livet för evigt.

Filmkonst på hög nivå!

Meet Joe Black (1998)

När Döden kommer till jorden för att hämta en ansträngd och stressad affärsman (Anthony Hopkins), bestämmer han sig för att göra ett undantag. Han vill känna på jordelivet och intar den charmiga Brad Pitts kropp och ger Hopkins två val. Antingen dör han eller så får han vara Dödens ledsagare i det verkliga livet.

Han går under namnet Joe Black och börjar oskyldigt utforska mänskligheten. Det som börjar med trivila saker som artighetsfraser, går snabbt över till frestelser och förälskelse.

Regissören Martin Brest har gjort vackra draman förut, Scent of a Woman till exempel, och med Joe Black gjorde han det en gång till. Genom att göra varje scen otroligt lång tar han till vara på varenda känsloyttring hos karaktärerna. Man kan säga att det är teatraliskt, men inte lika högtravande.

Det gör att filmen klockar in på över hiskeliga 170 minuter. Det har säkert skrämt många, men jag gillar när filmer vågar ta tid på sig. Den här hade lätt kunnat vara en timme kortare utan speciellt mycket förlust i berättandet. Däremot hade man inte kunnat bygga upp ett sånt vemod.

Speciellt Hopkins karaktär känner jag enormt för. Han vet att han lever på lånad tid, men försöker ändå göra så mycket utav den som möjligt. Vad hade man själv gjort?

Sen blir det lite kärlek mellan Hopkins dotter (Claire Forlani) och en otroligt bildskön Pitt.  Brad alltså. Sliskigt kan man tycka, men jag är lite sentimental av mig så det funkade. Stort plus till den vackra Forlani. Vilken kvinna!

Slutet kan beskrivas som enormt segt, men jag väljer att kalla det för vackert. När man väl har suttit över två timmer så kan man sitta en halvtimme till. Det gör ingen skillnad. I alla fall inte när det är värt det.

Betyg: 4/5

Inglourious Basterds (2009)

Shoshanna i Inglourious Basterds

Inglorious Basterds sätter stämningen direkt med ett långsamt berättat möte mellan en lokal bonde och judejägaren Hans Landa (Christoph Waltz). Bonden har gömt en hel judefamilj i sitt hem och gör allt för att rädda både dem och sin egen familj. Det blir dock inte mer dramatiskt än att de två herrarna sitter vid ett bord, dricker mjölk, röker pipa och pratar skvaller. Just på grund av detta byggs det upp en spänning som innan scenen när sitt klimax förmodligen går att ta på. Quentin Tarantino gör på samma sätt flera gånger; bygger upp en stämning egentligen bara med hjälp av sina dialoger och det fungerar lika bra varje gång.

Hur är dialogerna då? Klarar han av att skriva lika skarpa dialoger som förr i tiden. Ja, det tycker jag. Till skillnad från hans tidigare alster utspelar sig handlingen inte längre i USA, utan mitt i det pågående Andra världskriget. Därför blir det inte lika mycket ”fuck”, ”niggah” och annat som kännetecknat mr T:s dialogskrivande tidigare. Men han visade redan i Kill Bill vol 2 att han klarar av att anpassa sig till omständigheterna.

Hans Landa i Inglourious Basterds

Tre karaktärer utmärker sig mer andra. Hans Landa är förmodligen den äckligaste skurken jag sett på film på ett bra tag. Han utstrålar ett enerverande lugn och verkar helt oförmögen att tappa humöret. Han är iskall och verkar alltid ligga ett steg före alla andra. Jag ska inte säga för mycket, men de flesta scener med Landa slutar oftast illa för hans motståndare.

Den andra karaktären som verkligen utmärker sig och som jag blev helt kär i är definitivt Shoshanna (Mélanie Laurent). Hon är en jude som flytt undan självaste Landa några år tidigare (närmare bestämt från familjen i öppningssekvensen). 1944 går hon istället under en annan identitet och sysselsätter sig med att driva en lokal biografsalong. Tarantino har i alla filmer sedan Jackie Brown porträtterat en kvinnlig hjälte, och i Inglorious är det Shoshanna som är T.s hjälte. Hon är vacker, modig, stark och egentligen filmens enda rakt igenom sympatiska karaktär.

Nummer tre är självklart Aldo Raine. Tycka vad man vill om Brad Pitt, men det var ett tag sen han medverkade i något annat än riktigt bra filmer. Om man tyckte han var flippad i Burn After Reading är det ingenting mot rollen som den sadistiske nazistjägaren.

Varje kapitel har sin egna stil, vilket gör att man egentligen aldrig vet vad som kommer hända. Det gör även att filmen inte hamnar i slentrian, utan att allt hela tiden känns både rappt och spännande. Filmens speltid på runt 150 minuter till trots, jag blev ändå rätt förvånad när eftertexterna började rulla. Den hade egentligen kunnat pågå en halvtimme till utan problem.

Brad Pitt i Inglourious Basterds

Våldet då? Jo, det finns med som aldrig förr. Visst har Tarantinos tidigare alster varit rätt våldsamma, speciellt Kill Bill vol 1, men det är ändå ingenting mot det autentiska våldet i Inglorious. Vi talar rått, brutalt, naket och rent utav sadistiskt våld. Vissa scener var så starka så att jag faktiskt fick titta bort.

Efter att ha sysslat med manuset i över ett decennium har Tarantino äntligen fått filma sitt mästerverk, som han själv kallat det. Han har en poäng, för det här är verkligen Tarantino på topp. Den är sjuk, rå, brutal, rolig, skön och rent utav helt fantastisk. Jag älskar sådana här filmer som vet vad de vill. Filmen visar att i krig kan man inte lita på någon, för alla är smått galna. Minst sagt.

Public Enemies har jag tidigare utnämnt till årets film, men den titeln vandrar nu vidare till Inglorious Basterds. Som Brad Pitt säger i filmen: ”This might just be my masterpiece”. Kanske det, Tarantino. Högsta betyg blir det i alla fall.

Betyg: 5/5

Inglourious Basterds

Till sist: Ser inte Fredrick Zoller (Daniel Brühl) exakt ut som Håkan Hellström?

Snatch (2000)

Guy Ritchie gjorde storsuccé med Lock Stock and Two Smoking Barrels, där han stod för en ny adrenalinstinn, brittisk, Tarantino-liknande och dialogstyrd gangsterfilm. I USA satt Brad Pitt och blev så imponerad att han helt enkelt ringde Ritchie och frågade om han hade något nytt på gång.

Pitt leder styrkan i Snatch då han spelar den tattarliknande irländaren Mickey, som är bosatt på en camping tillsammans med vänner och familj. Han blir ett problem för boxningspromotorn Turkish (Jason Statham), som i sin tur har problem med bookmakern Brick Top (Alan Ford). I en annan del av stan befinner sig diamanttjuven och kuriren Frankie ”Four Fingers” (Benicio del Toro), som ska till New York och lämna över några diamanter till sin chef Avi (Dennis Farina). Frankie får dock den före detta KGB-agenten Boris ”The Blade” (Rade Šerbedžija) efter sig, varpå Avi skickar ”Bullet Tooth” Tony (Vinnie Jones) efter Boris.

Alla jagar alla och om tempot var högt i Lock Stock är det inget mot Snatchs tempo, för här går det undan. Flera karaktärer och olika händelser sker mer eller mindre samtidigt, och om man slumrar till för ett ögonblick kan det vara svårt att förstå sammanhanget. Det är så Ritchie vill ha det och det är vad han är bäst på, för hur rörigt det än må vara finns det alltid en anledning till allt som händer. Inget händer för att det ser snyggt ut eller bara verkar coolt, utan allt har en mening. Desto närmre slutet man kommer är det imponerande att se hur lugnt och metodiskt han får ihop alla trådar.

Under vägen bjuds på vi dialog av hög klass och idel favoritcitat. Språket är av den grova sorten, vilket är precis som det skall vara i en sån här film. Problemet för många regissörer och manusförfattare är att det lätt blir massa ordbajsande av olika varianter av ”fuck”, men det klarar Ritchie rätt bra.

Den främsta dialogen står Brad Pitt för, eftersom man knappt hör vad han säger. Han pratar en helt egen dialekt, som dessutom är väldigt rolig att lyssna på. Det är inte bara dialekten som är rolig med Pitt, utan hela karaktären är där filmens största underhållningsvärde ligger.

Snatch visar upp en smått oglamorös bild av småtjuvarnas vardag, där det egentligen inte finns någon vinnare. Även om karaktärerna är tuffa och underhållningsvärdet oftast går först finns ett underliggande djup som ställer frågor om vad allt egentligen går ut på. Alla lurar alla och hur tuff man än är, finns det alltid någon som är tuffare. Helt enkelt en ofördelaktig bransch att vara aktiv i.

Ritchie följer upp Lock Stock med ett likadant koncept, fast betydligt mer storslaget. Fler karaktärer, fler händelser och allt är helt enkelt mycket mer storslaget. Det hade kunnat bli en blek hybriskopia, men han är för duktig för det.

Betyg: 4/5