Till att börja med måste det sägas att Andrew Dominiks förra film – The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford – tillhör en av mina absoluta favoritfilmer. Därför är det med fog som jag var mäkta intresserad av Dominiks fortsatta vandring i filmvärlden. Det går i detta sammanhang prata om risken med för stora förväntningar, men jag brukar inte ha så stora problem med sådant. En bra film är en bra film; personliga förväntningar hör inte hemma i kvalitetsbedömningen. Däremot påverkar det nog själva upplevelsen, men det finns inget behov av att vara rädd för i det här fallet. Snarare vill jag påvisa mitt stora intresse för Killing Them Softly, trots att den delar få gemensamma element med Jesse James (vilket jag visste redan innan).
I huvudrollen ses Brad Pitt som torpeden Jackie Coogan. Han kallas in när maffian behöver inge respekt efter en rad förödmjukande händelser. Det hela börjar med att en arrangör (Ray Liotta) av illegala pokerspel råkar avslöja i ett glädjerus att han arrangerat ett rån mot sin egen pokerturnering. Detta startar en kedja av händelser som slutligen gör att Coogan kontaktas. I korthet får han i uppdrag att döda ett antal personer som haft inblandning i pokerhärvan, bland annat arrangören. En lek mellan de olika aktörerna inleds och vem som egentligen är god respektive ond döljs i dimma, för snarare handlar det om olika grader av ondska än något annat.
En svårbedömd mördare.
”Killing Them Softly” är Coogans ledord och innebär i korthet att han inte vill smuts ner händerna. Han vill inte heller döda folk han har en personlig relation till. Han förklarar det med att han känner sig obekväm när offret visar känslor och föredrar därför att morden helst genomförs ”softly”, gärna på långt håll. Detta speciella förhållningssätt inger en viss mänsklighet i den i övrigt kyliga yrkesmördaren. Han har däremot inga problem med att låta någon annan mörda sina bekanta, varpå han kontaktar ännu en torped (James Gandolfini) för att göra just detta. Coogan har alltså två väldigt olika sidor, trots att han ständigt uppträder med samma lugn och kontrollerade uppsyn. På samma sätt ömmar han för sin kollega när det visar sig att denne uppenbarligen tappat stinget sedan sist. För att ytterligare problematisera Coogans personlighet sker i detta moment en handling av empati från hans sida, i ren välvilja för sin väns välbefinnande. Coogan är alltså en synnerligen svårbedömd individ.
Parallellt med Coogans upptåg refereras det regelbundet till finanskrisen och valkampanjen -08, främst tal från Bush och Obama, som infaller under filmens tidsrymd. Detta gör det svårt att missa det övergripande budskapet: att belysa hur falska presidenternas ord egentligen är. Allt prat om att Amerika är ett och samma folk, att alla kämpar för alla och hur det måste arbetas för att säkerställa befolkningens trygghet betyder ingenting, menas det. Coogan får representera den vanlige amerikanen, som främst ser till sig själv. Det kanske verkar som att han bryr sig om sina medmänniskor, men när det kommer till kritan har han inte några problem att skjuta närmaste man i ryggen, om det så råkar vara hans vän.
Liotta hamnar i problem.
Utöver Pitts lysande tolkning av den komplicerade Coogan finns det även fler beståndsdelar att njuta av. Till exempel är vissa scener oväntat våldsamma och grafiska, trots att det egentligen inte behövs. På det viset kan jag tänka mig att tanken varit att verkligen visa upp att folk mördas, att ett antal slag i magen faktiskt innebär rejäl smärta. På samma sätt är ett skott inte bara ett pang, utan en rad mekanismer som sätts i rörelse. Detta visas på de mest fascinerande och gripande sätt. Det var faktiskt längesedan jag kände mig så illa berörd av filmvåld, vilket givetvis är ett gott betyg i det här fallet. Vidare förekommer även moment av svart humor som är så bisarra att det är tveksamt om det ens går att klassa som humor (till exempel ett samtal mellan två heroinbrukare). Musiken gör också sitt för att skapa stämning, även om den inte är så påtaglig som kan önskas. Men ett soundtrack innehållande The Velvet Undergrounds ”Heroin” och Dusty Springfield är samtidigt svårt att misslyckas med.
En del kan nog finna Killing Them Softly lite väl märklig, men jag kan med gott samvete uttrycka min uppskattning. Det som främst gör den så intressant är att den är proppfull av motsättningar. Ingen är som denne först verkar, på samma sätt som att själva filmen vandrar från brutal ondska till empatiska handlingar. Därför kan jag förstå att den kan upplevas som ojämn, även om detta snarare verkar vara en del av tanken. Budskapet är egentligen det enda som är konstant; i dagens Amerika är det var man för sig själv. Filmen visar dock att alla på något sätt är beroende, eller åtminstone påverkas av sin omgivning.
Någon ny Jesse James är det inte, förmodligen inte heller en film som så många kommer uppskatta, om ens se. Däremot ska det sägas att det är en sinnrik berättelse i makligt tempo med bra musik och utmärkta skådespelare. Dessa egenskaper faller väl i uppfyllandet av mina preferenser, varpå jag inte kan göra något annat än att varmt rekommendera den.
En annan intressant aspekt är att universums skapande- och förintelseprocess visas ur ett rent vetenskapligt perspektiv, medan scenerna som behandlar människans dito fokuserar betydligt mer på ett religiöst plan. Istället för att det mänskliga livet är lika lugnt och fridfullt som jordens verkar vara fokuserar människan istället på meningen med livet. Mängder med bibliska referenser ges, som jag tyvärr inte är kapabel till att förstå eller ens uppfatta.
