The Expendables 2 (2012)

Den främsta känslan efter att ha sett denna uppföljare är att det är svårt att betrakta den som en riktig film.  En film upprättar vanligtvis ett eget universum. Karaktärerna lever och verkar i en värld vars villkor är uppdiktade av skaparna. Att referera till samtida populärkulturella ting kan i dessa världar medföra vissa problem. Till exempel är det svårt för en film med Al Pacino i huvudrollen att referera till Scarface eller Gudfadern, utan att det åtminstone för en kort stund tar tittaren ur filmens järngrepp. I stället för att fundera på det som sägs blir det en paradox. För en kort stund slutar karaktären som Pacino (i detta hypotetiska exempel) spelar existera, för att i stället ersättas av Pacino som refererar till Pacino. Vill det sig illa är det svårt att på allvar fördjupa sig i alternativvärlden som filmen verkar i. Detta är vad som sker i The Expendables 2.

Arnold Schwarzeneggers första replik i denna film är “I’m back”. En uppenbar vinkning till Terminator, något han gjort i mängder av sina tidigare filmer. Det är också en bra replik eftersom han sysslat med annat några år, men nu återvänt till filmduken. Ett roligt grepp och en kraftfull entré; så långt, så bra. Men sen fortsätter han med andra varianter av citatet, flera gånger om, tills Bruce Willis karaktär säger åt honom att sluta. Schwarzeneggers replik är då: ”Yippie-ki-yay”. Jag kan föreställa mig hur alla gamla gubbar berättar för sina yngre medtittare på vilket sätt detta är roligt, men annars tillför inte momentet mycket. Snarare gör det att det är svårt att acceptera den värld som filmen bygger upp, eftersom den världen uppenbarligen är samma värld som vi befinner oss i. Då blir det ännu svårare att sluta tänka på de logiska omöjligheterna och overkliga situationerna som de gamla gubbarna utför och ställs inför.

Att ställa krav på en film som The Expendables 2 att vara verklig, logisk och allvarlig är givetvis inte rimligt, men det är inte heller vad jag gör. En bra actionsekvens får gärna ta sig friheter med verkligheten, likaså gör det inte så mycket om karaktärerna är formade efter förutbestämda mallar. Det jag däremot inte kan acceptera är att filmen inte tar sin tittare på allvar. Hur korkad den än må vara, så vill jag åtminstone att karaktärerna ska kännas verkliga. Det kvittar om det gäller superhjältar eller en hund som kan prata. Metareferenserna är så klumpiga att de tar över filmen. Det gör att jag faktiskt inte kan se på den som en film, snarare en samling sketcher efter varandra. Ibland kan det till och med vara så illa att det känns som en parodi på en actionfilm, tänk ”kill count”-scenen i Hot Shots 2.

Schwarzeneggers referensbesatthet får statuera exempel för hela filmen. Att låta ett gäng kända människor göra det de är kända för är inte per automatik detsamma som en lyckad film. Ju fler kockar, och så vidare. Lite mer än så är de värda, eftersom nästan (med betoning på nästan) alla har fina stunder som skådespelare bakom sig. Av det syns icke mycket i detta verk, då de snarare agerar inhoppare för sina stuntmän.

Betyg: 2/5

Den största Stallone-kännaren i bloggosfären, Fiffi, har också sett och tyckt till om The Expendables 2. Här finnes den texten.

Wes Anderson #7: Moonrise Kingdom (2012)

För två år sedan såg och skrev jag om samtliga Wes Andersons filmer. Att se en regissörs samlade verk på kort tid ger inte bara en bra inblick i dennes filmstil, utan även problem att hålla isär vad som tillhör vilken film. Oavsett så fick jag känslan av att han gör gedigna filmer som är så genomtänkta att inte en enda färgklick på väggen någonstans i förbifarten är en slump. Däremot har han haft problem att kombinera yta med djup samt humor med allvar. Någon av dessa motsatser har fått ge vika i så gott som samtliga hans filmer, förutom möjligen The Royal Tenenbaums. Med den senaste filmen, Moonrise Kingdom, har Anderson dock äntligen fått till en bra balans.

Med sedvanlig stilsäkerhet introduceras ett ö-landskap där en stor scoutorganisation håller sommarläger. En av grupperna leds av Edward Norton, en perfektionist med stora ambitioner men utan större pondus. När han samlar sin grupp till frukost upptäcker han att en stol är ledig. Han räknar snabbt ut att den unge Sam Shakusky saknas och beger sig därefter till dennes tält. Shakusky har tillsammans med den unge Suzy, permanent bosatt på ön, rymt. Samtidigt får vi berättat för oss att en storm kommer slå till mot ön om bara några dagar. Polisen Captain Sharp (Bruce Willis) åtar sig uppdraget att leta reda på ungarna, tillsammans med scoutledaren (Norton) och den unga flickans föräldrar (Frances McDormand och Bill Murray).

Ytan är som vanligt i Andersons filmer magnifik. Det är ingen underdrift, men den här gången har han nästan överträffat sig själv. Varje scen är som en målning och oerhört detaljrik. Folks skjortor, byxor och nattklädnader matchar allt som oftast med väggdekorationer och övrig omgivning. Kläderna är dessutom mycket specifika för varje karaktär. Murray har hela tiden byxor med vågade (sällan snygga) mönster, Willis har lite för korta polisbyxor med synliga tubsockor. Allt detta gör att det blir ett fyrverkeri av starka färger som tillsammans med de snygga och inbjudande naturbilderna skapar ett fantastiskt foto. Jag brukar inte fokusera så mycket på den varan (främst eftersom jag har lika skarp syn som en gammal gubbe), men i Moonrise Kingdom är det svårt att inte bli fascinerad och hänförd.

Men så finns det ju ett djup också. Alla karaktärer har sina egna problem och drivkrafter. Mestadels skådespelar barnen och de vuxna för sig själva, vilket ställer höga krav på framförallt barnen. Det unga paret, med Jared Gilman och Kara Hayward som debutanter som skådespelare i filmsammanhang, är utmärkta. Deras drivkraft är den stora kärleken till varandra och utanförskapet i sina vanliga liv. Pojken är föräldralös och flickan är starkt påverkad av sina föräldrars kyliga relation. Karaktärerna får tid att utvecklas och med stor humor i berättandet har alla särdrag som underhåller. McDormand kommunicerar till exempel med sin familj främst genom en megafon.

Moonrise Kingdom vänder sig främst till de som gillar Andersons filmskapande. Det finns många som inte klarar av hans stil och förmodligen är det bäst att de hittar på något annat än att se hans senaste. Det blir nämligen knappast mer Anderson än så här. Detta trots att han faktiskt undviker att använda både The Rolling Stones i soundtracket och avsluta filmen med att bilden fryser till i slowmotion. Ett tecken på utveckling, kanske. Hur som helst, en toppenfilm som både bjuder till skratt och allvar. Sådana är jag svag för. Lägg till att det är den snyggaste filmen jag har sett sedan The Tree of Life och jag kan med säkerhet säga att det är Andersons bästa film till dags dato.

Betyg: 4/5

För att komma till samlingssidan med mina texter om Andersons övriga filmer, tryck här. En mindre positiv text om Moonrise Kingdom finnes hos Movies – Noir.

Planet Terror (2007)

Det är lätt att glömma av att Death Proof och Planet Terror från början enbart var varsitt segment av långfilmen Grindhouse. Komplett med fejktrailers mellan segmenten och med en total spelltid på över tre timmar såg det ut att vara en bioupplevelse utöver det vanliga, men det var inte direkt förvånande att konceptet aldrig nådde Sverige. Lätt att klaga på, men när inte ens så många gick och såg formatet i USA så var det förmodligen klokt. Därför väntar jag ivrigt på att få se Grindhouse på dvd, men en sån utgåva har inte hamnat i min brevlåda än. Den finns dock, det har jag läst hos Plox, och så fort jag skaffat mig en Blu-rayspelare så ska den köpas.

Efter en kort introduktion brakar helvetet loss ordentligt. Ett helvete som får From Dusk till Dawn, en annan Tarantino/Rodriquez-produktion, att se ut som en barnfilm i jämförelse. Den gången var det töntiga vampyrer, nu är det betydligt mer skräckinjagande zombiesar. Ett gäng obesmittad samlas och går till mottack, vilket får blod, inälvor och alla möjliga kroppsdelar att flyga åt alla möjliga håll. Jag tycker sånt är roligt och trots att jag är ganska härdad, fanns det flera tillfällen där jag faktiskt blev både äcklad och skrämd. Framförallt har jag haft svårt att släppa bilden av att Josh Brolin spräcker en böld på en infekterad tunga och det är ändå en av de mindre obscena våldsamheterna.

En rad prominenta skådespelare är med, där Bruce Willis namn absolut har högst igenkänningsfaktor. Han är enbart med i några enstaka scener och fungerar som den typiska storstjärnan på posters, som i själva verket knappt är med i filmen. Observera att han inte delar bildruta med någon av de andra större skådespelarna, vilket är tänkt att visa att hans scener filmats separat. Ett roligt grepp och gubben får göra det han gör bäst: bära fejkhår och se hård ut. Jag är glad över att det bara är några få scener, för i den här filmen är det Rose McGowan som är coolheten personifierad. Trots att hon snabbt blir av med ena benet låter hon inget komma i hennes väg. Hon är en typisk Tarantino-kvinna, även om han inte skrivit henne, och påminner en del om The Bride i Kill Bill. Andra höjdpunkter är självaste Tarantino som äckelgubbe och min gamla favorit Michael Biehn (som jag fortfarande hävdar är en skådespelare av högsta klass) som tuff sheriff.

Där Tarantino inte riktigt vågade gå hela vägen med Death Proof, tvekar inte Rodriguez en sekund. Fotot är hoppigt, smutsigt, rispigt och verkar ibland vara farligt nära att gå sönder. Dessutom saknas en hel rulle lagom tills det vankas en het sexscen, vilket tydligen ska ha förekommit både en och två gånger förr i tiden. Andra halvan ser bättre ut, men överlag är det fascinerande att se hur mycket tid som har lagts ned på att ”förstöra” bilden. Det är dessutom anmärkningsvärt hur väl det fungerar. Efter ett tag är det knappt något jag tänker på och då är jag ändå allergisk mot klippning som gör att jag inte får en fullständig bild av vad som sker (jag skyller allt på Michael Bay).

Hur roligt jag än tycker det är så infinner sig ändå känslan av att det stundtals är lite väl mycket av den goda varan. ”Det är ju det som är meningen” heter det, men jag tror ändå den hade tjänat på att klippas ner en aning. Då återkommer vi till originalformatet Grindhouse, där den är rätt rejält förkortad och det känns på förhand definitivt som den tjänar på det. Det gäller även Death Proof, som jag ändå tycker var bättre än Planet Terror, men som absolut hade tjänat på en kortare speltid.

Som avslutning kan man sammanfatta Planet Terror som en enda lång lek med alla möjliga effekter och våldsamheter. Det är inte verklighetstroget för ett öre, men det finns inga som helst ambitioner att göra något sådant heller. En högklassig actionfilm och en värdig hyllning till alla gamla b-filmer, som den garanterat är både bättre och roligare än. Däremot blir den lite långdragen och det är tyvärr en egenskap den här typen av film inte mår bra av.

Betyg: 3+/5

Om du har sett Grindhouse i originalversion får du gärna lämna lite kommentarer på hur väl konceptet fungerade.

Red (2010)

Efter två mindre lyckade försök att finna underhållning i både The Expendables och The A-Team, så kändes det tveksamt om året 2010 skulle lyckas bjuda på något minnesvärt inom genren dumaction. Red var väl kanske inte den kandidat jag på förhand skulle sätta mina pengar på, främst eftersom Bruce Willis mest bara har känts så plågsamt trött de senaste åren. I Red lyckas man faktiskt göra något roligt av det, tillsammans med en kavalkad av andra gamla stjärnor.

Willis introduceras som en ofarlig gammal gubbe som lever ett tråkigt pensionärsliv i ett blekt villaområde. Hans enda behållning är att kära ner sig totalt i en tjej på pensionsmyndigheten. Bådas liv sätts helt plötsligt i stor fara när ett gäng tungt beväpnade filurer dyker upp och vänder allt upp och ned. Plötsligt rivs en stor story upp om Willis förflutna som CIA-agent och hans nuvarande klassificering som ”retired, extremely dangerous”. Morgan Freeman, John Malkovich, Richard Dreyfuss, Brian Cox och Helen Mirren dyker allihop upp i något sammanhang och försöker antingen hjälpa eller stjälpa vår gamle gubbe.

Stjärnorna gör sitt och när en sån som Malkovich till och med känns lite nedtonad, så förstår ni att det här är en trevlig film med trevliga karaktärer. Visserligen våldsam, men ändå trevlig. När Ernest Borgnine, det gamla gardet förkroppsligat, dyker upp blir stämningen riktigt behaglig. Just den känslan tappade The Expendables bort helt i ivern att vissa att man fortfarande kan vara macho trots att man är gammal.

Red är visserligen lite väl lång, men genom att lunka fram i ett hyfsat tempo där lagom doser humor portioneras ut med lika mängder action, blir det aldrig speciellt tråkigt. Storyn är ungefär lika viktig som Bruce Willis frisyr, men allt är förlåtet när Helen Mirren med sitt maskingevär överglänser alla gubbarna i coolhet.

Betyg: 3/5

The Expendables (2010)

Om man går tillbaks till den här bloggens födelse, på den tiden jag spottade ur mig inlägg om allt och inget, så kommer man hitta hur många inlägg som helst om The Expendables. På den tiden var jag helpeppad och var övertygad om att det här kunde bli det tuffaste jag någonsin beskådat, mycket på grund av en stark kärlek till Sylvester Stallones filmkunskaper och den trivsamma upplevelse Rambo 4 var. Han har alltid haft vett att balansera tillräckligt mycket hundögonsensmoral med manlig action och känslor, speciellt i Rocky- och Ramboserierna.

När han då samlar det gamla gardet, något som var en omöjlighet när alla var på sin topp, är givetvis förväntningarna högt ställda. När man dessutom släpar dit självaste Arnold Schwarzenegger för några timmars avslappnad filmning, där han trycker ut några oneliners till sin bästa ovän Sly, då är det stort. Att Bruce Willis står och garvar med de båda, det är ännu större.

De större rollerna går till folk med mindre stjärnstatus, men som ändå kan det här med dumaction. Dolph Lundgren gör parodi på hela sin karriär med den skogstokige vikingen Gunnar, samtidigt som Jet Li spelar Jet Li och Jason Statham spelar Jas.. och så vidare. Alla får sin stund i rampljuset, vissa mer än andra. Förvånansvärt nog känns det som att Sly agerar lite i bakgrunden, trots att han har mest screentime. Han förtar sig inte.

Det jag beklagar mig över är storyn, som det kanske inte ska ställas några högre krav på egentligen. Stallone kan det här egentligen. Han vet hur man gör simpla historier lagom hjärtskärande, men han har helt lämnat det denna gång. Istället gör han Rambo 4 en gång till. Inte riktigt, men handlingens problem och motor är densamma; påstridig och rättfram tjej fångar Slys hjärta och tvingar ut honom i livsfara. I Rambo 4 fanns det ingen tvekan varför han gjorde det, för den karaktären har inget att leva för. I Julie Benz såg han något värt att riskera allt för.

Varför Barney, som denna underliga karaktär heter, ger sig iväg försöker förklaras med en kraxande Mickey Rourke, som berättar om en hemsk upplevelse i Bosnien. Hipp och happ, Barney packar väskorna och ger sig ut på skjutturné.

Snygg action bjuds det på där alla får göra det de är bäst på. Väldigt blodigt, men jag känner ändå en viss mättnad. Dessutom när det eviga skjutandet aldrig tar slut. Dock blir det en biljakt av kategori välgjord, vilket genast fick mig att tänka på Cobra.

Sen finns det en viktig regel i dumaction: håll koll på handlingen, hur simpel den än är. Börjar man fladdra iväg med sidospår försvinner all spänning. Det är precis vad som händer när Statham ska gullegulla och visa hur tuff han är med sin flickvän.

Jag saknar spänning och även om humorn finns där så funkar det inte riktigt. Jag vill ha mer. Jag vill ha en avslutning utan dess like, men det blir bara massa trötta uppvisningar av olika sätt att döda på. Om man synar djupet hamnar man i Inception-limbo, men om man nöjer sig med yta så blir det ändå en godkänd dumaction med ett gäng gamla gubbar som nog inte har så mycket kvar att ge länge till. Till och med Statham kändes gammal och han är ju ganska ny i gamet.

I vanliga fall hade jag bara kategoriserat den som skön, korkad och snygg action (vilket säger ungefär lika mycket som hela texten ovan) och sen gått vidare. Med Stallone inblandad sitter jag med två kritiska ögon och förväntar mig större ting än så här.

Betyg: 3-/5
Efter 12 timmars betänketid: 2+/5

Mercury Rising (1998)

När den autistiska nioåringen Simon av en slump knäcker en superhemlig krypteringskod som är närmast helig för amerikanska regeringen, måste han tystas ner. Bruce Willis spelar som vanligt hårdkokt polis och misstänker direkt att något är lurt när Simons föräldrar hittas döda. Han går emot sina kollegor och tar barnet under sina armar, när de tillsammans blir jagade av hela systemet.

Systemet i det här fallet är en sliskig Alec Baldwin, en mysko Peter Stormare och några andra storväxta grabbar. Samt att hela poliskåren inte går att lita på. Actiondrama med konspirationstema kan man beskriva det som.

Om handlingen låter korkad eller rörig, så är det enbart för att den är korkad och rörig. Ena stunden är det sanslösa actionscener på tågspår, andra utdragna skottlossningar på sjukhus. Mottot är att nära skjuter ingen hare, men om man skjuter 100 gånger ökar chansen att man träffar. Så det skjuts och skjuts.

I grund och botten är det ändå relationen mellan Simon och Brusse filmer bygger på, hur mycket action än regissören Harold Becker och kompani vill trycka in. Även om autistiska människor på film alltid känns lite konstruerade, så är Miko Hughes helt fantastisk. Det är helt otroligt att han inte är autistisk i verkliga livet.

Det är alltså när den hårda Bruce, som vi ju vet klarar av både barn och drama (=Sjätte sinnet), och Simon är tillsammans som jag njuter. Då finns den värme som gör att man börjar ifrågasätta varför Bruce inte gör flera draman. Man hinner dock inte så långt i de tankegångarna innan man blir avbruten av lite vårdslös skottlossning, vilket han ju också är rätt duktig på.

Slutet är som vanligt i såna här actionrökare alldeles för överdrivet och utdraget, men jag sitter ändå och känner för Simon hela vägen. Hade gärna sett en uppföljare med Bruce som ensamstående styvpappa. Det hade varit något.

Betyg: 3+/5