När tre terrorister tar sig in på ett forskningscenter i Geneve med agendan att spränga stället i luften (förmodar jag) blir de avbrutna; en dör, den andre blir smittad av ett virus som genast gör honom dödssjuk och den tredje lyckas smita. Det visar sig att med sig har rymlingen ett pestvirus som USA har låtit utveckla, på neutral mark dessutom. En amerikansk överste spelad av Burt Lancaster får ansvaret att styra upp situationen, i tätt samarbete med en doktor spelad av ingen mindre än Bergman-bekanta Ingrid Thulin. Det visar sig snabbt att terroristgruppen är av svensk härkomst, vilket resulterar i att man letar reda på en kille som påstår sig kunna svenska, för att försöka få ut information från den sjukling de har fått fast. Frågan ”vad heter din vän” upprepas gång på gång, fast det låter mer som ”vaa heterr dinn vaan”. Fokus flyttas till rymlingen som via centralstationen går ombord tåget till Stockholm. Tillsammans har han inte bara pestviruset, han är även ett bevis på att USA framställt ett biologiskt vapen. Med andra ord: han måste stoppas.
Regissören George P. Cosmatos, den här gången presenterad med sitt mellannamn Pan, är mest känd för Stallonefilmerna Cobra och den andra Rambo-filmen, båda väldigt fartfyllda och förhållandevis bra (det finns såklart delade meningar kring det). Hur som helst visar han upp sin känsla för action och spänning även i The Cassandra Crossing. Ljudmattan med Jerry Goldsmiths musik är intensiv och när Lancaster och Thulin ställer sig i kontrollrummet (som de inte lämnar under hela filmen) finns känslan av att det här kan bli en tät film, kanske till och med lite spähnande. Men så är det ju en katastroffilm, från 70-talet därtill. Då krävs det att en viss mall följs.
Handlingen stannas upp rejält när mängder av karaktärer som befinner sig ombord på Stockholmståget ska presenteras. I centrum och den som får mest utrymme står en läkare spelad av Richard Harris, som tillsammans med sin exfru, spelad av Sophia Loren, är på någon slags resa. Oklart vad syftet är, men Stockholm är målet. Ett annat par ombord är en äldre kvinna spelad av Ava Gardner, som med sig har en liten toyboy i form av en ung Martin Sheen. Det är inga dåliga namn, riktiga stjärnor, och då har jag inte ens nämnt att O.J. Simpson är med som FBI-agent förklädd till präst. Eller ja, nu har jag ju det. För att lätta upp stämningen ännu mer, eller stoppa handlingen om man så vill, får Harris flickvän tillåtelse att stoppa handlingen får ett sångnummer. Only in disaster movies..
Vad alla dessa karaktärer ska i Stockholm att göra är oklart, varför de befinner sig i Europa är även det oförklarligt. Tåget ska enligt Lancaster och Thulin innehålla 1000 passagare, 1000 eventuellt pestsmittade objekt, så vi får väl utgå från ett det är ett axplock vi får presenterat för oss. Dessutom behöver de inte oroa sig över sysselsättningar i Stockholm, för dit kommer ingen av dem. Lancaster bestämmer sig nämligen för att omdirigera tåget och skicka det till ett karantänläger i Polen. Detta ger dessutom en karaktär spelad av Lee Strasberg, grundare till och lärare på det anrika Inside the Actors Studio och mentor till Al Pacino bland annat, möjlighet att gråta ut några minuter, då han tydligen är en Förintelseöverlevare från just detta läger.
Innan dess ska tåget över en ökänd bro, känd som The Cassandra Crossing, som nedstängd sedan -48 ska vara i så dåligt skick att folk inte ens vågar bo under den. Är det en slump att Lancaster vill utsätta tåget får denna potentiella kraschrisk? Icke.
Som ni märker är det många bollar som hålls i luften samtidigt. Vad som till en början känns rätt roligt förbyts ganska snabbt i suckar och gäspningar, och jag kan inte förstå varför man dragit ut på speltiden till hela två timmar. Hela upprinningen till överfarten till bron är så utdragen och medför så ologiska och märkliga ageranden att egentligen ingenting hade förvånat. Den person som O.J. är ute efter ställer till med ett jäkla hallå och när det går upp för passagerarna att de är på väg att offras, inleds ett desperat försök att ta sig av tåget. De stöter dock på patrull av beväpnade vakter ombord, som inte är sparsamma med krutet. Att de också är på väg att offras verkar inte vara något bekymmer.
The Cassandra Crossing är en typisk katastroffilm av 70-talets mått. Den har alla beståndsdelar och är dessutom förlagd i det exotiska Europa. Synd att tåget aldrig når Stockholm. Det hade varit roligt att se O.J. och Martin Sheen spatsera på Centralstationen, men så roligt fick vi inte ha det. Skådespelarensemblen är väletablerad och innehåller många kända, oväntade namn – precis som det skall vara. Däremot känns det som att filmen har missat tåget (!), då Earthquake och The Towering Inferno redan hunnit sugit musten ur genren. De båda är dessutom bättre på alla sätt, den ena har ju till och med O.J. på lönelistan. Underhållande är den dock och därför blir betyget och omdömet positivt, men det krävs nog en viss kärlek till genren för att uppskatta den.
