Tangerine?

Rescue Dawn (2006)

I dag fyller Christian Bale 36 år och det tänker jag fira med att skriva om Werner Herzogs krigsdrama Rescue Dawn. Historien är baserad på en sann historia om en amerikansk stridspilot, spelad av vårt födelsedagsbarn, som kraschar i Vietnam. Så småningom blir han tillfångatagen och satt i fångläger av Vietcong och kampen för att överleva inleds.

För mig fungerade filmen främst som en påminnelse om hur bra Bale faktiskt kan vara. Inte för att han har varit dålig på senare år, tvärtom. Hans Batman, The Prestige och Public Enemies för att nämna några är toppklass, men det har ändå på något vis blivit lite för mycket Bale överallt. Ena dagen är han John Connor och andra dagen Bob Dylan, vilket faktiskt gjort mig lite mätt, trots att jag tyckt om samtliga filmer.

I Rescue Dawn är det klassisk method acting-skådespel och djungelns effekt sätter verkligen sina spår på Bale. För varje scen blir han lite tunnare och till slut är det inte mycket Bale kvar. Inte lika extremt viktminskning som i The Machinist, men inte långt ifrån.

Även om inledningen är väldigt grabbig och macho tar det sig i djungeln, där det verkligen känns på liv och död. Bäst är det när ett gäng amerikanska helikoptrar åker förbi över huvudet på Bale, som viftar för livet. Av någon anledning tror de att den viftande spinkisen är Vietcong, så de öppnar eld. I det ögonblicket är han helt utlämnad. Att han ber till Gud strax därpå är förståeligt.

Jag ska inte säga för mycket om slutet, men det håller samma nivå som inledningen. Det är lustigt hur tyskar (läs: Emmerich och Herzog) har en förmåga att bli väldigt amerikanska. Som tur är finns det inga amerikanska flaggor att vifta med i djungeln, där filmen mestadels utspelar sig.

Betyg: 4-/5

Mio min Mio (1987)

Antalet barnskådisar som blommat ut och blivit världsstjärnor i vuxen ålder är inte många. Christian Bale är ett undantag. Hans mest kända roll som barn är förmodligen i Empire of the Sun, som jag tyvärr inte har sett, men vad jag däremot har sett är Mio min Mio från samma år.

Under 80-talet tyckte någon det var dags för Astrid Lindgrens bok att bli storfilm på riktigt. Jag vet inte vem denne var men några kopplingar till Hollywood hade han inte, så han fick helt enkelt ringa runt lite. Det slutade med att Sovjetunionen, Sverige, Norge och Storbritannien var intresserade. I ren kamratanda blev det en enda stor kompromiss.

Regisserad av ryssen Vladimir Grammatikov, manus av britten William Aldridge, musik av Björn och Benny och med skådespelare plockade lite här och där. Ett urval av skådisar: Gunilla Nyroos, Timothy Bottoms,  Sverre Anker Ousdal och Igor Isulovitj. Nu på senare år sticker självklart Christian Bales namn ut, men som den onde riddaren Kato ser vi Christopher Lee. Vitt skilda ursprung, minst sagt.

Hur löste man det här med mångspråkiga skådespelare? Jo, man dubbade. Jag vet inte vad alla ursprungligen säger, för på min dvd-utgåva pratar alla svenska. Jag antar att på den engelska utgåvan pratar alla engelska, på den ryska ryska och så vidare.

Jag är nog inte målgruppen, för jag fann den mest bara tråkig och märklig. Det känns som en produkt rakt från gamla DDR-Sverige och jag förstår inte riktigt syftet. Den kanske kändes pampig förr, men i dagens ljus är den bara dålig. Men å andra sidan, hade jag sett den som barn och inte varit så kräsen hade den nog fungerat både två och tre gånger.

Betyg: 2/5

Public Enemies (2009)

Ibland stöter man på filmer som är utom denna värld. Man sugs in i dem och förflyttas på något sätt in i en annan värld. Man vill inte att det ska ta slut utan bara fortsätta i evigheters evighet. Jag har stött på det fenomenet ett antal gånger och varje gång är en påminnelse om varför jag faktiskt ägnar så mycket tid åt film. Det är höjdpunkten av alltihop, just då man ser på något som verkligen fångar in en. Musiken flyter in i fotot, skådespelarna upphör att skådespela och blir de karaktärer de gestaltar fullt ut. När jag stöter på sånt är det himmelriket för mig.

Heat var en sådan film för mig. Den fångade in mig och desto längre in i filmen jag kom desto mer fast i den blev jag.  Den var dock mer av en actionfilm, men Michael Mann visade att han kunde. Nu, 14 år senare har han gjort en film av samma skola. Johnny Depp spelar bankrånaren John Dillinger, som ter sig omöjlig för polisen att fånga. En specialstyrka skapas och med bulldozern Mervil Purvis, spelad av Christian Bale, i spetsen är målet att fånga in Dillinger en gång för alla.

Vi kastas rakt in i händelsernas centrum, utan att egentligen veta någonting om Dillinger. Vi vet att han rånar banker och är en ganska karismatisk person. Han går och blir kär i arbetarklasstjejen Billie, spelad av Marion Cotillard, och lyckas ragga upp densamma genom att egentligen bara säga åt henne att hon är under hans vingar nu. Saker händer utan att några direkta frågetecken ställs. Enkelt och effektivt introduceras varje karaktär och bristen av bakgrund kompenseras av att vi lär oss allt eftersom vad det är för människor. Att det första Bale gör i filmen är att skjuta ner en annan efterlyst brottsling berättar att han är en hård jävel, vilket han också är. Till en början behöver vi inte veta mer än så.

Det Mann gör bäst är att han trycker inte upp sina åsikter i ansiktet på sina tittare. Det läggs inga sympatier hos varken Dillinger eller Purvis, utan var och en får själv bestämma vem man sympatiserar mest med. Att välja sida är dock inte vad Public Enemies handlar om. Precis som i Heat handlar det egentligen mest om relationer människor emellan. Att trigga varandra till att göra det man är bäst på. Dillinger är bäst på att råna banker och Pervus är bäst på att fånga bankrånare. Båda två vet att det kommer gå åt fanders för någon av dem, men de är till hundra procent övertygade om sin egen effektivitet att det egentligen inte oroar dem.

Det handlar också om vilken roll polisen ska ha i samhället. Bale introduceras som en tuff och hänsynslös polis, men kommer senare till underfund att det inte är vad polisarbete handlar om. Ett av mina favoritögonblick i hela filmen är när han inte är tillgänglig och Dillingers flickvän Billie tas in för att förhöras. En annan polis tar tillfället i akt att bli hjälte och för att få information ur Billie slår han henne sönder och samman. Han går dock för långt och hela polisstationen vänder sig mot honom, då de inser att även brottslingar är människor. Till vilket pris är det värt att fånga en man som egentligen inte gjort dem något tänker de förmodligen. När Bale senare dyker upp på stationen tittar han bara på polismannen, lyfter upp Billie och går därifrån.

För att nämna något om kameraarbetet, som fått en del kritik, måste jag säga att jag ställer mig i hyllningskören. Jag tycker i de flesta fall inte om intensiv klippning och sekvenser filmade med handhållna kameror, men vad som helst blir bra om man gör det rätt. Mann använder skakig bild när det är intensivt. Han vet precis hur han ska göra, vilket märks. Långa svepande tagningar blandas med intensiva actionsekvenser, som egentligen bara består av ett gäng män som står och skjuter mot varann. Trots det blir det hela tiden intensivt och spännande.

Jag kan fortsätta i evigheter, för i min bok är Public Enemies perfekt. Mann tar sig tid till att utveckla känslor, snarare än information. Slutet är helt magnifikt och berättar egentligen allt om både Dillinger och Mervus. Dessutom vill jag påstå att Johnny Depp gör sin bästa prestation hitintills här.

Betyg: 5/5

Terminator Salvation (2009)

Året är 2019 och John Connor (Christian Bale) leder motståndsrörelsen mot Skynet, ett nätverk av maskiner som försöker förinta människans existens och erövra världen. Han får reda på att tonåringen Kyle Reese (Anton Yelchin), som råkar vara Johns far (se ettan!), hamnat i trubbel och tvingas leta upp och skydda honom för att rädda sin egen existens. Samtidigt vaknar Marcus Wright (Sam Worthington) upp och är inte riktigt vad han tror han är.

Först och främst: Terminator Salvation är vrålsnygg! Regissören McG visar att han kan riktigt brutal hård action, långt ifrån den Charlies Änglar-skit han gjort innan. Den postapokalyptiska framtid vi får se är riktigt dyster och vart vi än vänder oss väntar en elak robot redo att döda. Precis som det ska vara.

Det är mycket som händer samtidigt och jag måste erkänna att man vet inte vad man ska fokusera på. Det vet inte manusförfattarna heller, för ingen verkar veta riktigt vad som egentligen är viktigt. Dock får de ihop allt till slut, men det tar ungefär halva filmen innan man kan lägga ihop alla pusselbitar. Det blir några transportsträckor på vägen också, men överlag håller den ett bra tempo som aldrig blir varken för mycket eller för lite. Smakfullt helt enkelt.

En karaktär som hamnar lite i kläm är John Connor, denna gång i Christian Bales tappning. Säga vad man vill om Bale, men här går han lite på rutin. Många har klagat på att han använder sin mörka Batman-röst alltför mycket. Jag tycker inte så är fallet, även om vissa likheter finns. Jag kan dock med lätthet skilja på Batman-rösten och Connor-rösten. Överlag försöker han vara cool, vilket funkar hyfsat. Jag gillar Bale och tycker han passar relativt väl som Connor, men jag kan absolut säga att han vart mycket bättre i andra filmer och framför allt känns han mer Bale än Connor. En rolig parantes är att hans ”I’ll be back” drog ner stort jubel i biosalongen.

Problemet med Bale är att han tar plats. Han stjäl all uppmärksamhet i varje scen genom att både synas och höras. Det är egentligen något bra, men i det här fallet spelar inte karaktären John Connor någon viktig del förrän framåt slutet. Dock vill man hela tiden ha med Bale, så det finns rent utsagt rätt många meningslösa scener med honom.

Man vill också visa att man har koll på Terminator-mytologin, genom att ständigt referera till de tidigare filmerna. Små som stora referenser slinker förbi lite då och då och är egentligen omöjliga att missa. Jag själv har ingenting emot det, för det görs ganska snyggt och lågmält, så inget ont om det. Som i de tidigare filmerna finns det även gott om humor, vilket absolut behövs när själva huvudhistorien är rätt komplicerad. Dock saknar jag de enkla klimax de tre första filmerna har. I fyran blir det en särdeles massa olika robotar, där det egentligen räcker alldeles utmärkt med den vanliga T-800:n. Istället öser man på med de mest avancerade, men ändock korkade maskinerna.

Jag gillar Salvation och den framtidsbild den visar oss. Framför allt vill jag se mer och därför hoppas jag verkligen det blir en framgång. Även om den har sina brister känns den fräsch och fylld av potential, vilket knappast T3 gjorde. Klart är att jag inte vill ha några fler Terminator skickade tillbaks till nutid, utan framöver vill jag bara se framtiden. Jag rekommenderar verkligen ett biobesök, för det är den värd.

Betyg: 4/5

American Psycho (2000)

Patrick Bateman (Christian Bale) är en rik, snygg och välutbildad börsmäklare. Han är en karriärist och framstår som en framgångsrik och avundsvärd människa. Han har en vacker flickvän (Reese Witherspoon), en fin lägenhet och äter på de finaste restaurangerna varje kväll. Han tar hand om sig själv och använder endast rakvatten utan alkohol,  han solar och ser väldigt bra ut. Under ytan däremot är Bateman en fulländad psykopat som mördar, torterar, knarkar och utnyttjar folk. Han är enormt narcissistisk och lider av stort självförakt. Då hans omgivning är för självupptagna för att bry sig är det ingen som märker vad Bateman egentligen håller på med.

Filmen är baserad på en roman med samma namn skriven av Bret Easton Ellis. Det speciella med bokupplagan är att den är skriven ur ett förstapersons-perspektiv och med detaljerade beskrivningar av Batemans tankar och åsikter. Jag har inte läst den själv, men det låter lite likt Fight Club och i det fallet älskar jag både boken och filmen. Där lyckades David Fincher och Jim Uhls till och med överträffa boken, vilket inte händer ofta. Nu ska jag inte jämföra American Psycho med den, mer än att jag vill belysa att det är svårt att göra film av sådana böcker. Mary Harron heter kvinnan som tog på sig uppdraget. Hon har varit med och skrivit manus och i stort sett är det här hennes film. Lyckas hon då? Mja.

Det är en satir av sällan skådat slag och det moderna materialistiska samhället får sig en riktig omgång. På samma sätt som Fight Club behandlar självkänsla och konsumering berättar American Psycho om varumärken som ersätter själ och personlighet. Den visar hur mycket prestige det ligger i även de minsta sakerna. Att inte få bord på den finaste restaurangen är ett hån. I min favoritscen får Bateman panik när en kollegas visitkort har en vattenstämpel och totalt överglänser hans egna.

Jag vill så gärna tycka om den här. Jag vill verkligen! Jag skrattar, njuter och imponeras av Bales utmärka skådespeleri. Ändå fram till efter ungefär en timmes speltid. Då tröttnar jag. Bateman ska ta ut pengar, men försöker mata bankomaten med en katt istället. Då förlorar filmen mig. Budskapet försvinner helt, och kvar är bara en galen massmördare som mördar folk utan egentlig anledning. Utan att avslöja för mycket om vad som händer säger filmens sista replik rätt mycket:

”This confession has meant nothing”

Betyg: 3/5