Topp 10: Kärleksfilmer

En samling svenska filmbloggare har tillsammans skapat nätverket Filmspanarna. Utöver att några av medlemmarnas träffas då och då anordnas även övergripande teman, där varje blogg fritt får tolka ett på förhand bestämt tema. Tidigare har temat varit knark och guilty pleasures. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att bidra till någon av dem, i stället får denna gång bli min första.

Temat är ”filmupplevelser utöver det vanliga” och jag förmodar att mina bloggkamrater utgår från praktiska upplevelser som föranlett en viss filmvisning eller inträffat under densamma. Jag funderade på det ett tag, men kom inte på något slagkraftigt att skriva om. I stället har jag valt att fokusera på det centrala, själva filmerna, men i form av en lista på de som skapat extra starka upplevelser för mig. För det finns faktiskt en genre som generellt sett har lättare att påverka mig än någon annan: kärleksfilmerna.

Nedan har jag satt samman en lista med tio toppenfilmer som på olika sätt har karaktärer som hyser olika typer av kärlek till varandra.

10. The Indian Runner (1991)

Listan inleds med en film om ett par som inte nödvändigtvis är det första som rent instinktivt ploppar upp när kärleksfilm diskuteras. Fast familjekärlek är inget som den här listan blundar för. Bröderna Joe och Frank har dessutom ingen vanlig relation. Den ena är polis, den andra en till synes hopplös själ som gång på gång hamnar i lagens klor. Hur mycket klarar en bror av att blunda för? Vad är egentligen rätt att göra? Berättelsen är ursprungligen en Bruce Springsteen-låt som med hjälp av Sean Penns manus och regi blir en fin och tänkvärd stund.

9. Badlands (1973)

Berättelsen om ett ungt par som flyr från den strikta omvärlden har bara kärlek som drivkraft. Terrence Malicks debut är på många sätt typisk för hans filmskapande, men samtidigt inte. Den här är (förhållandevis) rättfram och lyckas med hjälp av det skapa en speciell stämning av vi mot dom. Dessutom gör Martin Sheen sin kanske fräckaste roll.

8. Before Sunrise (1995)

Denna kärleksfilmen är som en lång dröm; två främmande människor möts på ett tåg och börjar av en tillfällighet prata med varandra. Samtalet fortsätter ut på stan (Wien) och löper så väl ut att paret spenderar hela natten tillsammans. Med hjälp av oerhörd charm och lysande dialog är det nästan pinsamt hur väl konceptet fungerar på mig. Detta trots att varken Ethan Hawke eller Julie Delpy är några vidare skådespelare. Ändock: lysande!

7. The Graduate (1967)

Denna klassiker om förbjuden kärlek är fundamental inom genren. Den unge Benjamin Braddock, den hopplöse losern, hamnar i en situation där han fått både en mor och dotter på fall. Den ena klassiska scenen avlöser den andra och med hjälp av Simon & Garfunkels musik skapas en sanslöst stark stämning av ovisshet och lust.

6. Husbands and Wives (1992)

Den dystraste filmen på listan och den som minst av alla osar kärlek. Men så är det ju också som så att alla relationer inte varar för evigt. Ofta tar de slut och då kan det ibland gå till som Husbands and Wives visar det. Genom två par, som båda krisar, visas äktenskapets mörka och svåra stunder. Woody Allens mest personliga och samtidigt bästa film.

5. The Curious Case of Benjamin Button (2008)

Inte heller en film man nödvändigt tanker på som en kärleksfilm, men det tycker jag ändå att det är. Relationen mellan Benjamin Button och hans älskade må vara en viktig del av filmen, men det som framför allt slår mig är hur oerhört stark den period då båda karaktärerna är i samma ålder påverkar mig. Livet har aldrig känts kortare och få filmer är så livsbejakande.

4. The Piano (1993)

Två män, en kvinna och ett piano. Fler beståndsdelar än så behövs inte för att skapa en enastående film. Scenen där en naken Harvey Keitel torkar av det så elementära pianot är omöjliga att glömma av. En film att uppleva och som påverkade mig starkt, trots att jag såg den för första gången rätt nyligen.

3. The Bridges of Madison County (1995)

Egentligen är handlingen som vilket eftermiddagsdrama som helst, men ändå är det som att Clint Eastwood gav sig fan på att göra något alldeles extra med den här. Det lyckades han också med, mest tack vare ett oerhört lugn. I stället för stora händelser är det små kommentarer, rörelser och vinkningar som står för händelserna. Resultatet blir en mäktig känslostorm, där klimaxet i form av de sista tjugo minuterna är briljanta.

2. (500) Days of Summer (2009)

Den här moderna klassikern har jag redan öst min kärlek över, men det kan jag inte göra för få gånger. På samma sätt som att jag inte kan få nog av att titta på den. Utan konkurrens den film jag har sett (och framför allt lyssnat) på sedan den kom. Paret Tom och Summer olika faser av sitt korta förhållande är både gripande och underhållande – perfekta grunden för en av tidernas bästa kärleksfilmer.

1. True Romance (1993)

Egentligen vill jag kalla (500) Days of Summer för tidernas bästa kärleksfilm, men den blir faktiskt slagen på fingrarna av en annan film. Alabama och Clarence utstrålar verkligen sann kärlek och med hjälp av att filmen inte är regisserad av Tarantino, utan av den betydligt mer nedtonade Tony Scott (RIP) är det också kärleken som får stå i fokus. Det innebär dock inte att Tarantinos finess och briljans inte tas tillvara på. Den mäktiga monologen av Christopher Walken och den finessrika dialogen är bevis på det. Resultatet är en film som fungerar gång på gång och som jag sannerligen älskar.

***

Paret ovan är alltså mina kärleksfavoriter. Dela gärna med dig av dina egna i kommentarsfältet.

Nedan följer länkar till de övriga bloggarnas filmupplevelser utöver det vanliga:

• Fiffis filmtajm
• Rörliga bilder och trycka ord
• Jojjenito
• Fripps filmrevyer
• Har du inte sett den?
• Except Fear
• Flmr
• Rebecca på Djungeltrumman
• Filmparadiset

Det bästa från mitt filmår 2011

Som vanligt har jag sett alldeles för få filmer från det gångna året för att kunna göra en rättvis topplista över de bästa. Tidigare år har jag därför gjort en lista med bästa filmer från året innan föregående året, alltså skulle det gälla år 2010 i detta fallet. Det var tanken även denna gången, men när jag satt där och funderade så kände jag mig klar med Inception, Shutter Island och liknande. Fantastiska filmer från ett väldigt bra år, men det kändes lite bakåtsträvande. Därför tänkte jag ett steg längre, jag listar höjdpunkterna från mitt filmår 2011. De bästa filmerna jag har sett för första gången under föregående år, oavsett utgivningsår. Here it goes:

10. The Pianist (2002)

En stark film som det är, den bästa andra världskrigsskildringen till och med, men framförallt Roman Polanskis uppgörelse med sitt förflutna. Det hade lika gärna kunnat vara han själv som spelar huvudrollen, så starkt märks det att han känner och identifierar sig med den här berättelsen. Nu har Adrien Brody fått den äran och gör det med en rejäl bravur. En stark film om ett starkt ämne som lyckas beröra mig mer än den i övrigt fina Schindler’s List, bara för att ta ett exempel.

9. Somewhere (2010)

En annan film som inte direkt blivit enhälligt älskad av alla. Sofia Coppola tittar i backspegeln och gör en film om en frånvarande skådespelarpappa som kämpar med livet som stjärna, som inte alls är så glamoröst som man först kan tro. Coppola målar upp bilder och använder ett fantastiskt soundtrack för att skapa en så stark stämning att när jag ser fodralet så hör jag direkt basgången från Phoenix Love like a Sunset part 1 som är med i filmen. En film helt i min smak.

8. The Bridges of Madison County (1995)

En film om de små ögonblicken, de få dagarna då två människor möts en sommar, som påverkar ett helt liv. Förväntningarna var höga när jag såg den här i somras och på inget sätt blev jag besviken. Kemin mellan Clint Eastwood och Meryl Streep är ohygglig stark, i synnerhet Eastwood gör sin bästa skådespelarinsats i hela sin karriär. Slutet är ett av de mest hjärtskärande jag har sett. Man-tears är ofrånkomliga.

7. The Tree of Life (2011)

En film som egentligen ingen annan. Pretentionsnivån är total och förståndsnivån för innehållet begränsad. Men den mentala tankefärd den här filmen skickade iväg mig på, med stora existensiella frågor blandat med ett synnerligen gripande vardagsdrama, det är en upplevelse jag nästan rankar som helt unik i mitt filmliv. Som upplevelse påminner det mig mycket om 2001: A Space Odyssey fast lite mer ur ett vardagligt perspektiv. En stor film som jag kommer att återvända till.

6. JFK (1991)

Oliver Stones främsta gåva till filmvärlden. Kevin Costner är helt outstanding i denna, tidernas främsta detektivfilm. Lika mycket en historielektion som det är en spännande thriller. Ett typexempel på hur drama- och konspirationsfilmer ska göras. Rättegångsscenen med den kända, verkliga hemvideoupptagningen på Kennedys mord ger hela filmen en stark, genuin känsla. .

5. All the President’s Men (1976)

Om det är någon film som slår JFK på fingrarna i exemplariskt utförande så är det denna. Även om de inte riktigt kan räknas som samma sorts film så är All the President’s Men den bästa journalistfilmen som har gjorts. Ingen annan film lyckas framhäva skrivmaskinen och den vanliga blyertspennans ohyggliga makt som vapen på samma sätt. Scenerna inne på redaktionen, där skrivmaskinsljuden lika gärna hade kunnat vara från automatvapen, är magnifika.

4. Dances with Wolves (1990)

En nästan ofattbart stark film där Kevin Costner blir ett med naturen. Den förlängda versionen som jag såg var så bra att jag blev överrumplad när eftertexterna kom över mig. Jag ville ju ha ännu mer. Costner målar upp en värld som är så lätt att fångas av och totalt insvepas i. Jag har sagt att jag förlåter allt Costner har gjort och kommer göra i sin övriga karriär, för har man gjort en så här bra film kan man med all rätta göra vad som helst sen. Det spelar ingen roll. Det kan inte bli bättre än så här i vilket fall.

3. Night on Earth (1991)

Att Jim Jarmusch, min lilla indiefavorit, skulle lyckas göra en film som berörde mig så starkt trodde inte ens jag. Men denna fina lilla historia om taxifärder i olika huvudstäder i världen, med slutpunkt hos en nästan osannolikt deprimerad och sorgsen taxichaufför i en Volvo i Helsingfors, lyckades. Tom Waits musik och just den sista Helsingsforsdelen är så stark att jag faktiskt inte har vågat se om den. Också ett garanterat fall av man-tears.

2. Ordinary People (1980)

Den här skrev jag om nyligen, men få filmer har berört mig på ett så nära plan. Familjen som filmen kretsar kring känns så äkta och problemen de bearbetar som så naturliga att det nästan känns som en två timmar lång hemvideo blandat med återuppspelningar av dagboksanteckningar. En stor överraskning och en film jag faktiskt tvekar kring om jag ens vill återuppleva.

1. Senna (2010)

En film jag har försökt skriva ett längre inlägg om flera gånger, men inte lyckats. Det var nämligen längesen jag blev så berörd och engagerad av en film som jag blev av Senna. Som stor formel 1-entusiast och med stor koll på Sennas karriär var det här en makalöst stark upplevelse. Musiken och upplägget gör att det här känns betydligt mer som en spelfilm än en dokumentär. Att den då innehåller moment och vändningar som en vanlig spelfilm aldrig hade kommit undan med utan att kallas för orealistisk, det är nästan för bra för att vara sant. Trots det är det ju så att allt är sant. Relationen mellan Prost och Senna är måhända någorlunda vinklad, men allt som visas och spelas upp är upptagningar från verkligheten. Enastående filmkonst!

***

Det var min topp 10 från filmåret 2011. Vilka filmer har du sett under året som du kommer ta med dig lång tid framöver? Dela med dig i kommentarsfältet!

A Perfect World (1993)

I en tidsperiod där Kevin Costner släppte storfilmer på löpande band och Clint Eastwood precis fått riktigt erkännande för sina regikunskaper med en Oscarsgubbe är jag förbryllad över att jag inte har hört mer om A Perfect World. För visst är det så att den är lite bortglömd? Jag kan inte säga att jag hört så värst mycket om den i alla fall. Tyvärr ska sägas, för det är en ruskigt bra roadmovie.

Som i alla Eastwood-filmer tar det bara några minuter innan man är totalt inslungad i filmens värld. Nästan omedelbart bryter sig Butch Haynes (Costner) ut från fängelset i flykt från ett mångårigt straff. Han tar en sjuårig pojke som gisslan, som han snabbt utvecklar en varm vänskap med. Sheriff Red Garnett (Eastwood) leder jakten på paret tillsammans med andra ärrade poliser, men även den yngre kriminologen Sally Gerber (Laura Dern) tar plats i sällskapet. Den obligatoriska jargongen mot kvinnor-rädda-för-att -smutsa-ner-händerna inleds omedelbart, men eftersom Eastwood redan har gjort The Enforcer låter han sin karaktär snabbt ställa sig i Gerbers försvar.

Upplägget är inte svårt men utförandet är ändå ruskigt skickligt. Medan Costner visar upp alla goda sidor av sin karaktär och intar en sorts fadersposition för den unge pojken, påminner polisernas utredning hela tiden om vad han egentligen är för någon. Just faderskap är ett viktigt tema där Haynes hela tiden bedömer folk efter hur bra fäder de är.  Att Garnett dessutom känner ett visst ansvar för att Haynes hamnat där han är understryker temat ännu mer. En annan grej är att humorn, som så ofta i Eastwoods filmer, är ett viktigt element. Roligast blir det när en biljakt övergår i Långben på julafton (husvagnen, ni vet). Den humorn saknar jag lite i Eastwoods filmer på 2000-talet, för den är superviktig i uppbyggnaden av den värme och empati som A Perfect World är så duktig på att förmedla.

Slutet är lite utdraget och inte lika intensivt som resten av filmen, men sammantaget är A Perfect World en stor stjärna i protokollet hos både Eastwood och Costner. Kanske inte nödvändigtvis den största, men för att tycka illa om den krävs det att man är rätt kall av sig. En toppenfilm!

Betyg: 4/5

Letters from Iwo Jima (2006)

En amerikansk produktion med enbart japanska skådespelare är en vågad satsning, vill jag lova. Frågan är om det hade blivit något av det om inte Clint Eastwood hade varit inblandad. Eller Steven Spielberg som producent för den delen.

Att se samma krig ur två olika synvinklar är ett mycket intressant grepp som jag gärna ser mer av. Tänk att se Saving Private Ryan, eller valfri krigsfilm, ur tyskarnas perspektiv. Då hade inte det varit så utmålande vilka som är de goda, eftersom tyskarna självklart måste sett sig själva som änglar. Lite samma grepp är det i Letters from iwo Jima, även om det är ytterst få amerikaner man faktiskt får se. Det främsta kriget sker nämligen inom gruppen, inom landet. Den västerländska kulturen och ledarstilen möter den österländska japanska och det blir en stor kulturkrock.

Det är nämligen så att en del officerare har varit i USA och känt på den aningen mer frisläppta och liberala förhållningssättet till det mesta. Det gör att de inte tycker det är självklart att skjuta skallen av sig när det ser mörkt ut, vilket verkar vara en oskriven lag bland japanerna.

Säga vad man vill om det, men jag tycker det är lite tråkigt att det är så uppdelat mellan goda och onda. Alla goda är de som varit i USA och vice versa. Det blir naturligtvis inte bättre av att det är just en helamerikansk produktion. Visserligen får amerikapropagandan ett gäng rejäla kängor längre fram i filmen, men jag är inte helt nöjd. Det lämnar lite dålig smak efter sig.

Stort plus till den täta stämning som ändå finns. Miljöerna är nästan uteslutande grottor och tunnlar, så klaustrofobin och den övergivenhet som de måste känt går igenom rutan. Man känner på något vis att det finns flera tusentals amerikaner ovanför markytan som bara väntar på att få gå loss med sitt arsenal.

Steget mellan tät och spännande till tråkig och långdragen är inte speciellt långt och tyvärr hamnar Letters from Iwo Jima någonstans mitt emellan. Den känns lite som en frisk fläkt, men luften blir snabbt unken och till slut luktar det mest bara instängt.

Betyg: 3/5

Flags of Our Fathers (2006)

Vem är bättre lämpad att göra en film om flaggresningen på Iwo Jima än Clint Eastwood? En av amerikanernas starkaste och mest förenande händelsen i händerna på arketypen av en jänkare. Risken för svulstighet är överhängande, men som tur är råkar Clintan vara lagd åt det mer stillsamma håller. I alla fall på äldre dagar.

Filmen baseras på berättelser från de tre (sex från början) flaggresarna som kom hem levande från den japanska ön. Precis som när gamla gubbar, och jag själv för den delen, berättar historier tagna ur minnet blir det lätt lite osammanhängande och rörigt, vilket gör att tidslinjen blir lite ryckig och samma händelse visas ibland flera gånger, dock från olika perspektiv. Friskt berättargrepp som gjorde att man fick sitt lite på spänn och inte bara slötitta.

Förutom de briljanta krigsscenerna blev jag väldigt tagen och berörd av huvudpersonernas livsöden. Även om Eastwood inte drar sig från att bli sentimental, så funkar det alldeles utmärkt. Måhända att det känns lite klyschigt, men dessa herrar levde inga normala liv. Trots att de egentligen inte gjorde något mer än att resa en simpel flagga.

Budskapet kan lätt tolkas som väldigt antikrig, men jag tycker inte det är så lätt. Knappt ett enda negativt ord om själva kriget hörs, även om hemlandets byråkrati får flera kängor. Dessutom tycker jag Eastwood pushar för den krigspropaganda och tiggarturné som USA förde på hemmaplan. I det fallet kan man tolka det som att filmen ställer sig positiv till krig.

Oavsett vilket så lyfts den enorma sammanhållningen soldaterna emellan fram och i stort sett är den en hyllning till alla som dog på ön, vilket också sägs i filmen vid flertalet tillfällen. Jag gillar ändå slutresultatet och efter en ordentlig genomgång av extramaterialet känns det som att jag vet allt och lite till om flagresarna, samtidigt som jag fått lite mer kött på benen om själva kriget. Dessutom gillar jag när man blir sådär härligt mjuk och känslosam mot slutet. Bra gjort, gubbe!

Betyg: 4/5

Changeling (2008)

Angelina Jolie och John Malkovich är inte två skådespelare vars axlar jag skulle våga lägga en tung dramafilm på. Malkovich spelar alltid galen och hur mycket än Jolie försöker så ser de flesta hennes filmer enbart för att hon är snygg. Det här hade kunnat bli hur smetigt och högtravande som helst om det inte hade varit för gubben bakom kameran, självaste Clint Eastwood. Tiden då han bara stod för pangpang och ostiga oneliners dog någonstans i och med sista Dirty Harry-filmen. Nu för tiden anser jag han vara en av de mest kompetenta dramaregissörerna som fortfarande är aktiv och det är ingen dålig förvandling.

Handlingen bygger på ett verkligt fall där Christine Collins kommer hem från jobbet en dag och upptäcker att sin 9-årige son är spårlöst försvunnen. Fem månader senare återlämnas han, trots att den återvändande pojken är en annan människa. Christine börjar en förtvivlad kamp mot polisen, som vägrar inse att de har gjort fel.

Jag vill inte blåsa bort för mycket av spänningen, men Collins hamnar på ett mentalsjukhus efter hand. Inte för att hon hör hemma där, utan för att hon hade nerv nog att ifrågasätta en ärelysten polis. Det är hemskt nog och kvinnoförtryck i sin värsta form, men det är inne i mentalsjukhuset som skådespelerskan Jolie för första gången presenterar sig på riktigt. Även om hon gråtit som en riktig mamma tidigare, så är kampen om att bevisa för läkarna att hon är fullt frisk mentalt en uppvisning av skådespeleri av absolut högsta klass. Jag verkligen kan känna paniken och utbrister flera gånger spontana ”Nej!”, när hon gång på gång blir förtryckt. I den stunden är Changeling ett mästerverk.

Däremot hade jag lite problem att komma in i berättelsen. Den börjar snabbt och det rullar förbi en herrans massa datum i bildens nederkant. Då sitter jag mest och väntar på att ungen ska försvinna, vilket ju inte direkt kommer som någon överraskning. Men i stunden Jolie tittar på det som ska vara hennes son, då lyfter alltihop. Då blir hon på riktigt och därifrån blir det bara bättre och bättre. Ett tag då.

För det är paradoxalt nog när Malkovich kliver in i handlingen på riktigt som intensiteten avtar totalt. Han spelar en godhjärtat radiopredikare som hjälper så gott han kan. När den panikdoftande skräcken övergår till en rättsak, tappar jag den intensiva  empatin jag kände för Jolies karaktär. Detsamma gäller själva berättandet, som på något stannar av. Istället för att slå undan benen på mig, så börjar Clintan plinka lite på pianot och låter historien treva mot sitt slut.

Changeling må vara lite ojämn, men den har stunder som är omöjliga att inte gripas av. Framför allt Jolie är makalös. Eastwood visar på ålderns höst att han fortfarande har mästertakter i regiklappan.

Betyg: 4/5

In the Line of Fire (1993)

I svallvågorna av Oliver Stones mycket framgångsrika JFK slog Clint Eastwood och Wolfgang Petersen sina kloka huvud ihop och gjorde In the Line of Fire, som trots sin framgång ändå blivit en aning förbisedd på den stora marknaden.

Clintan spelar en Secret Service-veteran som ständigt plågas av minnen från den dag Kennedy mördades. Han var närmast när skotten brann av och anklagar sig själv för att han inte slängde sig framför och skyddade sin president. Trettio år senare mottager den sittande presidenten nya dödshot och Clintan sätts på fallet, vilket leder honom på spåren till en psykopat som har både Cint och presidenten i sitt sikte.

Clint spelar egentligen samma karaktär som han gjort de senaste 30 åren. En gammal, lite smågrinig och tjurig gubbe. Med det menar jag absolut inget dåligt. Det finns ingen bättre i hela världen på att spela just den rollen än han själv. Han har dessutom väldigt skön humor, som speciellt i första akten gör sig känd.

Psykopaten spelas av ingen mindre än John Malkovich, som trots att det var ganska tidigt i karriären redan har hittat sin roll. Han använder precis samma sinnessjuka mimik och framtoning som i alla andra roller jag sett honom i. Han framstår visserligen som sinnessjuk, men också som en enda stor klyscha. Jag hade rätt svårt att ta honom på allvar, men hans extrema framtoning funkar ändå bra mot den gamle gubben.

Stort plus för idel duktiga birollskådisar, bland annat Rene Russo och John Mahoney. Den sistnämnda är ju mest förknippad med rollen som Frasiers pappa i serien med samma namn. En väldigt karismatisk gubbe som jag blev väldigt glad över att se i en så här relativt stor produktion.

Allt eftersom flyttar fokus från Clintans känslomässiga problem till en mer traditionell katt-och-råtta-lek. Slutet är egentligen lite väl överdrivet, men jag faller för charmen och känner en viss potential för kultkänsla.

Betyg: 4/5

The Eiger Sanction (1975)

Clint Eastwood har haft många olika perioder i sin karriär. Oftast har han gått från klarhet till klarhet och numera är han ju en högt ansedd regissör. Så var det inte riktigt på 70-talet. Då var han mitt uppe i skapandet av Dirty Harry-filmer, men han hann så klart med mer än så. Till exempel en hel del regissörsjobb. The Eiger Sanction, eller Licens att döda som den svenska titeln lyder, är en sådan.

Eastwood spelar Hemlock, en yrkesmördare som dragit sig tillbaka. Han blir lockad att återvända till mordbanan när han får chans att hämnas på en gammal fiende. Uppdraget innebär dock att han måste bestiga berget Eiger, något han misslyckats med två gånger tidigare. För att träna upp sig åker han till kompisen Ben (en George Kennedy i toppform).

Med ett lugnt tempo etableras handlingen, som trots det är ganska obegriplig. Det gör inte så mycket eftersom Clintan och Kennedys grabbiga kamratskap skapar en väldigt skön stämning. Deras och hela filmens kvinnosyn är från en annan värld och tycka vad man vill om det, men det roar mig.

Många vackra klättrarscener som tillsammans med musik av självaste John Williams gör The Eiger Sanction till en trevlig upplevelse. Inte en av Clintans bästa, men absolut inte dålig.

Betyg: 3/5

Kelly’s Heroes (1970)

Kelly’s Heroes utspelar sig under andra världskriget och Clint Eastwood, som spelar Kelly, är en av många uttråkade och omotiverade amerikanska soldater. Genom att tillfångata en tysk officer får han dock reda på att tyskarna har gömt en sjuhelsikes massa guldtackor i en bank några mil innanför tyskarnas frontlinje. Han får guldvittring och bryr sig inte positionen, utan samlar istället ihop en styrka att ta med sig. Förutom ett gäng soldater tar han även med sig det motvilliga befälet Big Joe, spelad av en stenhård Telly Savalas, som får uppgiften att leda styrkan, och den excentriska stridsvagnsföraren Oddball, spelad av en ovanligt flummig Donald Sutherland.

Handlingen blir inte knepigare än så, även om uppdraget verkligen inte blir speciellt problemfritt. Istället läggs fokus på skådespelarna, som alla är av absolut toppklass. Eastwood är självklart största stjärnan och är här riktigt skön. Han visar prov på humor utan att nagga på coolheten det minsta. I mitt tycke får han dock stå i skuggan av filmens verkliga storstjärna, Telly Savalas. Hans karaktär är egentligen den enda med ett någorlunda djup, då han inte har något intresse av guldet utan mest bara ser det som ett uppdrag i mängden. Han står för många intressanta värderingar och framför allt är Savalas en väldigt bra skådespelare. Han stjäl uppmärksamheten i de flesta scener han är med i, även från den mäktiga Clintan.

Förutom skådespelarna ligger  övrig behållning i miljöer, musik och den målmedvetna regin. Brian G. Hutton gjorde inte många filmer, men i Kelly’s Heroes gjorde han mycket rätt. Genom att hela tiden ha målet inställt på filmens slutklimax tillåter han aldrig att den stannar upp och blir tråkig, utan det gäller hela tiden att få handlingen att gå framåt. Man kan tycka att det kanske känns lite förhastat och att det är svårt att hinna etablera känslor för karaktärerna, men jag ser inga problem i det. Den är trots allt över två timmar, så det höga tempot är inget som stör mig.

Överlag står Kelly’s Heroes för en filmepok från förr. Jag har svårt att se att en liknande film skulle kunna göras idag, vilket är både på gott och ont. Att jag gillar den tunga 70-talscharmen är inget jag hymlar med och det finns det gott om i Kellys, vilket självklart innebär ett stort plus.

Betyg: 4/5

The Dead Pool (1988)

Ett mystiskt dödsspel härjar i San Francisco. En grinig regissör skriver på skoj ner en dödslista med ett gäng kändisars namn. Plötsligt börjar namnen på listan avlida, en efter en. Till polisens och allmänhetens förtret verkar det som att någon gjort verklighet av dödslistan. Harry ”Dirty Harry” Callahan ger sig genast i kast med att stoppa mördaren och dras dessutom med ytterligare ett problem – hans namn står med på listan.

Den femte (!) filmen i Dirty Harry-serien må kanske låta lite avslagen, speciellt med tanke på att företrädaren Sudden Impact var allt annat än bra, men Clintan vore inte Clintan om han gav upp i första taget. Efter att ha gett kompisen och tillika sin egen stuntman (!) Buddy van Horn regissörsuppdraget var det dags för The Dead Pool. Skillnaden den här gången är framför allt en mycket kort speltid, endast 90 minuter, och en rätt avslappnad stämning, vilket i detta fallet absolut gynnar slutresultatet.

Allt är ungefär som man kan förvänta sig. Harry hamnar i problem hos överordnade chefer, muttrar ilskna kommentarer till nyss nämnda men ser ändå till att få ansvaret att leda den största mordutredningen. Trots att Clintan blivit några årsmodeller äldre fungerar det fortfarande, även om uttrycket ”att gå på rutin” mycket väl kan användas. Denna gång har man även hittat en vettig kvinnlig skådespelare i Patricia Clarkson, som spelar en reporter Harry går och blir lite förtjust i. Andra anmärkningsvärda roller är Jim Carrey som knarkande rockstjärna och Liam Neeson som den excentriske regissören med dödslistan.

Det bjuds även på hyfsad action, där en unik biljakt utmärker sig. Harry med partner får nämligen en högst egendomlig och lika farlig radiostyrd leksaksbil efter sig och vi får avnjuta ännu en snygg biljakt upp och ner för San Franciscos gator.

Visst kan man klaga på att det inte riktigt är lika hög ambitionsnivå som i fallet med föregående filmer i serien, men jag har inga problem med att bortse från det. Istället väljer jag att se det som ren och skär underhållning och då lyckas den. Kontenta: The Dead Pool är helt okej och absolut en värdig avslutning på Dirty Harry-serien.

Betyg: 3/5

Läs fler recensioner i denna filmserie:
Dirty Harry
Magnum Force
The Enforcer
Sudden Impact
The Dead Pool