Woody Allen: En sammanfattning

Woody Allen har under sex olika decennium skrivit, regisserat och skådespelat i mestadels sina egna filmer, men även medverkat i andras. Med start hösten 2011 började jag skriva om så gott som var och en av dessa filmer (saknas två obskyra titlar till dags dato). Vissa såg jag om, andra såg jag för första gången, några för sista gången. Allt som allt blev det 55 filmer som var för sig fick stå i centrum i varsitt inlägg.

Vissa skrev jag mer om, andra mindre. Förutom några specifika fall har jag dock varit överväldigande positiv och tanken med detta inlägg är inte att sammanfatta mina tankar om dessa filmer, utan att sammanfatta mina tankar om Woody Allen som filmskapare. Genom att relatera filmerna till varandra samt hur Allen verkat utanför filmscenen har jag försökt skapa en bild av en karriär som få andra.

De tidiga, roliga filmerna (1965-1976)

Allens första film, den mediokra men stjärnspäckade What’s New Pussycat, visade visserligen prov på att han var duktig på att skriva roliga repliker, men inte så mycket mer. Inte heller hans medverkan som Bond-skurk i fadäsen Casino Royale ingav något större hopp i faktumet att denne lille pajas (som han snarare sågs som och ofta spelade när det begav sig) skulle komma att göra stor påverkan inom filmbranschen. Dessa prövningar visade åtminstone hur branschen fungerade, vilket slutligen gjorde att Allen ställde ett ultimatum till sig själv: antingen gör han sina filmer själv på sina egna villkor eller så struntar han i det.

Ultimatumet gav ett positivt gensvar eftersom han fick ett lukrativt kontrakt (och kontakt) av producenterna Charles H. Joffe och Jack Rollins. Det var också dessa herrar som från början tog sig an Allen och lotsade in honom både i ståupp- och filmbranschen.  Allen hade initialt ingen ambition att göra karriär inom något av dessa områden, men producenterna såg talang som behövde förlösas. De gav också Allen det förmånliga avtalet att han fick full kontroll över sina filmer mot att han fick anpassa sig efter en stram budget.

Ett typiskt Woody-skämt från den här perioden.

Take the Money and Run var således den riktiga starten på filmkarriären som vi kallar Woody Allens. Det var i sin tur inget mästerverk men visade på ambition och talang att göra något unikt. Att de följande filmerna inte skiljde sig så mycket från varandra, trots att skådeplatserna varierade från så vida platser som 1800-talets Ryssland, framtidens USA till en bananrepublik, spelade mindre roll. Allen visade under dessa år upp en orädd attityd mot att bryta mot berättarstrukturer och var närmast ivrig i att uppvisa var han hämtat sin inspiration från. Allt som allt blev det galna och flippade filmer som närmast går att jämföra med de slapstickkomedier som de refererar till.

Play it Again, Sam är egentligen den enda från den tidiga perioden som uppmanar till ”riktigt” skådespel och påminner mest om de filmer som vi numera förknippar med Allen. Det intressanta är skillnaden mot hur Allen senare skrev sina egna roller. I Play it.. är han en klumpig och klantig ensamvarg med tydliga problem att kommunicera med det motsatta könet. Han är visserligen neurotisk, men inte på ett intellektuellt plan. Till exempel innehåller den en scen där Allens karaktär blir övermannad av sitt duschmunstycke. Bara en sån sak.

Woody som 20-någonting.

Det är svårt att föreställa sig eftersom Allens utseende gör honom väldigt svår att åldersbestämma, men under den här tidiga perioden spelade han ändå karaktärer som befann sig i 20-nånting-åldern. Han var alltså en röst för de unga. Att han redan då visade anlag för skallighet och inte heller verkade så intresserad av samtida populärkultur gör det inte lättare att på fullaste allvar köpa hans roller, speciellt inte med tanke på hur mycket jazz och referenser till betydligt äldre populärkultur som hans filmer innehöll.

Love and Death ger en liten vinkning om att Allen börjat förflytta fokus en aning. Den utspelar sig i 1800-talets Ryssland och Allen spelar Boris, en fegis som uppenbart avviker från de stora ryska männen i hans brödraskap. Anakronismerna haglar, exempelvis genom att Allen har på sig sina karaktäristiska plastbågar och pratar engelska (något alla andra också gör). Det tydligaste är hur medveten Allen var om sina egna styrkor, för till skillnad från hans allra första filmer, börjar han här fokusera mer på sin dialogtalang. Det resulterade i den roligaste filmen av hans tidiga, mycket på grund av hans självförtroende med ordet snarare än sin flexibla kropp.

Det kanske viktigaste inslaget i de tidiga filmerna är Diane Keaton. Hon spelar egentligen liknande roller i samtliga filmer, den flummiga och frigjorda kvinnan, vilket framgår som tydligast i Sleeper. Genom att utnyttja hennes komiska talanger, något som ofta glöms av när hon kommer på tal, skapas sann humor. Hon är den enda kvinnan i Allens karriär som kunnat matcha och vara ett bollplank åt Allens egna humor.

Förändringen (1977-1985)

Med Annie Hall förändrade Woody Allen sitt filmskapande och sin karriär (i den mån han ens betraktar den som en) för alltid. De sketchliknande första försöken till filmer, som slutligen blev både roliga och utmanande, försvann och in trädde verkligheten i stället. Förutom Play It Again, Sam låg fokus i de tidiga filmerna mestadels på fysisk humor eller dialoghumor, inte så mycket på karaktärer eller relationer. Det förändrades helt och hållet med Annie Hall.

Med Annie Hall var det nya bud.

Trots framgångarna med Annie Hall kände Allen att han ännu inte var sin egen röst trogen. Han ville inte göra roliga filmer, men fann det svårt att lämna sin komfortzon. Självförtroendet han fick från framgångarna använde han till att skapa en av hans mest allvarliga filmer: den verkligen gravallvarliga Interiors. Med stor inspiration av Ingmar Bergman och en sorts ”förbjud allt som går att skratta åt”-attityd skapade han ett allvarsamt och samtidigt gripande drama om en trio systrar och deras relationer. Det är också ett tema som han kommit att återvända till ett flertal gånger.

Vidare kan Manhattan sägas vara kombinationen av Annie Hall och Interiors. Den är inte lika hysterisk och banbrytande som den förstnämnda, men inte heller fullt så tungsint och allvarlig som den sistnämnda. I stället fångas lättsamhet och humor, utan för den sakens skull bli tramsig. Sett till relationsdramat är det en av Allens mest lyckade och trovärdiga filmer. I min text om den är jag inne på att den är självutlämnande, något som kan ha föranlett att Allen försökte stoppa den från att över huvud taget visas. Han hävdade att den var för dålig, vilket också är ett tydligt exempel på att han själv har en speciell syn på sina filmer.

Klassisk scen ur Manhattan.

Det självutlämnande kan också varit vad som triggade honom att vända taggarna utåt och göra metafilmen Stardust Memories. Historien om en regissör som tidigare gjort roliga filmer, men som vill sadla om till mer betydande och allvarliga filmer saknar inte referenser till verkligheten. Regissören stoppas dock av kritiker och publik som inte förstår att kreativitet måste frodas, inte återupprepas. Humorn finns däremot närvarande hela tiden och i slutändan är den inte så mycket mer än en ironisk hyllning till 8½, även om den ännu en gång visade att Allen inte gör som någon förväntar sig.

Mindre meta och ironisk var mokumentären Zelig. Här visade sig den tekniska innovatören Woody Allen. Genom att klippa in sig själv i arkivsammanhang (till exempel i Hitler-tal) och filma på ett gammaldags vis skapades en till utseendet trovärdig och gripande berättelse om en identitetslös man. I samma veva spelade han även in den meningslösa A Midsummer Night’s Sex Comedy, som om det inte vore för att en viss Mia Farrow gjorde debut i Allen-sammanhang inte hade spelat någon avgörande betydelse. I stället kom hennes inträde och det förhållande som de inledde med varandra att förändra en hel del under det kommande decenniet (och därefter).

Från att bara ha gått sin egen väg var det nu som att Allen för första gången hade någon han ville imponera på. Tidigare handlade det mest om att uppfylla sina egna visioner, men i och med förhållandet med Farrow förflyttades fokus. Allen började på allvar att utforska annorlunda karaktärer, då främst kvinnor. Om det inte var för att imponera genom sitt skrivande, så var det för att han ville ge roller som intresserade och utmanade Farrow. Det bevisas också genom att Farrow knappt medverkade i någon annans filmer under deras tid tillsammans.

Mia Farrow fick utrymme att göra oväntade roller.

I Broadway Danny Rose fick Farrow sin kanske mest utmanande och annorlunda roll, som en fåfäng diva med svarta solglasögon ständigt framför ögonen. Det är inte en roll som någon på förhand hade trott skulle passa Farrow, som mestadels var känd för mer timida roller då det begav sig. Här fick hon spela ut ordentligt, i ett av Allens mest lyckade avvägningar mellan drama och komedi. Men som sagt, för att hon inte skulle tröttna fick hon en helt annorlunda roll nästa gång det begav sig; som den utsatta och förtryckta hemmafrun i The Purple Rose of Cario.

Från Annie Hall till The Purple Rose of Cairo verkar det först som att så mycket inte har hänt, men ingen film under den här perioden är den andra lik. På åtta år gjorde Allen åtta filmer, där egentligen bara en var dålig (A Midsummer..). Samtidigt återfinns tre av hans bästa filmer någonsin (Annie Hall, Manhattan, Broadway Danny Rose). Ingen av dessa är ett ”säkert kort” utan helt olik både föregående och efterföljande film. Lägg därefter till mokumentären Zelig samt metaparodin Stardust Memories och bilden av en filmskapare med till synes oändlig kreativitet framträder med all tydlighet. Därför är det extra intressant att se vilken väg karriären därefter tog.

Den allvarliga perioden (1986-1992)

Efter ett 80-tal där kombinationen av drama och komedi varit i fokus verkade det nu som att Allen var mer pessimistisk än någonsin, vilket däremot inte gjorde avkall på hans kreativitet. Under sexårsperioden mellan 1986 och 1992 släppte han åtta filmer och medverkade i tre andra som skådespelare, plus att han regisserade ett bidrag till New York Stories. Vissa var visserligen roliga och Allen har aldrig riktigt lyckats slå sig fri från bilden av sig själv som en kronisk sång- och dansman, men jämfört med både tidigare och efter är det här utan tvekan den mest allvarliga perioden.

Farrow spelade mer bekymrade roller senare.

I efterhand är det också lätt att säga att något hände i relationen med Mia Farrow, åtminstone sett till hennes roller. I Hannah and Her Sisters spelar hon den tråkiga, präktiga kvinnan långt ifrån de sprudlande eller åtminstone vimsiga kvinnor hon spelat tidigare. Hon verkade också mindre intresserad av att ens vara med, vilket bland annat är anledningen till att hon i vissa filmer spelare mindre roller än tidigare.

Oavsett är det en period där Allen blandar och ger som aldrig förr. Några av hans allra bästa filmer återfinns (Husbands and Wives, Another Woman), en av hans mest medelmåttiga (Alice) samt en av hans sämta (September). Däremellan återfinns både Radio Days, Crimes and Misdemeanors, Shadows and Fog och Hannah and Her Sisters.

Uppbrottet och den sorglösa Allen (1993-1999)

Husbands and Wives blev slutet på en era, både i form av partnerskapet med Mia Farrow, men även sättet som Allen gjorde sina filmer på. Efter att ha blivit påkommen av Farrow med att ha ett förhållande med hennes adoptivdotter Soon-Yi Previn blev Allen ett namn för skvallerpressen, plus att han tvingades genomgå en vårdnadstvist. Detta påverkade Allens arbete påverkade hans arbete, men inte på det sätt som man först kan tro. I stället sökte han nästan desperat efter något att göra och tog därför en sidoberättelse från Annie Hall som blivit bortskriven och skapade Manhattan Murder Mystery. Dessutom skrev han manuset tillsammans med Marshall Brickman (som även var med och skrev Annie Hall), samt att Diane Keaton återigen spelade den kvinnliga huvudrollen. Man kan alltså säga att Manhattan Murder Mystery var ett sorts steg tillbaka till bekanta jaktmarker igen efter utflykten med Farrow.

Med sin naturliga talang och förmåga att vara rolig gjorde Allen Manhattan Murder Mystery till en av sina mest lyckade och samtidigt mest oförargliga komedier. Detsamma gäller till viss del även de följande Bullets Over Broadway, Mighty Aphrodite och i synnerhet musikalen Everyone Says I Love You. För första gången sedan de tidiga, roliga filmerna verkade det som att Allen såg förbi sina egna visioner och i stället hemföll till rollen som underhållare igen.

Det tydligaste beviset på Allens ambition att bara underhålla.

Ironiskt nog försvann, eller åtminstone reducerades, hans publik i stadig takt också. Inte för att Allen varit speciellt inkomstbringande efter storsuccérna med Annie Hall och Manhattan, men nu var det ett etablerat faktum att Allens filmer inte är några kassakor. Detta sammanföll också med att han hamnade hos olika filmbolag, bland annat Miramax, som i ärlighetens namn mest verkade intresserade av hans kända namn än hans nya filmer. Faktum är också att skandalen med Farrow gjorde Allen till ett lite ökänt namn, åtminstone för de som inte haft så bra koll på honom innan.

Vissa filmer gjorde han mer för sin egen skull, Deconstructing Harry och Celebrity till exempel, men samtidigt såg han fördelar i att låna ut sin röst till Antz. På ett osedvanligt sätt lät han till och med en dokumentärfilmare följa med honom med den Europaturné han gjorde tillsammans med sitt jazzband. Det sammanfaller med bilden av en Allen som långsamt öppnar upp sig, kanske som en effekt av förhållandet med den pådrivande Soon-Yi Previn.

Woodys framtoning förändrades efter han träffade sin nya fru.

Allens karriär går förenklat att kategorisera efter de kvinnor han har varit med. Previn visar med önskvärd tydlighet i dokumentären Wild Man Blues att hon inte är så intresserad av sin makes filmer, vilket kanske också ger uttryck i att han själv inte verkar ta sina filmer på så stort allvar längre. Visserligen har han alltid haft ett distanserat förhållande till dem, men ändå bemödade han sig under 80-talet med att spela in hela September på nytt efter att ha blivit missnöjd med den första inspelningen. Något liknande behövde han däremot inte oroa sig för i den här perioden eftersom ingen av filmerna är att betrakta som dåliga. Inte heller återfinns det några egentliga utropstecken. I stället framstår bilden av en oerhört skicklig regissör som inte tar ut sig tydligare än aldrig förr.

Dikeskörningen (2000-2004)

Mina texter om Allens filmer från början av 00-talet följer samma mönster: en sorts frustration, irritation och ilska över hur allt bara över en natt förändrats. Den skickliga regissören som inte verkade kunna misslyckas med något fick plötsligt svårt med allting. Small Time Crooks gav visserligen bara en föraning om vad som komma skulle, men ingenting kändes otvunget och ledigt längre. Allen agerade sämre än någonsin och skådespelarna han hade med sig kändes både fel och var måttligt intresserade. Detta framgår allra tydligast i den absolut sämsta filmen Allen har satt sitt namn på, den vedervärdiga The Curse of the Jade Scorpion. Den stod för en rejäl dikeskörning där Allen inte lyckades uppnå något av det som han säkerligen fick för sig skulle bli lite underhållande när han började skriva manuset. Den enda trösten är att Allen verkar hålla med om dess uteblivna kvaliteter.

Det inledande 00-talet levererade många frågetecken.

Den följande trion filmer – Hollywood Ending, Anything Else och Melinda and Melinda – var en viss återgång till det stabila filmskapandet, men faktum är att förtroendet för Allen skadades en del av den skakiga inledningen på 2000-talet. Bilden av en lat filmskapare som bara behandlar sina idéer med halvhjärtad insats och gjort en grej av att vara så resurssnål som möjligt gällande egen insats, framstår som svår att bortförklara. Verkligheten var nog att han lade ner lika mycket energi som alltid, det var bara det att kvaliteten i hans skrivande plötsligt fick sig en törn.

Omstart som kringresande (2005-)

Match Point var en omstart i sann bemärkelse. Kritiker och publik upptäckte att Allen minsann kunde göra högklassig film igen, dessutom med en thrillerhistoria som var något annorlunda från vad han tidigare gjort. Inte nog med att Allen lämnat New York för London, det var över huvud taget inte mycket som påminde om att det var en Allen-film det handlade om.

Att han ens hamnade i England berodde mestadels på att det fanns villiga finansiärer där, något som även fick honom att stanna på öarna för de högst mediokra Scoop och Cassandra’s Dream. Fortfarande var han ojämn, men i och med Match Point visade han åtminstone att han fortfarande hade energi och kraft kvar i regiklappan. Detsamma gällde för de framgångsrika Vicky Cristina Barcelona och Midnight in Paris (dundersuccé jämfört med allt som kommit efter Manhattan). Återigen verkar han ha lutat sig tillbaka i underhållarrollen, speciellt utlämnande och utmanande har inte någon av hans senaste filmer varit. Det tydligaste exemplet på detta är utan tvekan den totalt sorglösa To Rome with Love.

Cate Blanchett instrueras under inspelningen av Blue Jasmine.

Om inte Allen får för sig att ännu en gång ändra bana är nog den oförargliga underhållningen den väg han kommer fortsätta på. I sommar har Blue Jasmine premiär, vars handling fortfarande är oklar, men enligt Wikipedia handlar det om en New York-kvinna i livskris. Inte direkt ett obekant ämne för Allen, men det är inte heller vad som bör förväntas av honom. För en filmskapare som i snart 60 år har underhållit med alla dess olika former av berättelser, om än ofta med liknande utgångspunkter och infallsvinklar, så är det dumt att räkna ut Allen. Är det något historien har lärt oss är det att han bara gör det han vill. Oavsett börjar och slutar det med att sitter vid sin skrivmaskin i sitt skrivrum på Manhattan, vilket han nog hade gjort även om det inte råkat finnas en studio villig att finansiera filmatiseringar av hans små idéer.

***

Här återfinns samlingssidan för den nu avslutade Woody Allen-genomgången.

Marvin’s Room (1996)

I avdelningen filmer som Leonardo Di Caprio gjorde innan han blev superstjärna finner vi Marvin’s Room, ett till synes ordinärt drama om en syster (Diane Keaton) som får ett cancerbesked och tvingas sträcka ut en hand till sin familj bestående av en syster och två systerbarn (varav det ena är spelat av DiCaprio).

Familjen har inte haft kontakt med varandra på 20 år. Den cancersjuka systern har med andra ord inte ens träffat sina systerbarn. Detta är dock inte på egen vilja, det har bara blivit så. Är det något man snabbt märker av Keatons karaktär är det att hon är timid och inte direkt konfliktsökande. I stället bor hon med sina halvt förlamade, halvt dementa föräldrar. I en annan del av landet befinner sig syster nummer två, Lee (Meryl Streep). Hon har problem med sitt äldsta barn (Di Caprio), som hon uppenbarligen har förlorat kontrollen över. Alla dessa individer måste samlas under ett och samma tak under några veckor, som givetvis innebär tid till både tårar och försoning.

Efter att ha sett Keaton i en mängd Woody Allen-filmer slår det mig att hon faktiskt inte varit med i så många andra sammanhang. Gudfader-filmerna, givetvis, men inte så många andra filmer som lockat på uppmärksamhet. Därför är det intressant att se henne utan tyglar. Hennes svar på detta är väl kanske inte så värst annorlunda mot hur hon brukar spela, men hon är utan tvekan duktig på att se vilsen och ledsen ut. Hon lyckas även med ett väldigt fint samspel med Di Caprio.

Di Caprio är ett kapitel för sig. Att spela plågade tonåringar är en genre i sig, men Di Caprio ger sin bipolära karaktär en ständig känsla av ovisshet och framför allt ledsamhet. Det är uppenbart att han drivs av en stor sorg (i det här fallet avsaknad av sin far), vilket modern inte är förmögen att förstå. Hon är i sin tur mer intresserad av sig själv, även om hon i grund och botten menar väl. Det är också intressant att se Streep spela en kvinna som utstrålar en del osympatiska drag.

Som ett relationsdrama innehar den alltså två viktiga komponenter; intressanta karaktärer och bra skådespelare. Det återfinns också en del fina moment där båda dessa ställs på sin spets, till exempel en väldigt Terms of Endearment-inspirerad strandscen. Problemet är däremot att det är oklart om filmen är en försonings- eller sjukdomsberättelse. Nog för att det bästa hade varit att skapa en kombination, men den finns inte här. I stället är det som att sjukdomen kommer in i berättelsen då och då, som en slags ”ja, just det, hon är ju sjuk också”. Det förstärks också av märklig galghumor vid läkarkliniken, där Robert De Niro spelar en klantig läkare med en ännu klantigare sekreterare. Nog för att De Niro alltid är duktig, inslaget rimmar ändå inte riktigt med resten av filmen.

Marvin’s  Room har egentligen inte mycket som gör den minnesvärd. Historien om en kvinna som får ett cancerbesked och behöver en donator inom familjen är givetvis gripande, men den är samtidigt föga nyskapande och tar inte ämnet på tillräckligt stort allvar. Det finns i korthet få anledningar att inte se Terms of Endearments i stället. Fast jag vill samtidigt understryka ”få anledningar”. Dessa få anledningar stavas Diane Keaton, Meryl Streep och Leonardo DiCaprio. Som skådespelarfilm betraktad är den betydligt mer intressant än som berättelse.

Betyg: 3/5

Manhattan Murder Mystery (1993)

Efter uppbrottet med Mia Farrow sökte Woody Allen sysselsättningar. Han återupptog därför en sidohistoria som ursprungligen ratades i manuset till Annie Hall och vidareutvecklade den tillsammans med Marshall Brickman, som även var medförfattare till just Annie Hall. Berättelsen är en deckare och även om den beskrivs av Allen som ”ren förströelse” är den betydligt mer givande än så.

Efter genombrottet med Annie Hall har Allen så gott som konsekvent undgått att göra roliga filmer. Undantag finns, Broadway Danny Rose till exempel, men ingen film under denna period har haft ambitionen att enbart vara rolig. Så långt sträcker sig inte Manhattan Murder Mystery heller, men jämfört med till exempel Another Woman eller Husbands and Wives är det här rena slapstick-komedin.

Kopplingarna till Annie Hall är tydliga, även om det är svårt att förstå hur strukturen var tänkt från början. De två huvudkaraktärerna, det äkta paret Larry och Carol, är precis som äldre versioner av paret i Annie Hall. Åren har gjort dem lite mindre neurotiska och engagerade, i själva verket har bekvämligheten tillskansat sig en allt större del av deras liv.

Att det var ett tag sen Diane Keaton var med i en Allen-film gör att hennes kvaliteter blir en välkommen återkomst. För hur bra Mia Farrow än var i alla de filmer hon gjorde med honom, så är hon inte naturligt rolig på samma sätt som Keaton. Visserligen spelade hon mer allvarliga karaktärer, men Keatons lättsamhet och kemi med Allen är något som lyft samtliga deras gemensamma filmer.

Det är när Larry och Carol på väg hem från en hockeymatch (som sagt, neurotiken har blivit bekväm) som de träffar ett trevligt, äldre grannpar. De fyra kommer väl överens från början och blir genast inbjudna till en kopp kaffe. Kvällen avslutas med leenden och de nya vännparet ser ut att vara välmående och lyckliga. Förvåningen är därför stor när hustrun hittas död dagen efter och maken inte verkar speciellt bestört.

Carol börjar genast ana ugglor i mossen och börjar snoka på den nyblivna änklingen och dennes förfaranden. Vännen Ted (Alan Alda), som är uppenbart intresserad av henne, ser det som en möjlighet att komma henne nära och engagerar sig i fallet. Tillsammans nystar de fram olika konspirationsteorier, allt medan Larry himlar med ögonen och försöker få de två att tänka logiskt. Han märker dock att hans brist på nyfikenhet gör att han glider längre och längre ifrån sin fru. Triangeldramat mellan de tre är ett resultat av utmärkt manusskrivande. I takt med att hemligheter avslöjas om grannen, påverkas relationerna beroende på hur de hanteras av karaktärerna. I synnerhet när detektivarbetet ger utdelning och tvingar även Larry att tänka om.

Den närgångna och råa kameraföringen, med långa klipp och handhållen kamera, är kvar från Husbands and Wives. Resultatet är inte lika närgånget eller personligt, men det skapas en nerv i takt med att spänningen ökar. För övrigt är spänning något jag inte kan minnas att jag sett i så många andra Allen-filmer. F0t0t gör även att New Yorks gator blir som en fjärde huvudkaraktär och förutom Manhattan, är det här nog den film av Allen som får mig att vilja packa väskorna allra mest.

Manhattan Murder Mystery är arketypen av en Allen-film, åtminstone sett till vilken typ av filmer han mest ägnat sig åt de senaste 20 åren. Framför allt är den rolig, men även allvarlig i form av de välgjorda och intressanta relationerna. Allen och Keaton är säkra i sina karaktärer och spelar därför både trovärdigt och avslappnat. Detsamma gäller Alan Alda, som denna gång till skillnad från i Crimes and Misdemeanors får vara lite mer sympatisk. Kort sagt: en utmärkt dramakomedi, som tål att ses flera gånger. Det har nämligen jag gjort, eftersom jag har en förmåga att glömma hur den slutar.

Betyg: 4/5

Radio Days (1987)

Radio Days handlar om den tid då radion var den naturliga samlingsplatsen. Woody Allens berättarröst leder oss fram genom anekdoter och historier om radiostjärnornas så väl som sina egna upplevelser i det sena 30-talet till filmens final på nyårsafton 1944. Det är inte bara en hyllning till radion utan även till det förgångna. Allen ber med sin berättarröst om ursäkt för att han visar upp Brooklyn nästan enbart regnigt och blåsigt, men motiverar det med att han kommer ihåg området som sådant och att han gärna visar upp det från sin finaste sida. Att minnas det positiva är som en osynlig tag line för Radio Days.

I centrum står den unge Joes familj (en väldigt ung Seth Green) som alltså representerar den unge Woody. Hans mamma spelas av Julie Kavner (Marge Simpson!) och hon är den typiska judiska familjekvinna. Med dominerande personlighet är hon den som bestämmer och trots att hon ständigt uttrycker sitt missnöje med sin make (Michael Tucker) har hon uttalat att hon har slagit sig ned med sin make på permanent basis. Hon kompenserar dock dennes brister med att drömma sig bort med hjälp av radions dagliga såpoperor.

Som vanligt i den generella bilden av judiska familjer är de många till antalet och samtliga är väldigt talförda. Utöver föräldraparet finns det en morbror och mostrar/fastrar. Samtliga har sina egna favoriter på radio som speglar deras vardag. Så även den unge Joe, som är besatt av superhjälten Masked Avenger och gör allt för att få ihop pengar till en för honom nästan onåbar ring med nämnde superhjälten.

Så länge handlingen centreras kring familjen är det enkelt att hänga med i svängarna. Trots att den är baserad på anekdoter finns det ändå ett hjärta och stark stämning inom familjen. Det är när handlingen förflyttas till radiostjärnornas liv som den röda tråden försvinner. I det berättarspåret står Mia Farrows kämpande sångerska-radioskådespelerska i centrum. Hon försöker ta sig in i radiocelebriteten med alla möjliga medel och råkar ut för bland annat kidnappningar så väl som att bli utelåst på takvåningen tillsammans med en kåt radioproducent.

Sekunder innan sändningen avbryts på grund av attacken mot Pearl Harbor. Farrows karaktärs svar: ”Who’s Pearl Harbor?”

Farrows karaktär ska vara baserad på en verklig person, men som med så mycket annat i filmen har jag ingen aning om vad eller vem. Allen har beskrivit filmen som en personlig film i den bemärkelsen att han inte bryr sig om att se till att någon annan än han själv förstår allt han refererar till. Kända radiohändelser som Orson Welles War of the Worlds-sändning (som folk trodde var på riktigt) och meddelandet om attacken på Pearl Harbor är sånt jag kände till sedan innan. Båda dessa har visserligen framstående roller i filmen, men de avhandlas i snabb takt.

Min bristfälliga referensram tillsammans med att berättelsen siktar och skjuter åt alla möjliga håll gör att det är svårt att hänga med. Däremot ska det sägas att den inte är tråkig att se på. Den går nästan att beskriva som en episodfilm. Det finns många scener som för sig själva är enastående. Till exempel Larry David (som egentligen bara hörs och inte syns) kommunistgranne, som lyckas med konststycket att få fadern i familjen att bryta sin fasta.

Radio Days når inte upp till de höga nivåer som Allens allra närmast föregående filmer lyckas med, men jag vill återigen trycka på att den är oerhört trevlig. Inte minst Allens berättarröst, som är ett skolexempel på hur en sådan ska låta. Den är intensiv, engagerad och stämningsfull. Den är så bra att den i sig är den starkaste karaktären i hela filmen.

Betyg: 3/5

Manhattan (1979)

Manhattan inleds med ett montage av svartvita, vackra ögonblick från just Manhattan. Woody Allens berättarröst försöker formulera öppningskapitlet på den bok han genom hela filmen försöker skriva, en bok som ska handla om hans karaktärs förhållande till staden han lever i. Flera gånger i filmen återvänder han till sitt bokskrivande och med dessa inslag förklaras och utvecklas filmen. Han säger bland annat att han vill skriva en bok om några karaktärer boende på Manhattan, som skapar sina egna problem i form av relationer och andra egentligen onödiga ting, allt för att fly den verklighet de fruktar. Detta utspelar sig en bra bit in i filmen och kan ses som en simpel metareferens, men för mig fungerade det mer som en uppenbarelse. Manhattan är en verklighetsflykt för såväl de inblandade karaktärerna som för dess tittare. Men verklighetsflykter behöver inte nödvändigtvis vara skratt och lycka bara för det.

Efter montaget (för övrigt väldigt likt den hyllning till Paris som förekommer i Midnight in Paris) börjar filmen på riktigt i form av att Isaac Davies (Allens karaktär) är på en bar tillsammans med det äkta paret Yale och Emily samt sin egen flickvän Tracy (Mariel Hemingway). Uppenbarligen hör inte Tracy riktigt hemma i den intellektuella atmosfären i den väl invigda vänskapskretsen, men det är inte det enda som skiljer Tracy från sällskapet. Hon är 17, Isaac är 42 år. De är ett par. Ändå verkar det som att ingen annan än Tracy själv reagerar på det. Synen på förhållande är uppenbarligen något annorlunda på Manhattan, vilket tydliggörs när Yale anförtror Isaac med att han är otrogen med en annan kvinna, Mary (Diane Keaton). Detta trots att han egentligen är emot otrohet, vilket han styrker med att han enbart vänstrat två, kanske tre gånger tidigare.

På en plats med så många människor och med så många relationer är det inte så konstigt att karaktärerna inte kommer till insikt i det själva, men faktum är att alla är olidligt ensamma och synnerligen egocentriska. Isaac får till exempel problem när hans före detta fru (Meryl Streep i en liten men viktig roll) skriver en bok om deras äktenskap. I den berättar hon att Isaac kunde bli oerhört nedtyngd av tanken på att han kommer dö en dag, men att själva problemet mest låg i att världen skulle få klara sig utan honom. På den nivån är det, han är ett enormt ego och en vilsen själ, raka motsatsen till den oskyldiga och relativt obekymrade Tracy

Mary, kvinnan som Yale vänstrade med, är även hon en kvinnlig kopia av Isaac. Hon är rotlös och egentligen rätt identitetslös, men gömmer sig bakom en intellektuell fasad med referenser till europeisk film och konst. Det är tydligt att hon lever i stunden, något hon också intygar när hon insiterar på att hon vill få ihop sitt liv, men inte klarar av att planera för mer än en vecka i taget. Trots att hon skadas av det i långa loppet så inleder hon affärer med gifta män, antagligen för att hon gillar den intensiva känslan av uppskattning. Det tar slut även med Yale, varpå hon och Isaac inleder ett förhållande.

Det har varit många namn fram och tillbaka i den här texten, men jag vill betona att i denna relativt smala umgängeskrets som vi för följa en kortare period så hinner Isaac göra slut med Tracy, bli kär i Mary som i sin tur gjort slut med Yale, som ändå funderat på att lämna sin i övrigt älskade fru. Mary och Isaac varar inte heller så länge, varpå Isaac inser att det är Tracy han vill ha. Under detta kaos av relationer står Tracy som den enda mogna rösten när hon säger ”om du verkligen vill vara med mig hade du väntat, jag blir bara borta i sex månader, lita på mig” (hon ska till London och plugga) till Isaac efter att han sprungit genom halva Manhattan för att stoppa henne. Sanningen, som Isaac förmodligen också inser, är att han inte vill ha henne mer än någon annan. Han vill bara ha sällskap tills han hittar någon annan. Så där står den 17-åriga Tracy framför den kärlekskranke 42-åringen Isaac och inser att han är för omogen för henne.

En fenomenal final i sig men som verkligen lyfts av den bästa skådespelarinsatsen av Allen till dagens datum. Dessutom är det förmodligen den enda gången han har spelat en osympatisk och så okänslig person, som Isaac Davies faktiskt är. Han ser bara till sitt eget bästa och ser inga tvivel i att utnyttja den unga Tracys lättcharmade uppmärksamhet. Faktum är att Allen var oerhört missnöjd med filmen och försökte få den stoppad. Han påstår själv att det var för att han inte var nöjd med hur den blev, men jag tror även han var lite skeptisk till sin egen framtoning. Oavsett så är det en unik demonstration av Allens stora skådespelartalang, som jag inte har sett till lika stor grad i någon av hans övriga filmer.

Jag har faktiskt väntat med att se Manhattan ett bra tag, nästan undvikit det. Jag vet egentligen inte varför, men jag har sett den några gånger innan och kan den förhållandevis väl. Därför var det med stor glädje som jag insåg att bara några minuter in i filmen så är jag totalt avslappnad. Filmens ”mjuka” foto, som inte är något annat än helt fantastisk, och Gershwins musik (som jag inte ska lura någon att jag lyssnar på i andra sammanhang) är ren och skär terapi. På samma sätt som Annie Hall fungerar som en 90 minuters virvelvind, på samma sätt är Manhattan en lika lång avslappningskur.

Betyg: 5/5

Interiors (1978)

Efter den enorma framgången med Annie Hall kan man ju tycka att Woody Allen borde ha varit nöjd, att han lyckats göra något helt unikt i en genre som allt för ofta använder samma manusmallar och sällan prövar nya grepp. Allt detta samtidigt som han faktiskt lyckades nå ut till publiken. Men var han nöjd? Så var icke fallet. Han ansåg fortfarande att han var underordnad skrattet, även om han släppt på de spännbanden en aning i och med Annie Halls mer relationsdrivna handling. Hans sanna kall, åtminstone då, var att göra en meningsfull film som faktiskt förmedlar något till skillnad från det han gjort tidigare i karriären (i hans tycke).

Interiors är därför raka motsatsen till Annie Hall. Det är ingen komedi. Allen själv finns inte med som skådespelare (för första gången i sin regikarriär) och det är något som oavsett film alltid genererar åtminstone några kvicka, skrattframkallande repliker. I själva verket är det svårt att hitta något överhuvudtaget att skratta åt i Interiors. Jag tror inte ens någon av karaktärerna drar på smilbanden i filmen. Men så är vi ju inte här på jorden för att skratta.

Filmen följer en välbeställd och intellektuell New York-familj som styrs av den äldre mamman Eve (Geraldine Page). Hon finansierade makens juristutbildning, som så småningom ledde till familjens stora förmögenhet, och har på många sätt format familjen. Maken Arthur (E. G. Marshall) är på intet sätt missnöjd med detta, han betalar tillbaks genom att vara trogen och lojal, men känner ändå att han på livets höst vill göra något för sin egen skull. Därför säger han helt enkelt att han vill lämna Eve på något som han kallar ”trial separation”. Det framgår tydligt att hon är känslomässigt labil och hela familjen bävar för konsekvenserna av faderns beslut, allra minst han själv. För honom är det dock ingen prövoseparation. Han vill bli fri.

Temat att skiljas utan illvilja går att hitta även i Allens egna Husbands and Wives, men även den resterande familjens relationer går att finna paralleller till i Hannah and Her Sisters. I den filmen är det tre systrar med relationsproblem, men även här återfinns samma tema. Min poäng är att Allen måste ha varit väldigt engagerad av den här berättelsen då han använt beståndsdelar ur den långt senare i sin karriär.

Systrarna har alltså inte bara sin mamma att tänka på utan även de egna relationerna. Lättare blir det inte av att fadern rätt omgående träffar en ny kvinna med det kitschiga namnet Pearl (Maureen Stapleton) som han dessutom bestämt sig för att gifta sig med inom snarast. Filmen kulminerar därför med ett bröllop där det blir gott om både tårar och elände, till och med lite dans. För om det är någon som ler så är det faderns nya kvinna, totalt ointresserad av psykologi, konst och litteratur som hon är. En av de bästa stunderna är när systrarna med tydlig nedlåtenhet och översittarattityd diskuterar ämnen som denna glada och genomtrevliga kvinna uppenbarligen inte varken förstår eller hyser så stort intresse för. Faderns reaktion på detta låter inte vänta på sig och en sorts ånger märks bland syskonen, men samtidigt känner åtminstone jag med dem en aning. Inte för att det är något fel på Pearl, men bröllopets påverkan på modern och att den nya kvinnan är den totala motsatsen, det kan vara lite mycket att acceptera på så kort tid.

Utan att ha gjort något som liknar den här typen av filmer och med bara vetskapen av att han gjort mestadels snubbelfilmer och en väldigt lyckad pratfilm tidigare är det oerhört imponerande att se hur trogen han är sin egen agenda. Han vill inte underhålla, han vill beröra. Han låter kameran ligga kvar och drar ut på scenerna, allt för att fånga känslor och uttryck. Jag tror dessutom inte det finns en enda inklippsbild i hela filmen. Tempot är långsamt och fotot är mestadels mörkt, stämningen blir därefter. Med lite friskare ögon är det lätt att klaga på att karaktärerna är många och att de inte riktigt får utrymme att verkligen utvecklas, samt att de pratar på samma sätt. Dessutom tycker jag han är lite övertydlig, han vågar inte riktigt lita på sina skådespelare och sin berättelse så mycket som han senare i karriären gjort till sitt signum.

Interiors är en sådan film som kan verka omöjligt seg till en början, en sådan som inte tar sig eller dig någon vart, men innan du vet ordet av det så är du fast. Så kände jag. Det här var första gången jag såg den och jag fann mig verkligen totalt involverad i filmen mot slutet, en känsla som tog sin lilla tid att få in. Bröllopet och hela slutdelen med skådeplats vid ett stort strandhus i ett osedvanligt blåsigt och kallt The Hamptons är ett av de mest hjärtskärande ögonblicken i hela Allens karriär och ett jag verkligen kommer bära med mig. Kortfattat kan man beskriva den som Allens försök att göra Ingmar Bergman, men det är orättvist att säga så eftersom det är så uppenbart att det är precis så här han vill göra sina filmer. Han lyckas dessutom väldigt väl med det.

Betyg: 4/5

Annie Hall (1977)

Annie Hall inleds med vita Windsor Light-bokstäver mot svart bakgrund. På det sätt som så gott som alla Woody Allens filmer sedan dess har inletts. Till skillnad från tidigare är det ingen musik som sätter tonen utan han låter tystnaden tala. På något sätt känns det som att det är på allvar nu. De tidigare filmerna var roliga men det var också allt. Allen dyker sedan upp i bild och pratar in i kameran, direkt till oss tittare. Han berättar om två skämt som har format honom, men för mig fungerar det här som en handutsträckning till oss tittare. Genom sin karaktär Alvy Singer visar han att det här är en film där tittaren har lika stor plats som karaktärerna själva och att det han visar bara är en liten del av livet som stort.

För första gången i sin karriär skrev Allen en film om ”riktiga” människor. Även om Play it Again, Sam må ha varit ett undantag jämfört med till exempel Love and Death, så tycker jag ändå den fokuserar mer på underhållning än vad Annie Hall gör. Här är nämligen skratten och skämten en produkt av handlingen istället för motsatsen. I fokus är Alvy Singer och hans relation till Annie Hall – före, under och efter förhållandet. Genom att blanda dessa beståndsdelar med tillbakablickar till Singers barndom skapas ett helt liv som är både överdrivet och neurotiskt, men jag är ändå övertygad om att alla har flertal igenkänningsmoment i hans handlingar och tankesätt.

När vi introduceras till paret Alvy och Annie för första gången har nyförälskelsen redan lagt sig. De ska mötas utanför en biograf för att se en Bergmanfilm, men då Annie är sen blir Alvy sur och vägrar att se filmen eftersom han redan har missat de två första minuterna. Båda är irriterade, både på varandra och i ren allmänhet. Genom att på detta sätt visa hur förhållandet egentligen var innan vi får se deras allra första möte, etableras en mer nyanserad bild än de själva innehar i stundens hetta. Vi förstår att de förmodligen kommer separera så småningom, trots att vi precis sett dem tillsammans för första gången. Allt detta är oerhört effektiv karaktärsutveckling med hjälp av något så enkelt som ickelinjär berättarteknik.

Mängder av okonventionella metoder för att göra berättelsen mer levande och engagerande används. I tillbakablickarna till Alvys barndom dyker han upp som sitt gamla jag och börjar debattera med sin lärare om sitt tidiga sexuella uppvaknande, varpå han frågar alla barnen vad de växte upp till. Ett annat exempel är när han låter Annie och Alvy prata nervöst med varandra om egentligen ingenting, samtidigt som undertexterna berättar vad de både egentligen tänker och vill ha sagt. Det absolut mest intressanta och fascinerande greppet är när paret står i en kö och Alvy irriterar sig på att killen bakom försöker imponera på sitt kvinnliga sällskap genom att prata om sådant han uppenbarligen inte har någon koll på (”Fellinis senaste, nja, jag gillade den inte”). Alvy blir så irriterad när killen pratar om författaren Marshall McLuhans verk att han så småningom bryter den fjärde väggen och pratar med kameran om vilket svin killen är, varpå han hämtar in självaste McLuhan i bilden, som säger åt killen att han inte har en aning om vad han pratar om. Tänk om man kunde göra så i verkligheten.

En av de mest kända scenerna är när Alvy och Annie köpt humrar och lyckas med konststycket att låta dem rymma i köket, vilket skapar enorm förvirring och skratt. Dialogen och deras spontana skratt ska vara improviserat och att de verkligen hade roligt på inspelningen är ett tydligt tecken här. Samtidigt är det ett ögonblick när deras relation stod vid sin absoluta zenit. Lika träffsäker som den scenen är, lika träffsäker är scenen när Alvy tillsammans med en ny flickvän försöker återuppleva ögonblicket. Även den gången rymmer humrarna, men Alvys partner förstår ingenting och skrattar inte det minsta åt de förrymda kräftorna. Hon ser bara oförstående ut. På samma sätt illustreras svårigheterna att gå vidare i nya relationer när Alvy drar ett skämt som fungerat väldigt väl med Annie, men som med den nya tjejen bara mynnar ut i ett frågetecken och: ”Jag förstår inte. Skämtar du?”.

I sammanhanget tycker jag att slutet kommer lite väl plötsligt, men det är samtidigt helt briljant. Annie och Alvy har träffats på en fika. Det är efter att de har gjort slut och båda pratar om deras mestadels misslyckade försök med andra. De skiljs åt efter ett tag, men kameran ligger kvar och filmar en gatan utanför fönsret. Trots att Annie och Alvy försvunnit ur bilden, ur handlingen, så fortsätter livet i New York och resten av världen. Människor som kommer gående kan bära på en nästan lika fascinerande berättelse som vi precis har fått bevittna, kanske till och med ännu mer. Kameran har bara för ögonblicket valt att fokusera på Annie Hall och Alvy Singer.

Den här texten har mest bestått av återgivningar av olika scener. För mig är Annie Hall nämligen en samling ögonblick under en kort period i två personers liv. Jag hade kunnat rada upp ännu fler scener, för trots att filmen bara är 90 minuter lång är varje scen åtminstone lika fantastisk som den föregående. Annie Hall börjar och slutar inte, den bara pågår. En av tidernas bästa relationsfilmer, om inte den bästa.

Betyg: 5/5

Love and Death (1975)

Love and Death markerar slutet på Woody Allens tidiga, roliga filmer. Efterföljande Annie Hall kan givetvis också räknas till dem, men den skiljer sig så mycket från tidigare filmer att bästa skiljelinjen därför dras innan den. I Love and Death går det mesta ut på att få publiken att skratta, men jämfört med tidigare filmer finns ändå en stark ambition att ta det hela lite längre, att utmana publiken en aning. Med stor inspiration från rysk litteratur och Ingmar Bergman, filmad i Ungern med en Oscarbelönad filmfotograf och med klassisk orkestermusik (tidigare var det mest jazz som gällde) hade Love and Death lika gärna kunnat vara en pretentiös, europeisk konstfilm. Så är det inte, i själva verket är det en av Allens roligaste filmer.

I det tidiga 1800-talets Ryssland får vi först stifta bekantskap med Boris Grushenko (Allen), en liten man med New York-dialekt och stora bågar. Han är en självutnämnd fegis i en familj fylld av stora, skäggiga ryska karlar. När ”Mother Russia” står inför hotet att bli invaderat av Napoleons arme är det en självklarhet att Boris ska skickas ut i kriget. Samtidigt kämpar han för att vinna sin kärleks, tillika kusin, Sonjas intresse (Diane Keaton). Hon är dock kär i hans broder, så även där går det tungt för Boris. Handlingen tar flera märkliga vändningar och innehåller bland annat fullskaliga krigssekvenser och ett mordförsök på Napoleon. Dessutom blir Boris krigshjälte när han efter att ha gömt sig i en kanon blir ivägskjuten och landar i franska generalers tält.

Handlingen är inte helt olik Bananas eller Sleeper då båda går ut på att störta någon form av regent. Dessutom går det att finna många likheter i utförandet, till exempel när Boris genomgår militärträning då en snarlik sekvens finns även i Bananas. Den största skillnaden från tidigare filmer är dock att Allen har släppt på alla hämningar i sitt dialogskrivande. Mängder av långa och filosofiska dialoger med utgångspunkt i död, moral och religion genomförs. Nästan samtliga börjar med att någon slänger ur sig något som sedan byggs på genom munhuggande fram och tillbaks och som slutligen nästan blir en parodi på själva samtalsämnet. De flesta sådana dialoger sker mellan Allen och Keaton, som återigen visar upp vilken stark kemi de har.

Döden har en framträdande roll, inte bara som samtalsämne och tema, han är med i egen hög person. I en odiskutabel Det sjunde inseglet-referens dyker han upp i början av filmen och varnar en ung Boris för att de kanske måste ses igen. Boris har senare drömmar om döden och annat relaterat till den. Bland annat en där massa gravar står uppradade och lik vandrar ur dem och börjar dansa. Allt till toner av klassisk musik. Det hela känns faktiskt rätt mäktigt med hjälp av det fina fotot.

Love and Death är en utmärkt kombination av Allens tidiga slapstickfokuserade humor och den senare mer dialogdrivna. Den balanserar ibland farligt nära på att bli för tramsig eller väl överdriven, men lyckas faktiskt att hela tiden hålla sig på linan. En stor favorit för undertecknad och om jag ska se någon av de tidiga filmerna så är det allt som oftast den här valet faller på.

Betyg: 4/5

Sleeper (1973)

Woody Allen och science fiction är kanske en kombination som känns mer märklig än vad den egentligen är. Jag har tidigare och kommer fortsätta att propagera för att Allen är en betydligt mer nyskapande och modig filmskapare än vad man först kan tro. Hans första film var en mokumentär, hans andra en politisk satir, den tredje en sexsketchkomedi. Olika teman och olika utföranden fast med samma humor och oklanderliga talang. Därför är science fiction egentligen bara en naturlig fortsättning för mannen i glasögon.

Handlingen i Sleeper följer egentligen sedvanlig revolutionshistoria. Inte helt olikt upplägget i Bananas faktiskt. En motståndsrörelse fylld av framtida, väldigt kreativa hippies ledda av en karismatisk rebel försöker störta den totalitära regeringen. Den styrs i sin tur av en näsa. Japp. En näsa! Den riktiga diktatorn har nämligen avlidit flera år tidigare, men med hjälp av DNA-teknik är det tänkt att näsan ska kunna möjliggöra en nyskapad version av den forna ledaren. För att sätta stopp för det använder sig motståndsrörelsen av Woody Allens karaktär, som 200 år tidigare uppsökt sjukhus för en lättare åkomma. Komplikationer tillkom och av någon anledning blev han nedfryst. År 2173 tinar motståndsrörelsen upp honom (invirad i alumuniumfolie) och ger honom i uppdrag att spionera på staten eftersom han är den enda som inte fått sin födelse registrerad.

Inledningen är långt ifrån New Yorks täta stadsbild och visar direkt att det här inte är någon vanlig Allen-film (även om egentligen ingen av hans filmer så här långt har varit som en sådan). De futuristiska miljöerna med bilar med kupoler i ren The Jetson-stil (fast ej flygande) skapar en stark stämning och det hela känns utan tvekan som en ”riktig” sci-fi. När Allen vaknar till liv igen gör han det genom att gradvis återfå kontrollen över olika kroppsfunktioner, vilket leder till en del knasiga moment. Det anmärkningsvärda är att det dröjer väldigt länge innan han säger något. Jag fick det till att det dröjde tio minuter innan han faktiskt säger en replik. Det måste vara något slags rekord i dessa sammanhang. Istället bjuds det på hetsig jazzmusik (med Allen själv på klarinett) och mängder av både fysiska snubbelnummer och oneliners. Man kan säga att när jazzmusiken sparkar igång då vet man att det är dags för slapstick. Som stumfilmshyllning fungerar det bra, men som ren underhållning föredrar jag mer dialogdriven humor. Även om jag faktiskt uppskattar den märkliga gadgetshumorn starkt.

”Don’t take another step or the president gets it between the eyes.”

När Allen hamnar på flykt från polisen klär han ut sig till robot och hamnar hos Diane Keatons karaktär Luna, en riktig hippie. Hon sjunger värdelösa melodier om larver som blir till fjärilar och är dessutom väldigt frigjord (”I think we should have had sex, but there weren’t enough people”). Kemin mellan Allen och Keaton är som alltid stark och med hennes inträde får dessutom Allen någon att bolla oneliners med.

Ett moment jag gillade är att Allen flera gånger utnyttjar formatet till att kommentera sin samtid på ett väldigt elegant sätt. Speciellt när han blir ombedd att förklara olika porträtt och symboler. Då får både Nixon och NRA (”it was a group that helped criminals get guns so they could shoot citizens, it was a public service”) varsin känga.

Sleeper är i princip den sista filmen Woody Allen gjorde med det enkla syftet att bara underhålla. Varje dialog leder så småningom fram till ett skämt och den fysiska humorn, eller slapstick om man så vill, är mer frekvent här än i någon film. Det bjuds på mängder av oneliners (”My brain? That’s my second favourite organ!”) såväl som några längre utläggningar. Vissa roligare än andra, men eftersom Allen återigen visar upp sin hantverkstalang i ämnet film finns det inga transportsträckor eller moment då filmen tappar tempo. Den bara rullar på och det är en egenskap som är alltför sällsynt i komedigenren.

Betyg: 3/5

Play It Again, Sam (1972)

Om Bananas var ett steg i riktning mot mer dialogstyrd humor jämfört med den starka fysiska slapstickhumorn som kännetecknar Woody Allens tidiga filmer, så är framsteget egentligen obetydligt jämfört med hur Play It Again, Sam förhåller sig till hans tidigare karriär. Få filmer har skiljt sig så mycket från föregående film som den här. Med manus från en teaterpjäs Allen skrivit och framfört fanns nu underlag för att göra det han verkligen är bra på, istället för att fortsätta spela på den knasboll som branschen försökte framställa honom som.

Allen spelar Allan, fast inte som i det svenska uttrycket utan filmkritikern Allan Felix. Han har nyss blivit dumpad av sin fru och är både deprimerad och ensam. Hans bästa vänner och tillika äkta paret Dick (Eric Roberts) och Linda (Diane Keaton) gör så gott de kan för att hjälpa honom hitta en ny kärlek, men Allans tafflighet och klumpighet når oanade nivåer så fort en kvinna är i närheten. I alla fall i alla kvinnor förutom Linda, som är så lik Allan att till och med Dick utbrister: ”You should be married!” när de två jämför sina medicincocktails och psykoanalytiska råd.

Kemin mellan huvudtrion är jättestark och eftersom de spelade samma roller i teateruppsättningen märks det att de är bekväma i sina roller. De tre förekommer ju även i huvudrollerna i Annie Hall så kemin är dem emellan är orubblig. En annan rolig grej som jag verkligen uppskattar är att om Woody Allen säger något roligt så skrattar faktiskt Diane Keaton åt det. Samma sak förekommer även i Sleeper och Manhattan Murder Mystery. Det är ju egentligen inte mer än normalt att skratta åt något som är roligt, men i filmernas värld verkar det som att det bara är publikens uppgift.

Filmen börjar med att Allan sitter på en biovisning och ser Casablanca med tårfyllda ögon. För honom är Humpreyh Bogart idealbilden för hur en man ska te sig. Därför skapar han ett imaginärt spöke av Bogart som dyker upp i tid och otid för att hjälpa till med kärleksråd. Han spelas pricksäkert av Jerry Lacy, även om hans tolkning av Bogart är lite mer påstridig än den jag såg i Casablanca. Elementet står i centrum för hela filmen och behandlar svårigheten att överföra dagdrömmar till verkligheten.

Allen regisserar för ovanlighetens skull inte filmen själv, uppdraget gick istället till Herbert Ross, och det kanske är därför hans fysiska stil är aningen tillbakadragen. Åtminstone jämfört med tidigare skådespelarinsatser. Det fysiska spelet finns fortfarande där, speciellt när karaktärens nervositet gör att kroppskontrollen blir nästan minimal, vilket resulterar i hastiga och okontrollerbara rörelser. Glas och flaskor flyger, bord välter. Överspel kan man hävda, men det är en del av hans karaktär och också rätt roligt. Fast på ett mer pinsamt sätt än tidigare. Istället för jazzmusik i högt tempo som till exempel präglar Bananas så bjuds det på pinsam tystnad. Ett grepp som fungerar oerhört bra då jag flera gånger vrider mig av obehag då Allan gör en Allan (den här gången enligt uttrycket).

Slutet är en rak parodihyllning till Casablanca med i princip samma händelseförlopp. Däremot ska man inte tro att bara för att det är en parodi att den inte fungerar ur ett dramatiskt perspektiv. Respekten till ursprungsverket är så starkt och genuint att jag som tittare inte har några problem att glädjas med att Allan själv är så medveten om situationen. Han refererar till och med  till Casablanca genom att citera och avsluta med: ”It’s from Casablanca. I’ve waited my whole like to say it”. Referenspartyt fortsätter när ”As Time Goes By” spelas till eftertexterna. Jag som inte dyrkar Casablanca tycker faktiskt att den här filmen lyckas förmedla mer äkta känslor än ursprungsfilmen, vilket gör att jag omedvetet snarare tänker på Play It Again, Sam när jag hör låten i andra sammanhang.

Betyg: 4/5