Synecdoche, New York (2008)

Definitionen för synekdoke lyder enligt SAOL: ”stilistik figur av typen böljan för havet”. Det gör mig inte speciellt mycket klokare, men vidare djupdykning bland definitionerna klargör att begreppet innebär att låta en mindre del utgöra helheten. Ett tydligt exempel är att säga Paris, men egentligen mena Frankrike. En ganska svårtolkad innebörd, för hur är det tänkt att man ska veta vad som egentligen menas? Det är också vad Synecdoche, New York framkallar för tankar.

Även om det knappt känns som att filmen har ett centrum, så står ändå teaterregissören Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) inuti den. Filmen börjar med att visa hur han lever ett hyfsat normalt liv med en dotter och fru, men där något hela tiden är lite skevt. Dottern bajsar grön avföring, Cotard får konstiga utslag och frun verkar i princip aldrig lyssna på sin man. Något är fel, men det är ändå ett relativt normalt familjeförhållande (med betoning på relativt).

När frun bestämmer sig för att lämna Cotard för att tillsammans med dottern påbörja ett nytt liv i Berlin, börjar dock saker och ting gå utför. I samma veva får Cotard, som inte verkar förstå att frun faktiskt har lämnat honom, ett stipendium som ger honom möjlighet att med obegränsad finansiering satsa på att skapa sitt magnum opus på scenen. Detta åtagande blir så omfattande att det är föga förvånande att mannen bakom både manus och ansvarig för regi är Charlie Kaufman. För händelseutvecklingen är inte det minsta realistisk, men desto mer tankeväckande. Och hisnande. Som så ofta i Kaufmans närhet.

Cotard börjar skapa en replika av sitt eget liv på scenen, vilket bara växer och växer med tiden. Efter tjugo år har han till och med skapat ännu en dimension i form av sitt eget regisserande av pjäsen som en del av pjäsen. Han låter alltså en skådespelare/dubbelgångare spela honom, medan han fortfarande regisserar. Den stora lagerlokal som från början var några få kulisser, blir för varje dag en mer verklighetsanpassad replika av Manhattan. Så småningom lämnar han över regissörsrollen till en annan, varpå han börjar leva i sin egen pjäs. Det är i detta moment som filmen är som allra bäst, vilket tyvärr är ett moment utan större konkurrens.

Huvudkaraktären, skådespelare, dubbelgångare..

Allt medan Cotard distanserar sig längre och längre från sitt riktiga liv blir det även svårt att följa vad som faktiskt försiggår. Detta är dock ingen dödssynd, jag har normalt inget överdrivet behov av att ha koll på handlingen, men bland de olika dimensionerna är det till slut omöjligt att veta vad som faktiskt händer och vad som är en återuppspelning av skådespelare. Detta skapar en grå och blek värld där ingenting är unikt eller sker på ren vilja, utan snarare som ett utslag av antingen en regissörsröst eller med någon sorts ambition att återuppleva något som redan har hänt (och visats för oss). Budskapet att livet i grund och botten är dödsdömt är svårt att undvika, men även om jag uppskattar innehållet är det inte speciellt givande att ta del av.

I Kaufmans tidigare filmer har han med stor framgång använt sin känsla för metareferenser och skickliga berättarförmåga tillsammans med skarp humor (som i fallet med Being John Malkovich) eller starka känslor (som i Eternal Sunshine..). Här är det i stället bara livets meningslöshet som står i centrum, utan humor eller ens några större scenarior av filosofisk vikt. Då finns det inte så mycket kvar förutom en virrig handling, även om grundelementen egentligen är intressanta.

Att viljan och desperationen att göra något extra utav ens liv kan blir för svårt och överväldigande för en enda person, är svårt att missta. Ännu svårare blir det om man i princip har obegränsade resurser, som Cotard har i sitt projekt. Samma sak verkar även gälla för Kaufman i skapandet av den här filmen. Fast det kanske också är en del av filmen.

Betyg: 2/5

Bullets Over Broadway (1994)

Trenden vid den här tidpunkten av Woody Allens karriär visade på mindre allvar, mer humor. Då det sena 80-talet knappt bjöd på något att skratta åt, men desto mer att beröras av, var det nu nya bud som gällde. Efter att ha jagat misstänkta mördare i Manhattan Murder Mystery var det gangstergenren som fick bli nästa anhalt, med undantag för den mediokra tv-filmen Don’t Drink the Water som visades bara några veckor innan den här hade premiär. Skådeplatsen är fortfarande New York, men den här gången i 1920-talsmiljöer. Närmare bestämt på och runt omkring teaterscenen. Gangstrar till trots, Allen lämnar ogärna sina betemarker.

Det som är allra mest anmärkningsvärt med Bullets Over Broadway, och anledningen till att den är en sorts milstolpe i Allens karriär, är att han för första gången lämnar över förtroendet att spela den neurotiska huvudrollen till någon annan än sig själv. John Cusack fick den äran, vilket med tanke på hans avtryck i Shadows and Fog känns som ett relativt logiskt val. Då var det en mindre roll och inte lika tydligt en avbild av den karaktär Allen har skapat genom årtionden. Historien går att Cusack spelade över och försökte imitera Allen under den första inspelningsdagen, men att Allen reagerade och sa åt honom att skapa något eget, mer personligt av karaktären i stället. Det här är något Allen sällan gör, han involverar sig sällan i skådespelarnas förehavanden och det gör han kanske klokt i eftersom det uppenbarligen inte gjorde någon skillnad i fallet Cusack. Med (extremt) stammande röst och ett spasmiskt flaxande med armarna är det här uppenbarligen inte en karaktär som ligger Cusack varmt om hjärtat, eftersom allt annat jag har sett honom spela är totalt olikt det här.

Till stor del är Cusacks speciella skådespelande negativt. Det är svårt att sympatisera med en karaktär jag upplever som så jobbig, vilket gör att jag faktiskt kan förstå varför många har svårt för Allens skådespel. Det har aldrig varit tydligare för mig än just när jag såg den här för första gången. Jag vidhåller dock att Allen sällan har spelat över på det här sättet. Däremot är det inte bara pest och kolera. Efter hand är det som att Cusack finner kostymen bekväm, då han i vissa scener faktiskt mjuknar till och visar tecken på att spela en riktig (nåja, i filmens värld) människa. Det skulle kräva att scenerna är inspelade efter manusets ordning, något jag inte vet något om (men finner osannolikt).

För att flytta fokus till handlingen; Cusack spelar alltså David Shayne, en ung pjäsförfattare som går med på att låta en talanglös flickvän (Jennifer Tilly) till en gangster spela en av rollerna i hans nya pjäs- Allt för att finansiera pjäsen. Samvetskvalet över att ha sålt ut sig irriterar och gör honom sömnlös, men tröstas av att han får ihop det med den kända skådespelerskan, tillika alkoholisten Helen Sinclair (Dianne West). Åldersskillnaden i förhållanden i Allens filmer är sig lik, men den här gången är det faktiskt kvinnan som är betydligt äldre. Även otrohet är en förekommande faktor, eftersom Shayne är tillsammans med en yngre och mindre glamorös tjej (Mary-Louise Parker, en personlig favorit).

Än så länge har vi alltså en pjäsförfattare som är otrogen. För att pröva nya jaktmarker är Allen väldigt hemmablind. Det blir det dock ändring på när fokus läggs på gangsterhistorien. Gangsterflickvännen har med sig livvakten Cheech (Chazz Palminteri) till varje repetition, något som stör harmonin för skådespelarna på scenen. Inte nog med det, han visar sig dessutom ha synpunkter på Shaynes pjäs, synpunkter han gärna ger utlopp för. Till Shaynes förtret är det dessutom kloka synpunkter. Historien tar sedan en vändning när Shaynes börjar lyssna väl mycket på livvaktens idéer och så smått ser sin egen föreställning förvandlas till någon annans, trots att han fortfarande tar åt sig all ära.

Förutom Chazz Palmenteri ses även Tony Siricio och Joe Viterelli i roller som gangstrar, något som får ses som utmärkt casting. Även om det varken är första eller sista gången dessa namn ses i den här typen av roller, ger de just gangsterinslaget legitimitet. Samtliga klarar av att vara hårda och roliga samtidigt, vilket gör att Allens humor fungerar i den främmande genren. I vissa moment med gangstrarna i centrum är det till och med lätt att glömma av att det är just en Allen-film, till exempel när det avlossas skottsalvor till höger och vänster. Det kan jag inte minnas att jag har sett sedan Napoleons försök att erövra Ryssland i Love and Death.

Bullets Over Broadway är ett tydligt exempel på den typ av film Allen mestadels ägnade sig åt på 90-talet (och nu på senare år igen); lättsamma dramer med tydliga komediinslag, som gärna får utspela sig på nya platser. Innehållet skiljer sig inte åt så mycket, även om genrerna kan skilja sig desto mer. Dagarna där han enbart var ute efter att beröra och göra djupsinniga filmer är över, Husbands and Wives är förmodligen hans sista personliga film. Det här är inte hans bästa försök med detta recept, men ändå tillräckligt underhållande och lättsmält för att den ska hålla för både två och tre omgångar.

Betyg: 3/5

September (1987)

Med September försökte Woody Allen göra ett kammarspel för egentligen första gången som film. Med tanke på hans simpla förhållningssätt till regisserande, sällan mer än två tagningar och minimalt med klipp, gör att det är lite märkligt att han inte försökt sig på genren tidigare. Dessutom har han skrivit flera pjäser och har god hand med skådespelare. Det borde med andra ord vara upplagt för succé.

September förstärkte även ryktet att Allen är totalt orädd för att ersätta skådespelare mitt under inspelningen. Det hände visserligen redan i The Purple Rose of Cairo, Michael Keaton blev ersatt av Jeff Daniels, men i fallet September var han så missnöjd efter att filmen var färdiginspelad att han lät filma den en gång till, med delvis nya skådespelare. Skådespelarna som blev petade var inte heller några okända namn; Sam Shepard (som i sin tur ersatte Christoper Walken under första inspelningen), Maureen O’Sullivan (Farrows riktiga mamma) och Charles Durning blev samtliga ersatta. Detta är ett mycket märkligt tilltag av en man som kontinuerligt kallar sina egna filmer misslyckade, en man som oavsett resultat går vidare i livet efter avslutad filminspelning och istället påbörjar skrivandet av en ny film några dagar senare. September är ett stort undantag, även om han på så sätt och vis försökte göra samma sak när han ville hindra Manhattan från att visas upp.

Filmens handling tar avstamp i slutet av sommaren och behandlar sex olika personer som befinner sig under samma tak i ett hus på landet . Dessa personer har olika kopplingar till varandra, familje- och kärleksrelationer. Under speltiden avslöjas flera hemligheter och alla får anledning att på något sätt vara deprimerad. I centrum står Lane (Mia Farrow), som efter ett misslyckat självmordsförsök använder huset som återhämtningsplats. Hennes bästa vän (Dianne Wiest i sin fjärde raka Allen-film) är på besök, samt två grannar som av någon outgrundlig anledning verkar ses som en del av familjen. Lanes mamma (Elaine Stritch) med respektive (Jack Warden) är också där. Alla har någon de är hemligt kära i, men få får ömsesidigt gensvar på sina charmoffensiver.

Nu kanske det låter som en rolig film, det är ju ändå Woody Allen som har gjort den, men så är sannerligen inte fallet. Förutom några kvicka repliker här och där finns det ingenting överhuvudtaget att skratta åt. Eller ens le åt. Inget fel i det, alls. Men det finns knappt något annat att bry sig om heller. Farrows karaktär är den enda som har en bakgrund som faktiskt intresserar, resten av karaktärerna är antingen stereotyper (the struggling writer) eller ensidigt elaka (mamman). Utöver det är dialogen (som ju är Allens trumfkort i vanliga fall) styltig och oinspirerad. Karaktärerna pratar med varandra som att de aldrig har träffat varann tidigare, vilket är för att publiken hela tiden ska förstå sammanhanget, men som är allt annat än trovärdig.

Förutom förutsägbara och trista romanser finns det faktiskt en stor spänning mellan karaktärerna. Den är mellan Farrow och mamman. När den briserar är filmen som allra bäst och bjuder på nerv, men när scenen är över försvinner denna nerv lika fort igen. I detta ögonblick visas stor potential upp och om Allen på ett skickligare sätt lyckats bygga resten av filmen runt det momentet, hade resultatet kunnat bli mycket bättre.

Interiors är ett exempel på en film som bara var allvarlig, men som faktiskt vann på det. Another Woman (nästa film i ordningen) är ett ännu bättre. Allen har sagt att han inte är bekväm med sitt eget skrivande ibland eftersom han alltid känner att han måste vara rolig för att kunna skriva sina berättelser. De nyss nämnda filmerna är exempel på motsatsen, att han faktiskt kan skriva allvarliga filmer, men September förblir en plump i protokollet.

Betyg: 2/5

Radio Days (1987)

Radio Days handlar om den tid då radion var den naturliga samlingsplatsen. Woody Allens berättarröst leder oss fram genom anekdoter och historier om radiostjärnornas så väl som sina egna upplevelser i det sena 30-talet till filmens final på nyårsafton 1944. Det är inte bara en hyllning till radion utan även till det förgångna. Allen ber med sin berättarröst om ursäkt för att han visar upp Brooklyn nästan enbart regnigt och blåsigt, men motiverar det med att han kommer ihåg området som sådant och att han gärna visar upp det från sin finaste sida. Att minnas det positiva är som en osynlig tag line för Radio Days.

I centrum står den unge Joes familj (en väldigt ung Seth Green) som alltså representerar den unge Woody. Hans mamma spelas av Julie Kavner (Marge Simpson!) och hon är den typiska judiska familjekvinna. Med dominerande personlighet är hon den som bestämmer och trots att hon ständigt uttrycker sitt missnöje med sin make (Michael Tucker) har hon uttalat att hon har slagit sig ned med sin make på permanent basis. Hon kompenserar dock dennes brister med att drömma sig bort med hjälp av radions dagliga såpoperor.

Som vanligt i den generella bilden av judiska familjer är de många till antalet och samtliga är väldigt talförda. Utöver föräldraparet finns det en morbror och mostrar/fastrar. Samtliga har sina egna favoriter på radio som speglar deras vardag. Så även den unge Joe, som är besatt av superhjälten Masked Avenger och gör allt för att få ihop pengar till en för honom nästan onåbar ring med nämnde superhjälten.

Så länge handlingen centreras kring familjen är det enkelt att hänga med i svängarna. Trots att den är baserad på anekdoter finns det ändå ett hjärta och stark stämning inom familjen. Det är när handlingen förflyttas till radiostjärnornas liv som den röda tråden försvinner. I det berättarspåret står Mia Farrows kämpande sångerska-radioskådespelerska i centrum. Hon försöker ta sig in i radiocelebriteten med alla möjliga medel och råkar ut för bland annat kidnappningar så väl som att bli utelåst på takvåningen tillsammans med en kåt radioproducent.

Sekunder innan sändningen avbryts på grund av attacken mot Pearl Harbor. Farrows karaktärs svar: ”Who’s Pearl Harbor?”

Farrows karaktär ska vara baserad på en verklig person, men som med så mycket annat i filmen har jag ingen aning om vad eller vem. Allen har beskrivit filmen som en personlig film i den bemärkelsen att han inte bryr sig om att se till att någon annan än han själv förstår allt han refererar till. Kända radiohändelser som Orson Welles War of the Worlds-sändning (som folk trodde var på riktigt) och meddelandet om attacken på Pearl Harbor är sånt jag kände till sedan innan. Båda dessa har visserligen framstående roller i filmen, men de avhandlas i snabb takt.

Min bristfälliga referensram tillsammans med att berättelsen siktar och skjuter åt alla möjliga håll gör att det är svårt att hänga med. Däremot ska det sägas att den inte är tråkig att se på. Den går nästan att beskriva som en episodfilm. Det finns många scener som för sig själva är enastående. Till exempel Larry David (som egentligen bara hörs och inte syns) kommunistgranne, som lyckas med konststycket att få fadern i familjen att bryta sin fasta.

Radio Days når inte upp till de höga nivåer som Allens allra närmast föregående filmer lyckas med, men jag vill återigen trycka på att den är oerhört trevlig. Inte minst Allens berättarröst, som är ett skolexempel på hur en sådan ska låta. Den är intensiv, engagerad och stämningsfull. Den är så bra att den i sig är den starkaste karaktären i hela filmen.

Betyg: 3/5

Hannah and Her Sisters (1986)

Med Hannah and Her Sisters satte Woody Allen ribban för vilken typ av film han skulle syssla med i åtminstone några år framöver. Inga övernaturligheter eller allmänt trams, inte heller några komedier. Från och med då var det bara drama som gällde. Därmed inte sagt att filmerna blev tråkigare för det.

Den handlar framförallt om Hannah, men även om hennes systrar. Det slutar inte där, även systrarnas respektive, före detta respektive och föräldrar (till både Hannah och hennes ex-make) får rejäla portioner av speltiden. Det finns så många parallellberättelser att det i efterhand är svårt att veta vem som har råkat ut för vad, men det är inget problem under filmens gång. Är det något Allen lärt sig under sin karriär är det att hantera en berättelse och att utveckla den.

Hannah (Mia Farrow) är gift med finansanalytikern Elliot (Michael Caine) och verkar leva ett lyckligt liv tillsammans, men redan i öppningsscenen avslöjas att Elliot lustar efter Hannahs syster Lee (Barbara Hershey). Hans försök att charma Lee är både pinsamma och krystade; han låtsas ”råka” springa in i henne utanför hennes port, han ger henne tips om poesi och spelar allmänt insmickrande. Caine i denna roll är ett märkligt val, men eftersom han är så påträngande och intensiv fungerar det ändå förhållandevis väl. Känslan av att han har en pistol i innerfickan är dock ständigt närvarande.

Lee faller till slut för den enträgna charmoffensiven, men hon har också ett förhållande sedan innan. Hon är tillsammans med den mycket äldre konstnären Frederic (den store Max von Sydow), som kan vara den mest misantropiska karaktären jag har stött på. Han kallar Lee för sin röst med omvärlden eftersom han själv undviker så mycket kontakt som möjligt med den. Han förundras över varför folk är så oförstående till hur Förintelsen kunde inträffa och hävdar i stället att det är konstigt att det inte skett fler gånger. Han idiotförklarar alla och allting. Varför Lee står ut med honom eller ens varför hon fallit för honom från början är svårt att förstå. I bakgrunden verkar det visserligen finnas en beundran för den intellektuelle filosofen som är villig att ta den unga och obildade lärljungen under sina vingar. Den känslan har dock med tydlighet falnat under årens lopp.

Att Farrow känns som hemma i Allens filmer är oftast ingen underdrift, men den här gången är hon verkligen på hemmaplan. Hannahs lägenhet i filmen är Farrows riktiga lägenhet. Hennes mamma spelas av hennes riktiga mamma och hennes barn spelas av hennes egna barn (bland annat Allens framtida hustru Soon Yi-Previn). Om karaktären har fler likheter med verkligheten än så vet jag inte. Jag har läst på olika ställen att Allen är okänslig som visar upp sin dåvarande livspartner på ett så nära och ärligt sätt, men jag tycker inte nödvändigtvis att han gör henne någon otjänst. Visserligen har hennes karaktär tydliga problem att hantera sina relation med nära och kära, men hennes situation är inte heller så enkel.

Det finns ju som sagt många karaktärer man får stifta bekantskap med. Den roligaste är Woody Allens egna (givetvis), som spelar ex-make till Hannah. De två har fortfarande god kontakt, men utöver det har han inte så stark koppling till de andra karaktärerna. Han introduceras som ”hypokondrikern” och ställs inför dödsångesten när hans husläkare rekommenderar att han besöker sjukhuset för att kontrollera några illavarslande symptom. Det leder i sin tur fram till en av de mäktigaste scenerna jag har sett. Efter att ha fått ett positivt besked, att han är helt frisk, springer han ut från sjukhuset lyckligare än aldrig förr. Men efter ett tiotal meter stannar han helt plötsligt upp. Insikten att han bara lurat döden slår honom och han blir därefter ännu mer förtvivlad än vad han var innan. ”I’m not dying now, but eventually” förklarar han det med.

Om Woody lärt sig genom åren att inleda och utveckla en berättelse var han vid den här tidpunkten inte lika skicklig på att avsluta densamma. Med en speltid på 100 minuter var det den längsta Allen-filmen dittills och även om det är en blygsam längd egentligen märks det att han drar ut på det lite mer än vad han brukar göra. Förutom att filmen tappar en aning i tempo blir de många parallellberättelserna allt svårare att få några vettiga slut på. Han lyckas hyfsat, men ett mer bestämt slut hade jag uppskattat. Det är också något han i intervjuboken Woody om Allen erkänner att han hade gjort annorlunda i dagsläget.

Betyg: 4/5

Falling in Love (1984)

Robert De Niro och Meryl Streep i ett varmt kärleksdrama från början av 80-talet är precis så vackert som det låter. Det börjar med att paret springer in i varann under julshoppingens sista mest hektiska timmar. De råkar få med sig några av varandras julklappar, vilket inte märks förrän själva öppnandet. De låter det vara eftersom de inte har några kontaktuppgifter, men båda två har ändå svårt att släppa den andre ur tankarna. De fortsätter leva sina gifta liv (såklart), men när de plötsligt stöter på varann igen ett antal månader senare på pendeltåget en tidig morgon, då börjar den ostappbara kraften kallad kärlek att gro.

Jag kan inte minnas att jag sett De Niro i alltför många filmer med liknande tema och att den släpptes mellan två så utmärkta filmer som King of Comedy och Once Upon a Time in America är väldigt anmärkningsvärt. Det var på den tiden han bara gjorde bra filmer och det är kanske därför jag har så svårt att ta honom på allvar i en sådan här ganska banal roll? Han är en storslagen och magnifik skådespelare på många sätt, men när det ska porträtteras ”vanliga” människor, helt utan trauman eller aggresiva anlag, då blir han lite överkvalificerad.

När hans karaktär står på byggarbetsplatsen med glönska ögon, skyddshjälm på huvudet och drömmer om Streepen så känns det inte äkta. Inte blir det bättre av att Harvey Keitel, som brukar spela hans gangsterpolare, är med och pratar vardagsproblem.

Att ha en sådan kompetent skådespelare som De Niro är aldrig något dåligt och han gör filmen intressant med bara sin medverkan, men den sista känsloväxeln läggs aldrig. Meryl Streep däremot, hon kan både genren och rollen utantill. Hon vet precis vilka känlsoknappar hon ska trycka på. Ännu en stabil roll från en väldigt stabil skådespelerska.

Falling in Love är en vacker och varm berättelse om att bli förälskad. Inget märkvärdigt, men med hjälp av lite högklassigt skådespel, trots De Niros obekväma medverkan, så blir det  runt 100 minuter som knappast kan göra någon upprörd.

Betyg. 3/5

EDIT: Jag brukar inte lägga till trailers (lite för ni jobba själva), men den här gången gör jag ett undantag.

Som RJ nämner i kommentarsfältet: Visst ser man bara Travis Bickle när man ser de Niro i det här fallet?