Bland det första som inträffar i Last Chance Harvey är att Harvey Shine (Dustin Hoffman) får ultimatumet av sin chef att han måste avsluta en affär, annars är han finito. Chefen spelas av ingen mindre än Richard Shiff, samma man som gestaltar Toby Ziegler i The West Wing, en serie som har dominerat mitt liv sedan i somras och där nyss nämnda karaktär är min favorit. Jag är för närvarande mitt uppe i den sista säsongen och mina tankar kring serien kommer jag återkomma med, men min poäng är att det ibland inte behövs mer för att fastna för en film. Tyvärr har inte Shiff så mycket mer att göra i filmen, men hans ultimatum ställer desto hårdare krav på Harvey.
Med sin dotters bröllop i London på agendan tvingas han sätta sig på planet över Atlanten med både spridda tankar och en del ångest inför själva bröllopet. Det framgår nämligen väldigt omgående att relationen med dottern inte riktigt är så varm. Inte nog med det, relationen till exfrun är nära den absoluta nollpunkten, vilket inte underlättar då i princip alla gäster på bröllopet verkar vara bekanta till exfrun. Lite spänd stämning, men vänta bara, det blir värre. Exfruns nya gubbe har med sina matchande vita tänder och frisyr (vad annat med James Brolin i rollen) charmat sig in och tagit fadersgestaltsplatsen i dotterns liv, så pass att hon hellre ser att han lämnar över henne vid bröllopsceremonin än att pappa Harvey gör det.
De obekväma scenerna med den sviniga (hey, vi är ju så klart på Harveys sida) låtsaspappan och exfruns uppmaning att Harvey inte ska skämma ut sig själv är filmens höjdpunkter. Hoffman klarar med sin erfarenhet av att balansera lagom mycket mellan sin oro för jobbsituationen, ogillande av stämningen på bröllopet och samtidigt sin vördnad för dottern utan att tappa förmågan att tillföra humor till situationerna.
Tyvärr är dotterns bröllop inte huvudhistorien. Samtidigt, i en annan del av stan, befinner sig Kate (Emma Thompson). Hon är lagom olycklig, egentligen oklart varför, men förmodligen en medelålderskris. Hon träffar Harvey på en bar och efter lite trevande ”jag försöker se ut som att jag vill vara i fred”-charader börjar de prata och öppna sig för varandra. Tillsammans vandrar de fram och tillbaks genom London, det gäller att göra lite reklam för staden också, i något som faktiskt påminner mig lite om Before Sunrise. Så genuint och naturligt är det inte, men att se dessa giganter bara vandra runt och charma varandra är rätt trevligt. Däremot tappar filmen tempo, det går inte att komma ifrån.
I slutändan är Last Chance Harvey inget märkvärdigt. Ett karleksdrama i mängden. Däremot tycker jag det är fint av Hoffman och Thompson att göra sådana här filmer. Den är regisserad och skriven av debutanten Joel Hopkins som ska ha varit tvungen att gå med på villkoret att skådespelarparet skulle få improvisera visa scener. Hur det blev med det vet jag inte, men det är en sympatisk och trivsam film. Sådana behövs också.
Betyg: 3/5
Ikväll/inatt/imorgon är det Oscarsgalan. Jag kommer inte se den, men rekommenderar livechatten hos Fiffis filmtajm. Utöver hennes blogg finns det utmärkt läsning om de olika filmerna och kategorierna hos Except Fear, Movies – Noir och Royale with Cheese.
När de får reda på att ett inbrott har skett på Watergate Hotel och att en av de ansvariga har jobbat för CIA får de genast en känsla av att något stort är bakom görningen. De vet inte vad, men genom traditionellt journalistarbete med smarta intervjuer, påträngande frågor och en ständig jakt efter bekräftad fakta puttrar de runt i sin Volvo Amazon runt och omkring Washington. De möter mycket mörker och i takt med att skandalen växer i omfång tvingas de även frukta för sitt eget liv. Det enda stället som är helt upplyst, i både bokstavlig och filosofisk mening är tidningsredaktionen. Där finns inga skuggor eller faror, bara den ständiga jakten på sanningen. För att verkligen poängtera att ordet är journalistens främsta vapen är skrivmaskinsljuden hela tiden framträdande.
För att återgå till själva filmen måste det sägas några ord om den fantastiska duon Redford och Hoffman. Man måste ha i åtanke att de båda var enormt stora när det begav sig, Redford i synnerhet, och när stjärnorna av den här kalibern gör filmer om riktiga yrkeskaraktärer är det sällan det känns helt naturligt. Tänk Tom Cruise som journalist. Han hade säkert gjort det med bravur, för det är en utmärkt skådespelare, men som tittare hade man tittat på Cruise, inte karaktären. Den känslan finns inte i All the President’s Men. Det är Bernstein och Woodward vi tittar på. Det är inte svårt att skilja på vem som är vem. Oavsett hur duktiga skådespelare det finns, så är det sällan jag har sett två stycken som blir sina karaktärer på det sättet som Redford och Hoffman blir. De bästa insatserna i bådas karriärer, vågar jag såga utan att ha sett långt ifrån alla höjdare de har varit med i genom åren.
