För mig är det nästan en högtidsstund att få se en ny Tom Cruise-film. Under min uppväxt hade jag flera av hans filmer som favoriter och det har aldrig varit något jag reflekterat över som något märkvärdigt, åtminstone fram till 00-talet och all debatt kring hans privatliv. Vinden har vänt och Cruise är inte längre ett självklart framgångskort, vilket gör att min filmsjäl smärtar. Därför har jag dragit mig för att se Valkyrie. Inte för att jag inte velat se den, utan för att den faktiskt verkat bra och en sådan upplevelse vill jag gärna hålla på. Nu när jag väl har sett den så kan jag skriva under på att den är bra, men kanske inte värd tre års väntetid.
Claus van Stauffenberg var en av många som förstod nazismens sanna ansikte och försökte göra något åt saken. Genom att samla ihop ett gäng likasinnade utfördes ett mordförsök på Hitler som med hjälp av Operation Valkyrie skulle förflytta makten och i sin förlängning innebära slutet för Hitlers vansinne. Av uppenbara skäl kom aldrig planen så långt, men filmen tar sina rättmätiga friheter med verkligheten och gör spänning av det ändå. Jag är inte så värst insatt i verklighetens förlopp och jag bryr mig således inte vad som är sant eller falskt i filmversionen, men vetskapen om den slutgiltiga utgången gör ändå att den ordentliga spänningen aldrig infinner sig.
Cruise med ögonlapp och naziuniform, tillsammans med sin sedvanliga amerikanska dialekt (alla pratar engelska) är lätt att förlöjliga, men sådant ägnar jag mig inte åt. Istället tycker jag han gör en hyfsat sympatisk och trovärdig tolkning av något som lätt hade kunnat spåra ur i hjälteglorifiering. Han porträtterar en man som inte alls ser sig själv som en hjälte, men som ändå tror så starkt på den möjlighet han ser att förbättra världen att han till och med är beredd att offta sin familj för saken. Om det är någon som kan se en kvinna i ögonen och förmedla de känslor han känner så är det Cruise. Det visade han i Eyes Wide Shut och så även här, även om den sidoberättelsen inte tas tillvara på och mest sker i förbifarten.
När det gäller språket så är det givetvis inte ultimat att alla talar engelska, men jag förstår ändå valet och dessutom så störde det inte min upplevelse så värst mycket. Däremot jublar jag åt att både Bill Nighy och Eddie Izzard fått bärande roller som nazister (dock tillhörandes den goda sidan). Vågad casting, som dock fungerar.
Valkyrie ska inte tas som en något annat än ren underhållning, trots att ”based on a true story” proklameras i inledningen. Det är en thriller som vilken som helst, med skillnaden att den utspelar sig i nazityskland. Jag hade en trevlig stund, vilket i sig är imponerande med tanke på det allvarliga temat filmen ändå behandlar.
