Another Woman (1988)

Another Woman ser på ytan ut att vara av samma virke som den misslyckade September. Båda är allvarsamma dramer, inte speciellt framgångsrika och tämligen bortglömda. Ändå är de varandras motsatser. Om September var ett misslyckat försök att vara allvarlig, så är Another Woman Woody Allens hittills bästa försök. Genom att för första gången fokusera på en enda karaktär och bygga upp en bild av hennes liv skapar han en historia som kan vara det starkaste han har gjort.

Tidigare har personer i fokus antingen varit ett par eller en ensemble med många olika karaktärer. I den här finns samtliga karaktärer enbart till för att spegla Marion (Gena Rowland) och hennes liv. En framstående filosof, strax över 50 år gammal, ser ut att ha ett lyckat liv. Hon lever tillsammans med en läkare (Ian Holm) och har ett rikt societetsliv. För att kunna skriva sin nya bok i lugn och ro hyr hon ett kontor i en annan del av stan, belägen bredvid en psykologmottagning. På grund av bristfällig ventilation råkar hon höra vad som sägs i lokalen bredvid. Till en början nonchalerar hon det, men likt James Stewart i Rear Window blir hon mer och mer intresserad av vad hon får höra.

Faktum är att kvinnan som talar ut om sina problem hos psykologen berör Marion så mycket att hon börjar utvärdera sitt eget liv. Kvinnan är betydligt yngre än Marion och dessutom gravid, men Marion känner ändå ett samband med hennes problem. Med en distinkt berättarröst får vi följa med Marion i nutid, dåtid och genom relationer som på olika sätt påverkat hennes liv. I centrum står frågan: Har jag gjort rätt val i livet?

Med hjälp av drömmar och saker som besök hos den äldre fadern får vi reda på att hennes enda bror alltid känt sig missgynnad av fadern, på grund av ständiga jämförelser med den till synes perfekta systern. Marion får för första gången insikt i hur svårt hennes bror måste ha haft det, något han aldrig tidigare reflekterat över. I själva verket är det inte många människor runt omkring henne som hon någonsin brytt sig så mycket om. Samtidigt har hon inte varit egocentrisk heller.

En av hennes största upptäckter är att hon genom hela livet aldrig tillåtit sig själv att känna något. Trots att makar har avlidit, nära vänner försvunnit ur bilden och en barnlöshet hon helt plötsligt börjat omvärdera är det inget som hon tillåtit sig själv att påverkas av. Enda gången passionen kommer upp till ytan är när hon en gång blev förförd av sin blivande makes vän (Gene Hackman). Vännen lyckades mana fram passion, men på grund av Marions rädsla för sina egna känslor förpassade hon möjligheten att låta känslan blomstra.

Med hjälp av alla dessa karaktärer, drömmar och tankar (väl berättade av en ständigt närvarande berättarröst) målar Allen upp ett helt liv. Trots att det är en allvarlig och tung berättelse försöker han inte göra den rolig, men inte heller överdrivet tungsint (som i fallet September). Han regisserar med en lätthet och känslan av att han faktiskt inte bryr sig så mycket om hur resultatet blir, hjälper faktiskt. Han följer sin instinkt och resultatet blir denna gång mästerligt.

Likheterna med Bergmans Smultronstället är tydliga, även om Allen själv hävdar att det mest är en slump; att låta en huvudkaraktär besöka sitt gamla liv och samtidigt få en ny uppfattning om vad som egentligen hände, är alltså inte ett nytt grepp. Att han dessutom använder Bergmans favoritfotograf Sven Nykvist gör inte likheterna mindre slumpartade. Nykvist hjälper dock till att skapa ett mjukt foto och använder liknande kameravinklar som han gjorde med Bergman. Efter att ha sett tjugotalet Allen-filmer under det senaste året gör faktiskt sånt skillnad. Det känns som något nytt. Dessutom används närbilder, något jag inte kan minnas att jag har sett i någon av de övriga 80-talsfilmerna.

Slutligen, Another Woman är ett mästerverk. Den må se obetydlig ut på ytan, den må verka som ett standardverk, men så är inte fallet. Allen har aldrig tidigare eller senare gjort något så här personligt i bemärkelsen att det berör på riktigt. Borta är tramset, stereotyper och känslan av repetition. Another Woman är nämligen en unik och alldeles enastående liten film.

Beyg: 5/5

För att nå samtliga mina Woody-texter, klicka här.

Night on Earth (1991)

Night on Earth var från början tänkt att heta lanewyorkparisromehelsinki (enbart gemener) vilket kompletterar den slutgiltiga titeln alldeles utmärkt. Det är nämligen en natt på jorden med fem olika historier om fem olika taxichaufförer i fem olika städer; Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsingfors. Den utspelar sig i nämnd ordning och det är helt okej att peka ut Helsingfors som den fule ankungen i sällskapet.

I Los Angeles försöker en fashionabel rollsättare få en ung och tillsynes ambitionslös tjej att upptäcka att hon kan ha en skådespelarkarriär framför sig. I New York möter Yo-Yo den östtyske taxichaffisen Helmut och båda två tycker den andres namn är det roligaste de någonsin har hört. I Paris plockar en svart ivorian upp en skum, blind tjej som han fascineras över. I Rom erkänner en taxichaffis sina sexuella synder för en präst och i Helsingfors är det kallt som satan, medan en taxichaffis berättar om sitt tragiska liv.

På samma sätt som Jarmusch lyckas förmedla känslan av hur det är att vandra runt i Memphis i Mystery Train, på samma sätt lyckas han förmedla känslorna av dessa vitt skilda storstäder. Han visar inte vykortsbilder från frihetsgudinnan i New York, utan lägger fokus på den “riktiga” delen av staden, genom att åka från Manhattan till Brooklyn. Det tar bara några klipp för varje sekvens innan jag direkt känner av städernas atmosfärer. I Helsingfors, som får vara den stad jag förlikar mig mest med är det kallt, snöblaskigt och öde. Taxichauffören är så trött att han kör i cirklar på stadens torg i sin Volvo 144. En scen som tagen ur vilken svensk stad som helst.

Kortfilmer brukar i vanliga fall ha en twist som svarar på alla frågor, men dessa episoder fungerar tvärtom. Precis när man vill ha svar på alla frågor bryter Jarmusch och går vidare till nästa stad. Egentligen vill jag bara stanna kvar i Los Angeles och få fortsätta följa Winona Ryders (vad har hänt med hennes karriär egentligen?) karaktärs öde eller se om Helmut klarar sig på egen hand i Brooklyn. För att inte tala om den blinda kvinnan. Hon svarar på frågor om sitt blinda liv med kryptiska frågor där hon hävdar att hon kan göra allt som vanliga människor kan. Taxichauffören kontrar snabbt med att hon inte kan köra bil, varpå hon replikerar “can you?”.

Vad som framförallt slog mig var att jag kände en viss tvekan inför varje ny episod då jag var övertygad om att nästa del knappast skulle kunna överträffa den föregående, men nästan varje gång blev jag överbevisad. Det enda undantaget är Rom-delen, som visserligen är en fartfylld one man show av Roberto Benigni, men som snabbt känns tom och rätt meningslös i jämförelse med de övriga delarna. Därför är det en fröjd att den följs av den avslutande Helsingsfors-delen, som verkligen fångar det nordiska svårmodet. Ett så sorgligt avslut på en så fin resa av roliga, knasiga och tänkvärda historier.

Night on Earth visar upp människan när hon är som mest ärlig och öppensinnig – sent på natten i en taxi. Det bjuds inte på några lärdomar eller budskap, men väl på intressanta och gripande inblickar i vitt skillda människors liv. Något som började som vanliga taxiresor blir något som förändrar de flesta inblandades liv för alltid.

Betyg: 5/5

Paris, je t’aime (2006)

Paris, je t’aime är en episodfilm med 18 kortfilmer som alla behandlar det gemensamma temat kärlek. Varje kortfilm utspelar sig någonstans i Paris och mellan filmerna visas vackra bilder på den mytomspunna staden. Visst låter det smörigt? Som en enda lång rerklamfilm för resebyråer? Eller går det att göra film om kärlek utan att trampa i smörpaketet?

Det går alldeles utmärkt och det bevisar Paris, je t’aime. Genom att varje kortfilm har en ny regissör tar filmen ett nytt kliv var tionde minut. Som alltid med den här typen av film finns det vissa delar som är starkare, medan andra är svagare. Det är oundvikligt, speciellt med så här många separata historier. Med hjälp av duktiga hantverkare på alla plan hålls det ändå en förvånansvärt jämn nivå.

Guldkornen bland kortfilmerna är definitivt Isabel Coixets om en man som tvingas hitta den äkta kärleken, Olivier Assayas om en man som finner kärleken i ett p-hus och Wes Cravens om en man som behöver ett Oscar Wilde-spöke för att komma till självinsikt. Nästan lika bra är bröderna Coen med Steve Buscemi som olycklig turist, Alexander Paynes lycksökande turist och Gus Van Sants möte mellan två människor utan gemensamma språkkunskaper.Det är ett urval och jag är ganska säker på att varje gång jag blir tillfrågad kommer jag nämna olika exempel, för så många bra ögonblick har den.

Det jag däremot är säker på är att Vincenzo Natalis berättelse om en vampyrförälskelse med Elijah Wood i tydlig Sin City-anda alltid kommer vara den sämsta. Lite hårt uttryckt måhända, men den känns mest bara meningslös och fyller inte alls samma funktion som de andra filmerna.

Genom att bara fokusera på kärlek och inte så mycket på Paris slår budskapet om stadens skönhet igenom med full kraft. Ett föregångsexempel på hur en episodfilm ska göras och det är imponerande hur man fått ihop en så sammanhållen film med så många hjärnor inblandade. Se den!

Betyg: 4/5