Superman II har en speciell bakgrund och därför kommer denna recension se lite annorlunda ut. Den är uppdelad i tre delar; del nr 1 handlar om hur det gick till under inspelningen och framförallt varför de bytte regissör, del 2 och 3 kommer vara recensioner på de två olika versionerna. Allt kommer klarna allt eftersom, det garanterar jag.
Del 1 – Bråk, framgång och regissörsbyte
Från början spelades både Superman I och II in samtidigt. Man räknade med att den första filmen skulle bli framgångsrik, så därför syntes det inte mer än klokt att rida på den stormen och vara klar med uppföljaren innan det största intresset lagt sig. Regissören Richard Donner tog Superman på största allvar och hade stora visioner för vad han ville och tyvärr kunde inte riktigt det tidsschema och den budget som var tillgänglig matcha hans visioner.
Producenterna blev otåliga och skyllde på Donner då budgeten överstegs, medan han själv ansåg att han fått för lite pengar. Till slut bestämde producenterna att avbryta inspelningen av Superman II och helt koncentrera sig på att göra klart första filmen. Den blev som bekant en stor succé, mycket tack vare just Donner’s stora visioner och målmedvetna arbete.
Producenterna hade dock inte släppt meningsskiljaktigheterna med Donner, så när det var dags för tvåan skrev de om manuset och anlitade en annan Richard, nämligen engelsmannen Richard Lester.
Dock tog man tillvara på det material som redan fanns inspelat, och mycket av det som är med i Richard Lester’s Superman II är sådant som i själva verket filmats av Donner. Dock skiljer sig de två männens visioner såpass mycket att det alltid funnits ett stort intresse av att få se Donners version. Efter en stor namninsamling på internet blev det verklighet och en Richard Donner cut av Superman II finns nu på dvd. Och det är just dessa två filmer jag ska recensera.
Del 2 – Superman II (Richard Lester’s version)
Efter att ha räddat världen i första filmen lever nu Superman som den hjälte han är. När han inte behöver rädda folk lever han under sitt alter ego Clark Kent, som fortsätter sina tafatta försök att charmera kollegan och vännen Lois Lane. Hon har dock bara ögon för Superman och försöker lika hopplöst som Clark att bli uppmärksammad av sin hjärtevän.
Efter att ha hamnat i ett bombdrama på Eiffeltornet behöver Lois återigen Supermans hjälp. Han kommer självklart i rättan tid och skickar ut bomben i rymden. Allt gott så långt, men tyvärr råkar bomben frigöra tre brottslingar från vår hjältes hemplanet Krypton. De är inspärrade av Supermans far och tar sikte mot jorden för att hämnas på mannen av stål. Problemet är att liksom Superman får detta sällskap speciella krafter när de befinner sig på jorden. Exakt likadana krafter som Superman själv. Så nu tvingas han brottas mot sin egen styrka tre gånger om.
Richard Lester är inte lika allvarlig i sin framhållning av Supermans öde som Donner är, men han låter Christopher Reeve spela sin karaktär med inlevelse och där finns det stora djupet. Där han i den första filmen fick uppleva separationer från både sina föräldrar och den man som uppfostrat honom, tvingas han nu uppleva kärlekens baksidor. Han tvingas ställa sig inför valet att leva tillsammans med sin älskade Lois Lane, eller föralltid hjälpa en värld som synes ohjälpelig. Vad han än gör kommer världen fortfarande vara fylld av ondska.
Det djupet misstänker jag att Donner ligger bakom, för Lester själv fokuserar mest på det komiska. Han vill ha humor och har i nästan alla sina scener petat in små roliga detaljer. Det märks speciellt i en scen där våra tre brottslingar attackerar Metropolis genom att blåsa enormt kraftiga vindar mot invånarna. Då får vi se en mans tupé flyga av, glass som flyger av struten och hamnar i ansiktet på någon samt en man i en telefonkiosk som välter. För att nämna några exempel.
Och det är ganska roligt faktiskt. Tillsammans med den tunga och allvarliga storyn blir det aldrig tråkigt, eller för den delen överdrivet. Jag tycker om att Superman äntligen får vara underdog, nu när han ställs mot något han uppenbart är underlägsen mot. I ettan var det ganska självklart att han skulle vinna över den ganska banala Lex Luthor, men här får han verkligen kämpa.
Lex Luthor är dock med i den här också. Även denna gång gestaltad av Gene Hackman. Han allierar sig med de tre brottslingarna, men har egentligen ingen större roll i det hela. Dock är Hackman bra och anmärkningsvärt är att alla hans scener är filmade av Donner.
Trots alla bråk blir det ändå en bra film i slutändan. Även om jag personligen tycker att det är synd att Richard Donner inte fick slutföra sitt arbete, för han har mer talang och är bättre lämpad för det här jobbet än vad Lester är. Den senare gör dock inte bort sig, utan lyckas få ihop alla trådar på ett underhållande sätt, men fortfarande med ett visst djup. Jag tycker dessutom att alla komiska detaljer är väldigt roliga, så för min del gjorde det inget. En solid superhjältefilm ännu en gång.
Betyg: 4/5
Del 3 – Richard Donner’s Superman II
Handlingen är i mångt och mycket detsamma som i Lester’s version, men hela Paris-delen är bortklippt. Istället börjar det med en resumé av den första filmen, som visar att den atombomb Superman siktar upp i rymden är den som släpper de tre brottslingarna fria. Utöver det är det mesta sig likt, men med den stora skillnaden att fokus ligger på berättelsen och Supermans svåra val mellan kärlek eller att skydda människan.
Jag har framställt Lester’s version som en humorhistoria, men det innebär inte att Donner missat all komik. Liksom i den första filmen är det fullt av humoristiska inslag, men det tar aldrig överhanden. Det är hela tiden Superman som berättelse som är det viktiga. Att berättelsen går i första hand tjänar alla på, för allt får en mycket större logik. Man förstår varför saker och ting händer och man förstår de val och beslut Superman tvingas ta.
I Lester’s version ville de inte betala för Marlon Brando’s tjänster, eftersom han inte direkt är den billigaste gubben i drift. I den här versionen är han dock med, även denna gång som Jor-El, som flera gånger blir uppsökt av sin son Superman.
Richard Donner’s version är den bästa av Superman II, även om den inte är tekniskt perfekt. Dock var det inget direkt jag störde mig på när jag såg den, och jag tror inte någon annan gör det heller. Om Donner hade fått fortsätta med sin vision är jag övertygad om att han hade överträffat den första filmen och gjort en riktig klassiker. Så bra var förutsättningarna. Då hade förmodligen Superman-serien inte gått mot den död den senare gjorde, med en komedifilm som trea och ett riktigt bottennapp som fyra.
Betyg: 4/5
Sammanfattning:
Jag tycker alltså att Donner’s är bättre, men ger ändå Lester’s samma betyg. Här kommer förklaringen: Så överdrivet jättemycket bättre är inte Donner’s, men jag tycker gott man kan se båda två och välja sin egna favorit. Jag är hur som helst säker på att man uppskattar båda versionerna, mer eller mindre.
Med The Royal Tenenbaums tog Wes Anderson steget fullt ut och lät ingenting komma i vägen för hans stilestetik och underfundiga humor. Med en enorm ensemblebesättning av skådespelare har han skapat en film som helt förlitar sig på att man tycker om hans stil, för annars garanterar jag att man hinner gäspa både två och tre gånger innan filmen är över.
