The Concorde: Airport ’79 (1979)

I den fjärde Airport-filmen har det verkligen ballat ur. Man försöker nämligen slå på stort genom att låta handlingen utspela sig ombord på det smått klassiska flygplanet Concorde.

Som alltid i katastroffilm blir det lite prolog med karaktärsintroduktioner och annat tjafs. Den här gången handlar det om en kvinnlig tv-reporter som får nys på att hennes boyfriend, tillika förmögen affärsman, har varit inblandad i illegal vapenhandel. Med sig på Concordeplanet på väg till Moskva, med mellanlandning i Paris, har hon dokument som bevisar affärsmannens skuld. Med detta mot sig gör han precis det var man skulle göra — han försöker skjuta ner Concorden med missiler!

Det tar oss till min favoritdel: George Kennedy! Han spelar samma karaktär som i de tre första filmerna, men har ändå lyckats med en mäktig karriär. I första filmen är han mekaniker, i andra någon sorts flygplatsledare, i tredje vanlig affärsman och nu i nummer fyra är han inget mindre än en – pilot! Hur det nu gick till..

Ratta flygplan kan han göra däremot. När planet blir attackerad av missiler tar han tag i spakarna och gör helt otroliga manövrar. Han gör loopar, rollar och lyckas dessutom utmanövrera ett gäng stridsflygplan. Det är inte dåligt! Det är mest imponerande när han börjar trixa i mach 1 eller högre. Då tycker i alla fall jag som läst gymnasiefysik att krafterna på planet borde bli övermäktiga, men icke!

Resten av filmen är mest en katt-och-råtta-lek med rätt krystade skämt och obegriplig handling. Men vad gör det när det faktiskt är ordentligt underhållande? Absolut sämst i serien, men de andra är riktigt vassa. Ettan är en klassisker fylld av stjärnor, tvåan är Charlton Heston-show och trean är den enda som faktiskt är spännande.

Betyg: 3- (med ordentlig sorgkant!)

Innan vi avslutar finns det två viktiga trivialiteter. Den första är att manusförfattaren heter Eric Roth och är samma man som skrivit manus till filmer som Forrest Gump, The Curious Case of Benjamin Button, The Inside och Munich. Den andra trivialiteten är av det tråkigare slaget. Planet som visas i filmen är samma Concorde som kraschade i ett hotell år 2000 och tog livet av 113 människor. Kraschen ledde så småningom till Concordes nedläggning.

Airport ’77 (1977)

Airport ’77 (titlarna är fantastiskt enkla) bygger på samma koncept som nummer ett i serien etablerade. En stor besättning karismatiska karaktärer spelade av rätt kända människor hamnar på ett flygplan som på något sätt hamnar i ett katastrofscenario. Denna gång kretsar handlingen kring ett lyxplan ägt av en supermiljonär spelad av den mäktiga James Stewart (om än i ganska gammal version). På planet har han med sig en stor del av sin dyrbara konstsamling samt ett knippe utvalda gäster som är bjudna till invigningen av hans nya konstmuseum. Just konstsamlingen vill ett gäng skurkar lägga vantarna på, så de infiltrerar besättningen och söver passagerarna med gas. Efter ett litet missöde kraschar de mitt i bermudatriangeln – därav den svenska titeln Haveriplats: Bermudatriangeln.

I verkligheten hade planet förmodligen slagits sönder vid nedslaget på vattenytan, men inte det här planet. Det lägger sig fint, prydligt och nästan helt intakt på havsbotten. Allt är dock inte frid och fröjd. Medan vattennivån inuti planet stiger blir situationen alltmer kritisk.

Minst lika viktigt som katastrofmomentet är stjärnstatusen på skådespelarna. Stewart tillhör kanske den mest kända, men han har ganska lite air time och är dessutom inte ombord på planet. Han är förpassad till fastlandet, där han görs sällskap av George Kennedy som ju är den enda att vara med i alla Airportfilmerna. Här fyller han dock inte mycket funktion. Han är mest bara med. På planet hittar vi Jack Lemmon som hjältemodig och klok pilot, Christopher Lee som ena delen i ett grälande par och M Emmet Walsh som läkare. Den här gången finns det ingen sjungande nunna, men likväl en blind pianist som passande nog mosas av sitt eget piano.

Airport ’77 håller fanan uppe och om jag ska vara ärlig är den nog lite bättre än den vrålcoola tvåan. Slutet är riktigt mäktigt i sin entusiasm att visa flottans och kustbevakningens starka resurser. Än så länge är dock originalfilmen den bästa och det är väl föga troligt att Airport ’79… The Concorde (ännu en fantastisk titel!) slår den på fingrarna.

Betyg: 3/5

The Eiger Sanction (1975)

Clint Eastwood har haft många olika perioder i sin karriär. Oftast har han gått från klarhet till klarhet och numera är han ju en högt ansedd regissör. Så var det inte riktigt på 70-talet. Då var han mitt uppe i skapandet av Dirty Harry-filmer, men han hann så klart med mer än så. Till exempel en hel del regissörsjobb. The Eiger Sanction, eller Licens att döda som den svenska titeln lyder, är en sådan.

Eastwood spelar Hemlock, en yrkesmördare som dragit sig tillbaka. Han blir lockad att återvända till mordbanan när han får chans att hämnas på en gammal fiende. Uppdraget innebär dock att han måste bestiga berget Eiger, något han misslyckats med två gånger tidigare. För att träna upp sig åker han till kompisen Ben (en George Kennedy i toppform).

Med ett lugnt tempo etableras handlingen, som trots det är ganska obegriplig. Det gör inte så mycket eftersom Clintan och Kennedys grabbiga kamratskap skapar en väldigt skön stämning. Deras och hela filmens kvinnosyn är från en annan värld och tycka vad man vill om det, men det roar mig.

Många vackra klättrarscener som tillsammans med musik av självaste John Williams gör The Eiger Sanction till en trevlig upplevelse. Inte en av Clintans bästa, men absolut inte dålig.

Betyg: 3/5

The Dirty Dozen (1967)

The Dirty Dozen utspelar sig under andra världskriget och handlar om ett dussin straffångar som, ledda av den stenhårda majoren Reisman (Lee Marvin), får en ny chans till frihet. Det enda de måste göra är att ta sig in i naziockuperade Frankrike och ta död på ett gäng tyska officerare. Bland dussinet hittar vi bland andra Charles Bronson, Telly Savalas och Donald Sutherland. Med andra ord är det ett stjärnspäckat dussin.

Den som får mest speltid är utan konkurrens Lee Marvin, och med all rätt. Gubben (även om han bara var runt 40 vid inspelningen) känns visserligen lite åldrad, men är ändå en behållning att se på.

Även om den kanske är lite för lång och mestadels består av träning inför uppdraget bjuds det ändå på många höjdpunkter i ett hyfsat tempo. Speciellt den stora övningen gillade jag.

Måste även säga att min favorit George Kennedy har en liten och rätt meningslös roll, men som alltid med George bjuder han på humor.

Jag gillar The Dirty Dozen, men kan glatt erkänna att det finns bättre filmer med liknande upplägg. Kelly’s Heroes är en och där är ju både Savalas och Sutherland bättre än i dussinet, som i sin tur ändå förtjänar att ses.

Betyg: 3/5

Earthquake (1974)

1970 fick katastroffilmsgenren en helt ny innebörd då Airport nådde biograferna. Istället för att fokusera på katastrofmomentet las istället mer fokus på karaktärerna, som så småningom hamnar i en och samma katastrof. I nyss nämnda film får vi följa en rad olika människor som hamnar på ett och samma flygplan, som oturligt nog har en bombförsedd passagerare ombord. Men för att nå dit måste vi gå direkt till filmens slutakt, de merparten av filmens speltid gick åt till att presentera karaktärer.

Airport banade väg för tre uppföljare och många andra katastroffilmer i samma anda. En av de mest påkostade är definitivt Earthquake, skriven av den respektingivande Mario Puzo och någon annan snubbe vid namn George Fox. Som alltid med Puzo, som ju ligger bakom manusen till Gudfadern- och de två första Superman-filmerna, är det storslaget så det förslår. Mer om det senare.

Det är som sagt karaktärerna som fokus ligger på. Som vanligt är det en mängd olika, men framför allt märks Charlton Heston som en frustrerad och vänsterprasslande byggnadskonstruktör. Han har ett allt annat än lyckligt förhållande med Ava Gardners karaktär, som dessutom är dotter till Hestons chef. Som gjort för intriger. I en annan del av stan befinner sig Airport-favoriten George Kennedy, som denna gång spelar en polis som är frustrerad över att inte få göra det han tycker är bäst för att upprätthålla lag och ordning.

Sen kommer själva katastrofmomentet, även om karaktärerna tidigt får sig en vink om vad som väntas. Ett gäng jordbävningar av varierande styrka drabbar Los Angeles och ingen går säker. Byggnader kollapsar, den stora Hollywood-dammen börjar spricka… Det finns ingen ände på all bedrövelse.

Karaktärerna är inte riktigt lika genomarbetade som i till exempel Airport, men ändå så pass intressanta att det aldrig blir tråkigt. För det går inte undan. Tempot är verkligen typiskt 70-tal, där egentligen ingen har bråttom någonstans. Men det fungerar. Det märks att det är många bra skådespelare och det hjälper verkligen till. Speciellt Heston känns perfekt som alfahane.

Och katastrofmomentet då? Jo, då går det undan. Aldrig har jag i någon annan film sett så många byggnader förstöras samtidigt som i Earthquake. Ett fruktansvärt inferno rent utsagt. Och för att ändå vara på 70-talet är allt förvånansvärt väl utfört. Allt ser trovärdigt ut och till och med snyggt. Saknar inte datorgenererade effekter någonstans egentligen. Dock är det klart att man inte kan lyckas med allt. Jag var inte så uppmärksam, men lyckades ändå hitta en och annan död kille som ändå rörde på huvudet titt som tätt. För att inte tala om blodsplattret i en viss hiss. Men i sådana här fall är jag mycket förlåtande och kan därför inte säga att det stör mig så värst mycket. Som kompensation får subwoofern jobba som aldrig förr och var och en med kraftig ljudanläggning lär få uppleva sin egna jordbävning.

Earthquake är en utmärkt katastroffilm, som har allt man egentligen kan begära. Det finns vissa brister, men det tar den oerhört sköna 70-talsstämningen fokus från rätt fort. Jag har mycket svårt att tänka mig att något liknande hade kunnat göras idag och där ligger styrkan hos Earthquake. Den är originell och liknar garanterat inget annat man sett förut.

Betyg: 4/5

Airport 1975 (1974)

Ett jumbojetplan på väg till Los Angeles kolliderar med ett litet sportflygplan. Jumbojeten blir utan piloter och blir dessutom ett stort hål i cockpit rikare. En flygvärdinna (Karen Black) får sätta sig bakom spakarna och med radiohjälp börjar kampen för att få ner flygplanet på marken. På marken finns Joe Patroni (George Kennedy), som är den enda med från första filmen, och Alan Murdock (Charlton Heston). Oturligt nog har båda dessa herrar sina käraste ombord, där vår flygvärdinnan bakom spakarna har ihop det med Murdock.

För en gång skull är den svenska titeln, Katastroflarm, vettigare än originaltiteln, för så mycket flygplats blir det inte. Då första filmen nästan uteslutande handlade om en flygplats och några väl utvalda karaktär, fokuserar Airport 1975 enbart på det snaskiga och spännande katastrofmomentet. Det förekommer ordentligt med karaktärer, men det är egentligen skitsamma vilka de är. De är inte med i filmen för att vara intressanta, utan deras funktion är bara att hamna i en katastrof.

Ombord på planet finner vi Linda Blair som en liten flicka med en livshotande njursjukdom. Utan egentlig anledning får en nunna, som lämpligt nog har en gitarr med sig ombord, tillåtelse att riva av en egenkomponerad sång till den unga flickans ära. Denna scen parodieras på ett lysande sätt i Airplane! och därför är det smått omöjligt att ta förlagan på allvar. Roligt dock att se var idén kom ifrån till parodin.

Lite andra småroliga roller är Gloria Swanson som sig själv och en annan kille som bara är ombord på planet för att se ombordfilmen, där han själv medverkar som statist.  Charlton Heston spelar hjälte och han är precis så tuff man vill att han ska vara. Speciellt med sitt signum att hojta fram repliker när det är som mest spännande och plocka ner ögonbrynen väldigt nära ögonen.

Det finns många frågetecken, men det är i all ärlighets namn inte så viktigt. Det är ingen idé att jämföra med ettan, som jag tycker är i en klass för sig. Airport ’75 bjuder på action, spänning och en del oförglömliga scener. Framför allt glömmer man inte försöket att få ombord en ny pilot på skadade planet genom att hoppa från en annan helikopter uppe i luften. Även om tempot kan bli lite väl lågt ibland, speciellt när nunnan ska sjunga, är det stor underhållning.

Betyg: 3/5

Länkar till de övriga katastroferna:

• Airport
• Airport ’77
• The Concorde – Airport ’79

Airport (1970)

Come fly with me!

Airport skapade i princip en egen genre med sitt relativt enkla koncept, som gick ut på att sätta människor i en katastrof och tvinga dem till att lösa sina privata problem till en följd av den extrema situationen. Den katastroffilmsvåg som efterföljde tenderade dock att fokusera mer på själva katastrofen, men konceptet var fortfarande detsamma.

För oss, de yngre generationerna, som inte upplevde den här som en naturlig del av vår uppväxt, har Airport och dess uppföljare mest varit de filmer Airplane! parodierat. Det har nog gjort att Airport fått något av en clownstämpel och blivit dömd på förhand som något löjligt och tråkigt. Det är synd. Det är en fenomenal film och det är tio Oscarsnomineringar ett gyllene bevis på. Även om den bara lyckades kamma hem en, bästa kvinnliga biroll, förtjänade den varenda en av nomineringarna.

Burt Lancaster spelar huvudrollen som flygplatschef som älskar sitt jobb och är hellre där än hemma hos sin griniga fru. Att han har en snygg assistent spelar också stor roll. Ett snöoväder slår till mot flygplatsen och ett plan kör fast i snön och blockerar en landningsbana. Lancaster ringer in den lokala legenden Joe Patroni, spelad av George Kennedy, som får i uppdrag att få bort planet. Dean Martin spelar pilot och hans plan lyfter i samma veva. Ombord på planet har han sin älskarinna och tillika flygvärdinna, en listig fripassagerare, några nunnor och en präst. För att nämna några. Ja, just det. Det sitter en kille med en bomb på planet också..

Hade Airport gjorts i dag hade den knappast kallats för katastroffilm. Filmen är 137 minuter lång och det tar nästan 100 minuter innan själva katastrofmomentet träder in. Dessförinnan handlar det mest om hur det är att sköta en flygplats och hur huvudpersonerna sköter sitt liv. Situationen känns trovärdig, trots tidens tand, och karaktärerna känns både professionella och sympatiska. För alla är sympatiska. Man tycker inte illa om någon, och det är rätt unikt. Inte ens bombmannen skildras som en skurk, utan känns rätt mänsklig. Med andra ord en ytterst trevlig och relativt spännande film, väl värd sin kultstatus.

Betyg: Fyra nöjda pladd!

Länkar till uppföljarna:

• Airport 1975
• Airport ’77
• The Concorde – Airport ’79