Jag brukar säga att man inte har sett en film ordentligt förrän man sett den två gånger. Det är även ett utmärkt sätt att sortera ut bra från dålig. Håller den för en andra tittning, då är den bra. En film jag sett flertalet gånger är Halloween och trots mina talesätt ovan har jag ändå inte blivit hänförd. Kanske har det att göra med att jag inte är direkt förtjust i skräck, för i mina ögon var Halloween både trist och förutsägbar.
Det var fram till förra helgen. Då stod jag nämligen och stirrade in i dvd-hyllan, som så många gånger förr, och letade efter något att förgylla kvällen med. Jag såg Escape from New York för ett tag sen och kanske var det därför det blev Halloween. Jag var nämligen sugen på bra filmmusik och Carpenters är något utöver det vanliga.
Så det blev alltså Halloween och lita på att jag blev förvånad. Det är ju ett mästerverk! Hela första timmen, uppbyggnaden, är helt fantastiskt filmad. Ett utmärkt exempel på hur mycket filmmusik faktiskt betyder. Det tillsammans med ett kameraarbete som likaväl kunde varit tagit från Psycho eller någon annan av Hitchcocks bättre alster. Att referera till Hitchcock när man pratar skräckfilm är lite klyschigt, men i detta fallet är liknelsen helt berättigad.
Jamie Lee Curtis är jag väl egentligen inget större fan av, men det är mest för att många av hennes senare alster har varit rätt trista. Halloween var hennes debut i spelfilmsammanhang och hon är varken bra eller dålig. Hon fyller sin funktion, helt enkelt. Skådespelarinsatser är ju i ärlighetens namn inte speciellt viktigt i den här genren.
Slutkampen är inte helt i samma klass som uppbyggnaden, men knyter ihop påsen mer än väl. Jag tycker fortfarande att The Thing är Carpenters bästa, men Halloween är strax därefter.
Betyg: Fyra mycket starka pladd
Lyssna på musiken:
Fantastiskt!
