Tänk att det redan var tio år sedan den första delen i Harry Potter-serien hade premiär som film. Jag var elva år när det begav sig och såg den på bio, väldigt peppad eftersom jag gillade boken. Filmen levde verkligen upp till mina förväntningar och det obehagliga slutet gjorde att jag var mer än nöjd efteråt. Mycket har hänt sen dess, men under dessa tio år har jag sett om den ett par-tre gånger och varje gång har jag fått bekräftat att jag var rätt ute redan från början, även om min entusiasm lagt sig med åren.
Nu är det istället en nostalgikänsla som dykt upp. När de ska ta sig in i till perrong 9¾ känns det nästan som en klassisk scen för mig eftersom jag både har upplevt den i bokform och sett den på film långt innan jag egentligen började bry mig om film på riktigt. Därför är det lite lustigt att återvända nu, tio år senare. Speciellt eftersom serien fortfarande lever.
På samma sätt som det har hänt mycket med mig under dessa tio år, på samma sätt har ju alla karaktärer vuxit upp –precis som jag. Det faktumet gör att karaktärerna känns lite mänskligare, lite lättare att ta till sig och det som gör Harry Potter-serien så intressant. Historierna må vara banala i sin enkelhet, men både filmerna och böckerna är ambitiösa och seriösa med sin avsikt att underhålla. Trots att den totala speltiden för hela serien är enormt tilltagen blir det ändå aldrig tråkigt, trots att filmerna i mångt och mycket delar upplägg.
Nedan har jag valt att inte fokusera så mycket på att beskriva handlingen. Dessutom tar jag för givet att viss förkunskap finns, speciellt om de grundläggande relationerna mellan karaktärerna.
Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (2001)
Den första delen etablerar historien och den magiska världen för oss. I det avseendet är den oerhört viktig och jag tycker den klarar det relativt bra. Det är lätt att ifrågasätta logiken i magins värld, men om man bara accepterar de spelregler som filmerna presenterar tycker jag ändå det blir en viss spänning.
Det är en bra, om än lite trevande start på en berättelse med enormt innehåll. Urvalet är klokt och istället för att krångla till det i onödan fokuseras det mest på just den här filmens problem, en viss sten som inte får komma i orätta händer. Just därför är det handlingsmässigt en av de svagare i serien, men samtidigt är upplägget väldigt enkelt att följa och istället för att lämna massa frågor får vi en hyfsad inblick i magins mystiska värld. Dessutom räddas mycket av det obehagliga (för att vara en ungdomsfilm) slutet.
Betyg: 3/5
Harry Potter and the Chamber of Secrets (2002)
Samma regissör (Chris Columbus) och mer eller mindre samma upplägg som i ettan, men utan introduktionsmomentet. Även här fokuseras det mest på just den här filmens problem, som i detta fallet är en hemligheternas kammare som innehåller något som dödar icke-renblodiga trollkarlar. Detta tolererar så klart inte Harry som självmant tar på sig uppgiften att rädda trollkarlsvärlden ännu en gång.
Framförallt funderar jag på varför just Harry måste utsätta sig för sådana risker. Hogwarts kryllar av talangfulla trollkarlar, till exempel den supervise rektor Dumbledore, men ändå verkar alla stå handfallna. Hur som helst bjuder själva upplägget på en del spänning, men när allt väl är fixat och klart tar filmen aldrig slut. Alldeles för utdraget i en film som inte bara är den svagaste, det är även den barnsligaste.
Nu verkar jag så klart väldigt kritisk, men den har ändå sina poänger. Den bjuder på tillräckligt med underhållning för att förtjäna sin existens, men jämfört med resterande filmer håller den inte riktigt lika hög nivå.
Betyg: 3-/5
Harry Potter and the Prizoner of Azkaban (2004)
Någon med ansvar förstod att serien var på väg åt fel håll och gav istället regiansvaret till Alfonso Cuarón (numera mest känd för Children of Men) och vilken skillnad det blev. Borta är all barnslighet och in träder ett allvar och ett mörker som inte alls går att finna på samma sätt i de två första filmerna, samtidigt som humorn hela tiden är närvarande.
Ändå är det inte så mycket som skiljer i upplägg från tidigare. Skolåret inleds även denna gång hemma hos den elaka fosterfamiljen, för att sedan förflytta sig till Hogwarts. Väl där presenterar sig ett problem som Harry, Ron och Hermione tvingas lösa på ett hutlöst spännande sätt. Eftersom det sitter en regissör med en ordentlig vision för hur han vill ha sin trollkarlssvärld blir det aldrig några onödiga utsvängningar, vilket i sin tur gör att historien blir enkel att följa. Så enkel den kan bli, eftersom den involverar tidsresor och alla logikproblem det medför. Trots det komplexa inslaget förlorar jag mig ändå aldrig, vilket är ett utmärkt bevis på att det är en lyckad film.
Betyg: 4/5
Harry Potter and the Goblet of Fire (2005)
Cuarón fick bara äran att göra en film. I den fjärde delen är det nämligen den meriterade Mike Newell, regissör till bland annat Four Weddings and a Funeral och Donnie Brasco, som står bakom kameran. Kanske inte på förhand idealisk för Harry Potters värld, men han förvaltar arvet väl. Mörkret finns kvar, i synnerhet eftersom självaste lord Voldemort gör entré för första gången i serien (i alla fall i egen hög person).
Speciellt för den här filmen är att humor och mörker får ungefär lika stor plats. Både beståndsdelarna har funnits i mer eller mindre doser även tidigare, men aldrig i en sådan jämn balans som här. Lyckligtvis fungerar det, vilket resulterar i en engagerande och spännande utveckling.
Det här är dessutom den första filmen som lyckas kombinera ett självständigt problem, denna gång i form av en livsfarlig trekampsturnering, med trådar till kommande filmer. För första gången i serien känner jag att jag omedelbart vill se nästa film, mycket tack vare det spännande slutet, men även för att känslan av att något stort är på gång är väldigt påtaglig.
Betyg: 4/5
Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)
I och med Voldemorts återkomst till magivärlden når så klart mörkernivån en ny toppnotering. Dessutom börjar Harry tvivla på sin egen godhet, vilket för första gången ger karaktären ett ordentligt djup. Innan har han bara varit den föräldralöse slagskämpen med ett gott hjärta. Nu är han inte bara ensam, han är farligt nära att förlora tron på sig själv. Att allmänheten dessutom vägrar inse att den onde Voldemort är tillbaks på riktigt tvingas underlättar inte Harrys identitetskris.
Trots mörkret är det ändå betryggande att återvända till Hogwarts ännu en gång. Trots att det är femte besöket känns det ändå lika spännande att få se vad den nya läraren i försvar mot svartkonst ska ställa till med. Det är just den positionen som har varit en problem i samtliga tidigare filmer och så även denna gång.
Till skillnad från tidigare filmer finns det dock inget ordentligt problem presenterat, vilket gör att den stora spänningen som infann sig i slutet av förra filmen kommer av sig här. I slutändan känns det mest som en mellanfilm vars främsta uppgift är att förklara och introducera element som kommer behövas i den fortsatta vägen mot slutet.
Betyg: 3/5
Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)
Nu börjar det tajta till sig ordentligt. Maktkampen mellan det goda (med Dumbledore och Potter i främsta led) och onda (Voldemort med ett ständigt växande entourage) är total. Som om det inte vore nog med det mörkret är nästan allt solljus som uppslukat. Det kanske bara var jag, men antalet färger som går i ljus kulör var väldigt sällsynta.
Att slutet är nära undgår ingen och därför blir jag lite irriterad när handlingen får stoppas för till synes meningslösa kärleksintriger. Visst hör det tonåren till, men det får alldeles för stort fokus. Tur då att filmen är så lång, för när det blir åka av blir det i högsta hastighet.
Denna gång är det Potters ärkefiende Draco Malfoy som tvingas välja mellan att gå den goda eller onda vägen, inte helt olikt Potters dilemma i föregående film. Enda skillnaden är att Malfoy slåss mot sin goda sida. Överlag är det svårt att veta vem som är att lita på, vilket inte bara Potter får erfara.
Betyg: 4/5
Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010)
Den här har jag redan skrivit om (länk här), men eftersom den slutade så abrupt känns mina tankar efter första visningen inte så värst värdefulla. Därför ska jag se om den senare ikväll, varpå jag sätter mig i biosalongen kl 00.01 imorgon bitti och ser den absolut sista delen. Det ska bli väldigt roligt, speciellt eftersom den senaste veckans genomgång har gjort att samtliga filmer är väldigt färska i minnet.
Återkommer förhoppningsvis imorgon med tankar och betyg. Fram tills dess vill jag gärna veta hur ditt förhållande till Harry Potter ser ut. Vilken är den bästa/sämsta filmen? Håller de måttet jämfört med böckerna? Håller du på Voldemort? Dela med dig!
Jag har vissa invändningar mot att det blir lite väl utstuderat stundtals, till exempel när Neville Longbottom får utrymme till att bli heroisk. Dessutom tycker jag inte om när Voldemort får så mycket tid i bild. Varje minut med honom avväpnar och gör honom både mindre spännande och framförallt mindre farlig. Det kanske är meningen, men jag hade hellre sett en fortsättning av den bild man hade av honom i de tidigare filmerna där han knappt förekom i fysisk form (av många anledningar naturligtvis).
