Vid ett hörn i Brooklyn har Auggie Wren (Harvey Keitel) en liten tobaksaffär. I denna samlas ett tvärsnitt av New Yorks befolkning, i synnerhet de lite mer ruffiga Brooklyn-typerna. Auggie själv är en lågmäld typ vars främsta intresse ligger i att han sysselsätter sig med att fotografera området. I sina foton, som ter sig högst alldagliga, fångar han verkligheten som ofta innehåller mer än vad det först verkar. Fotograferandet är Auggies ventilationsport för sin kreativitet, där han i övrigt framstår som en arbetsam och verklighetsnära snubbe. Hans butik blir därför ett nav i Brooklyn som utgör skådeplats för den ena intressanta konversationen efter den andra.
Smoke är uppdelad i olika kapitel, tillägnat de viktigaste karaktärerna, men är ändå en rak berättelse. Främst handlar den faktiskt inte om Auggie, utan om en tankspridd författare vid namn Paul Benjamin. Han blir en dag räddad av en en ung svart man vid namn Rashid, som verkar vara på rymmen från något. Rashid utgör dock inget hot och Benjamin försöker i en tacksamhetsskuld att göra sin nyvunna väns liv lättare. Berättelserna kretsar sen kring Auggies relation med en före detta och Rashids intresse för en karaktär spelad av Forest Whitaker.
De olika intrigerna är ofta komplexa och inger ångest hos karaktärerna, ofta som en följd egna ageranden i det förflutna. Samtliga, i synnerhet de tre huvudkaraktärerna, är däremot genomsnälla individer som snarare är offer för någon annans elakhet, även om de själva inte nödvändigtvis behöver vara utan skuld. Därför blir det frågor som behandlar skuld, ångest och tillförlitlighet på ett stillsamt men allvarligt sätt, utan att någon gång tappa den lättsamma och uppriktiga ton som etableras från första sekund.
De olika berättelserna tvinnas samman på ett elegant sätt till att slutligen bli en och samma, där budskapet är svårt att missta. Oavsett vad människorna gjort i sina tidigare liv har de nämligen gemensamt att de numera drivs av sin inneboende godhet. I grund och botten vill de alla väl, vilket låter enklare än vad det i praktiken är. Komplexiteten i detta lyfts dessutom fram av en oförglömlig monolog av Harvey Keitel som sammanfattar hela filmen.
Smoke är en liten film om stora frågor som med sitt oerhörda lugn är lätt att ta till sig. Addera dessutom ett utmärkt soundtrack där Tom Waits har en framstående roll (han tackas även i eftertexterna) och det blir ofrånkomligt en film i min smak. Den är filosofisk, men samtidigt handfast och använder dialog framför våld för att få fram sitt budskap. Så som världen borde se ut.
Tempot är lågt och även om scener med den riktiga spetsen saknas så är det en känslosam resa vi får följa med på. Alice träffar män som antingen är våldsamma eller på andra sätt destruktiva för hennes del, men trots det springer hon ändå in i en ny famn så fort hon lyckats bli av med den föregående. Min tanke är att det kan bero på den ensamhet hon måste uppleva, speciellt med tanke på att den avlidna maken inte gav henne speciellt mycket uppmärksamhet heller. Samtidigt får hon inget utrymme att hinna sörja, vilket påverkar hennes sinne allt mer ju längre bort ifrån sångdrömmen hon kommer.
